{"id":1408,"date":"2024-02-16T12:30:47","date_gmt":"2024-02-16T10:30:47","guid":{"rendered":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/?p=1408"},"modified":"2024-02-16T12:30:47","modified_gmt":"2024-02-16T10:30:47","slug":"hitom-himlen-ann-gerd-simu","status":"publish","type":"post","link":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/2024\/02\/16\/hitom-himlen-ann-gerd-simu\/","title":{"rendered":"Hitom himlen, Ann-Gerd Simu"},"content":{"rendered":"

Hitom himlen av Stina Aronsson.<\/strong><\/p>\n

Ann-Gerd Simu<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

F\u00f6rsta g\u00e5ngen jag h\u00f6rde talas om Hitom himlen av Stina Aronsson, var p\u00e5 gymnasiet i Haparanda i slutet av 60-talet. Enligt v\u00e5r svenskal\u00e4rare var det den enda litteraturen som handlade om oss tornedalingar. Jag l\u00e5nade den p\u00e5 biblioteket men kom inte l\u00e4ngre \u00e4n ett par kapitel in i boken. Det var inte en milj\u00f6 jag k\u00e4nde igen och jag fick en obehaglig k\u00e4nsla av att l\u00e4sa beskrivningarna av romankarakt\u00e4rerna. Jag la bort boken. Ett par decennier senare f\u00f6rs\u00f6kte jag n\u00e4rma mig den p\u00e5 nytt. Men samma sak h\u00e4nde. Inget igenk\u00e4nnande och ett starkt obehag. I b\u00f6rjan av 2000-talet kom \u00e4nnu en nyutg\u00e5va av Hitom himlen ut och n\u00e5gra \u00e5r senare l\u00e4ste jag boken fr\u00e5n p\u00e4rm till p\u00e4rm. Vilket jag har gjort igen efter att jag blev tillfr\u00e5gad av Bengt att tala om boken h\u00e4r p\u00e5 Hiljadagen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Stina Aronsson f\u00f6ddes i Uppsala 1892 och dog 1956 i sviterna av Parkinssons sjukdom. Hennes mor var ensamst\u00e5ende och Stina placerades i fosterhem fram till 7-\u00e5rs \u00e5lder, d\u00e5 fosterfadern kom i f\u00e4ngelse pga ett dr\u00e5p. Hon flyttades d\u00e5 tillbaka till modern. De levde enkelt och fattigt. Modern hade tv\u00e5 d\u00f6ttrar med samma man men de levde aldrig tillsammans. Han studerade teologi och blev den f\u00f6rsta biskopen i Lule\u00e5 stift. Hans namn var Olof Bergqvist. Han hade fyra barn i sitt \u00e4ktenskap men bes\u00f6kte ibland familjen i Uppsala, dock utan att d\u00f6ttrarna fick veta att det var deras far som var p\u00e5 bes\u00f6k.<\/p>\n

 <\/p>\n

Stina utbildade sig till folkskoll\u00e4rare. Hon m\u00f6tte l\u00e4karen Anders Aronsson och n\u00e4r han fick arbete som \u00f6verl\u00e4kare p\u00e5 Sandtr\u00e4sk sanatorium 1919 flyttade de upp. De stannade d\u00e4r i 8 \u00e5r. D\u00e4refter fick mannen tj\u00e4nst p\u00e5 H\u00e4lln\u00e4s sanatorium i V\u00e4sterbotten och n\u00e5gra \u00e5r senare p\u00e5 ett sanatorium i J\u00e4mtland. Anders Aronsson dog 1936 och Stina flyttade d\u00e5 tillbaka till Uppsala. Hitom himlen kom ut 1946 och blev hennes genombrott, men hon hade under 20- och 30-talet gett ut flera romaner. Hitom himlen var emellertid den f\u00f6rsta romanen som utspelade sig i Norrbotten. Senare gav hon ut ytterligare en roman (Den fj\u00e4rde v\u00e4gen) samt tv\u00e5 novellsamlingar, S\u00e5ng till Polstj\u00e4rnan och Sanningslandet. De utspelade sig ocks\u00e5 geografiskt i Norrbotten. Eller Tornedalen. De flesta av romankarakt\u00e4rerna \u00e4r finsktalande eller samiska, men det framkommer inte i texterna var i Norrbotten handlingen utspelar sig.<\/p>\n

Hitom himlen har kommit i nyutg\u00e5va b\u00e5de p\u00e5 60- och 80-talet och senast 2003.<\/p>\n

Romanen best\u00e5r av tio kapitel, delvis frist\u00e5ende. F\u00f6rsta utkastet som hon skickade till f\u00f6rlaget hade titeln De saktmodiga och presenterades som en novellsamling. Jag upplever den som ett mellanting mellan roman och novellsamling. Det f\u00f6rv\u00e4ntas ingen f\u00f6rtrogenhet med romankarakt\u00e4rerna mellan kapitlerna, karakt\u00e4riseringar av personerna upprepas om och om igen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Huvudperson i de f\u00f6rsta tio kapitlerna \u00e4r \u00e4nkan Emma Niskanp\u00e4\u00e4. Hon beskrivs som en from l\u00e6stadiansk kvinna som efter m\u00e5nga \u00e5rs barnl\u00f6shet har f\u00e5tt sonen John. De lever ensligt till p\u00e5 ett sm\u00e5bruk, fyra mil fr\u00e5n n\u00e4rmaste by, M\u00e4ntyj\u00e4rvi, d\u00e4r sonen g\u00e5r i skola. Mannen har n\u00e5gra \u00e5r tidigare omkommit i en olycka i timmerskogen, Emma beskrivs i romanen som gammal och tandl\u00f6s. Jag t\u00e4nker mig att hon \u00e4r i 60-\u00e5rs \u00e5ldern. John beskrivs som efterbliven.<\/p>\n

Till Mariebeb\u00e5delsedag reser Emma och sonen John till n\u00e4rmaste kyrkby. Dit tar det tv\u00e5 dagar med h\u00e4st och sl\u00e4de. De bor i en av kyrkstugorna och d\u00e4r f\u00e5r John en kraftig lungbl\u00f6dning. Han blir f\u00f6rd till sanatoriet och det konstateras att han har tuberkulos.<\/p>\n

Nu \u00e4r Emma ensam p\u00e5 sm\u00e5bruket med n\u00e5gra getter och kor. N\u00e5gra m\u00e5nader senare f\u00e5r Emma brev fr\u00e5n sonen. Han vill att hon ska komma p\u00e5 bes\u00f6k och av hans brev f\u00f6rst\u00e5r hon att han \u00e4r sv\u00e5rt sjuk, kanske d\u00f6dligt sjuk. Hon b\u00f6rjar f\u00f6rbereda resan men s\u00e5 kommer stormen, den rasar i bygden i fyra dagar. Ett helt kapitel handlar om detta. Efter stormen f\u00e5r hon hj\u00e4lp av samen Sturk som lovar att ta hand om djuren och se till huset medan hon \u00e4r borta. D\u00e4r slutar Emmas historia.<\/p>\n

De tv\u00e5 sista kapitlen handlar om en av kvinnorna i M\u00e4ntyj\u00e4rvi, Mira, som efter ett b\u00f6nem\u00f6te f\u00f6ljer efter predikanten till byn Harakka. D\u00e4r samlar de folket i byn till ett b\u00f6nem\u00f6te. De \u00f6vernattar hos en bonde och reser sedan vidare. I ett halvt \u00e5r lever de tillsammans, delvis i en stuga uppe p\u00e5 fj\u00e4llet. D\u00e4refter kommer hon tillbaka till mannen som tar emot henne utan n\u00e5gra f\u00f6rebr\u00e5elser.<\/p>\n

 <\/p>\n

S\u00e5 \u00e4r fr\u00e5gan: Var och n\u00e4r utspelar sig romanen?<\/p>\n

 <\/p>\n

Det har skrivits flera ess\u00e4er och avhandlingar om denna bok och de placerar byn M\u00e4ntyj\u00e4rvi i Tornedalen. N\u00e5gon anser att den utspelar sig norr om polcirkeln men vid gr\u00e4ns\u00e4lven. En annan n\u00e4mner trakten runt \u00d6vertorne\u00e5. En tredje \u00e4r s\u00e4ker p\u00e5 att \u00e4lven som g\u00e5r f\u00f6rbi M\u00e4ntyj\u00e4rvi \u00e4r Torne\u00e4lven. Huruvida dessa litterat\u00f6rer har bes\u00f6kt Norrbotten och Tornedalen \u00e4r os\u00e4kert. Min k\u00e4nsla \u00e4r att den utspelar sig n\u00e5gonstans mellan Sandtr\u00e4sk och G\u00e4llivare. Eller i nordligaste Tornedalen. Fj\u00e4llen befinner sig n\u00e4mligen inte l\u00e5ngt borta och samer med sina renraider passerar M\u00e4ntyj\u00e4rvi. Ocks\u00e5 omr\u00e5det runt Emmas g\u00e5rd beskrivs som fj\u00e4lliknande, n\u00e4stan inga tr\u00e4d, endast n\u00e5gra knotiga bj\u00f6rkar.<\/p>\n

Huset best\u00e5r av ett enda rum, p\u00f6rtet. N\u00e4r jag h\u00f6r ordet p\u00f6rte ser jag framf\u00f6r mig ett stort rum med bakugn och gott om plats. I Wikipedia l\u00e4ser jag: \u201dmed p\u00f6rte i dagens spr\u00e5kbruk avses oftast en r\u00f6kstuga, en bostadstyp som skogfinnarna f\u00f6rde med sig till sina nya hemtrakter i Mellansverige. R\u00f6kstugan \u00e4r en knuttimrad stuga utan skorsten som utm\u00e4rks av en murad eldstad vars r\u00f6kg\u00e5ng mynnar inne i huset.\u201d Men s\u00e5 till\u00e4gger man att i Tornedalen avser p\u00f6rte sj\u00e4lva samlingsrummet i huset. Emma Niskanp\u00e4\u00e4s p\u00f6rte best\u00e5r allts\u00e5 av ett enda rum. I f\u00f6rsta kapitlet beskrivs det som en r\u00f6kstuga men i ett annat kapitel beskrivs r\u00f6ken fr\u00e5n skorstenen.<\/p>\n

Hon har ingen elektricitet, men det finns i M\u00e4ntyj\u00e4rvi. D\u00e4r finns ocks\u00e5 telefon och det g\u00e5r en buss fr\u00e5n M\u00e4ntyj\u00e4rvi till n\u00e4rmaste stationssamh\u00e4lle. Men det f\u00f6rekommer inga ortsnamn i romanen som kan hj\u00e4lpa l\u00e4saren att orientera sig. \u00a0N\u00e4r Emma ska bes\u00f6ka John p\u00e5 sanatoriet ska hon ta b\u00e5de buss och t\u00e5g, och det faktum att sanatoriet i Sandtr\u00e4sk invigdes 1908, g\u00f6r att jag placerar handlingen n\u00e5gon g\u00e5ng fr\u00e5n slutet av 10-talet till slutet av 20-talet. Recensenter och litteraturvetare har f\u00f6rlagt handlingen till allt ifr\u00e5n tidigt tjugotal till b\u00f6rjan av 40-talet.<\/p>\n

Efter nyutg\u00e5van i b\u00f6rjan av 2000-talet har det skrivits flera avhandlingar om Hitom himlen och \u00f6vrig litteratur av Aronsson. De tre svenska som jag har hittat behandlar hennes texter ur dels ett genusperspektiv, som en modernistisk roman och ur ett marxistiskt perspektiv. Men jag hittade ocks\u00e5 en avhandling av den norska litteraturvetaren Beatrice Reed fr\u00e5n 2018 som ser p\u00e5 f\u00f6rfattarskapet fr\u00e5n ett postkolonialistiskt och ekologiskt perspektiv. Jag kommer att citera fr\u00e5n hennes avhandling. Jag \u00e4r emellertid ingen litteraturvetare och har ingen ambition om att tolka Aronssons roman med litteraturvetenskapens begrepp. Jag \u00e4r en l\u00e4sare och dessutom tornedaling.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag upplever att romanen har tre huvudpersoner, naturen och Emma samt Mira som \u00e4r huvudperson i de sista kapitlen. \u00a0Naturen med dess skiftningar i \u00e5rstider, v\u00e4derlek, ljuset osv beskrivs utf\u00f6rligt i alla kapitel. Ett kapitel har rubriken Stormen och d\u00e4r beskrivs en fyra dagar l\u00e5ng sn\u00f6storm, som Emma med uppb\u00e5dande av sina sista krafter k\u00e4mpar emot, f\u00f6r att kunna ta sig ut till djuren i lag\u00e5rden. Naturen \u00e4r segerherren och m\u00e4nniskorna m\u00e5ste underordna sig naturkrafterna. En l\u00e4sare som aldrig har upplevt en normal, norrbottnisk vinter f\u00e5r l\u00e4tt en uppfattning av en milj\u00f6 som \u00e4r p\u00e5 gr\u00e4nsen till det en m\u00e4nniska kan \u00f6verleva i. Starkt dramatiserat, anser jag.<\/p>\n

S\u00e5 har vi m\u00e4nniskorna i romanen.<\/p>\n

Hur beskrivs dessa, fysiskt och mentalt? Vilka bilder f\u00e5r l\u00e4saren av dem? Emma och John, samt folket i M\u00e4ntyj\u00e4rvi och i de sista tv\u00e5 kapitlerna kvinnan Mira, predikanten och m\u00e4nniskorna i byn Harakka, beskrivs upprepade g\u00e5nger allteftersom de f\u00f6rekommer i de olika kapitlen.<\/p>\n

Emma:<\/strong><\/p>\n

Emma har tjocka fingrar, feta h\u00e4nder, platt br\u00f6st och uppsvullen mage. Hon lider av framfall och jag citerar: \u201dH\u00e4nderna blev h\u00e4ngande \u00f6ver kn\u00e4na, l\u00f6st hopslingrade som in\u00e4lvor. Koft\u00e4rmarna gled upp s\u00e5 att de knubbiga, skorviga handlederna blottades.\u201d<\/p>\n

Huvudet \u00e4r runt som ett katthuvud. Hon \u00e4r tandl\u00f6s, har en blid mongolisk benstomme, begr\u00e4nsad uppfattning och sm\u00e5, avklippta n\u00e4sborrar. Hon anv\u00e4nder inte underbyxor.<\/p>\n

Citat: Hon v\u00e4drade in \u00e5ngan med n\u00e4sborrarna som hade tycke av tv\u00e5 borrh\u00e5l i hennes platta ansikte.\u201d<\/p>\n

I tre olika kapitler upprepas hennes utseende s\u00e5lunda:<\/p>\n

\u201dHon lyfte sin gula mongolpanna mot skyn, patetiskt sp\u00f6rjande.\u201d<\/p>\n

\u201dEtt \u00f6gonblick fick hennes gula mongolansikte en gyllene ton.\u201d<\/p>\n

\u201dEmma lyfte upp huvudet och vidgade n\u00e4sborrarna i sitt lilla platta mongolansikte.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

John:<\/strong><\/p>\n

Han beskrivs som efterbliven. Fysisk klen, knotiga torra handleder, ingen saft i kroppen.<\/p>\n

\u201dHans ansikte var l\u00e5nglagt och blodfattigt med en l\u00e5ng slapp \u00f6verl\u00e4pp, som en mule.\u201d<\/p>\n

\u201dHans tankar var opersonliga, som om han endast t\u00e4nkte f\u00f6r andras r\u00e4kning.\u201d<\/p>\n

\u201dJohn Niskanp\u00e4\u00e4s ansiktstyp var l\u00e5nglagd, men det var efter fadern. Ty i hans sl\u00e4kt hade det f\u00f6rekommit giften med flickor nerifr\u00e5n kustlandet, men icke i moderns.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

En d\u00f6vstum flicka i M\u00e4ntyj\u00e4rvi:<\/strong> \u201dDet stod en mild djurlukt kring henne. Flickan hade skabbsjukan.\u201d<\/p>\n

\u201dEmma s\u00e5g det fula eldsm\u00e4rket, som flickan hade. Det tycktes ha fr\u00e4tt bort en del av hakan. De ynkligt klena h\u00e4nderna liknade in\u00e4lvor.\u201d<\/p>\n

Gubben Sturk<\/strong> ( same) \u201dHan har en h\u00e4ngande underl\u00e4pp som rinner av saliv och tobakssaft, den \u00e4r s\u00e5 k\u00f6ttig och r\u00f6d att den liknar ett djurs tunga.\u00a0 Han stinker av surfisk och g\u00e5r aldrig i bastun. Det luktar as om honom.\u201d<\/p>\n

Gossen till bonden Vaara<\/strong> har en \u201dskabbighet i nacken, svartskorviga knogar och upprispade nagelr\u00f6tter. Han g\u00e4spar med sin menl\u00f6sa mun\u201d<\/p>\n

Brevb\u00e4raren:<\/strong> Har ett vanst\u00e4llt ansikte. Sned mun.<\/p>\n

Bonden Vaara<\/strong>: Har knotiga ben, en infantil uppsyn och sm\u00e5, misstrogna ap\u00f6gon. Citerar: \u201dKanske kan man s\u00e4ga att hans intellekt var glesare \u00e4n deras, p\u00e5 samma vis som en kolknot \u00e4r glesare \u00e4n ett sikn\u00e4t. Hos honom var det mest standardtankar som r\u00f6rde sig bakom den l\u00e5ga pannan. Hans hj\u00e4rna liknade kronan p\u00e5 en martall, som \u00e4r f\u00f6r l\u00e5g f\u00f6r att n\u00e5 upp i de h\u00f6gre tr\u00e4dens sus. Hans utseende var obetydligt, han hade oj\u00e4mnt h\u00e5rf\u00e4ste, ljusa \u00f6gon med en undvikande glimt. Resten av ansiktet var ett tafatt leende. Men f\u00f6r den delen var det flera i det kvava p\u00f6rtet som s\u00e5g ut som han.\u201d<\/p>\n

\u201dTy vad han \u00e4n s\u00e5g m\u00e5ste han samtidigt v\u00e4dra in det i n\u00e4san som om han varit i skogen och k\u00e4nt vittring av ett rede eller ett kadaver. R\u00e5ttor och l\u00e4mlar g\u00f6r p\u00e5 samma vis, att de strax samordnar synen med sina k\u00e4nselsinnen.\u201d<\/p>\n

Hustrun Vaara<\/strong> \u201dtorkade sig om munnen med baksidan av handen, den blev blodig och slemmig av det upprivna eksemet.\u201d \u201dFast\u00e4n ansiktet \u00e4r t\u00e4mligen brett verkar huvudet l\u00e5ngt och t\u00e5ligt h\u00e4ngande som ett h\u00e4sthuvud. \u00d6verl\u00e4ppen \u00e4r kort och uppdragen i munvinklarna s\u00e5 att h\u00f6rnt\u00e4nderna skymtar. Ansiktet f\u00e5r tycke av en varg.\u201d<\/p>\n

\u201d<\/strong>\u00d6verpartiet av hennes ansikte var brett, munnen stor och hungrig, hakan spetsig fast den borde varit tv\u00e4r f\u00f6r att st\u00e4mma med dragen i \u00f6vrigt. Kvinnans utseende var betydligt varglikt.\u201d<\/p>\n

Ett annat st\u00e4lle i boken liknas hon vid en varghona.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

Ett barn<\/strong> i M\u00e4ntyj\u00e4rvi r\u00e4cker fram handen som om den varit en kl\u00f6v. Den tunna barnkinden putar ut som en gul b\u00f6ld.<\/p>\n

Renstr\u00f6mskan:<\/strong> I halsgropen har hon en fl\u00e4ck d\u00e4r huden \u00e4r slapp och rynkig som f\u00e5gelhud.Hennes klara \u00f6gon skulle varit lika en gets om de varit en smula k\u00e4nsligare.<\/p>\n

Farmor Vaara<\/strong>: Hennes midja var som ett tandl\u00f6st leende. Hon gapade fromt som en h\u00e4st p\u00e5 marknaden. Gossen tyckte hon liknade en f\u00e5ngad f\u00e5gel. Det gjorde hon med sin snibbkjol och sin magra tranhals. Det fanns inte ett uns fett p\u00e5 hennes benstomme, bara gula sladdriga skinnveck.\u201d Obs! FF h\u00e5ller med.<\/p>\n

 <\/p>\n

Handelsmannen Tuikki:<\/strong> \u201d \u00d6gonen p\u00e5minde om pipmunstycken med tjocka kanter och en dimmig, oljig springa l\u00e4ngst in. Inte ens i s\u00f6mnen sl\u00f6t han dem helt.\u201d<\/p>\n

\u00a0<\/strong><\/p>\n

M\u00e4nniskorna i Harakka:<\/strong><\/p>\n

 <\/p>\n

Om alla som deltar i b\u00f6nen i p\u00f6rtet:<\/strong><\/p>\n

\u201dDen suddiga belysningen underifr\u00e5n f\u00f6rvandlade deras ansikten till uppspetade hakor, kelna, k\u00e4ttjefulla, bleka som en kvinnas underarmar. Men naturligtvis hade de inga associationer i den v\u00e4gen sj\u00e4lva. De var den sortens m\u00e4nniskor som \u00e4r som rena f\u00f6rstugor. De hade ett eget dr\u00f6mmande s\u00e4tt att lystra, f\u00e5raktigt.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

\u201dKvinnorna var sm\u00e5v\u00e4xta som lappkvinnor, tidigt utvecklade men likv\u00e4l ofruktsamma. Det var ocks\u00e5 vanligt att sp\u00e4dbarnen dog kort efter f\u00f6dseln.\u201d<\/p>\n

Bonden<\/strong>: \u201dMannen hade sm\u00e5 kantiga bj\u00f6rn\u00f6gon, h\u00e5ret var t\u00e4tt och ludet som ett djurs f\u00e4ll. Hans fingrar var trinda som k\u00f6nsdelar. Hans tankar var liksom k\u00f6tt\u00e4tande. Han p\u00e5minde om den kannibaliska hundn\u00e4san i folktron. Han l\u00e4ppjade som en fisk med munnen och spottade sedan tr\u00e4ffs\u00e4kert mitt emellan sina stort\u00e5r.<\/p>\n

En kvinna<\/strong>: \u201dEn h\u00e4rjad anemisk m\u00e4nniska i 40-\u00e5rs\u00e5ldern med en fyrkantig mun som en sk\u00f6ka, med k\u00f6ttiga knytningar ist\u00e4llet f\u00f6r mungipor.\u201d<\/p>\n

Hennes man<\/strong>: \u201d\u00c4ven hans ansikte var brett. Men han hade en ovana att hissa upp pannan och n\u00e4sroten och samtidigt h\u00e4nga ner den sura hakan, s\u00e5 att det t\u00e4njdes. D\u00e5 fick han liksom tv\u00e5 ansikten med ett obebott ingenmansland mitt emellan.\u201d<\/p>\n

Bondhustrun<\/strong>, \u201dvars mun var som en brutal in\u00e4lvs\u00f6ppning mitt i synen.Hon var en menl\u00f6s sj\u00e4l, den enda k\u00e4nsla som kunde fylla henne till bredden var tacksamhet. Hon var tandl\u00f6s och hade kluven l\u00e4pp.\u201d<\/p>\n

M\u00e5gen<\/strong> med ett adams\u00e4pple som en oljad repknut.<\/p>\n

En man i p\u00f6rtet<\/strong>: Hans fysionomi bestod av n\u00e5gra snabba streck, ungef\u00e4r som man skulle t\u00e4nka sig en korsning mellan ekorre och sparv.<\/p>\n

Flickan Margareta<\/strong> r\u00f6rde sig som ett bel\u00e4te \u00f6ver golvet utan all svikt. Hals och ryggkotor var uppstaplade p\u00e5 varandra i en rak stake fr\u00e5n kn\u00e4vecken upp i nackgropen. Hon v\u00e4nde in och ut p\u00e5 \u00f6gonen s\u00e5 att det fula, knottriga k\u00f6ttet blottades i springan. Hon vilade sig djuriskt fromt, som om vilan var ett gr\u00f6nt gr\u00e4s hon kunde beta.<\/p>\n

I den f\u00f6rsta g\u00e5rden de kommer till har de en idiot med krymplingsf\u00f6tter och utan l\u00e4ppar. Mira tycker inte det \u00e4r n\u00e5got konstigt. \u201dDet var r\u00e4tt vanligt med missfoster i de isolerade byarna.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

Det finns mer.<\/p>\n

Vad \u00e4r det f\u00f6r bilder l\u00e4saren f\u00e5r av m\u00e4nniskorna som Stina Aronsson beskriver? Jag f\u00f6rst\u00e5r nu varf\u00f6r jag inte kunde l\u00e4sa f\u00e4rdigt denna bok. M\u00e5nga av de som tolkat hennes texter har sett Hitom himlen som en civilisationskritisk text. D\u00e4r hon lyft fram m\u00e4nniskorna i p\u00f6rtena i Tornedalen som \u201db\u00e4ttre\u201d i j\u00e4mf\u00f6relse med m\u00e4nniskorna s\u00f6derut. Ska vi d\u00e5 se vilka ord hon anv\u00e4nder om m\u00e4nniskorna i s\u00f6rlandet:<\/p>\n

Kvinnorna s\u00f6derut var okuvliga, oblyga, upproriska och sorgl\u00f6sa.<\/p>\n

\u201dHon var vacker i den stunden, som kvinnorna s\u00f6derut\u201d<\/p>\n

\u201dHon var klar i blicken, som ett kvinnfolk fr\u00e5n staden.\u201d<\/p>\n

\u201dHon t\u00e4nkte att han skulle ber\u00e4tta om s\u00f6rlandet och de franka m\u00e4nniskorna som bodde d\u00e4r i granna hus kring vilka de planterade blommande tr\u00e4d.\u201d<\/p>\n

\u201dHon begagnade inga underbyxor som de frivola kvinnorna s\u00f6derut.\u201d<\/p>\n

Man kan kanske fr\u00e5ga sig vilken civilisation hon var kritisk till?<\/p>\n

Den enda specifika geografiska kategorin i romanen \u00e4r s\u00f6der. N\u00e4r det antyds att folk i s\u00f6der \u00e4r si eller s\u00e5 s\u00e4gs det samtidigt att detta inte g\u00e4ller m\u00e4nniskorna i norr. Jag ser det som starkt generaliserande.<\/p>\n

 <\/p>\n

Metaforer som j\u00e4mf\u00f6r m\u00e4nniskor med djur kallas f\u00f6r zoomorfismer. J\u00e4mf\u00f6relser med naturen kallas f\u00f6r ekomorfismer. Litteraturvetaren Beatrice Reed har r\u00e4knat till 50 zoo-morfismer i boken. Zoo-morfismer kan naturligtvis vara b\u00e5de tilltalande och motbjudande. Vi har ju m\u00e5nga zoo-morfismer i v\u00e5ra gamla ordspr\u00e5k och uttryck: From som ett lamm, flitig som ett bi, envis som en \u00e5sna osv. Men vilka bilder v\u00e4cks hos en l\u00e4sare n\u00e4r m\u00e4nniskor liknas vid vargar, har l\u00e4ppar som djurtungor, in\u00e4lvsliknande fingrar, gapar som en h\u00e4st p\u00e5 marknaden, misstrogna ap\u00f6gon, f\u00e5raktigt stirrande? Osv.<\/p>\n

Jag citerar fr\u00e5n Beatrice Reeds avhandling:<\/p>\n

\u201d\u00c4ven om Aronssons verk uppvisar en stor f\u00f6rk\u00e4rlek f\u00f6r fattiga , stumma och p\u00e5 andra s\u00e4tt annorlunda eller utst\u00f6tta personer, rymmer texterna ocks\u00e5 p\u00e5fallande distanserande tendenser som b\u00f6r unders\u00f6kas maktkritiskt. Representationen av samiska karakt\u00e4rer \u00e4r en del av det nordliga maktkomplexet men ocks\u00e5 l\u00e4stadianska sm\u00e5brukare ing\u00e5r i Aronssons unders\u00f6kning av norrbottningarna som \u201dde nordliga andra\u201d. I till\u00e4gg till att tillh\u00f6ra denna geografisk och sociokulturellt marginaliserade del av Nordens befolkning \u00e4r \u00f6demarkstexternas persongalleri pr\u00e4glat av olika former f\u00f6r fysiska, psykiska och mentala avvik.\u201d<\/p>\n

\u201dBildspr\u00e5ket speglar inte m\u00e4nniskornas eget s\u00e4tt att uttrycka sig p\u00e5.\u201d<\/p>\n

\u201dDe detaljrika beskrivningarna av kroppar och kollektiva normer bidrar till att l\u00e4saren f\u00f6rst\u00e5r universet inifr\u00e5n men g\u00f6r det inte l\u00e4tt att identifiera sig med m\u00e4nniskorna. Romanen inneh\u00e5ller en rad beskrivningar som skapar distans ist\u00e4llet f\u00f6r n\u00e4rhet.\u201d<\/p>\n

Slut p\u00e5 citat.<\/p>\n

Beskrivningar av ansikten som gula, platta mongolansikten \u00e4r ingen metafor. Dessutom beskriver f\u00f6rfattaren breda ansikten hos n\u00e4stan varenda person i boken. F\u00f6rutom John som har ett l\u00e5ngsmalt ansikte. Detta f\u00f6rklaras med att man i faderns sl\u00e4kt hade blandat sig med folk l\u00e4ngre s\u00f6derut. I en av novellerna l\u00e5ter f\u00f6rfattaren ett par av m\u00e4nnen p\u00e5 sanatoriet t\u00e4nka om en annan med f\u00f6ljande ord: \u201dI sitt inersta r\u00e4knade de sig inte som rasfr\u00e4nder till den l\u00e5nga finnmarkspojken.\u201d Ingenting av detta h\u00f6r till vanligt spr\u00e5kbruk.<\/p>\n

M\u00e4nniskorna beskrivs ocks\u00e5 som mindre intelligenta, oreflekterade, f\u00e5raktigt stirrande. De har skabb och eksem, slemmet rinner, \u00f6gonen rinner. Ingen enda av karakt\u00e4rerna \u00e4r utan fysiska eller psykiska skavanker.<\/p>\n

Det h\u00e4r \u00e4r ren rasbiologi.<\/p>\n

Under samma period som makarna Aronsson bodde i Sandtr\u00e4sk, reste Herman Lundborg runt i Norrbotten och m\u00e4tte skallar och registrerade utseendet p\u00e5 samer och tornedalingar. Han turnerade ocks\u00e5 med sina rasbiologiska f\u00f6redrag runt om i l\u00e4net. Det \u00e4r inte sv\u00e5rt att t\u00e4nka sig att han kanske ocks\u00e5 bes\u00f6kte sanatoriet, eller att de bes\u00f6kte hans f\u00f6redrag. Eventuellt stod hans b\u00f6cker i deras bokhylla. Just detta vet vi ingenting om men det \u00e4r inget tvivel om att Stina Aronsson k\u00e4nde till de vanligaste rasbeskrivningarna av samer och tornedalingar. Icke att f\u00f6rgl\u00f6mma var Aronssons far, biskop Olof Bergqvist i Lule\u00e5, en av de som f\u00f6reslog uppr\u00e4ttandet av det rasbiologiska institutet. Han var, f\u00f6rutom biskop, ocks\u00e5 riksdagsman och engagerad i skolv\u00e4sendet i Norrbotten. Stark anh\u00e4ngare av rasbiologin och den som drev igenom att samiska barn, de som var barn av rensk\u00f6tare, skulle g\u00e5 i speciella k\u00e5taskolar. De ans\u00e5gs inte beh\u00f6va lika mycket utbildning som svenska barn. Bergqvist var starkt upptagen av att rasblandning inte b\u00f6r f\u00f6rekomma. De nomadiserande samerna s\u00e5g han som rasrena, och det var viktigt enligt honom att de f\u00f6rblev det.<\/p>\n

Efter att Aronssons flyttade upp till Norrbotten hade Stina regelbunden kontakt med sin far. Enligt Margit Rasmusson, som 1968 gav ut biografin om Stina Aronsson, finns i arkiven m\u00e5nga brev fr\u00e5n biskopen till Aronsson. Emellertid \u00e5terger hon inte n\u00e5got av inneh\u00e5llet i dem.<\/p>\n

Rasbiologins tre huvudraser var vita, gula och svarta, d\u00e4r vita var de \u00f6verl\u00e4gsna och de svarta var l\u00e4gst i rang. Lundborg po\u00e4ngterade att eftersom det finsk-ugriska spr\u00e5ket inte var indoeuropeisk, men hade \u00f6stligt ursprung, s\u00e5 h\u00f6rde dessa m\u00e4nniskor till den gula rasen och hade ett mongoliskt utseende. De var kortskallade i motsats till de rena svenskarna som var l\u00e5ngskallade. De l\u00e5ngskallade ans\u00e5gs ha st\u00f6rre hj\u00e4rna. Tornedalingar och samer ans\u00e5gs ha breda ansikten, l\u00e5ga pannor, st\u00f6rre inslag av efterblivenhet, d\u00f6vhet, d\u00e5ligt h\u00e4lsotillst\u00e5nd osv, osv.<\/p>\n

K\u00e4nns detta igen fr\u00e5n beskrivningarna jag tog upp tidigare?<\/p>\n

Jag kan inte t\u00e4nka mig att m\u00e4nniskorna i Norrbotten anv\u00e4nde rasbiologiska begrepp som mongolansikte \u00a0eller rasfr\u00e4nde n\u00e4r de beskrev sig sj\u00e4lva eller sina medm\u00e4nniskor.<\/p>\n

Litteraturvetaren \u00c5sa Nilsson Sk\u00e5ve kallar beskrivningarna av m\u00e4nniskorna f\u00f6r grotesker, men n\u00e4mner inte de rent rasbiologiska uttrycken f\u00f6rfattaren anv\u00e4nder. Hon skriver:\u201d Textens groteska inslag f\u00f6rst\u00e4rker bilden av av de konflikter f\u00f6rh\u00e5llandet till spr\u00e5k och tid genererar. Beskrivningarna av den m\u00e4nskliga kroppens \u00f6ppningar kopplas \u00e5terkommande till s\u00e5righet, vilket ytterligare accentuerar fr\u00e5gan om kommunikationshinder, en f\u00f6r modernismen central problematik.\u201d<\/p>\n

Jag har heller inte sett det i n\u00e5gon recension eller i de andra svenska avhandlingarna. Hur \u00e4r det m\u00f6jligt? Hur \u00e4r det m\u00f6jligt att man inte ens i nuytg\u00e5van fr\u00e5n 2000-talet reagerar p\u00e5 detta? De senaste tv\u00e5 decennierna har man i Sverige uppm\u00e4rksammat och f\u00f6rd\u00f6mt alla former f\u00f6r rasistiska och diskriminerande uttryck. Likafullt rosas ocks\u00e5 den senaste utg\u00e5van av Hitom himlen, som en av de mest egensinniga och vackraste romanerna i den svenska litteraturen.<\/p>\n

Jag f\u00f6rst\u00e5r nu varf\u00f6r det var s\u00e5 om\u00f6jligt f\u00f6r mig att ta mig genom denna roman.<\/p>\n

Igen n\u00e5gra ord av Beatrice Reed: \u201dDet handlar om en hierarkisk m\u00e4nniskosyn d\u00e4r maktaxlarna mellan centrum och periferi kopplas till intelligens. Medan skildringarna av iskall vind mot huden, lukten av frusen myr eller det bl\u00e4ndande vita sn\u00f6ljuset, spelar p\u00e5 l\u00e4sarens fysiska inlevelse, bidrar beskrivningar av k\u00f6nsuttryck, etnicitet psyke och intellektuell tillst\u00e5nd till att aktivera \u00e4saren mentalt genom att minna dem om karakt\u00e4rernas annorlundahet. Som de nordliga andra. Medan det nordliga Norge idag framh\u00e4vs som en viktig inrikes och utrikes politisk del av landet, associeras norra Sverige oftare med det negativt laddade begreppet glesbygd.\u201d<\/p>\n

Hur mottogs romanen?<\/p>\n

Hitom himlen recenserades 36 g\u00e5nger 1946. \u00d6verv\u00e4gande positiva recensioner. SVD skrev: Hon k\u00e4nner m\u00e4nniskorna l\u00e4ngst i norr genom en inlevelse i deras livsf\u00f6ring som har karakt\u00e4r av fullkomlig identifiering med ett av h\u00e5rda livsvillkor tr\u00e4lbundet folk. Finnmarksfolkets existens \u00e4r fylld av armod, andligt och materiellt, efter v\u00e5r m\u00e5ttstock. Deras samh\u00e4lleliga liv tillh\u00f6r ett f\u00f6rflutet \u00e5rhundrade, deras barnav\u00e5rd och h\u00e4lsov\u00e4rd \u00e4r skriande efterblivna men deras moraliska principer \u00e4r str\u00e4nga och stundom skenheliga.\u201d<\/p>\n

Stina Aronsson j\u00e4mf\u00f6rdes med Dostojevski, Tjechov och de isl\u00e4ndska sagorna. Hon fick flera priser och 1949 valdes hon in i Samfundet de Nio. F\u00f6rst efter hennes fj\u00e4rde Norrbottensskildring, romanen Den fj\u00e4rde v\u00e4gen, diskuterades f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen i vilken grad Aronsson ger en sann bild av Norrbottens inv\u00e5nare. Sedan \u201dtr\u00f6ttnar\u201d man p\u00e5 Norrlandsskildringarna och efterlyser n\u00e5got nytt.<\/p>\n

Samma \u00e5r som Margit Rasmussons biografi om Stina Aronsson kom ut, 1968, gavs Hitom himlen ut som pocket. Sydsvenska dagbladet skrev att hon var sin tids st\u00f6rsta f\u00f6rfattare och att hon hade j\u00e4mf\u00f6rts med Marcel Proust.<\/p>\n

Recensioner efter nyutg\u00e5van 2003 var fortfarande positiva, en del \u00f6versvallande.<\/p>\n

I DN skriver Sara Danius: I Norrbotten var Aronsson s\u00f6rl\u00e4nning och detta fr\u00e4mlingskap \u00e4r en av romanens f\u00f6ruts\u00e4ttningar. Hon n\u00e4rmar sig sina gestalter med den \u00e5terh\u00e5llna ivern hos en etnolog och spr\u00e5kk\u00e4nslan hos en dialektforskare, men det m\u00e4rkv\u00e4rdiga \u00e4r att hon lyckas sm\u00e4lta ned alla sina insikter i en litter\u00e4r form som mer \u00e4n n\u00e5got annat f\u00f6rmedlar sj\u00e4lvklarhet, f\u00f6rtrogenhet och k\u00e4rleksfull inlevelse. Emma Niskanp\u00e4\u00e4, alla m\u00f6drars m\u00f6drar, st\u00e5r fram f\u00f6r v\u00e5ra h\u00e4pna blickar, inte s\u00e5 som etnologen f\u00f6rst\u00e5r henne, utan s\u00e5 som Emma f\u00f6rst\u00e5r sig sj\u00e4lv. Aronsson varken d\u00f6mer eller idealiserar, varken kritiserar eller sentimentaliserar. Ist\u00e4llet h\u00e5ller hon upp ett stycke liv, fj\u00e4rran och likv\u00e4l t\u00e4nkbart, till och med m\u00f6jligt.\u201d<\/p>\n

Litteraturvetaren Caroline Gr\u00e4skes avhandling, Bortom \u00f6delandet, kom efter den senaste utgivningen, Hon skriver: \u201dF\u00f6r den Aronssonska ber\u00e4ttaren finns inget vi eller dom, h\u00e4r sammansm\u00e4lter det k\u00e4nda med det ok\u00e4nda. Hitom himlen kan d\u00e4rmed betraktas som en civilisationskritisk text d\u00e4r ber\u00e4ttaren besitter en stark str\u00e4van att g\u00f6ra upp med alla f\u00f6rs\u00f6k att kategorisera och definiera m\u00e4nniskor.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

N\u00e4r l\u00e4saren befinner sig utanf\u00f6r den kultur som ber\u00e4ttelsen handlar om, \u00e4r det kanske l\u00e4tt att acceptera och till och med rosa beskrivningen av romanfigurerna. Aha, t\u00e4nker l\u00e4saren. \u00c4r det s\u00e5 de \u00e4r d\u00e4ruppe i \u00f6demarken? Den kritiska blicken uteblir. Likav\u00e4l \u00e4r det chockerande att man inte reagerat inf\u00f6r en samling romanfigurer som alla beskrivs med djurlika metaforer och med k\u00e4nda rasbiologiska definitioner.<\/p>\n

Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och b\u00e4sts\u00e4ljande romaner som utspelar sig i Norr- eller V\u00e4sterbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina W\u00e4h\u00e4. F\u00f6rfattaren \u00e4r f\u00f6dd och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer fr\u00e5n finska Tornedalen. I boken s\u00e4ger en av huvudkarakt\u00e4rerna: Tornedalingar kan bara tv\u00e5 saker: supa och f\u00f6da barn. Skulle en f\u00f6rl\u00e4ggare idag godta s\u00e5dana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?<\/p>\n

Jag \u00e4r med i n\u00e5gra litteratur- \u00a0och bokgrupper p\u00e5 fb och har l\u00e4st otaliga kommentarer d\u00e4r man h\u00f6jer upp Testamente till skyarna. M\u00e5nga av de som kommenterar uttalar att \u201ddet \u00e4r s\u00e5 sp\u00e4nnande att se hur folk lever d\u00e4ruppe\u201d De kan inte skilja p\u00e5 svenska och finska Tornedalen, n\u00e5gra stycken har varit \u00f6vertygade om att romanen utspelar sig i V\u00e4sterbotten. De verkar heller inte f\u00f6rst\u00e5 att efterkrigstiden i Finland var en h\u00e5rd tid medan Sverige solade sig i ekonomisk v\u00e4xt och \u00f6verfulla exportkonton. Det \u00e4r alldeles tydligt att m\u00e5nga inte har n\u00e5gon som helst kunskap om de nordligaste delarna av Sverige. Jag har sj\u00e4lv bara det senaste \u00e5ret m\u00f6tt flera stycken som inte vet var Tornedalen ligger och de kan inte heller namnet p\u00e5 gr\u00e4ns\u00e4lven. Jag har mycket kontakt med svenskar i Norge och har \u00e4nnu inte tr\u00e4ffat n\u00e5gon fr\u00e5n s\u00f6dra Sverige som har bes\u00f6kt Tornedalen.<\/p>\n

I en unders\u00f6kning som Forum f\u00f6r levande historia, gjorde om svenskars kunskap om de nationella minoriteterna, svarade 49 % att de hade mycket liten kunskap om tornedalingar. Totalt 85% hade mycket liten eller ganska liten kunskap om oss. Det var den nationella minoriteten man visste minst om. Trots att skolan de senaste decennierna har undervisat speciellt om landets minoriteter, hade de \u00e4ldre st\u00f6rre kunskap \u00e4n de unga.<\/p>\n

N\u00e4r Testamente \u00f6versattes till norska skrev recensenten i en av Norges rikst\u00e4ckande dagstidningar, f\u00f6ljande: \u201dDet er fortfarande f\u00f6rv\u00e5nande f\u00f6r mig hur olikt landsbygden behandlas i svensk och norsk litteratur. I svensk litteratur och film finns m\u00e5nga variationer av ber\u00e4ttelsen om den efterblivna landsbygden som m\u00f6ter frigjord och upplyst storstad. Meningen \u00e4r ofta att vi ska skratta \u00e5t, eller irritera oss \u00f6ver, den hoppl\u00f6sa situationen och de hoppl\u00f6sa m\u00e4nniskorna som bor och lever i den gudsf\u00f6rg\u00e4tna glesbygden.\u201d<\/p>\n

 <\/p>\n

M\u00e4nniskorna i norra Sverige \u00e4r alldeles tydligt fortfarande \u201dde andra\u201d. I alla fall i litteraturen.<\/p>\n

 <\/p>\n

Litteratur:<\/p>\n

Stina Aronsson: Hitom himlen<\/p>\n

Beatrice M G Reed: Natur og menneske i Stina Aronssons nordlige \u00f8demarksfortellinger<\/p>\n

Petra Bromanns: Detta \u00e4r jag<\/p>\n

\u00c5sa Nilsson Sk\u00e5ve: Den befriade s\u00e5ngen<\/p>\n

Anne Heith: L\u00e6stadius and l\u00e6stadianism in the contested field of cultural heritage<\/p>\n

Caroline Gr\u00e6ske: Kultur ess\u00e4: Hitom det \u00f6de, DN 2000<\/p>\n

Eric-Oscar Oscarsson: Rast\u00e4nkande och s\u00e4rskiljande av samer<\/p>\n

Sara Danius: Norrbottens \u00f6demark \u2013 \u00e4nda in i m\u00e4rgen. DN 2003-12-20<\/p>\n

Elisabeth Holmstedt: Existens och tradition i Hitom himlen. Lunds universitet.<\/p>\n

Beatrice Reed: Sivilisasjonen i \u00f8demarken. Samlaren, \u00e5rg\u00e5ng 141, 2020.<\/p>\n

Margit Rasmusson: L\u00e5ng v\u00e4g hem. Biografi om Stina Aronsson 1968<\/p>\n

Stellan Beckman: Biskopen Olof Bergqvist och svensk rasbiologi.<\/p>\n

Maja Hagerman: K\u00e4raste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs g\u00e5ta. 2015.<\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n

 <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Hitom himlen av Stina Aronsson. Ann-Gerd Simu   F\u00f6rsta g\u00e5ngen jag h\u00f6rde talas om Hitom himlen av Stina Aronsson, var p\u00e5 gymnasiet i Haparanda i slutet av 60-talet. Enligt v\u00e5r svenskal\u00e4rare var det den enda litteraturen som handlade om oss … Lue loppuun →<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-1408","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-yleinen"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1408","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1408"}],"version-history":[{"count":1,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1408\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1409,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/1408\/revisions\/1409"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1408"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=1408"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"http:\/\/liipetti.net\/aviisi\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=1408"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}