Kexin tiuku

Meänmaan kielen ja kultuurin tulva alko pikkuhiljaa nousheen 60-luvula ko met 40-lukulaiset tulvima jymnaashiin, olletikki Haaparannale. Oppilaslistoila suuriin osa sai F-kirjaimen nimen perhään. Suomenkieltä sai opiskella, vaikka meitä kursila ei ollu monta. 1967 met perustimma ensimäisen föreninkin Uppsalassa ja sen tehtävä oli suojela ja kehittää meän kieltä ja kulttuuria.

70-luvula tulva pikkusen nousi ja 80-luvula tulva voimistu, ensimäinen romaani, minun Lyykeri tuli, teatteria, lauluja, runoa, Markkyksen evanjeeliymmi- Tule Leevi fölhjyyn ja 1988 met julistimma meänkielen omaksi kieleksi. 90-luvula tuli ensimäinen kielioppi. Tulva nousi karkeile ja pelloile, mutta niinku tet tiättä tulvavesi laihtuu sen myötä ko se leviää ja vesi muuttuu sakeamaksi sen kaeumas tulvasta ko se joutuu. Tämä kuvvaa meänkielen ja kulttuurin kehitystä, jossa byrokratii oon niinku aina muuttunu kahleiksi, joitten nimi oon ”kanslii” ja sieltä virtaavat kirjotukset. Niinku Kafka kerran sano: ”Kiutun väen kahleet oon kansliajulkasut!”

Tärkeät meänkielisten teatterit, oopperat ja satsaukset joutuva kahleishiin eikä pääse etheenpäin ”kansliikirjotusten” kahleissa. Istuthaan kokkouksissa, joissa kahleet kaliseva. Istuthaan valtion laitosten kans kokkouksissa ja kiertokyselyitä lentelee.

Sana byrokratii tullee latinasta ja kreikankielestä. Burrus (Latinaa)=punanen ja kratein(Kreikkaa)=hallita. Se tullee siittä, ette franskalaisela kontturiväelä oli punanen paita. Nämät oon jonku sortin ylikonheenhoitajia, joita ei näy ko net istuva laivan alavuoninkissa ja määrääävä tietämättä mihin laiva kulkee, eikä se niitä matkan päämäärä ees kiinostaa.

Ko nämät punahallittijat aikova tehä uusia päätökisä ja lakimuutoksia net ei kysy kansalta eikä väeltä, net lähättävä kierokyselyitä föreninkille, laitokshiin, joita net itte oon perustanheet. Tämä oon sitä mukademokratiita. Tämän sitä kokkee nyt meän minuriteetissa. Näitä punapaitaherroja ja punapaitaherrattaria en ole koskhaan nähny mishään eikä net vastaa jos lähättää kysymyksen. Net välittävä valtion kiertokyselyitä ja palkka juoksee laivan ylivuonkissa.
Laivan kannela tuulee. Suunta oon epäselvä. Merirosvoja oon ollu paljon ja net oon ummikkoja ja net tuntee uhritikkurin färistä, burruksesta. Net pääsit laivale viehraina, mutta katosit alavuoninkhiin, eikä niitä ennää näy. Joskus vilahtaa burrus, olletikki teeveessä.

Lucianpäivänä 2024

Bengt Pohjanen

Vårfloden började sakteliga stiga på 60-talet när vi 40-talister med den hamnade på gymnasiet, i all synnerhet i Haparanda. I elevkatalogen fick de flesta av oss ett F (finsktalande) efter namnet. Vi fick studera finska, även om vi inte var många deltagare. De flesta satsade på ”matte och füsik”. 1967 grundade vi den första föreningen i Uppsala. Målet var att stärka vårt språk och vår kultur.

På 70-talet steg översvämningen lite till och på 80-talet kom vårfloden: den första romanen, min Lyykeri, utkom, teater, sånger, dikter skapades. Översättningen av Markusevangeliet, 1988, samma dag och år som vi proklamerade meänkieli som ett eget språk. På 90-talet kom den första grammatiken och på 00-talet de stora operorna.

Floden steg och översvämmade ängar och tegar, men som ni vet: ju mer en översvämning breder ut sig, desto grundare och grumligare blir vattnet. Den här bilden ger en bild av utvecklingen inom meänkieli och oss meänkielitalande som kulturbärare. Byråkratin har förvandlat våra rättigheter till fjättrar, som benämns ”kanslier”, ”centra” och ”utskott”, varifrån skrivelser flödar och översvämmar våra postfack och mejlkorgar. Hur var det Kafka sade: ”De plågades fjättrar består av kansliskrivelser.”

Det viktigaste arbetet med teater, operor och ansökningar som skulle kunna användas i arbetet blir kedjade och fjättrade och kommer inte vidare mot premiärer och möten med människor. Utskott och styrelser sitter i möten där kedjorna rasslar och enkäten sväljer medel som skulle kunna användas i arbetet för språk och kultur.

Ordet byråkrati kommer från latinet och grekiskan. Burrus (latin)= röd och kratein (grek) = härska. Begreppet har sitt ursprung i Frankrike, där kontorspersonalen på 1700 – talet bar röd skjorta. Dessa är någon sorts skrivbordsmakthavare eller osynliga maskinöverbefälhavare som sitter i skeppets nedre rum och bestämmer utan att ha en aning om vare sig resans mål eller färdriktning eftersom det inte intresserar dem.

När dessa rödskjortor ska fatta nya beslut och lagar frågar de inte människorna, nej, de skickar enkäter och frågeformulär till föreningar och institutioner, som de själva tillsatt och godkänt. Detta är någon sorts demokratism, en ideologi som inte har med demokrati att göra.

Allt det här känner jag igen i vår minoritet. Våra herrar och herrinnor i rödskjortor har jag sällan eller aldrig sett vid våra möten och seminarier. För det mesta svarar de aldrig på mejl eller förfrågningar. Däremot vidarebefordrar de statens och byråkraternas enkäter. Lönen flödar som vårfloden. Färdriktning och mål är enkäter.

Ibland flimrar de förbi på TV. Jag känner igen dem på rödskjortan och den vackra offerkoftan.

13 december 2024

Bengt Pohjanen

Jos hääyn kuola

Refaat Alareer (1979-2023)

Jos hääyn kuola
sie hääyt ellää
ette kerrot minun asian
ette myyt minun kampheet
ette ostat vaatekappalheen
ja lankaa
(tehe se valkeaksi ja pitkäksi hännäksi)
niin ette lapsi, jossaki Gaazassa,
jos se istuu ja kattoo taivasta silhmiin
ja oottaa ommaa pappaa joka liekkinä lähti
sanomatta kelheen hyvästiä,
ei ees omale lihale,
ei ees omale ittele –
havattee lohikäärhmeen, minun jonka mulle tehit,
nousevan yllä,
ja aattelee juuri siinä ette enkeli oon sielä
noutamassa rakhautta takasi
Jos hääyn kuola
salli sen herättää toivoa
salli se syntyä tarinaksi

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

Translation to meänkieli: Bengt Pohjanen

Yttrande- och tryckfrihetensdagen proklameras den 13 mars 2024 i Vittangi
Proklamation

Sveriges Författarförbund skriver i ett rundbrev i år att ”läget är allvarligt. Utrymmet för yttrandefriheten krymper. Hot och hat ökar … Ja, listan är lång och lämnar inget utrymme för vilopauser. Tvärtom blir organisationernas arbete allt viktigare.” Det behövs människor som kan ta sig an de problem som dyker upp och måste lösas, skriver ordförande i rundbrevet.
Konstens uppgift är att bryta tystnaden, som är full av förträngda, nertystade berättelser, glömda legender och myter, sånger som inte hörs eller får höras. Legenden är skimret över ett folk, myten ger det en fördjupad självförståelse. Tystnadskulturen skapas av rädsla för åtal på teatrar, media, förlag och bland människor. Tystnadskulturen utgör som censuren ett hot mot yttrande- och tryckfriheten.
Idag den 13 mars 2024 uppmärksammar föreningen Meänmaa och författarföreningen KEXI yttrande- och tryckfriheten i Meänmaa. Detta sker för första gången och kommer att firas årligen. Varför den 13 mars? Den 13 mars 1993 hade pjäsen Dagning röd premiär på Norrbottensteatern i Luleå och den blev bombhotad. Under en lång period före premiären utsattes de ansvariga för dagliga hot. Tidningssidorna fylldes med hatiska inlägg. Utpressning och förtal. Pajala kommun tog emot skrivelser, från företrädare för totalitära idéer, till kulturnämnden och pjäsen fick inte visas i Pajala.
Men dagen den 13 mars 1993 var en segerdag för yttrande- och tryckfriheten. Pjäsen prisades, utsågs till en av Europas bästa pjäser och framfördes vid Bonnerbiennale. Och fick de längsta applåderna.
Tystnaden är full av berättelse. Vi skall aldrig bli den tysta myr med förgråtna ögon som det fria ordets fiender och tystnadskulturens företrädare försöker skapa.

”Våld mot journalister är alltid dubbelmord”, sade förre PEN-ordförande Björn Linnell i SVT den 23 januari 2007. Det gäller även författare och för våld utsatta.
Våld mot det fria ordet är dubbelmord, censuren ger totalitära idéer makten att tysta berättelsen och tystnadskulturen skuldbelägger offret. Här finns många exempel: Barnavännen, Fylla moppe, mord och skandaler, där enkla människor utsatts för svåra övergrepp och känner skuld.
Proklamationen som vi här idag presenterar är ett bevis på det fria ordets seger: pappret är skapat av konstnären Nina Svensson, som samlat kasserade böcker från biblioteken, malt dem och tillverkat pappret, där man kan skymta rester av de många böckerna, rester av bokstäver och vår proklamation. Biblioteken kan inte kassera böcker, orden lever vidare. Alla kastade verk finns i detta ark. Det fria ordet lever. Berättelserna uppstår även efter dubbelmord, om inte i samma kropp så i pappersformat att skriva på.
Leve det fria ordet! Här i Meänmaa, i vårt land och i världen!

Bengt Pohjanen
Författare

Vaphaan sananpäivä julistethaan 13. maaliskuuta Vittankissa.

JULISTUS

Ruottin kirjailialiitto kirjottaa kiertopreivissä tänä vuona, ette tilane oon vakava. Vaphaan sanan tila kutistuu. Uhkaa ja vihhaa lissäintyy … lista oon pitkä eikä jätä lepoaikaa. Päinvastoin järjestöjen ja seurojen työn vaiva oon yhä tärkeämpi. Tarvithaan ihmisiä, jokka saattava ottaa käsiteltäviksi ongelmia, joile häätyy löytää ratkasuja.
Näin kirjailialiiton puhheenjohtaja.
Taitheen tehtävä oon rikkoa hiljasuuen, joka oon täynä syrjättyjä kertomuksi, unohtettuja legendoja ja myyttiä, lauluja, joita ei kuulu, joita vaijenethaan. Legenda oon hohto kansan yllä, myytti antaa syvän ymmäryksen omasta väestä. Vaikenemiskulttuuri luopi pelkoa, ette joutuu syytheesheen, jopa käräjille ja siksi teatterit, mediat, kustantajat ja ihmiset vaikeneva. Vaikenemiskulttuuri oon niinku sensüüri vaphaan sanan uhka.
Tänä päivänä, 13. maaliskuuta 2024 Meänmaan föreninki ja kirjaliaryhmä KEXI huomioittee vaphaan sanan Meänmaassa. Tämä tapahtuu ensimäistä kertaa ja tästä ees sitä huomiothaan vuosittain. Miksis 13. maaliskuuta? 13. maaliskuuta 1993 näytelmä Dagning röd sai ensi-illan Norrbottensteaterissa Luulajassa ja sitä pommiuhathiin. Koko kevättalven, ennen preimääriä, vasthuussa olevat sait päivittäisiä uhkauksia. Avisien sivut olit täynä vihhaa ja uhkaa, rahhaaki kirtistethiin ja takana puhuthiin. Pajalan kunta otti vasthaan kirjotuksia totalitaarisen aatheen eustajalta ja kulttuurilautakunnassa oli sen kannatajia ja kunnanraati ilmotti, ette näytelmää ei saa esittää Pajalassa.
Mutta tästä päivästä, 13. maaliskuuta, josta piti tulla totalitaarisen aatheen voittopäivä, tuli vaphaan sanan voitollinen juhla. Näytelmää kiitethiin ja se valithiin Euroopan yheksi parhaaksi näytelmäksi ja se meni Sakshaan Bonnerbiennalile. Sielä se sai pissiimät aplootit.
Hiljasuus oon täynä tarinaa. Meistä ei ikinä saa tulla hiljasen jänkän kyynelehtiviä silmiä, joita vaphaan sanan viholiset ja vaikenimiskulttuurin eustajat ja totalitaarisen aatheen kannattajat freistaava lua.
”Våld mot journalister är alltid dubbelmord”, sano entinen PEN-puhheenjohtaja, Björn Linnell, SVT:ssä 23. tammikuuta 2007. Tämä koskee tietenki kirjalioita ja muita väkivallan uhria. Det  gäller även författare och för våld utsatta.
Väkivalta vaphaata sannaa vasthaan oon siis tuplamurha ja sensüüri vallan aatheen ihmisille vallan vaijentaa tottuuen ja vaikenemiskulttuuri syylistää uhrit. Tästä oon paljon esimerkkiä, minun lyhyt filmit Fylla moppe, Barnavännen, vaijettua kertomuksia murhista ja skandaalista ko tavaliset ihmiset oon joutunheet pahoinpietyiksi ja tunteva syylisyyttä.
Juliste, jonka met tänä päivänä esitämmä oon yks toistus vaphaan sanan voitosta: paperin oon tehny Nina Svensson, joka oon koonu suuren määrän kirjastojen viskattuja kirjoja, se oon net jauhana ja tehny jauhoista paperia, joissa näkkyy sanan jälkiä niistä kirjoista, joita ei ole taikka ei saa olla meän kirjastoissa, näin net elävä paperissa, joka ei ole vaiti, nyt se proklameeraa vaphaan sanan. Kaikki viskaut kirjat oon tässä paperissa. Vapaa sanaa ellää. Tappakaa tarina, se nousee kuohleista, vaikka paperinna, johon saattaa kirjottaa uutta tarinaa, vaikka kuvataitheen mallina.
Eläkhöön vapaa sana! Täälä Meänmaassa, meän riikinmaassa ja mailman ääriä myöten!

Bengt Pohjanen
Kirjailia