Kexin tiuku

Tillägnas minnet av Matti Kenttä

Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Det är i dagarna 40 år sedan begreppet ”meänkieli” dök upp i denna tidning. ”Tornedalsfinska” var då det vedertagna begreppet. Vi som talade språket kallades norrbottensfinnar. Vi uppfattade oss som ”Meän väki” De hullunfiinit (dårfina) svensktalande var ”ummikot”, vilket jag som barn trodde var ett fint yrke, som jag också ville ha när jag blev stor.
Fyra årtionden har nu gått. Jag var med från första början och vill här lyfta fram några ”minnesmärken” och även ”blåmärken” från stundom hårda men hjärtliga debatter. Det här är personliga minnen och jag kan förstås minnas fel, om källor saknas.
Filosofen Heidegger (1889-1976) hävdade att språket är existensens hus. Så är det. Med ord bygger jag min verklighet; språket är själens fingeravtryck och när ett språk dör, dör ett folk och dess kultur. När en kultur dör, tystnar mullen och slocknar ett universum.
Den 4 juli 1981 klev jag in på språkfrågans minerade mark då jag i Haparandabladet ställde en fråga till Matti Kenttä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? (Månne meän kieli är svenska eller finska?) Mitt inlägg var förstås humoristiskt men hade ändå en seriös underton.
Matti Kenttä hade varit min lärare i finska då jag på 60-talet gick gymnasiet i Haparanda. Matti lärde oss finska men jämförde den ofta med ”vårt eget språk”.   Så fick jag upp ett spår som jag redan då anade skulle leda mig till ett svar på min fråga som tonåring: Vem är jag? Kenttäs lektioner var startskottet till min bildningsgång till trespråkig författare och filosofie doktor i finsk litteratur och finska språket, vilket idag utgör själva grunden för mitt skapande av meänkieli som skriftspråk.
Hör och häpna! De första impulserna kom 1980 från Hamburg, där Els Oksaar (1926-2015) var språkforskare. Hon hade besökt Vittangi och Kiruna, där hon föreläst för lärare och föräldrar. Thore Klippmark hade hört henne och blivit så fascinerad att han skrev en insändare i Haparandabladet och föreslog att det skulle behövas kurser där man undervisar i finsk oikeinkirjoitus (rättskrivning) för skrivande tornedalingar. Tanken var förstås att vi genom att följa den finska grammatiken skulle lära oss att skriva på meänkieli.  Detta stod att läsa i Haparandabladet den 10.1.1981.
Vad hade Els Oksaar sagt? Jo, hon hade svarat på en fråga: Vad är då ett riktigt och rätt språk? Hon hade påstått att man pratar ett riktigt och rätt språk när en människa helt förstår vad en annan säger. När de pratar med varandra så pratar de ett rätt språk. Ett riktigt och rätt språk är det språk som förstås i den kontext, där det talas.
De här tankarna inspirerade Matti Kenttä till att börja skriva krönikor under pseudonymen Tuohmaan Pekka.  Krönikorna var på ”meän kieli” och ”meänkieli”. Jag började också fundera på vad som definierar ett språk. Vad är skillnaden mellan språk och dialekt och när blir en dialekt ett språk? Mattis första krönika publicerades den 10.1.1981.  Min kommentar den 4.7.1981.
Jag hade då undervisat i finska vid Stockholms universitet och hade fördjupat mina kunskaper i lingvistik. Jag var av den åsikten att Els Oksaar hade både rätt och fel. Om jag berättade att jag träffat E LOLL SOSS, alltså Els, och den jag talade med förstod, skulle då detta nonsensspråk även var ett riktigt och rätt språk.
Frågorna var ställda, men svaren tålde och tål att tänka på.
Den 4 juli 1981 ställde jag alltså min fråga till Matti Kenttä. Jag försvarade meänkieli. Men var det ett språk eller en dialekt? Om det var en dialekt, vad krävdes för att det skulle bli ett språk? Jag skrev att det vore bra om vi lärde oss att både skriva och tala meän kieli och använda de ord som finns i det.
Så var jag ute på banan. Jag vill minnas att vi redan 1979 hade börjat använda begreppet meän kieli. Men nu hade vi börjat använda det i skrift.
Det är nu mer än fyrtio år sedan tornedalsfinskan blev meän kieli, då Matti Kenttä och jag började resan med intressanta diskussioner i Haparandabladet. Det är nu historia.

Bengt Pohjanen
Förf/Fil. dr
 

Matti Kentän muistoa kunnioitten

Siittä oon näinä päivinä 40 vuotta aikaa ko sana ”meänkieli” essiintyy tässä avisissa ja muuala. Siihen saakka oli puhuttu Tornionlaakson suomesta. Meitä sanothiin Norrbottenin suomalaisiksi. Met sanoima itteä ”meän väeksi” ja ruottinkielisiä hullunfiiniä ihmisiä ummikoiksi. Mie päätin lapsena alkaa ummikoksi ko mie luulin, ette se oli virka.
Neljä vuosikymmentä oon nyt hupsahtannu. Mie olin myötä alusta alkaen ja olen nyt käyny läpi Haaparannanlehen kirjotuksia siltä vuelta ja haluan tässä ottaa esile muistelmia ja muistela saatuja mustelmia vuosien varrelta. Mie kirjotan siltä varalta, ette saatan muistaa väärin, jos ei ole painettuja lähtheitä.
Filosohvi Heidegger (1889-1976) väitti, ette kieli oon ekistensin talo. Olen sammaa mieltä: sanoila mie rakenan minun toelisuuen ja minun äitinkieli oon minun sormenjäljet. Ko kuolee kieli, kuolee kansa. Ko kuolee kieli, jääpi talo tyhjile ja pelto uuruokhoon. Kielen myötä kuolee kulttuuri, vaikenee saarnaava multa ko esivanhemmat kuoleva toisen kerran ja mailmankaikkeus sammuu. Siksi kieli oon yks elämäni tärkein asia.
4. heinäkuuta 1981 mie astuin kielikeskustelhuun asettamalla Kentän Matile kysymyksen Haaparannanlehessä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? Kirjotus oli tieten klauaava, mutta oli siinä vakava sävy kans.
Matti Kenttä oli ollu minun suomenkielen opettaja Haaparannan jymnaasissa 60-luvula. Matti opetti meile suomea, mutta vertasi sitä useasti ”meän omhaan kiehleen”. Näin mulle aukeni tie, jota lähin vaelthaan ja jolla sain teini-ikäsennä vastauksen polttavhaan kysymyksheen: Kukas mie olen? Tästä lähti minun sivistystie ja minusta tuli kolmikielinen kirjailia ja suomenkielen kirjalisuuen tohturi ja suomenkielen yliopston lehtori. Kaikki tämä anto mulle sen vahvan perustan, jolla nyt rakenan meänkielen kirjakieltä.
Hör och hääpna, niinku ruottalainen sannoo: ensimäiset ajatuksen pistokset tulit Hampurista vuona 1980. Els Oksaar (1926-2015) oli Eestin syntyä, Saksassa ja Ruottissa toimiva kieli-ihminen, joka oli käyny Vittankissa ja Kirunassa puhumassa opettajille ja vanhemmille. Thore Klippmark oli kuunelu sitä ja innostunnu ja kirjottannu Haaparannanlehen lukijanurkhaan asiasta. Se ehotti, ette alettas pithään kursia ja opethaan ”suomenkielen oikeinkirjoitusta kirjoittaville tornionlaaksolaisille. Sillä tavalla saisimme esiin enemmän kirjallisuutta tornionlaakson suomenkielellä, totesi Klippmark.” Tästä oli Haaparannanlehessä 10.1.1981.
No mitäs tämä Oksaar oli puhunu? Se oli vastanu kysymyksheen: Mikäs se sitte oon se oikea kieli? ”Ko yks ihminen täyelisesti ymmärtää, mitä toinen ihminen sannoo, ko net praativat yhessä, niin net saarnaavat oikeata kieltä. Oikea kieli oon se kieli, mitä ymmärethään siinä seurassa, missä sitä poristhaan.”
Nämät ajatukset herätit Kentän Matin kirjothaan pakinoita Haaparannanlehtheen nimelä Tuohmaan Pekka. Nämät ajatukset sait minut hunteeraahmaan mikä määrittellee kielen ja murtheen. Matin ensimäinen pakina oli Haaparannanlehen sivula 8 (10.1.1981). Pakinat olit sitte ”Meänkielelä” ja ”Meän kielelä”.
4. heinäkuuta 1981 mie kirjotin ja kysyin jos tämä meän kieli oon ruottia vai suomea.
Mie olin silloin opettannu suomenkieltä Stokholmin yliopistossa ja syventänny minun lingvististä ossaamista. Mie reakeerasin Els Oksaarin ajatukshiin ja piin net oikeina ja väärinä. Jos mie sanon E LOL SOS=ELS. Oonkos seki kieli? No oon ja ei ole! Kaks puhujaa ymmärtää toisensa, mutta se ei piisaa omaksi kieleksi. Oon murtheita ja kieliä. Meän kieli oli vielä silloin murre.
Välttääkseni mustelmia syttyvässä kieliriiassa mie vakkuutin, ette olen meän kielen puolustaja näilä sanoila: ”Olis hyvä jos met oppisimma kirjottamhaan ja puhuhmaan tätä meän kieltä niilä sanoila mitä meän kielessä oon.”Haaparannanlehti 4.7.1981)
Samala mie kehotin, ette oppikaa suomea. Mie tiesin, ette se tie viepi meänkielen kirjakiehleen. Olin itte tehny sen reisun ja jatkjan sitä vielä tänäki päivänä.
Siittä oon nyt yli neljäkymmentä vuotta ko Matti Kenttä ja mie alotimma tämän matkan meän mielenkiintosilla keskusteluila Haaparannanlehessä.

Bengt Pohjanen
Kirjailia/Fil.Tri
 

dav

Lyykeridagen 10 december 2020

Under slutet av 1970 talet dominerades den svenska skoldebatten av diskussionerna om hur den kommande nya läroplanen för grundskolan skulle se ut. Så småningom kom den i form av LGR 80 och öppnade nya möjligheter att tolka skolans uppgift i fråga om kunskaper, färdigheter, normer och värderingar. Jag hade då börjat kontakta inhemska fonder för att kunna få igång utvecklingsverksamheter i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Avsikten var att kulturförankra undervisningen i ett antal klasser och forskningsmässigt följa utvecklingen.

Några sådana resurser kunde jag dock inte uppbringa i Sverige men fick kontakt med en Holländsk fond. Tillsammans med bland andra skolinspektören Karl Pekkari vid Länsskolnämnden i Luleå diskuterade vi lämpliga skolor. Innehållsligt gick min argumentation ut på, att skolan nu med den nya läroplanen tydligare än tidigare borde ta vara på möjligheterna att utveckla kulturförankringen i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Vi diskuterade också länge om hur lärare eventuellt kunde tänka om möjliga innehåll i verksamheten.  Karl Pekkari var mycket positiv till tanken och berättade att de hade börjat ge ut några häften med tydliga inslag från området med titeln ”Nordkalott – Teman”. Han nämnde tidigt också att det fanns två unga flickor som var intresserade av samla in berättelser av olika slag inom området.

Någonstans i dessa diskussioner kom vi in på att barn och unga alltid fascineras av något spännande som man inte riktigt vet slutet av eller ens får reda på. Kommer ihåg att Karl Pekkari skrattade och kommenterade ”ungefär som vuxna är fascinerade av ”Hamlet”. Troligen var det den tanken som fick honom att i nästa stund formligen utbrista: ”Bengt Pohjanen”!  Pekkari erbjöd sig direkt att ta kontakt med honom och diskutera någon form av medverkan i det tilltänkta projektet. Själv hade jag då nyligen läst Pohjanens roman ”Och fiskarna svarar Guds frid” men förstod inte riktigt hur Pekkari tänkte. Ta du kontakten och hör med honom hur han tänker om någon form av medverkan så lovar jag att försöka se på finansieringen.

Det var så det började. Så småningom var Bengt Pohjanen beredd att göra en ”turné” till olika barn och elevgrupper i Tornedalen och Malmfälten. Mottagandet var mycket positivt och jag bestämde mig för att oanmält åka till nästa ställe där Pohjanen skulle medverka. När jag såg Pohjanen sitta på golvet med en ring av förskolebarn omkring sig och se och höra honom framställa situationer med smugglare, poliser, spioner och andra världskriget förstod jag varför Pekkari hade föreslagit honom!  Ryktet spred sig och allt fler förskolor och skolor hörde av sig och ville att ”Lyykeri” skulle komma till dem! Jag förmedlade intrycken till Pohjanen och framförde också att han borde få ner berättelsen på papper. Det här var ju inte bara någon enstaka episod som beskrevs, utan var en spännande och sammanhängande historia förlagd till en tidsepok som berörde alla människor i vårt kulturområde. Fostran och utbildning i dess djupare mening handlar ju om att inte bara överföra utan också utveckla traditioner, kunskaper, språk och kulturarv överhuvudtaget från generation till generation. Lyykeri är en viktig sådan källa.

dav

Henning Johansson – Muistelmia
– Lyykerin päivänä 10. joulukuuta 2020 –

1970 –luvun lopussa Ruottin koulutinka koski asiata kunka tuleva peruskoulun opetussuunitelma piti olla. Aijan olhoon se ilmesty LGR 80:n mallina ja se anto maholisuuen tulkata koulun tehtävää koskien tietoa, ossaamista, normia ja arvoja.   Mie olin silloin ottanu yhtheyttä sisämaishiin säätiöihin hankkiakseni kehitystoimintaa Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluja varten. Tarkotus oli kulttuurisijottaa opetuksen joissaki luokissa ja tutkimuksen kannalta seurata sitä.

Mithään resürsiä mie en kuitenkhaan saattanu löytää Ruottista, mutta mie sain yhtheyen yhtheen Hollannin säätihöön.
Yhessä muun rinnala kouluinspehtööri Karl Pekkarin kans Luulajan Lääninkoululautakunnassa met keskustelimma sopivista kouluista.
Sisälölthään minun väite oli se, ette koulu uuen opetussuunitelman kautta selvemin ko aikasemmin pitäs ottaa vaarin kulttuurisijotuksesta Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluissa. Met juttelimma kans pitkhään siittä kunka opettajat piiain saattasit aatela maholisista toiminan sisälöistä.
Karl Pekkari oli vallan myötämielinen ajatuksheen ja kerto vielä, ette het olit alkanheet julkasta joitaki vihkoja, joissa oli selviä asioita tältä perältä ja vihkojen tiitteli oli ”Nordkalott – Teman”. Se mainitti kans, ette oli kaks nuorta tyärtä, jokka olit kiinostunheita kokoamhaan erilaisia kertomuksia tältä perukalta.

Jossaki vaihheessa näissä jutteluissa met aloima kans puhhuun kunka lapset oon kiinostunheita jostaki jännästä, minkä loppua ei oikein tiä ja joka ei piiain aikhaan selviäkhään. Muistan, ette Karl Pekkari naurahti ja sano siihen, ette ”niinku raahvaat oon kiinostunheita Hamletista”.
Luulisin, ette tämä olis se ajatus, mikä sai hänet kohta oikein huuahtamhaan: ”Bengt Pohjanen”!
Pekkari tarjoutu varsin othaan siihen yhtheyttä ja keskustelheen jonkulaisesta osalistumisesta aatelthuun projetkhiin. Itte olin justhiinsa lukenu Pohjasen romaanin ”Och fiskarna svarar Guds frid” mutta en oikein ymmärtänny kunka Pekkari hunteerasi. Ota sie kontaktia ja kuule kunka se hunteeraa jonkumallisesta osalistumisesta niin mie luppaan freistata kattoa rahotuksen puolta.

Näin se sai alkunsa. Aijan olhoon Bengt Pohjanen oli valmis tekheen kiertuheen eri lapsi- ja oppilasryhmiin Tornionlaaksossa ja Malmikentilä. Vasthaanotto oli vallan myöntheistä ja mie päätin ilmottamatta mennä seuraahvaan paikhaan, missä Pohjanen piti olla myötä. Ko mie näin Pohjasen istuvan laattialla esikoululapsia ringissä ympärilhään ja ko mie kuulin sen kertovan jopparista, polisista, spiunista ja toisesta mailmansoasta niin mie oivalsin miksi Pekkari oli ehottannu sitä!
Huhu levisi ja aina vain useampi esikoulu ja koulu otti kontaktia ja halusi, ette ”Lyykeri” tullee niittenki tykö! Mie välitin tiot Pohjaselle ja selitin kans, ette olis hyvä saa’a jutut paperille. Tässähään ei ollu kysymys vain jostaki sattumasta, jota se kerto. Siinä oli kokohnainen tarina aikakauesta, joka koski kaikkia ihmisiä meän kulttuuriperälä. Kasvatusta ja koulutusta syvässä merkityksessä: ei ole vain kantaa perinettä, pittää kans kehittää sitä sukupolvesta toisheen. Lyykeri oon tärkeä semmonen lähe.

Meänkielennös: Bengt Pohjanen