Yttrande- och tryckfrihetens dag den 13 mars 2024

Yttrande- och tryckfrihetensdagen proklameras den 13 mars 2024 i Vittangi
Proklamation

Sveriges Författarförbund skriver i ett rundbrev i år att ”läget är allvarligt. Utrymmet för yttrandefriheten krymper. Hot och hat ökar … Ja, listan är lång och lämnar inget utrymme för vilopauser. Tvärtom blir organisationernas arbete allt viktigare.” Det behövs människor som kan ta sig an de problem som dyker upp och måste lösas, skriver ordförande i rundbrevet.
Konstens uppgift är att bryta tystnaden, som är full av förträngda, nertystade berättelser, glömda legender och myter, sånger som inte hörs eller får höras. Legenden är skimret över ett folk, myten ger det en fördjupad självförståelse. Tystnadskulturen skapas av rädsla för åtal på teatrar, media, förlag och bland människor. Tystnadskulturen utgör som censuren ett hot mot yttrande- och tryckfriheten.
Idag den 13 mars 2024 uppmärksammar föreningen Meänmaa och författarföreningen KEXI yttrande- och tryckfriheten i Meänmaa. Detta sker för första gången och kommer att firas årligen. Varför den 13 mars? Den 13 mars 1993 hade pjäsen Dagning röd premiär på Norrbottensteatern i Luleå och den blev bombhotad. Under en lång period före premiären utsattes de ansvariga för dagliga hot. Tidningssidorna fylldes med hatiska inlägg. Utpressning och förtal. Pajala kommun tog emot skrivelser, från företrädare för totalitära idéer, till kulturnämnden och pjäsen fick inte visas i Pajala.
Men dagen den 13 mars 1993 var en segerdag för yttrande- och tryckfriheten. Pjäsen prisades, utsågs till en av Europas bästa pjäser och framfördes vid Bonnerbiennale. Och fick de längsta applåderna.
Tystnaden är full av berättelse. Vi skall aldrig bli den tysta myr med förgråtna ögon som det fria ordets fiender och tystnadskulturens företrädare försöker skapa.

”Våld mot journalister är alltid dubbelmord”, sade förre PEN-ordförande Björn Linnell i SVT den 23 januari 2007. Det gäller även författare och för våld utsatta.
Våld mot det fria ordet är dubbelmord, censuren ger totalitära idéer makten att tysta berättelsen och tystnadskulturen skuldbelägger offret. Här finns många exempel: Barnavännen, Fylla moppe, mord och skandaler, där enkla människor utsatts för svåra övergrepp och känner skuld.
Proklamationen som vi här idag presenterar är ett bevis på det fria ordets seger: pappret är skapat av konstnären Nina Svensson, som samlat kasserade böcker från biblioteken, malt dem och tillverkat pappret, där man kan skymta rester av de många böckerna, rester av bokstäver och vår proklamation. Biblioteken kan inte kassera böcker, orden lever vidare. Alla kastade verk finns i detta ark. Det fria ordet lever. Berättelserna uppstår även efter dubbelmord, om inte i samma kropp så i pappersformat att skriva på.
Leve det fria ordet! Här i Meänmaa, i vårt land och i världen!

Bengt Pohjanen
Författare

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Yttrande- och tryckfrihetens dag den 13 mars 2024

Vaphaansanan päivä 13. maaliskuuta 2024

Vaphaan sananpäivä julistethaan 13. maaliskuuta Vittankissa.

JULISTUS

Ruottin kirjailialiitto kirjottaa kiertopreivissä tänä vuona, ette tilane oon vakava. Vaphaan sanan tila kutistuu. Uhkaa ja vihhaa lissäintyy … lista oon pitkä eikä jätä lepoaikaa. Päinvastoin järjestöjen ja seurojen työn vaiva oon yhä tärkeämpi. Tarvithaan ihmisiä, jokka saattava ottaa käsiteltäviksi ongelmia, joile häätyy löytää ratkasuja.
Näin kirjailialiiton puhheenjohtaja.
Taitheen tehtävä oon rikkoa hiljasuuen, joka oon täynä syrjättyjä kertomuksi, unohtettuja legendoja ja myyttiä, lauluja, joita ei kuulu, joita vaijenethaan. Legenda oon hohto kansan yllä, myytti antaa syvän ymmäryksen omasta väestä. Vaikenemiskulttuuri luopi pelkoa, ette joutuu syytheesheen, jopa käräjille ja siksi teatterit, mediat, kustantajat ja ihmiset vaikeneva. Vaikenemiskulttuuri oon niinku sensüüri vaphaan sanan uhka.
Tänä päivänä, 13. maaliskuuta 2024 Meänmaan föreninki ja kirjaliaryhmä KEXI huomioittee vaphaan sanan Meänmaassa. Tämä tapahtuu ensimäistä kertaa ja tästä ees sitä huomiothaan vuosittain. Miksis 13. maaliskuuta? 13. maaliskuuta 1993 näytelmä Dagning röd sai ensi-illan Norrbottensteaterissa Luulajassa ja sitä pommiuhathiin. Koko kevättalven, ennen preimääriä, vasthuussa olevat sait päivittäisiä uhkauksia. Avisien sivut olit täynä vihhaa ja uhkaa, rahhaaki kirtistethiin ja takana puhuthiin. Pajalan kunta otti vasthaan kirjotuksia totalitaarisen aatheen eustajalta ja kulttuurilautakunnassa oli sen kannatajia ja kunnanraati ilmotti, ette näytelmää ei saa esittää Pajalassa.
Mutta tästä päivästä, 13. maaliskuuta, josta piti tulla totalitaarisen aatheen voittopäivä, tuli vaphaan sanan voitollinen juhla. Näytelmää kiitethiin ja se valithiin Euroopan yheksi parhaaksi näytelmäksi ja se meni Sakshaan Bonnerbiennalile. Sielä se sai pissiimät aplootit.
Hiljasuus oon täynä tarinaa. Meistä ei ikinä saa tulla hiljasen jänkän kyynelehtiviä silmiä, joita vaphaan sanan viholiset ja vaikenimiskulttuurin eustajat ja totalitaarisen aatheen kannattajat freistaava lua.
”Våld mot journalister är alltid dubbelmord”, sano entinen PEN-puhheenjohtaja, Björn Linnell, SVT:ssä 23. tammikuuta 2007. Tämä koskee tietenki kirjalioita ja muita väkivallan uhria. Det  gäller även författare och för våld utsatta.
Väkivalta vaphaata sannaa vasthaan oon siis tuplamurha ja sensüüri vallan aatheen ihmisille vallan vaijentaa tottuuen ja vaikenemiskulttuuri syylistää uhrit. Tästä oon paljon esimerkkiä, minun lyhyt filmit Fylla moppe, Barnavännen, vaijettua kertomuksia murhista ja skandaalista ko tavaliset ihmiset oon joutunheet pahoinpietyiksi ja tunteva syylisyyttä.
Juliste, jonka met tänä päivänä esitämmä oon yks toistus vaphaan sanan voitosta: paperin oon tehny Nina Svensson, joka oon koonu suuren määrän kirjastojen viskattuja kirjoja, se oon net jauhana ja tehny jauhoista paperia, joissa näkkyy sanan jälkiä niistä kirjoista, joita ei ole taikka ei saa olla meän kirjastoissa, näin net elävä paperissa, joka ei ole vaiti, nyt se proklameeraa vaphaan sanan. Kaikki viskaut kirjat oon tässä paperissa. Vapaa sanaa ellää. Tappakaa tarina, se nousee kuohleista, vaikka paperinna, johon saattaa kirjottaa uutta tarinaa, vaikka kuvataitheen mallina.
Eläkhöön vapaa sana! Täälä Meänmaassa, meän riikinmaassa ja mailman ääriä myöten!

 

Bengt Pohjanen
Kirjailia

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Vaphaansanan päivä 13. maaliskuuta 2024

Hitom himlen, Ann-Gerd Simu

Hitom himlen av Stina Aronsson.

Ann-Gerd Simu

 

Första gången jag hörde talas om Hitom himlen av Stina Aronsson, var på gymnasiet i Haparanda i slutet av 60-talet. Enligt vår svenskalärare var det den enda litteraturen som handlade om oss tornedalingar. Jag lånade den på biblioteket men kom inte längre än ett par kapitel in i boken. Det var inte en miljö jag kände igen och jag fick en obehaglig känsla av att läsa beskrivningarna av romankaraktärerna. Jag la bort boken. Ett par decennier senare försökte jag närma mig den på nytt. Men samma sak hände. Inget igenkännande och ett starkt obehag. I början av 2000-talet kom ännu en nyutgåva av Hitom himlen ut och några år senare läste jag boken från pärm till pärm. Vilket jag har gjort igen efter att jag blev tillfrågad av Bengt att tala om boken här på Hiljadagen.

 

Stina Aronsson föddes i Uppsala 1892 och dog 1956 i sviterna av Parkinssons sjukdom. Hennes mor var ensamstående och Stina placerades i fosterhem fram till 7-års ålder, då fosterfadern kom i fängelse pga ett dråp. Hon flyttades då tillbaka till modern. De levde enkelt och fattigt. Modern hade två döttrar med samma man men de levde aldrig tillsammans. Han studerade teologi och blev den första biskopen i Luleå stift. Hans namn var Olof Bergqvist. Han hade fyra barn i sitt äktenskap men besökte ibland familjen i Uppsala, dock utan att döttrarna fick veta att det var deras far som var på besök.

 

Stina utbildade sig till folkskollärare. Hon mötte läkaren Anders Aronsson och när han fick arbete som överläkare på Sandträsk sanatorium 1919 flyttade de upp. De stannade där i 8 år. Därefter fick mannen tjänst på Hällnäs sanatorium i Västerbotten och några år senare på ett sanatorium i Jämtland. Anders Aronsson dog 1936 och Stina flyttade då tillbaka till Uppsala. Hitom himlen kom ut 1946 och blev hennes genombrott, men hon hade under 20- och 30-talet gett ut flera romaner. Hitom himlen var emellertid den första romanen som utspelade sig i Norrbotten. Senare gav hon ut ytterligare en roman (Den fjärde vägen) samt två novellsamlingar, Sång till Polstjärnan och Sanningslandet. De utspelade sig också geografiskt i Norrbotten. Eller Tornedalen. De flesta av romankaraktärerna är finsktalande eller samiska, men det framkommer inte i texterna var i Norrbotten handlingen utspelar sig.

Hitom himlen har kommit i nyutgåva både på 60- och 80-talet och senast 2003.

Romanen består av tio kapitel, delvis fristående. Första utkastet som hon skickade till förlaget hade titeln De saktmodiga och presenterades som en novellsamling. Jag upplever den som ett mellanting mellan roman och novellsamling. Det förväntas ingen förtrogenhet med romankaraktärerna mellan kapitlerna, karaktäriseringar av personerna upprepas om och om igen.

 

Huvudperson i de första tio kapitlerna är änkan Emma Niskanpää. Hon beskrivs som en from læstadiansk kvinna som efter många års barnlöshet har fått sonen John. De lever ensligt till på ett småbruk, fyra mil från närmaste by, Mäntyjärvi, där sonen går i skola. Mannen har några år tidigare omkommit i en olycka i timmerskogen, Emma beskrivs i romanen som gammal och tandlös. Jag tänker mig att hon är i 60-års åldern. John beskrivs som efterbliven.

Till Mariebebådelsedag reser Emma och sonen John till närmaste kyrkby. Dit tar det två dagar med häst och släde. De bor i en av kyrkstugorna och där får John en kraftig lungblödning. Han blir förd till sanatoriet och det konstateras att han har tuberkulos.

Nu är Emma ensam på småbruket med några getter och kor. Några månader senare får Emma brev från sonen. Han vill att hon ska komma på besök och av hans brev förstår hon att han är svårt sjuk, kanske dödligt sjuk. Hon börjar förbereda resan men så kommer stormen, den rasar i bygden i fyra dagar. Ett helt kapitel handlar om detta. Efter stormen får hon hjälp av samen Sturk som lovar att ta hand om djuren och se till huset medan hon är borta. Där slutar Emmas historia.

De två sista kapitlen handlar om en av kvinnorna i Mäntyjärvi, Mira, som efter ett bönemöte följer efter predikanten till byn Harakka. Där samlar de folket i byn till ett bönemöte. De övernattar hos en bonde och reser sedan vidare. I ett halvt år lever de tillsammans, delvis i en stuga uppe på fjället. Därefter kommer hon tillbaka till mannen som tar emot henne utan några förebråelser.

 

Så är frågan: Var och när utspelar sig romanen?

 

Det har skrivits flera essäer och avhandlingar om denna bok och de placerar byn Mäntyjärvi i Tornedalen. Någon anser att den utspelar sig norr om polcirkeln men vid gränsälven. En annan nämner trakten runt Övertorneå. En tredje är säker på att älven som går förbi Mäntyjärvi är Torneälven. Huruvida dessa litteratörer har besökt Norrbotten och Tornedalen är osäkert. Min känsla är att den utspelar sig någonstans mellan Sandträsk och Gällivare. Eller i nordligaste Tornedalen. Fjällen befinner sig nämligen inte långt borta och samer med sina renraider passerar Mäntyjärvi. Också området runt Emmas gård beskrivs som fjälliknande, nästan inga träd, endast några knotiga björkar.

Huset består av ett enda rum, pörtet. När jag hör ordet pörte ser jag framför mig ett stort rum med bakugn och gott om plats. I Wikipedia läser jag: ”med pörte i dagens språkbruk avses oftast en rökstuga, en bostadstyp som skogfinnarna förde med sig till sina nya hemtrakter i Mellansverige. Rökstugan är en knuttimrad stuga utan skorsten som utmärks av en murad eldstad vars rökgång mynnar inne i huset.” Men så tillägger man att i Tornedalen avser pörte själva samlingsrummet i huset. Emma Niskanpääs pörte består alltså av ett enda rum. I första kapitlet beskrivs det som en rökstuga men i ett annat kapitel beskrivs röken från skorstenen.

Hon har ingen elektricitet, men det finns i Mäntyjärvi. Där finns också telefon och det går en buss från Mäntyjärvi till närmaste stationssamhälle. Men det förekommer inga ortsnamn i romanen som kan hjälpa läsaren att orientera sig.  När Emma ska besöka John på sanatoriet ska hon ta både buss och tåg, och det faktum att sanatoriet i Sandträsk invigdes 1908, gör att jag placerar handlingen någon gång från slutet av 10-talet till slutet av 20-talet. Recensenter och litteraturvetare har förlagt handlingen till allt ifrån tidigt tjugotal till början av 40-talet.

Efter nyutgåvan i början av 2000-talet har det skrivits flera avhandlingar om Hitom himlen och övrig litteratur av Aronsson. De tre svenska som jag har hittat behandlar hennes texter ur dels ett genusperspektiv, som en modernistisk roman och ur ett marxistiskt perspektiv. Men jag hittade också en avhandling av den norska litteraturvetaren Beatrice Reed från 2018 som ser på författarskapet från ett postkolonialistiskt och ekologiskt perspektiv. Jag kommer att citera från hennes avhandling. Jag är emellertid ingen litteraturvetare och har ingen ambition om att tolka Aronssons roman med litteraturvetenskapens begrepp. Jag är en läsare och dessutom tornedaling.

 

Jag upplever att romanen har tre huvudpersoner, naturen och Emma samt Mira som är huvudperson i de sista kapitlen.  Naturen med dess skiftningar i årstider, väderlek, ljuset osv beskrivs utförligt i alla kapitel. Ett kapitel har rubriken Stormen och där beskrivs en fyra dagar lång snöstorm, som Emma med uppbådande av sina sista krafter kämpar emot, för att kunna ta sig ut till djuren i lagården. Naturen är segerherren och människorna måste underordna sig naturkrafterna. En läsare som aldrig har upplevt en normal, norrbottnisk vinter får lätt en uppfattning av en miljö som är på gränsen till det en människa kan överleva i. Starkt dramatiserat, anser jag.

Så har vi människorna i romanen.

Hur beskrivs dessa, fysiskt och mentalt? Vilka bilder får läsaren av dem? Emma och John, samt folket i Mäntyjärvi och i de sista två kapitlerna kvinnan Mira, predikanten och människorna i byn Harakka, beskrivs upprepade gånger allteftersom de förekommer i de olika kapitlen.

Emma:

Emma har tjocka fingrar, feta händer, platt bröst och uppsvullen mage. Hon lider av framfall och jag citerar: ”Händerna blev hängande över knäna, löst hopslingrade som inälvor. Koftärmarna gled upp så att de knubbiga, skorviga handlederna blottades.”

Huvudet är runt som ett katthuvud. Hon är tandlös, har en blid mongolisk benstomme, begränsad uppfattning och små, avklippta näsborrar. Hon använder inte underbyxor.

Citat: Hon vädrade in ångan med näsborrarna som hade tycke av två borrhål i hennes platta ansikte.”

I tre olika kapitler upprepas hennes utseende sålunda:

”Hon lyfte sin gula mongolpanna mot skyn, patetiskt spörjande.”

”Ett ögonblick fick hennes gula mongolansikte en gyllene ton.”

”Emma lyfte upp huvudet och vidgade näsborrarna i sitt lilla platta mongolansikte.”

 

John:

Han beskrivs som efterbliven. Fysisk klen, knotiga torra handleder, ingen saft i kroppen.

”Hans ansikte var långlagt och blodfattigt med en lång slapp överläpp, som en mule.”

”Hans tankar var opersonliga, som om han endast tänkte för andras räkning.”

”John Niskanpääs ansiktstyp var långlagd, men det var efter fadern. Ty i hans släkt hade det förekommit giften med flickor nerifrån kustlandet, men icke i moderns.”

 

 

En dövstum flicka i Mäntyjärvi: ”Det stod en mild djurlukt kring henne. Flickan hade skabbsjukan.”

”Emma såg det fula eldsmärket, som flickan hade. Det tycktes ha frätt bort en del av hakan. De ynkligt klena händerna liknade inälvor.”

Gubben Sturk ( same) ”Han har en hängande underläpp som rinner av saliv och tobakssaft, den är så köttig och röd att den liknar ett djurs tunga.  Han stinker av surfisk och går aldrig i bastun. Det luktar as om honom.”

Gossen till bonden Vaara har en ”skabbighet i nacken, svartskorviga knogar och upprispade nagelrötter. Han gäspar med sin menlösa mun”

Brevbäraren: Har ett vanställt ansikte. Sned mun.

Bonden Vaara: Har knotiga ben, en infantil uppsyn och små, misstrogna apögon. Citerar: ”Kanske kan man säga att hans intellekt var glesare än deras, på samma vis som en kolknot är glesare än ett siknät. Hos honom var det mest standardtankar som rörde sig bakom den låga pannan. Hans hjärna liknade kronan på en martall, som är för låg för att nå upp i de högre trädens sus. Hans utseende var obetydligt, han hade ojämnt hårfäste, ljusa ögon med en undvikande glimt. Resten av ansiktet var ett tafatt leende. Men för den delen var det flera i det kvava pörtet som såg ut som han.”

”Ty vad han än såg måste han samtidigt vädra in det i näsan som om han varit i skogen och känt vittring av ett rede eller ett kadaver. Råttor och lämlar gör på samma vis, att de strax samordnar synen med sina känselsinnen.”

Hustrun Vaara ”torkade sig om munnen med baksidan av handen, den blev blodig och slemmig av det upprivna eksemet.” ”Fastän ansiktet är tämligen brett verkar huvudet långt och tåligt hängande som ett hästhuvud. Överläppen är kort och uppdragen i munvinklarna så att hörntänderna skymtar. Ansiktet får tycke av en varg.”

Överpartiet av hennes ansikte var brett, munnen stor och hungrig, hakan spetsig fast den borde varit tvär för att stämma med dragen i övrigt. Kvinnans utseende var betydligt varglikt.”

Ett annat ställe i boken liknas hon vid en varghona.

 

 

Ett barn i Mäntyjärvi räcker fram handen som om den varit en klöv. Den tunna barnkinden putar ut som en gul böld.

Renströmskan: I halsgropen har hon en fläck där huden är slapp och rynkig som fågelhud.Hennes klara ögon skulle varit lika en gets om de varit en smula känsligare.

Farmor Vaara: Hennes midja var som ett tandlöst leende. Hon gapade fromt som en häst på marknaden. Gossen tyckte hon liknade en fångad fågel. Det gjorde hon med sin snibbkjol och sin magra tranhals. Det fanns inte ett uns fett på hennes benstomme, bara gula sladdriga skinnveck.” Obs! FF håller med.

 

Handelsmannen Tuikki: ” Ögonen påminde om pipmunstycken med tjocka kanter och en dimmig, oljig springa längst in. Inte ens i sömnen slöt han dem helt.”

 

Människorna i Harakka:

 

Om alla som deltar i bönen i pörtet:

”Den suddiga belysningen underifrån förvandlade deras ansikten till uppspetade hakor, kelna, kättjefulla, bleka som en kvinnas underarmar. Men naturligtvis hade de inga associationer i den vägen själva. De var den sortens människor som är som rena förstugor. De hade ett eget drömmande sätt att lystra, fåraktigt.”

 

”Kvinnorna var småväxta som lappkvinnor, tidigt utvecklade men likväl ofruktsamma. Det var också vanligt att spädbarnen dog kort efter födseln.”

Bonden: ”Mannen hade små kantiga björnögon, håret var tätt och ludet som ett djurs fäll. Hans fingrar var trinda som könsdelar. Hans tankar var liksom köttätande. Han påminde om den kannibaliska hundnäsan i folktron. Han läppjade som en fisk med munnen och spottade sedan träffsäkert mitt emellan sina stortår.

En kvinna: ”En härjad anemisk människa i 40-årsåldern med en fyrkantig mun som en sköka, med köttiga knytningar istället för mungipor.”

Hennes man: ”Även hans ansikte var brett. Men han hade en ovana att hissa upp pannan och näsroten och samtidigt hänga ner den sura hakan, så att det tänjdes. Då fick han liksom två ansikten med ett obebott ingenmansland mitt emellan.”

Bondhustrun, ”vars mun var som en brutal inälvsöppning mitt i synen.Hon var en menlös själ, den enda känsla som kunde fylla henne till bredden var tacksamhet. Hon var tandlös och hade kluven läpp.”

Mågen med ett adamsäpple som en oljad repknut.

En man i pörtet: Hans fysionomi bestod av några snabba streck, ungefär som man skulle tänka sig en korsning mellan ekorre och sparv.

Flickan Margareta rörde sig som ett beläte över golvet utan all svikt. Hals och ryggkotor var uppstaplade på varandra i en rak stake från knävecken upp i nackgropen. Hon vände in och ut på ögonen så att det fula, knottriga köttet blottades i springan. Hon vilade sig djuriskt fromt, som om vilan var ett grönt gräs hon kunde beta.

I den första gården de kommer till har de en idiot med krymplingsfötter och utan läppar. Mira tycker inte det är något konstigt. ”Det var rätt vanligt med missfoster i de isolerade byarna.”

 

Det finns mer.

Vad är det för bilder läsaren får av människorna som Stina Aronsson beskriver? Jag förstår nu varför jag inte kunde läsa färdigt denna bok. Många av de som tolkat hennes texter har sett Hitom himlen som en civilisationskritisk text. Där hon lyft fram människorna i pörtena i Tornedalen som ”bättre” i jämförelse med människorna söderut. Ska vi då se vilka ord hon använder om människorna i sörlandet:

Kvinnorna söderut var okuvliga, oblyga, upproriska och sorglösa.

”Hon var vacker i den stunden, som kvinnorna söderut”

”Hon var klar i blicken, som ett kvinnfolk från staden.”

”Hon tänkte att han skulle berätta om sörlandet och de franka människorna som bodde där i granna hus kring vilka de planterade blommande träd.”

”Hon begagnade inga underbyxor som de frivola kvinnorna söderut.”

Man kan kanske fråga sig vilken civilisation hon var kritisk till?

Den enda specifika geografiska kategorin i romanen är söder. När det antyds att folk i söder är si eller så sägs det samtidigt att detta inte gäller människorna i norr. Jag ser det som starkt generaliserande.

 

Metaforer som jämför människor med djur kallas för zoomorfismer. Jämförelser med naturen kallas för ekomorfismer. Litteraturvetaren Beatrice Reed har räknat till 50 zoo-morfismer i boken. Zoo-morfismer kan naturligtvis vara både tilltalande och motbjudande. Vi har ju många zoo-morfismer i våra gamla ordspråk och uttryck: From som ett lamm, flitig som ett bi, envis som en åsna osv. Men vilka bilder väcks hos en läsare när människor liknas vid vargar, har läppar som djurtungor, inälvsliknande fingrar, gapar som en häst på marknaden, misstrogna apögon, fåraktigt stirrande? Osv.

Jag citerar från Beatrice Reeds avhandling:

”Även om Aronssons verk uppvisar en stor förkärlek för fattiga , stumma och på andra sätt annorlunda eller utstötta personer, rymmer texterna också påfallande distanserande tendenser som bör undersökas maktkritiskt. Representationen av samiska karaktärer är en del av det nordliga maktkomplexet men också lästadianska småbrukare ingår i Aronssons undersökning av norrbottningarna som ”de nordliga andra”. I tillägg till att tillhöra denna geografisk och sociokulturellt marginaliserade del av Nordens befolkning är ödemarkstexternas persongalleri präglat av olika former för fysiska, psykiska och mentala avvik.”

”Bildspråket speglar inte människornas eget sätt att uttrycka sig på.”

”De detaljrika beskrivningarna av kroppar och kollektiva normer bidrar till att läsaren förstår universet inifrån men gör det inte lätt att identifiera sig med människorna. Romanen innehåller en rad beskrivningar som skapar distans istället för närhet.”

Slut på citat.

Beskrivningar av ansikten som gula, platta mongolansikten är ingen metafor. Dessutom beskriver författaren breda ansikten hos nästan varenda person i boken. Förutom John som har ett långsmalt ansikte. Detta förklaras med att man i faderns släkt hade blandat sig med folk längre söderut. I en av novellerna låter författaren ett par av männen på sanatoriet tänka om en annan med följande ord: ”I sitt inersta räknade de sig inte som rasfränder till den långa finnmarkspojken.” Ingenting av detta hör till vanligt språkbruk.

Människorna beskrivs också som mindre intelligenta, oreflekterade, fåraktigt stirrande. De har skabb och eksem, slemmet rinner, ögonen rinner. Ingen enda av karaktärerna är utan fysiska eller psykiska skavanker.

Det här är ren rasbiologi.

Under samma period som makarna Aronsson bodde i Sandträsk, reste Herman Lundborg runt i Norrbotten och mätte skallar och registrerade utseendet på samer och tornedalingar. Han turnerade också med sina rasbiologiska föredrag runt om i länet. Det är inte svårt att tänka sig att han kanske också besökte sanatoriet, eller att de besökte hans föredrag. Eventuellt stod hans böcker i deras bokhylla. Just detta vet vi ingenting om men det är inget tvivel om att Stina Aronsson kände till de vanligaste rasbeskrivningarna av samer och tornedalingar. Icke att förglömma var Aronssons far, biskop Olof Bergqvist i Luleå, en av de som föreslog upprättandet av det rasbiologiska institutet. Han var, förutom biskop, också riksdagsman och engagerad i skolväsendet i Norrbotten. Stark anhängare av rasbiologin och den som drev igenom att samiska barn, de som var barn av renskötare, skulle gå i speciella kåtaskolar. De ansågs inte behöva lika mycket utbildning som svenska barn. Bergqvist var starkt upptagen av att rasblandning inte bör förekomma. De nomadiserande samerna såg han som rasrena, och det var viktigt enligt honom att de förblev det.

Efter att Aronssons flyttade upp till Norrbotten hade Stina regelbunden kontakt med sin far. Enligt Margit Rasmusson, som 1968 gav ut biografin om Stina Aronsson, finns i arkiven många brev från biskopen till Aronsson. Emellertid återger hon inte något av innehållet i dem.

Rasbiologins tre huvudraser var vita, gula och svarta, där vita var de överlägsna och de svarta var lägst i rang. Lundborg poängterade att eftersom det finsk-ugriska språket inte var indoeuropeisk, men hade östligt ursprung, så hörde dessa människor till den gula rasen och hade ett mongoliskt utseende. De var kortskallade i motsats till de rena svenskarna som var långskallade. De långskallade ansågs ha större hjärna. Tornedalingar och samer ansågs ha breda ansikten, låga pannor, större inslag av efterblivenhet, dövhet, dåligt hälsotillstånd osv, osv.

Känns detta igen från beskrivningarna jag tog upp tidigare?

Jag kan inte tänka mig att människorna i Norrbotten använde rasbiologiska begrepp som mongolansikte  eller rasfrände när de beskrev sig själva eller sina medmänniskor.

Litteraturvetaren Åsa Nilsson Skåve kallar beskrivningarna av människorna för grotesker, men nämner inte de rent rasbiologiska uttrycken författaren använder. Hon skriver:” Textens groteska inslag förstärker bilden av av de konflikter förhållandet till språk och tid genererar. Beskrivningarna av den mänskliga kroppens öppningar kopplas återkommande till sårighet, vilket ytterligare accentuerar frågan om kommunikationshinder, en för modernismen central problematik.”

Jag har heller inte sett det i någon recension eller i de andra svenska avhandlingarna. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att man inte ens i nuytgåvan från 2000-talet reagerar på detta? De senaste två decennierna har man i Sverige uppmärksammat och fördömt alla former för rasistiska och diskriminerande uttryck. Likafullt rosas också den senaste utgåvan av Hitom himlen, som en av de mest egensinniga och vackraste romanerna i den svenska litteraturen.

Jag förstår nu varför det var så omöjligt för mig att ta mig genom denna roman.

Igen några ord av Beatrice Reed: ”Det handlar om en hierarkisk människosyn där maktaxlarna mellan centrum och periferi kopplas till intelligens. Medan skildringarna av iskall vind mot huden, lukten av frusen myr eller det bländande vita snöljuset, spelar på läsarens fysiska inlevelse, bidrar beskrivningar av könsuttryck, etnicitet psyke och intellektuell tillstånd till att aktivera äsaren mentalt genom att minna dem om karaktärernas annorlundahet. Som de nordliga andra. Medan det nordliga Norge idag framhävs som en viktig inrikes och utrikes politisk del av landet, associeras norra Sverige oftare med det negativt laddade begreppet glesbygd.”

Hur mottogs romanen?

Hitom himlen recenserades 36 gånger 1946. Övervägande positiva recensioner. SVD skrev: Hon känner människorna längst i norr genom en inlevelse i deras livsföring som har karaktär av fullkomlig identifiering med ett av hårda livsvillkor trälbundet folk. Finnmarksfolkets existens är fylld av armod, andligt och materiellt, efter vår måttstock. Deras samhälleliga liv tillhör ett förflutet århundrade, deras barnavård och hälsovärd är skriande efterblivna men deras moraliska principer är stränga och stundom skenheliga.”

Stina Aronsson jämfördes med Dostojevski, Tjechov och de isländska sagorna. Hon fick flera priser och 1949 valdes hon in i Samfundet de Nio. Först efter hennes fjärde Norrbottensskildring, romanen Den fjärde vägen, diskuterades för första gången i vilken grad Aronsson ger en sann bild av Norrbottens invånare. Sedan ”tröttnar” man på Norrlandsskildringarna och efterlyser något nytt.

Samma år som Margit Rasmussons biografi om Stina Aronsson kom ut, 1968, gavs Hitom himlen ut som pocket. Sydsvenska dagbladet skrev att hon var sin tids största författare och att hon hade jämförts med Marcel Proust.

Recensioner efter nyutgåvan 2003 var fortfarande positiva, en del översvallande.

I DN skriver Sara Danius: I Norrbotten var Aronsson sörlänning och detta främlingskap är en av romanens förutsättningar. Hon närmar sig sina gestalter med den återhållna ivern hos en etnolog och språkkänslan hos en dialektforskare, men det märkvärdiga är att hon lyckas smälta ned alla sina insikter i en litterär form som mer än något annat förmedlar självklarhet, förtrogenhet och kärleksfull inlevelse. Emma Niskanpää, alla mödrars mödrar, står fram för våra häpna blickar, inte så som etnologen förstår henne, utan så som Emma förstår sig själv. Aronsson varken dömer eller idealiserar, varken kritiserar eller sentimentaliserar. Istället håller hon upp ett stycke liv, fjärran och likväl tänkbart, till och med möjligt.”

Litteraturvetaren Caroline Gräskes avhandling, Bortom ödelandet, kom efter den senaste utgivningen, Hon skriver: ”För den Aronssonska berättaren finns inget vi eller dom, här sammansmälter det kända med det okända. Hitom himlen kan därmed betraktas som en civilisationskritisk text där berättaren besitter en stark strävan att göra upp med alla försök att kategorisera och definiera människor.”

 

 

När läsaren befinner sig utanför den kultur som berättelsen handlar om, är det kanske lätt att acceptera och till och med rosa beskrivningen av romanfigurerna. Aha, tänker läsaren. Är det så de är däruppe i ödemarken? Den kritiska blicken uteblir. Likaväl är det chockerande att man inte reagerat inför en samling romanfigurer som alla beskrivs med djurlika metaforer och med kända rasbiologiska definitioner.

Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och bästsäljande romaner som utspelar sig i Norr- eller Västerbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina Wähä. Författaren är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer från finska Tornedalen. I boken säger en av huvudkaraktärerna: Tornedalingar kan bara två saker: supa och föda barn. Skulle en förläggare idag godta sådana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?

Jag är med i några litteratur-  och bokgrupper på fb och har läst otaliga kommentarer där man höjer upp Testamente till skyarna. Många av de som kommenterar uttalar att ”det är så spännande att se hur folk lever däruppe” De kan inte skilja på svenska och finska Tornedalen, några stycken har varit övertygade om att romanen utspelar sig i Västerbotten. De verkar heller inte förstå att efterkrigstiden i Finland var en hård tid medan Sverige solade sig i ekonomisk växt och överfulla exportkonton. Det är alldeles tydligt att många inte har någon som helst kunskap om de nordligaste delarna av Sverige. Jag har själv bara det senaste året mött flera stycken som inte vet var Tornedalen ligger och de kan inte heller namnet på gränsälven. Jag har mycket kontakt med svenskar i Norge och har ännu inte träffat någon från södra Sverige som har besökt Tornedalen.

I en undersökning som Forum för levande historia, gjorde om svenskars kunskap om de nationella minoriteterna, svarade 49 % att de hade mycket liten kunskap om tornedalingar. Totalt 85% hade mycket liten eller ganska liten kunskap om oss. Det var den nationella minoriteten man visste minst om. Trots att skolan de senaste decennierna har undervisat speciellt om landets minoriteter, hade de äldre större kunskap än de unga.

När Testamente översattes till norska skrev recensenten i en av Norges rikstäckande dagstidningar, följande: ”Det er fortfarande förvånande för mig hur olikt landsbygden behandlas i svensk och norsk litteratur. I svensk litteratur och film finns många variationer av berättelsen om den efterblivna landsbygden som möter frigjord och upplyst storstad. Meningen är ofta att vi ska skratta åt, eller irritera oss över, den hopplösa situationen och de hopplösa människorna som bor och lever i den gudsförgätna glesbygden.”

 

Människorna i norra Sverige är alldeles tydligt fortfarande ”de andra”. I alla fall i litteraturen.

 

Litteratur:

Stina Aronsson: Hitom himlen

Beatrice M G Reed: Natur og menneske i Stina Aronssons nordlige ødemarksfortellinger

Petra Bromanns: Detta är jag

Åsa Nilsson Skåve: Den befriade sången

Anne Heith: Læstadius and læstadianism in the contested field of cultural heritage

Caroline Græske: Kultur essä: Hitom det öde, DN 2000

Eric-Oscar Oscarsson: Rastänkande och särskiljande av samer

Sara Danius: Norrbottens ödemark – ända in i märgen. DN 2003-12-20

Elisabeth Holmstedt: Existens och tradition i Hitom himlen. Lunds universitet.

Beatrice Reed: Sivilisasjonen i ødemarken. Samlaren, årgång 141, 2020.

Margit Rasmusson: Lång väg hem. Biografi om Stina Aronsson 1968

Stellan Beckman: Biskopen Olof Bergqvist och svensk rasbiologi.

Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. 2015.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Hitom himlen, Ann-Gerd Simu

Jos olis ollu

Yks sykiatrikkeri kerto mulle, ette hään kerran kysy yheltä mieheltä miksi hään jakso niin huonosti. Se sano, ette kranni oli hältä varastannu miljoonan. Mie hämmästyin ja kysyin oliko hällä ollu niin  paljon. Se sano, ette ”jos olis ollu!”

Mie kerroin sykiatrikkerille, ette yks poika tuli minun tykö ko mie olin opintorektorinna, se sano ette klossit olit häntä uittanheet kinoksessa. Mie hämmästyin ja kattoin klasista ulos ja sanoin, etteihään nyt ole lunta. Se sano, ette ”jos olis ollu”.

Luen ja kuulen ko moni sannoo, ette hältä oon viety kieli. Multaki piiain olis viety jos mulla ei olis ollu, mutta mie piilotin sen omilta herroilta ja herrattarilta ja pörrö menin 20 vuotta aikaa saarnaahmaan Pajalan kirkossa meänkielelä, väkeä paljon, ja silloin yks pappi sano TV-debatissa ette se oli ”jippu”, sitte se sai korkean viran ja suuret rahat tutkimalla kunka kieltä oli sorrettu ja olletikki varastettu. Omat jippupuhheet se tieten unohti raportissa ja minun kans se ei istu samassa huohneessa. Mie menin ja muistitin sitä siittä jipusta ja joistaki muista aroista asioista.

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Jos olis ollu

I berättelsens vida famn – Föreläsning i Haparanda den 10 december 2023

 

I berättelsens vida famn

– Haparanda den 10 december 2023-

 

Jag har levt mitt liv
i berättelsens vida famn
i orden
i det långa minnet,
där minnen blivit skuggor
som blivit bilder,
som i sånger, sagor och legender
blivit sanning
Med orden har jag
besegrat rummet
och tiden
gjort min anábasis
min resa uppåt
och snart vidrör jag himlen
jag behöver inga ord längre
O, salighet

 

Den här dikten kommer att ingå i en serie i Dagens dikt som Sveriges radio sänder i februari 2024. Första gången en dikt på meänkieli sänds i det klassiska programmet.

I min roman Smugglarkungens son, Norstedts 2007, berättar jag hur jag som barn satt under köksbordet och lyssnade på osannolika, otroliga och frimodiga berättelser. Jag har vuxit upp i det långa minnets, girijas, vida famn. Vid dörren i köket satt gäster, släktingar, flyktingar, veteraner, lurendrejare och smugglare, medan cigaretten Klubi 77 vandrade från ena mungipan till den andra rann berättelserna som aldrig sinade. Jag lärde mig sånger på finska: Krigare måste vi bli och Där vilar nu alla hjältar från Suomussalmi, Saumma, Raate och floden Kollaa.

Kusinen Hannes berättade med skrovlig röst hur han fick en kula i armhålan som gick genom halsen när han skulle föra en rysk kvinnlig, tillfångatagen officer bakom en lada och den jäveln hade en pistol och sköt. Tystnad och skratt, beroende på historiens halt. Och så var det Paavo, som hade varit på veteranmöte och sett en bekant som hade så mycket medaljer att han gick framåtlutad och karln hade inte hört ett skott smälla. Men när han drog sig till minnes sina egna fronterfarenheter och hur han efter Lapplandskriget när tyskarna bränt ner gick till högen av aska med yxa och ryggsäck och började bygga evakueringspörtet, då var ögonen tårade. Då blev det tyst och sedan samma slutkommentar, varje gång: Bara de inte startar ett krig igen. Evakueringspörtet blev klart och stämningen där var så helgad att jag en gång frågade min kusin Sulo varför vi inte hade något evakueringspörte. Sulo sade: Ni har klockan kunglig tid.

Det var gråt och skratt, helgad tystnad och längtan efter den himmelskt varma berättelsen vid bönemöten. Den, som inte erfarit det här vet inte mycket om vår kultur och berättartradition. Språket är existens hus, säger Heidegger. Vi tillhör inte samma husfolk, även om vi talar samma språk, och ummikot har inte ens besökt oss, annat än i tjänsten, de är dårfina pätrefolk.

Skrattet ekade i bastun när Paturi förklarade varför hans stortå pekade uppåt. Han hade varit i Amerika och sparkat en indian i baken på en saloon och sedan dess pekade tån uppåt. Berättelserna flödade från när och fjärran, från gränsen, fronten och Fjärranland. Vi har sannerligen inte levt bakom Guds rygg. Och vem vet åt vilket håll Gud står vänd.

Det fanns inte så känsliga saker, att man teg om dem. Farfars bror, Robert, hade kommit hem från Amerika, där han varit på flykt undan tullen. Året var 1922 och han förblödde 200 meter från sitt hem då en Westin hade skurit av honom pulsådern. Inget ont om Westin; de ska ha bråkat om vem som ska hålla i tömmarna och Westin skulle visst skära av dem. Och så en tystnad och slutkommentar som i den isländska sagan: Nå, fulla förstås!

Jag fick en dag ett telefonsamtal från södra Sverige, Lidköping vill jag minnas, en förfrågan om författarafton. Den som ringde sade att vi var släkt, hennes gammelmormor var dotter till min farfar. Då kom jag ihåg att farbror Ivan berättat att hans far gjort henne i en pulka i Taipaleensuu.

Jag bodde som barn ett tag hos farfar, som varit tullman, men hoppat av och blivit smugglare i stället. Hos farfar strömmade berättelserna.

Där hörde jag otroliga berättelser om Korpelarörelsen, aldrig förklenande, men gränslöst öppna och roliga. Farfar hade med sin bror John varit på ett möte. Jag hörde om Kaunisvaarabor som for till arbetarrörelsens brunstplatta i Kolari där Stalinhyllande damer var att hämta hem, alt detta när Korpelarörelsen ramlat ner i källaren som i Sattajärvi. Och så slutet: ”Nå, säg mig vem du gift dig så vet jag vad du röstar på!” Hahhaaha!

Jag fick höra om det brutala mordet i Juhonpieti när en Arvid med sockeryxa slagit ihjäl byns handlande, skurit av halsen på denne och dottern och tungan av en dotter så att hon inte skulle kunna berätta hur denne mördare hittats blodig i klänningstyg. Även hon dog. Mördaren hade ropat att han var rödgardist. Människorna levde i skräck och hade en yxa i släden. Handlarens son var på folkhögskolan i Övertorneå och klarade sig, men då han berättade om händelsen blev han åtalad av mördarens bröder. Så berättades medan man såg sig om och en viskning: De stackarnas gravsten finns inte långt från Laestadius grav, men utan offrens namn, ni förstår. De mördade flickorna och deras far lever i berättelsen, som inte får tystas i vår tids tystnadskultur.

Om ordet i vår meänkielispråkiga kultur inte hade varit så fritt att en sångare kunde publicera en gripande sång med mördarens namn i lokalmedia skulle vi inte veta vad som hänt. Idag är detta inte möjligt, i samma lokalmedia. Även om inga namn nämns.

Jag har levt mitt liv i berättelsens vida famn. Jag hörde om ettöreshuset när en familj med sju barn bokstavligen kastades i snödrivan och herrskapet köpte huset för ett öre och fick ett fint hus med fem rum och kök för sin då ende son. Sedan tystnad och en viskning: Gå och säg! Ja man sade, trots den nya tidens nya herrar med hot och censur som främsta vapen. Men berättarna teg inte och händelsen kan aldrig gömmas under lögnens täcke. Jag skrev en pjäs om händelsen. På Drama direkt kan vi läsa att den censurerades av teatern i Tornedalen. Därför har jag föreslagit att vi den 13 mars ska uppmärksamma det fria ordet i Meänmaa. Detta till minne av dagen då min pjäs Dagning röd bombhotades. Berättelsens vida famn måste leva. PEN-ordförande sade en gång i TV att överfall på det fria ordet är dubbelmord. Så sant: våldsverkaren dödar författarens/journalistens/djupaste identitet och det fria ordet: dubbelmord.

Detta är den tradition jag vuxit upp i. Fått växa upp i. Som gjort mig till fri författare och berättare. Jag fortsätter och betalar priset för det fria ordet. Konstens uppgift är att bryta tystnader, är en av mina många aforismer.

Det fanns siare och sådana som siare förbannat, det fanns dilokativa siare, undergörare, helbrägdagörare och Titanicresnärer, Kirunasvenskar. Berättelsen var total. Inte alls konstigt att den latinamerikanska romanen alltid fascinerat och gripit mig. Jag har vuxit upp i Hundra år av ensamhet -traditionen och i Isac Bashevis Singer världar, där alla sorter av människor, helgon och lurendrejare lever i berättelsens vida och fria famn. Han fick utstå en hel del också. Men det får inte finnas så känsliga ämnen att man inte får berätta.

I den här frimodiga och gränslösa berättartraditionen finns inte spår av förakt eller etnorasism, det finns bara berättarglädje och frihet. En, som bidragit till den fria berättarkonsten, är Lars Levi Laestadius. Hans bildspråk är himmelskt vackert och det kan lukta dynga – vid behov. De som inte tålt detta har gjort som Svansteinborna när de passerade jordbruksbyn Juoksengi: höll för näsan!

För mig, som vuxit upp i berättelsens frihet, var det en stor överraskning och sorg när jag fick möta våld och rent av STASI-brev till kulturminister Marita Ulvskog, bombhot och fysiskt våld. Vi har inte behövt ha yxa i bilen, men mobil vid sängen.

När den här boken (visa) gick som följetong i radion blev jag anmäld till kulturministern, bakom ryggen. STASI-brev. Angivelse. Jag skrev till ministern, inget svar. Det tog nog mest.

De här berättelserna har jag hört i berättelsens vida famn, i farfars pörte. Berättaren är före detta tullman, som på meänkieli berättar via en tolk, Tornaeus, som inte kan meänkieli, men han tolkar. Kan det finnas någon liknande roman någon annanstans än i Meänmaa? Hur gick det till? Nå Blomma och Jonne satt ofta i min hemby på mjölkbryggan och pratade med varandra, utan att kunna varandras språk. Som Tornaeus och Leander, tolken och berättaren i dessa romaner. Man kommer långt med kroppsspråket. När lantmätaren frågade Jonne om vägen till en plats i skogen, sade Jonne: Håll i potatissäcken så ska jag förklara. Det är dessa två, Blomma och Jonne som inspirerat mig till denna bok och berättelse, som hördes i pörtet men blev anmält till kulturministern.

Varför är skriftspråket så viktigt?

Vi har ju en muntlig sång- och berättartradition. Kexis kväden är bra exempel. Kexi kunde inte skriva, men han kunde sjunga på Kalevalameter och från dessa sånger har vi gjort vår resa till vår skönlitteratur, vilket betyder: från muntlig berättelse till skriftlig, från lyssnande till läsande, en resa från gränslös berättarglädje till skarven mellan det gamla och det nya, i skarven, där orden blir synliga: romaner, dikter, drama, libretton, opera, sång, legend och myt. Här i skarven mellan språk och tid föds och finns min berättarkonst i alla genre, jag är ingen norrländsk författare, skriver Sigrid Combûchen i sin recension av romanen Dagning;röd! Hon säger att jag finns i Centraleuoropeisk tradition. I gränsen, skulle jag vilja säga.

Berättelsens famn måste vara vida därför att den vidgar medvetandet och därför säger Platon att denna utvidgning är vansinne och i hans totalitära rike skall den förbjudas. Berättelsen och sången, dikten är farliga. I diktaturer är dikten levande och berättelsens famn trång, men vid i det fördolda. När en diktatur faller skrivs färre dikter.

I alla gamla kulturer har berättelsen och dikten levt. Jag har skrivit om vår tysta myr och dess förgråtna ögon, vilket inte betyder att vi inte haft sång och berättelse, myren är en vid famn men kolonialisterna har inte förstått vårt språk och säger därför att vi inget har. Så fort ett språk har fötts har man börjat sätta det i pränt. Illiaden och Odyssén för 2700 år sedan när de grekiska bokstäverna började utvecklas.

Varför måste famnen vara vid och fri?

Den grekiske skalden Pindaros (född 522 eller 518 f.Kr., död 446 eller 438 f.Kr.) skriver i inledningen till den sjunde sången: ”Storslagna gärningar skulle hamna under det djupaste mörkrets täckelse om sångerna inte fanns. Bara så kan vi hålla upp en spegel och i den visa de storslagna gärningar, vilka vi med hjälp av den med skimmer krönta Mnemosyne kan belöna med ordens.”
Utan den blinde Homeros sånger skulle vi inte känna till Odysseus gärningar. Utan analfabeten Kexis sånger skulle vi inte veta mycket om den stora floden 1677, inte heller om Mataringis elaka ungar. I berättelsens vida famn finns hymnos, sången och ésoptron (spegel). Vi sitter i famnen och får veta det som en gång hände. Legenden är ett skimmer över folket och myten ger en djup bild av oss, vårt språk och vårt långa minne, girija. Den som inte kan språket tror att myren är stum. När någon en gång i media påstod att vårt språk var fattigt och bara dög på älgjakten rann det ur mig:

Sällan har vår socken skådat en sådan följetong som när vi åkte genom byarna norrut mot Kasanmaa, Kasaland. Människorna kom ut ur husen och det var som Jesu inridande i Jerusalem, utom att vi ej såg Herren och att vi inte hade någon åsninnas fåle att sätta IsoIisko på. Det var mänskobarn och kvinnomänskor, samer och alamaisia, som uttytt är nederländare, sjöbor och öbor, hästkarlar och renskötare, snöskottare och snickare, rättare och rallare, hemmakarlar och försångare, glädjespridare och sorgesångare, legendförvaltare och nyhetsförmedlare, sagoberättare och kalvslaktare, grisskållare och stobetäckare, kalvningsexperter och skomakare, tjurfösare och skinnberedare, Tilleylampans tändare och öppna spisens ledighetskommitté, trätare och älgkötthanterare, motsträvare och medsträvare, himlarandens målare och piglockare, jägare som fick och jägare som inte fick, utmätare och lycksökare, smörbyttförtennare och luntrejare, före detta gulaschbaroner och pensionerade spisbyggare, rallare och väg- och vattenstatens brobyggare, zigenare och resandefolk, inhyses som tyckte om lakens lever och pixpojkar som gärna åt kokt älgmul, Lenins spyflugor och Hitlers likmaskar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa I berättelsens vida famn – Föreläsning i Haparanda den 10 december 2023

Bengt Pohjanen, Tarinan laajassa sylissä

Luento Haaparannala 10.12.2023

Tarinan laajassa sylissä

– 10. joulukuuta 2023 Haaparannala –

 

 

Olen eläny elämäni
tarinan laajassa sylissä
sanoissa
pitkässä muistissa,
missä muisti muuttuu varjoksi
ja varjo kuviksi
kuvat laulun ja tarinan kautta
tottuueksi
Sanoila olen
olen voittanu paikan
ja ajan
tehny anabasikseni
matkani ylös
ja kohta kosketan taivasta
ko multa laulaa:

Et tartte ennää sanoja
Oi, autuutta, oi!

 

Mie olen Jopparikninkhaan poika-romaanissa kertonu kunka mie lapsena istuin köökin pöyän alla ja kuuntelin hermottoman hauskoja, villiä ja rohkeita tarinoita. Mie olen kasunu Sukulaisia ja pakolaisia sotien jälkhiin ja net isutit ja kerroit, Klubi suussa. Opin lauhlaan: Taistoihin tiemme kun toi ja Siellä lepää nyt sankarit Suomussalmen, Summan, Raatteen ja Kollaanjoen.
Hannes muisteli soroäänelä kunka hään saai kuulan kainalosta kurkun kautta ko lähti viehmään yhtä Puna-armeejan naisofseeria laon taka ja sillä rievatulla oli pistooli ja ampu. Ja Paavo, joka oli käyny veteraanikokkouksessa ja nähny tuttavan, joka kulki etukumarassa ko sillä oli niin paljon kunniamerkkiä rainnassa vaikka mies ei ollu kuulu laukhauasta rintamalla.

Nauru kaiku saunassa ko Paturi selitti miksi hänen varvas oli pystyössä. Se oli Ameriikassa potkassu intiaania persheele saluunissa niin, ette varvas jäi pysthöön.

Se siittä. Ei mikhään niin arka asia, ettei siittä olis saanu kertoa. Farfaarin, isän, veli Roope, oli tullu Ameriikasta vuona yheksäntoistasattaakakskymmetä kaks, se juoksi kuivile 200 metriä kotoa ko Westinin leikkasi siltä valtimet puukola, vissiin riitelit suittista, ja se Westini mainasi katkasta suittet, muta kataksi valtimet. Ja sitte pieni tauko ja loppusanat niinku Iislannin saagassa: No päissä tietenki!
Mie sain kerran Lidköpinkistä puhelun, joku halusi minut sinne kirjaili-iltaa pithään. Se sano olevan mulle sukua, sen ämmi oli minun farfaarin tekemä jalkalapsi. Mie kysyin Iiva-seältä oliko hällä sisarpuoli. Iiva sano, ette joo ainaski, isä sen teki pulkassa Knnulan Amandale Taipalheensuussa.

Mikäpä siinä. Mie siiryin ashuun isoisän tykö, joka oli olu tullimies, mutta jättäny virkansa ja alkanu joppariksi. Sielä tarinat juoksit.
Mie kuulin Juhonpietin julmasta murhasta ko Arviiti sokkerikirhveelä tappo kylän kauppihaan, katkasi siltä kaulan ja sen tyttäreltä kans ja leikkasi kielen toiselta, ettei se saattas toistaa ko Arviiti hamevaatheessa löyethiin verisennä. Se oli huutanu, ette hään oon punakaartilainen. Ihmiset pölkäsit niin, ette kuljit kirves reessä ja perheen ainua poika säily hengissä ko se ei ollu kotona ja ko se meni ja kerto siittä, se joutu käräjille, Arviitin veljet haastoit.

Mie kuulin äyrintalosta ko seittemän lasta viskathiin kinoksheen ja herrasväki osti talon
äyrilä ja sai ainualle pojale hyvät huohneet ja komena talon.

 


KUVA: Se- avisi num 11/1961. Raaka tapahtuma, jota Meänraation pomo sano kyläjuoruiksi. Ei taia olla kyläjuoruja. Tästä ei saanu puhua. Jos puhu lyöthiin ja Meänraatiun pomo julisti puhheen katheueksi.

Oli noitia ja poikkipuolisia tietäjiä, parantajia ja Titaniikin matkustajia. Tarina oli totalinen. Ei kumma, ette Latina-ameriikalainen totalinen romaanitaito kiehto minua. Miehään oli kasunu Hundra år av ensamhet-perintheessä. Ja Isac Bashevis Singerin mailmassa, missä kaikenlaiset ihmiset, pyhät ja luntreijarit elävä tarinan laajassa sylissä.
Tämä oon sitä tarainan laajaa syliä missä olen kasunu. Saanu kasuta. Ja se teki minut kirjailiaksi.

Mutta tässä hermottomassa ja rjattomassa tarinanilossa ei ole pilkkaa ei ihmisten ylönkattomista, oon vain tarinoittemisen iloa ja vaphautta.
Mulle se oli yllätys ko mie tässä perintheesä sain kohata väkivaltaa ja ilmotuksia kulttuuriminsiterille ja pommiuhkaa ja fyysistä väkivaltaa.
Ko tämä kirja meni Meänraatiussa jatkona yks pariskunta ilmotti Maeita Ulvskogile, joka oli kulttuuriministeri.
Tarinat kuulin isoisän pirtissä.
Kertoja oon entinen tullimies, mutta se kertoo tulkin kautta, Tornaeuksen kautta, joka ei ossaa meänkieltä, mutta se tulkkaa. Milläs se sen tekkee? No Blomma ja Jonne istuit useasti matioprykilä ja juttelit, Blomma ei osanu meänkeiltä, Jonne ei ruottia, mutta kyllä net ymmärsi toisensa niink Leansder ja Torneus. Viuhtomalla pääsee pitkäle jos haluaa. Maanmittari kysy Jonnelta tietä Hiienvuomale, Jonne tuli pottumaalta säkki sölässä ja sano: Piätä säkkiä, mie selitän.

 

Miksis kirjakieli oon meile tärkeä?

Meilä oon suulinen laulu- ja tarinaperine. Keksin runot oon hyvät esimerkit siittä. Keksi ei osanu kirjottaa, mutta se saatto laulaa Kalaevlanmittaa ja siittä met olema tehneet matkan suulisesta tarinasta kirjalisheen, se tietää suulisesta sanasepästä kirjalisheen sanasephään ja kuulijasta lukihjaan, matkan rajattomasta kertomisilosta  aukhoon, sauhmaan, mihinkä liittyvä uuet kaunokirjaliset lajit: romaani, laulu, draama, libretto, runo. Tästä aukosta, tästä saumasta minun kirjalinen kaikkia lajia kattava kirjalisuus lyöytyy eikä se ole norlannin perinettä, se oon keskieurooppalaista niinku Sigrid Combuchen kirjottaa minun romaanista Dagning;röd!

Tarinan syli häätyy olla laaja siksi, ette se laajentaa ihmisen tietosuutta ja Platon sannoo, ette tämä laajenus oon hulluutta ja halusi kieltää runon valtakunnashaan. Tarina, runo, oon vaaralisia. Totalitaarisessa valtiossa runo ja tarinat elävä ja syli oon laaja mutta piilossa. Ko diktatuuri kaatuu, runon ja tarina vähenevä.
Kaikissa ikivanhoissa kulttuurissa oon ollu tarinaa ja laulua. Mie olen kirjottannu meän hiljasesta jänkästä, mutta se ei tiä sitä, ette meilä ei ole ollu laulua ja tarinaa, jänkkä oon suuri ja laaja, mutta kolonialistit ei ole ymmärtänheet meän kieltä, siksi sanohneet ja sanova, ettei ole. Ja varsin ko oon syntyny kieli sitä on alettu laithaan pränthiin. Illiaden ja Odyssén 2 700 vuotta aikaa paikala ko kreikan pustaavit aloit kehithyyn.
Miksis syli häätyy olla laaja ja sana vapaa?
Kreikkalainen sanaseppä Pindaros (född 522 eller 518 f.Kr., död 446 eller 438 f.Kr.) kirjottaa näin: ”Suurten valtijaitten suurenmoiset teot jäisit synkhään pimmeytheen jos ei olis laulua. Vain näin met saatama nostaa peilin ja näyttää suuret tapahtumat, joita met loitsheela kruunatun Mnemosynen, oitkän muistin, girijan, avula saataama palkittea sanoila tarinan laajassa sylissä.
Ilman sokon Homeroksen lauluja met emmä tuntis Odysseuksen tekoja, ilman analafabeetin Keksin laulua met emmä tietäs suuresta tulvasta mithään emmä Mataringin pahoista paarnoista. Tarinan laajassa sylissä oon hymnos och ésoptron (spegel). Istuma sylhiin ja saama tietää mitä kerran sattu. Legenda oon kulltuurin yllä hohtava kirkhaus ja myytti antaa syvvää tietoa meistä, meän kielestä, kulttuurista ja pitkästä muistista, girijasta.

Joka ei kieltämme ossaa, se luulee ette jänkkä oon mykkäSiinä mainothiin ja mälläthiin.Väkeä lappo joka talosta. Sieltä tuli lapsia, raahvaita ja täysiä, vaimoihmisiä ja miehenpuolia, norttolappalaisia ja lantalaisia, järviläisiä ja rantalaisia, hevosmiehiä ja ettomiehiä, niitynraivausmiehiä ja heinämiehiä, poromiehiä ja nikkausmiehiä, kotimiehiä ja veisumiehiä, ilonpitomiehiä ja naimamiehiä, sanomitten muistomiehiä ja uutisitten kuljetusmiehiä ja loruitten lappomiehiä, vasikantappomiehiä ja siankollausmiehiä ja lehmänastutusmiehiä ja poijitusmiehiä, jutamiehiä ja out- alappalaisia, kengänkurppomiehiä ja härkämiehiä, koiven näskääjiä ja Tilleylampun sytytysmiehiä, piisivalkean jouto- väkeä, tinkamiehiä ja palvausmiehiä, vastarannan kulkijoi- ta ja taihvaanvinkin kuvvaajia, mallaajia ja tällääjiä, saamamiehiä ja pestimiehiä, velanperiöitä ja onnenonkimiehiä, kirnun tiinutusmiehiä ja tuhkasepän pojanpoikia, rauta- tieliljan hakkomiehiä ja vesivaltion siltamiehiä, Manalaharjun mustalaismiehiä, ja syömämiehiä, joitten sukuperä oli ko kaartislaisitten risuaiat ja Känsälän rakopinnapoikia, joitten ainua huoli oli vaimoväen etupuoli, ja Pajalan piksipoikia, joita maa parrelheen paino, ja Kursun knapsuja, jokka matheen maksasta tykkäsit ja hirventurpaa pathaan viskoit ja Luppo-Aate, joka pokala pölliä teki ja kirhveelä porria karsi, ja jos aatheen miehet räknää niin Leninin kur- mukärpäset jokka muniva taljan alle, ja Hitlerin sääsket, joita räkkää vaikka silmät pannee kiini, ja Hagbergin paarmat, joile ei muuta ko tikku persheesheen, ja muut sen aijan syöpäläisummikot, jokka meän vertä saalistit ja sitä kyllä räkkäsi ko perheet olit ko räkän vaivaamia portokkia, kuljit roikassa kylki kylkeä vasten, ja kaikin viskoit kuu- senoksia faariskan följyn etheen ja siunailit meitä kaikkia, mutta enniiten Iso-Iiskoa, joka tappo karhuun puukola ja sai siltä siunauksen ennen ko karhuu meni tuonilmashiin. Hannes näki koston enkelin, mutta Hannes oli illotiinissä eikä hänestä ollu taikaa.

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Tarinan laajassa sylissä

Ponsilaisuus leviää- Bengt Pohjanen

Ponsilaiset

Mie istuin kerran saunassa kirjailiaillan jälkhiin Oulussa. Laarila istu mies ja kyseli mistä päin mie olen. Mie sanoin, ette Ruottin Tornionlaaksosta. Se sano, ette jaa, tethään oletta niitä helvetin lapsia. Mie sanoin, ette mie luulin Jumalalla olevan vain yks poika, mutta taitaa olla kaks. Se sano, ette hään oon SRK-lainen. Mie kysyin mikä se semmonen akronyymi oon. Se sano, ette Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys. Jaa, mie sanoin, niitä ponsilaisia. Tethään 30-luvula lähätittä ponsia kaikile lestaatialaisile, ette koko Tornionlaakso oli tuomittu helvetin peräseinäle polttopuiksi.

Nyt tämä ponsialisuus oon leviny Meänmaahan, Lannanmaale ja Kveenimaale. Ponsi tullee, ponsia lentää, ponsia jaethaan.

Mie johin vuona 1970 kesäkirkkoa nuorten kans. Kihlankissa lensi ponsi, se oli Taalinan allekirjottama ja met emmä saahneet laulaa virsiä Kihlankisasa. Taalina ei niistä tykäny.

Sattajärvessä olit isotseurat 1978 siinä Petäjäniemen talon karkealla. Sielä sain ponnen ja viskathiin ulos. Yks niistä Sattajärven ponsilaisista, politiikko, lestaatialianen, tuli viimi kesänä minun tykö Pajalan markkinoile ja sano ko näki kirjat, ette paljon olet saanu aikhaan. Mie sanoin, ette kiitos teile ko annoitta ponnen 1978, pääsin teistä. Se lähti laukhoon, sölkä köykyssä meni, vissiin ponnen maile.

Nyt ponsia jaethaan villisti. Mie menin äsken ja ilomotin Luulajan Tornedalsgilletin kotisivula, ette oon tulllu uusi meänkielinen Meänmaa-avisi, numero 3-23. Tuli puhheenjohtajalta ponsi. Tänne ei saa panna! Pääsin vaphaaksi Luulajan ponsialisista. Hellurei!

Haaparannala ei niinkhään ole ponsilaisia. Mataringissa joku entinen Taalinan kannattaja. Svansteinissa oon. Juoksenkissa ainaki yks. Pajalassa, ette vilisee ja Korpilompolossa ja kylissä oon paljon. Kaunisvaarassa ja Lannanmaassa. Hyi takasi! Ponsialisuus leviää. Koskhaan se helvetti oon täynä?

Kälmit ponsilaiset sanova, ette siehään olet itte tahtonu pontta. Met siivot sen sulle annoima. Hellurei!

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Ponsilaisuus leviää- Bengt Pohjanen

16.11.2023. Torniossa(/Torneå

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa 16.11.2023. Torniossa(/Torneå

Puhe muotokuvan avajaisissa Torniossa 16.11.2023

Kiitos Jouko Alapartanen ja Hannu Alatalo. Oon ollu hauska mulle ja Monikalle seurata tätä työtä.
Espanjalainen runoilija Carlos Marzal kirjottaa yhessä runossa:
Jolla ei ole kasuvia, se ei saata käyttää naamaria.
Mie olen kirjottannu esseekokoelman Vaihettaa kieltä, vaihettaa naamaria. Kukas tässä potretissa kattoo minua ja teitä? Miltäs puolen väylää se kattoo? Oonkos tämä raja semmonen naamarien maa? Puhutkos sie ruottia tuossa, vai suomea, vai meänkieltä. Ko mie vaihetan kieltä mie vaihetan naamaria. Mene ja sano!
Ko mie näin aika valhmiin maalauksen mie huuahtin: En mie tieny, ette mie olen mamman näkönen!
Mie olen tästä kiitolinen! Mainittu espanjalainen runoilija kirjottaa, ette kasuvet ei saa olla Robinson Crousen Perjantain jällkiä hiekassa. Tästä lähtien mie en ole vain laitimaisen kiveliön katoavan hangen jälkiä, Jouko oon koonu sieltä ja täältä ja siittä oon tullu Pänktti/Bengt/ Ja Bengt: Kolmiyhteinen persuna mutta yhtä olentoa.
Kunkas se oon sen klaaranu? Kreikankielen sana thaumadzein prosópon tarkottaa: Mainoa ja ihmetellä kasuvia ja toinen sanonta oon lambanein prósopon: ottaa kasuvet, mutta molemat sanonat tarkottava yhtä ja sammaa: Kunnioittaa kasuvia, mikä tietää kunnioittaa kasuvien syvintä olentoa, ei niinkhään yksilöä, mutta persoonaa. Kreikankielen sana kasuvet tarkottaa kans persoonaa.
Jouko maino, Jouko otti ja Jouko kunnioitti ja nyt mieki olen.
Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Puhe muotokuvan avajaisissa Torniossa 16.11.2023

Tal vid avtäckandet av porträtt, målat av Jouko Alapartanen, Torneå den 16.11.2023

Den spanske diktaren Carlos Marzal skriver i en av sina dikter: Den som inte har ett ansikte kan inte ha någon mask. Och jag behöver tre masker. Jag har skrivit en essäbok, Byta språk, byta mask. Vem ser på mig och er här? Från vilken sida av älven tittar han? Är inte gränsen ett maskernas land? Vilket språk talar jag på porträttet här? Svenska, meänkieli, finska?
När jag byter språk byter jag mask. Gå och säg!
När jag första såg ett nästan färdigt porträtt upptäckte jag till min förvåning att jag har drag av min mamma, Helga.
Jag är tacksam. Nämnde spanska poet skriver att ett ansikte aldrig får vara Robinson Crusoes Fredagens spår i sanden på en öde strand. Från och med nu är jag inte försvinnande spår i skaren i marginalernas marginal. Jag har ett ansikte och kan ha mina masker. Jouko har plockat ihop här och där och skapat Bengt/Pänktti/Bengt, treenig person av ett och samma väsen. Hur har han klarat detta?
Det grekiska ordet thaumadzein prósopon betyder: förundras och förvånas av ett ansikte och lambanein prósopon betyder att ta till sig ett ansikte. Båda uttrycker betyder att respektera en person. Respektera ansiktet betyder respektera det djupaste i människan, personen, inte bara individen (som är lik Helga). Ansikte och person är synonymer. Jouko förundrades och tog till sig. Han respekterade och nu är jag.
Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Tal vid avtäckandet av porträtt, målat av Jouko Alapartanen, Torneå den 16.11.2023