Om Skaparen fr\u00e5ga
\nTill Olga<\/p>\n
Om Skaparen fr\u00e5gar
\nvem jag vill bli i tiden, n\u00e4r det blir dags,
\natt st\u00e4llas inf\u00f6r Honom
\nJa, d\u00e5 sv\u00e4ljer jag en klump av oro
\noch dristar mig till att fr\u00e5ga
\nom han kan l\u00e5ta mig
\nsv\u00e4va \u00f6ver Jorden.<\/p>\n
Men inte som en himmelens f\u00e5gel
\nmed utbredda vingar,
\nnej, den fria vinden vill jag vara \u2013
\ns\u00e5dan m\u00e5 \u00f6verenskommelsen bli!
\nJag skall skingra molnen
\n\u00f6ver min jord,
\nf\u00f6r att mina v\u00e4nner skall f\u00e5
\nfler av soliga dagar.<\/p>\n
\u00d6ver Onego skall jag fara,
\ntill v\u00e5gornas skummande svall.
\nJag skall st\u00f6tta regattans segel i m\u00e5nga f\u00e4rger.
\nBlomstrande \u00e4ngars doft
\nf\u00e5ngar jag svepande
\nf\u00f6r andas den in
\ngenom den \u00e4lskades f\u00f6nster.<\/p>\n
D\u00e5 kommer du ut,
\noch jag n\u00e5r dig en stund.
\nJag omfamnar dig
\ni samma \u00f6gonblick.
\nJag smeker dig
\n\u00f6ver axlar, \u00f6ver rygg
\noch i \u00f6rat p\u00e5minner jag dig om mig.<\/p>\n
Natten kommer, med ett mjukt moln
\ntv\u00e4ttar jag m\u00e5nen ren.
\nMot l\u00f6vverket p\u00e5 v\u00e5r bj\u00f6rk
\nlutar jag mig ett tag.
\nJag vilar \u00e4nda tills morgonens gryr,
\nbefriad fr\u00e5n alla bestyr.
\nDet \u00e4r inte lite bekymmer
\nvinden har p\u00e5 v\u00e5r jord.<\/p>\n
\u00d6vers\u00e4ttnig: Natalja Ivanovna och Bengt Pohjanen<\/p>\n
Olgale<\/p>\n Jos Luoja kyssyy kuka halvan aikakauessa olla, Mutta en taihvaan lintuna siivet levitettyin\u00e4, \u00c4\u00e4nisj\u00e4rven yli mie kuljen Silloin sie tulet ulos Y\u00f6 tullee ja pehme\u00e4ll\u00e4 pilvel\u00e4 Me\u00e4nkielenn\u00f6s: Bengt Pohjanen<\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Om Skaparen fr\u00e5ga Till Olga Om Skaparen fr\u00e5gar vem jag vill bli i tiden, n\u00e4r det blir dags, att st\u00e4llas inf\u00f6r Honom Ja, d\u00e5 sv\u00e4ljer jag en klump av oro och dristar mig till att fr\u00e5ga om han kan l\u00e5ta … Lue loppuun
\nJos Luoja kyssy<\/strong><\/p>\n
\nko hetki oon tullu asettua h\u00e4nen etheen.
\nMie nielasen vaivan tuntheen kluntin
\nja tohin kysy\u00e4 jos se saattas sallita sen
\nette saan leijua maan yli<\/p>\n
\nei, vaphaata tuulta mie halvan olla –
\nsemmosta sopimusta toivon!
\nHalvan siirt\u00e4 poijes pilvet maan p\u00e4\u00e4lt\u00e4,
\nette yst\u00e4v\u00e4ni saava en\u00e4mpi aurinkoisia p\u00e4ivi\u00e4.<\/p>\n
\naalot ko vahtea ly\u00f6v\u00e4.
\nRekatan monif\u00e4risi\u00e4 purhjeita tuen.
\nKukkivien vainioitten tuoksuja pyy\u00e4n kietoen
\nhengitt\u00e4\u00e4ksheni tuoksut arhmaani klasin l\u00e4pi.<\/p>\n
\nja mie saavutan sinut hetkeksi.
\nOtan sinut sylhiin siin\u00e4 samassa.
\nMie pyhin sinua sinun olkap\u00e4it\u00e4, s\u00f6lk\u00e4\u00e4.
\nJa sinun korvassa muistutan minusta.<\/p>\n
\npesen kuun puhthaaksi
\nMe\u00e4n koijun lehvisth\u00f6\u00f6n
\nmie noijaan v\u00e4h\u00e4n aikaa.
\nMie lepp\u00e4\u00e4n kunnes aamu sarastaa,
\nvaphaaksi p\u00e4\u00e4styn\u00e4 kaikesta puohasta.
\nEi tuulen huolet ole v\u00e4h\u00e4set t\u00e4\u00e4l\u00e4 maan p\u00e4\u00e4l\u00e4.<\/p>\n