Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Tillägnas minnet av Matti Kenttä

Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Det är i dagarna 40 år sedan begreppet ”meänkieli” dök upp i denna tidning. ”Tornedalsfinska” var då det vedertagna begreppet. Vi som talade språket kallades norrbottensfinnar. Vi uppfattade oss som ”Meän väki” De hullunfiinit (dårfina) svensktalande var ”ummikot”, vilket jag som barn trodde var ett fint yrke, som jag också ville ha när jag blev stor.
Fyra årtionden har nu gått. Jag var med från första början och vill här lyfta fram några ”minnesmärken” och även ”blåmärken” från stundom hårda men hjärtliga debatter. Det här är personliga minnen och jag kan förstås minnas fel, om källor saknas.
Filosofen Heidegger (1889-1976) hävdade att språket är existensens hus. Så är det. Med ord bygger jag min verklighet; språket är själens fingeravtryck och när ett språk dör, dör ett folk och dess kultur. När en kultur dör, tystnar mullen och slocknar ett universum.
Den 4 juli 1981 klev jag in på språkfrågans minerade mark då jag i Haparandabladet ställde en fråga till Matti Kenttä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? (Månne meän kieli är svenska eller finska?) Mitt inlägg var förstås humoristiskt men hade ändå en seriös underton.
Matti Kenttä hade varit min lärare i finska då jag på 60-talet gick gymnasiet i Haparanda. Matti lärde oss finska men jämförde den ofta med ”vårt eget språk”.   Så fick jag upp ett spår som jag redan då anade skulle leda mig till ett svar på min fråga som tonåring: Vem är jag? Kenttäs lektioner var startskottet till min bildningsgång till trespråkig författare och filosofie doktor i finsk litteratur och finska språket, vilket idag utgör själva grunden för mitt skapande av meänkieli som skriftspråk.
Hör och häpna! De första impulserna kom 1980 från Hamburg, där Els Oksaar (1926-2015) var språkforskare. Hon hade besökt Vittangi och Kiruna, där hon föreläst för lärare och föräldrar. Thore Klippmark hade hört henne och blivit så fascinerad att han skrev en insändare i Haparandabladet och föreslog att det skulle behövas kurser där man undervisar i finsk oikeinkirjoitus (rättskrivning) för skrivande tornedalingar. Tanken var förstås att vi genom att följa den finska grammatiken skulle lära oss att skriva på meänkieli.  Detta stod att läsa i Haparandabladet den 10.1.1981.
Vad hade Els Oksaar sagt? Jo, hon hade svarat på en fråga: Vad är då ett riktigt och rätt språk? Hon hade påstått att man pratar ett riktigt och rätt språk när en människa helt förstår vad en annan säger. När de pratar med varandra så pratar de ett rätt språk. Ett riktigt och rätt språk är det språk som förstås i den kontext, där det talas.
De här tankarna inspirerade Matti Kenttä till att börja skriva krönikor under pseudonymen Tuohmaan Pekka.  Krönikorna var på ”meän kieli” och ”meänkieli”. Jag började också fundera på vad som definierar ett språk. Vad är skillnaden mellan språk och dialekt och när blir en dialekt ett språk? Mattis första krönika publicerades den 10.1.1981.  Min kommentar den 4.7.1981.
Jag hade då undervisat i finska vid Stockholms universitet och hade fördjupat mina kunskaper i lingvistik. Jag var av den åsikten att Els Oksaar hade både rätt och fel. Om jag berättade att jag träffat E LOLL SOSS, alltså Els, och den jag talade med förstod, skulle då detta nonsensspråk även var ett riktigt och rätt språk.
Frågorna var ställda, men svaren tålde och tål att tänka på.
Den 4 juli 1981 ställde jag alltså min fråga till Matti Kenttä. Jag försvarade meänkieli. Men var det ett språk eller en dialekt? Om det var en dialekt, vad krävdes för att det skulle bli ett språk? Jag skrev att det vore bra om vi lärde oss att både skriva och tala meän kieli och använda de ord som finns i det.
Så var jag ute på banan. Jag vill minnas att vi redan 1979 hade börjat använda begreppet meän kieli. Men nu hade vi börjat använda det i skrift.
Det är nu mer än fyrtio år sedan tornedalsfinskan blev meän kieli, då Matti Kenttä och jag började resan med intressanta diskussioner i Haparandabladet. Det är nu historia.

Bengt Pohjanen
Förf/Fil. dr
 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Bengt Pohjanen, Meänkieltä 40 vuotta – muistelmia ja mustelmia (1)

Matti Kentän muistoa kunnioitten

Siittä oon näinä päivinä 40 vuotta aikaa ko sana ”meänkieli” essiintyy tässä avisissa ja muuala. Siihen saakka oli puhuttu Tornionlaakson suomesta. Meitä sanothiin Norrbottenin suomalaisiksi. Met sanoima itteä ”meän väeksi” ja ruottinkielisiä hullunfiiniä ihmisiä ummikoiksi. Mie päätin lapsena alkaa ummikoksi ko mie luulin, ette se oli virka.
Neljä vuosikymmentä oon nyt hupsahtannu. Mie olin myötä alusta alkaen ja olen nyt käyny läpi Haaparannanlehen kirjotuksia siltä vuelta ja haluan tässä ottaa esile muistelmia ja muistela saatuja mustelmia vuosien varrelta. Mie kirjotan siltä varalta, ette saatan muistaa väärin, jos ei ole painettuja lähtheitä.
Filosohvi Heidegger (1889-1976) väitti, ette kieli oon ekistensin talo. Olen sammaa mieltä: sanoila mie rakenan minun toelisuuen ja minun äitinkieli oon minun sormenjäljet. Ko kuolee kieli, kuolee kansa. Ko kuolee kieli, jääpi talo tyhjile ja pelto uuruokhoon. Kielen myötä kuolee kulttuuri, vaikenee saarnaava multa ko esivanhemmat kuoleva toisen kerran ja mailmankaikkeus sammuu. Siksi kieli oon yks elämäni tärkein asia.
4. heinäkuuta 1981 mie astuin kielikeskustelhuun asettamalla Kentän Matile kysymyksen Haaparannanlehessä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? Kirjotus oli tieten klauaava, mutta oli siinä vakava sävy kans.
Matti Kenttä oli ollu minun suomenkielen opettaja Haaparannan jymnaasissa 60-luvula. Matti opetti meile suomea, mutta vertasi sitä useasti ”meän omhaan kiehleen”. Näin mulle aukeni tie, jota lähin vaelthaan ja jolla sain teini-ikäsennä vastauksen polttavhaan kysymyksheen: Kukas mie olen? Tästä lähti minun sivistystie ja minusta tuli kolmikielinen kirjailia ja suomenkielen kirjalisuuen tohturi ja suomenkielen yliopston lehtori. Kaikki tämä anto mulle sen vahvan perustan, jolla nyt rakenan meänkielen kirjakieltä.
Hör och hääpna, niinku ruottalainen sannoo: ensimäiset ajatuksen pistokset tulit Hampurista vuona 1980. Els Oksaar (1926-2015) oli Eestin syntyä, Saksassa ja Ruottissa toimiva kieli-ihminen, joka oli käyny Vittankissa ja Kirunassa puhumassa opettajille ja vanhemmille. Thore Klippmark oli kuunelu sitä ja innostunnu ja kirjottannu Haaparannanlehen lukijanurkhaan asiasta. Se ehotti, ette alettas pithään kursia ja opethaan ”suomenkielen oikeinkirjoitusta kirjoittaville tornionlaaksolaisille. Sillä tavalla saisimme esiin enemmän kirjallisuutta tornionlaakson suomenkielellä, totesi Klippmark.” Tästä oli Haaparannanlehessä 10.1.1981.
No mitäs tämä Oksaar oli puhunu? Se oli vastanu kysymyksheen: Mikäs se sitte oon se oikea kieli? ”Ko yks ihminen täyelisesti ymmärtää, mitä toinen ihminen sannoo, ko net praativat yhessä, niin net saarnaavat oikeata kieltä. Oikea kieli oon se kieli, mitä ymmärethään siinä seurassa, missä sitä poristhaan.”
Nämät ajatukset herätit Kentän Matin kirjothaan pakinoita Haaparannanlehtheen nimelä Tuohmaan Pekka. Nämät ajatukset sait minut hunteeraahmaan mikä määrittellee kielen ja murtheen. Matin ensimäinen pakina oli Haaparannanlehen sivula 8 (10.1.1981). Pakinat olit sitte ”Meänkielelä” ja ”Meän kielelä”.
4. heinäkuuta 1981 mie kirjotin ja kysyin jos tämä meän kieli oon ruottia vai suomea.
Mie olin silloin opettannu suomenkieltä Stokholmin yliopistossa ja syventänny minun lingvististä ossaamista. Mie reakeerasin Els Oksaarin ajatukshiin ja piin net oikeina ja väärinä. Jos mie sanon E LOL SOS=ELS. Oonkos seki kieli? No oon ja ei ole! Kaks puhujaa ymmärtää toisensa, mutta se ei piisaa omaksi kieleksi. Oon murtheita ja kieliä. Meän kieli oli vielä silloin murre.
Välttääkseni mustelmia syttyvässä kieliriiassa mie vakkuutin, ette olen meän kielen puolustaja näilä sanoila: ”Olis hyvä jos met oppisimma kirjottamhaan ja puhuhmaan tätä meän kieltä niilä sanoila mitä meän kielessä oon.”Haaparannanlehti 4.7.1981)
Samala mie kehotin, ette oppikaa suomea. Mie tiesin, ette se tie viepi meänkielen kirjakiehleen. Olin itte tehny sen reisun ja jatkjan sitä vielä tänäki päivänä.
Siittä oon nyt yli neljäkymmentä vuotta ko Matti Kenttä ja mie alotimma tämän matkan meän mielenkiintosilla keskusteluila Haaparannanlehessä.

Bengt Pohjanen
Kirjailia/Fil.Tri
 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Meänkieltä 40 vuotta – muistelmia ja mustelmia (1)

Henning Johansson, Lyykeridagen 10 december 2020

 

dav

Lyykeridagen 10 december 2020

 

Under slutet av 1970 talet dominerades den svenska skoldebatten av diskussionerna om hur den kommande nya läroplanen för grundskolan skulle se ut. Så småningom kom den i form av LGR 80 och öppnade nya möjligheter att tolka skolans uppgift i fråga om kunskaper, färdigheter, normer och värderingar. Jag hade då börjat kontakta inhemska fonder för att kunna få igång utvecklingsverksamheter i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Avsikten var att kulturförankra undervisningen i ett antal klasser och forskningsmässigt följa utvecklingen.

Några sådana resurser kunde jag dock inte uppbringa i Sverige men fick kontakt med en Holländsk fond. Tillsammans med bland andra skolinspektören Karl Pekkari vid Länsskolnämnden i Luleå diskuterade vi lämpliga skolor. Innehållsligt gick min argumentation ut på, att skolan nu med den nya läroplanen tydligare än tidigare borde ta vara på möjligheterna att utveckla kulturförankringen i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Vi diskuterade också länge om hur lärare eventuellt kunde tänka om möjliga innehåll i verksamheten.  Karl Pekkari var mycket positiv till tanken och berättade att de hade börjat ge ut några häften med tydliga inslag från området med titeln ”Nordkalott – Teman”. Han nämnde tidigt också att det fanns två unga flickor som var intresserade av samla in berättelser av olika slag inom området.

Någonstans i dessa diskussioner kom vi in på att barn och unga alltid fascineras av något spännande som man inte riktigt vet slutet av eller ens får reda på. Kommer ihåg att Karl Pekkari skrattade och kommenterade ”ungefär som vuxna är fascinerade av ”Hamlet”. Troligen var det den tanken som fick honom att i nästa stund formligen utbrista: ”Bengt Pohjanen”!  Pekkari erbjöd sig direkt att ta kontakt med honom och diskutera någon form av medverkan i det tilltänkta projektet. Själv hade jag då nyligen läst Pohjanens roman ”Och fiskarna svarar Guds frid” men förstod inte riktigt hur Pekkari tänkte. Ta du kontakten och hör med honom hur han tänker om någon form av medverkan så lovar jag att försöka se på finansieringen.

Det var så det började. Så småningom var Bengt Pohjanen beredd att göra en ”turné” till olika barn och elevgrupper i Tornedalen och Malmfälten. Mottagandet var mycket positivt och jag bestämde mig för att oanmält åka till nästa ställe där Pohjanen skulle medverka. När jag såg Pohjanen sitta på golvet med en ring av förskolebarn omkring sig och se och höra honom framställa situationer med smugglare, poliser, spioner och andra världskriget förstod jag varför Pekkari hade föreslagit honom!  Ryktet spred sig och allt fler förskolor och skolor hörde av sig och ville att ”Lyykeri” skulle komma till dem! Jag förmedlade intrycken till Pohjanen och framförde också att han borde få ner berättelsen på papper. Det här var ju inte bara någon enstaka episod som beskrevs, utan var en spännande och sammanhängande historia förlagd till en tidsepok som berörde alla människor i vårt kulturområde. Fostran och utbildning i dess djupare mening handlar ju om att inte bara överföra utan också utveckla traditioner, kunskaper, språk och kulturarv överhuvudtaget från generation till generation. Lyykeri är en viktig sådan källa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Henning Johansson, Lyykeridagen 10 december 2020

Henning Johansson, Lyykerin ajoista

dav

Henning Johansson – Muistelmia
– Lyykerin päivänä 10. joulukuuta 2020 –

 

1970 –luvun lopussa Ruottin koulutinka koski asiata kunka tuleva peruskoulun opetussuunitelma piti olla. Aijan olhoon se ilmesty LGR 80:n mallina ja se anto maholisuuen tulkata koulun tehtävää koskien tietoa, ossaamista, normia ja arvoja.   Mie olin silloin ottanu yhtheyttä sisämaishiin säätiöihin hankkiakseni kehitystoimintaa Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluja varten. Tarkotus oli kulttuurisijottaa opetuksen joissaki luokissa ja tutkimuksen kannalta seurata sitä.

Mithään resürsiä mie en kuitenkhaan saattanu löytää Ruottista, mutta mie sain yhtheyen yhtheen Hollannin säätihöön.
Yhessä muun rinnala kouluinspehtööri Karl Pekkarin kans Luulajan Lääninkoululautakunnassa met keskustelimma sopivista kouluista.
Sisälölthään minun väite oli se, ette koulu uuen opetussuunitelman kautta selvemin ko aikasemmin pitäs ottaa vaarin kulttuurisijotuksesta Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluissa. Met juttelimma kans pitkhään siittä kunka opettajat piiain saattasit aatela maholisista toiminan sisälöistä.
Karl Pekkari oli vallan myötämielinen ajatuksheen ja kerto vielä, ette het olit alkanheet julkasta joitaki vihkoja, joissa oli selviä asioita tältä perältä ja vihkojen tiitteli oli ”Nordkalott – Teman”. Se mainitti kans, ette oli kaks nuorta tyärtä, jokka olit kiinostunheita kokoamhaan erilaisia kertomuksia tältä perukalta.

Jossaki vaihheessa näissä jutteluissa met aloima kans puhhuun kunka lapset oon kiinostunheita jostaki jännästä, minkä loppua ei oikein tiä ja joka ei piiain aikhaan selviäkhään. Muistan, ette Karl Pekkari naurahti ja sano siihen, ette ”niinku raahvaat oon kiinostunheita Hamletista”.
Luulisin, ette tämä olis se ajatus, mikä sai hänet kohta oikein huuahtamhaan: ”Bengt Pohjanen”!
Pekkari tarjoutu varsin othaan siihen yhtheyttä ja keskustelheen jonkulaisesta osalistumisesta aatelthuun projetkhiin. Itte olin justhiinsa lukenu Pohjasen romaanin ”Och fiskarna svarar Guds frid” mutta en oikein ymmärtänny kunka Pekkari hunteerasi. Ota sie kontaktia ja kuule kunka se hunteeraa jonkumallisesta osalistumisesta niin mie luppaan freistata kattoa rahotuksen puolta.

Näin se sai alkunsa. Aijan olhoon Bengt Pohjanen oli valmis tekheen kiertuheen eri lapsi- ja oppilasryhmiin Tornionlaaksossa ja Malmikentilä. Vasthaanotto oli vallan myöntheistä ja mie päätin ilmottamatta mennä seuraahvaan paikhaan, missä Pohjanen piti olla myötä. Ko mie näin Pohjasen istuvan laattialla esikoululapsia ringissä ympärilhään ja ko mie kuulin sen kertovan jopparista, polisista, spiunista ja toisesta mailmansoasta niin mie oivalsin miksi Pekkari oli ehottannu sitä!
Huhu levisi ja aina vain useampi esikoulu ja koulu otti kontaktia ja halusi, ette ”Lyykeri” tullee niittenki tykö! Mie välitin tiot Pohjaselle ja selitin kans, ette olis hyvä saa’a jutut paperille. Tässähään ei ollu kysymys vain jostaki sattumasta, jota se kerto. Siinä oli kokohnainen tarina aikakauesta, joka koski kaikkia ihmisiä meän kulttuuriperälä. Kasvatusta ja koulutusta syvässä merkityksessä: ei ole vain kantaa perinettä, pittää kans kehittää sitä sukupolvesta toisheen. Lyykeri oon tärkeä semmonen lähe.

 

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Henning Johansson, Lyykerin ajoista

Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Vad har vi lärt oss? (3)

Rasbiologi-vad har vi lärt oss? (3)

 

När de första rapporterna om Corona kom meddelade statsministern att regeringen var ”beredd att fatta beslut direkt när expertmyndigheten så uttrycker.” Vidare skulle man fortsätta att lita till expertmyndigheternas djupkunskap.
Då var vi där igen. Och experternas gedigna vetenskapliga djupkunskaper visade sig vara fel. Det fanns ingen djupkunskap. Finns inte idag heller. Men när vetenskapen befaller, då lyder man. Har vi inget lärt oss? Vem ska man nu ställa till svars?
Vi måste komma ihåg att rasbiologin varken var ett påhitt av sossar eller liberaler, inte heller konservativa, inte ens av Herman Lundborg. Vem är ansvarig? Vem ska be om förlåtelse av vem?
Pedagogiken är en annan irrväg som i alla tider ställt till det genom att styra politiker.
Det var pedagogiken som förstörde den tvåspråkiga undervisningen i Meänmaa, den som min mor (född 1916) fick ta del av och som gjorde att hon kunde skriva två språk och tala ett tredje, sitt modersmål. William Snell har i många essäer och artiklar försökt förklara vad som hände, nämligen att den pedagogiska vetenskapen lanserade en helt ny metod, den så kallade Berlitzka. Den gick ut på att man bara skulle använda ett språk i undervisningen om ungarna ska lära sig landets språk, i vårt fall svenskan. Den metoden användes i många länder. Jag har till och med stött på den i en roman från Kanada. Överkalixborna fick slag med pekpinnen om de pratade sin bondska. Samma sak gällde i andra delar av landet. Jag tillhör själv den generation som undervisades enligt den Berlitzka pedagogiken. Fast slöjden var på finska. Jag var säkert 30 år innan jag kunde köpa en hukinpori på svenska på järnhandeln i Överkalix.
På gymnasiet i Haparanda fick jag utveckla mitt tredje språk, finskan, och lära mig ett fjärde, ryskan, på ABF om kvällarna. Latin, grekiska, hebreiska. Jag blev en polyglott av Guds nåde. Vem ska jag anklaga? Staten? Maximilian Berlitz? Det är klart att den Berlitzka vetenskapen inte var någon djupkunskap. Många blev halvspråkiga. Det gäller inte mig. Jag kan inte anklaga staten. Jag tackar och kanske finns det anledning för mig som gränsmänniska att be staten om ursäkt för att jag som gränsmänniska inte följt dess lagar. Ni som nu sysslar med sanningskommissioner, får gärna göra det för mig, men ni får absolut inte företräda mig.
Med coronan kom således vetenskapens politiserade ytlighet oss till mötes, inte djupkunskapen. Den fanns nämligen inte. Vem är nu ansvarig? En statlig sanningskommission om corona är inrättad. Vem ska fällas i den? Vem ska nu försonas med vem? Politikerna sinsemellan? Kommissioner ger många jobbtillfällen och tjänstemän sysselsättning.
Jag har inget emot att man undersöker misstag i det förgångna, men när pådrivarna ofta bär på samma tankegods som mänsklighetens värsta ideologier, då börjar jag gå i otakt – vilket jag gör här. Sterilisering, kastrering, eugenisk fosterfördrivning och eutanasi fick stor makt en gång i tiden, i hela världen. Visst, men vem är ansvarig?
Jag hade hoppats att minoritetsmedlen hade gått till att utveckla språket och kulturen och inte till våra nya herrar och tjänstemän. Det var inte detta jag ville när jag för 40 år sedan började jobba för meänkieli.
Vi behöver inte gräva i gamla dynghögar som förmultnat när stanken från tidens dynga ibland är outhärdlig. Nu är tid för vaksamhet. Fosterdiagnostik? Design av foster? Eutanasi? AI? Robotar? Värdenihilism och nyttoideologi i ett helt sekularistisikt samhälle: vilka faror lurar bakom knuten?
Vad menas med statens värdegrund som dyker upp överallt? Delar jag den och dess påstådda ”djupkunskap” och vetenskapliga grund?
Nej, jag är inte alltid överens med vetenskapen. Som författare måste jag alltid gå i otakt med tiden, med den där otäcka Zeitgeist. På 1900-talet var den trehövdad.
Grytan klandrar kastrullen, rödbruna sidor på bägge två.

Kategoriat: PAIJUPILLI - TINKAA | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Vad har vi lärt oss? (3)

Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Inte bara vi! (2)

Rasbiologi (2) – Inte bara vi!

 

För Newton (1642-1727) är himlasfären en maskin, för Descartes(1596-1650) är djuret en maskin, för Hobbes (1588-1679, – en av socialismens och den totalitära statens fäder – är samhället en maskin, för La Mettrie (1709-1751 är den mänskliga kroppen en maskin, vilket han vetenskapligt vill bevisa i L’Homme machine (Människan som maskin), för Pavlov (1849-1936, Nobelpriset 1904)), och hans efterföljare är mänskligt beteende också en maskin.
Det finns inget som i vetenskapens namn inte kan reduceras till fenomen och fakta, eller matematiska hypoteser och politisk fiktion.
Många framstående vetenskapsmän var hängivet gripna av rasbiologin. Detta borde få oss idag att stanna upp och tänka efter, ställa kritiska frågor. Hur mycket av den så kallade vetenskapliga diskursen är subjektiva värderingar? Ideologi? Var går gränsen mellan pseudovetenskap och vetenskap? När förlorar vetenskapen sina etiska ramar? Är vetenskap alltid detsamma som kunskap?
Utifrån mina västerländska, judiskt/kristna värden och fri- och mänskliga rättigheter har jag rätt att ifrågasätta vetenskaplig verksamhet.
Hur kunde rasbiologin blomstra? Svaret finns i ärftlighetslärans, alltså genetikens stora genombrott. En inspirationskälla var Darwins (1809-1882) tankar och funderingar kring vårt ursprung. Spencers (1820-1903) socialdarwinism och Galtons (1822-1911) genetik gav dessa vetenskaplig grund, som man inte ifrågasatte. Vid sekelskiftet utkom vetenskapliga verk som påstod att rasrenhet var en förutsättning för den högre kulturens överlevnad. Förintelsen som överlevnadstanke fanns långt före nationalsocialismens genombrott. Tyskarna hade rätt när de påstod: Wir sind nicht allein! Inte bara vi! Massutrotning var en del av den kommunistiska ideologin, liksom den nationalsocialistiska. Överallt tillämpades dessa vetenskapliga teorier: USA, de nordiska länderna, Storbritannien, Schweiz, Belgien, de baltiska länderna, Japan.
En psykiatriker och jurist i Tyskland gav redan 1920 ut en bok som förordade förintelse (Vernichtung) med utgångspunkt i rätten till självmord och dödshjälp. Varför skulle liv, som förlorat sin mening, nytta och lust, räddas? ”Liv utan värde”, ”onyttiga liv” var ord på modet. Man betonade rätten att välja – även mellan liv och död. Till grupper som skulle förintas hörde de ohjälpligt förlorade, obotligt svagsinta. Det var faktiskt så att man i vetenskapliga kretsar menade att nationalsocialisterna bara gått för långt. Själv har jag hört om förintelsen i Sovjet att det bara var renegater och folkets fiender och förrädare. Bara? Vetenskapstron har lite för lätt att säga: bara! Människan är bara maskin! Bara djur! Bara hjärna! Ett farligt ord, detta bara!
I nästa och avslutande krönika vill jag ställa frågan: Vad har vi att lära oss av den trehövdade drakens, kommunismens-fascismens-nazismens, fasansfulla och blodiga 1900-tal?
Vad sade statsministern i våras om vetenskapens djupa kunskap om pandemin?

Kategoriat: VISSELPIPA - DEBATT | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Inte bara vi! (2)

Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Tankar och fakta (1)

Rasbiologi – tankar och fakta (1)

Jag vill lyfta fram några tankar och fakta, som kan vara viktiga att begrunda när sådana galenskaper som skallmätningar och rasbiologi blir av sådan vikt att man land och rike runt börjar mäta skallar och definiera vilken ras och vilken sorts människor vi har i samhället. Ett sådant tänkesätt är nog ganska främmande för den kulturkontext jag själv kommer ifrån. Hur uppstod detta? Vem hittade på det? Vem tog emot dessa teorier?
Jag vill ställa frågan vilken roll vetenskapen har haft, har och kommer att ha för politik, samhälle och ideologier, i all synnerhet sekularistiska och totalitära idéer. Var finns rötterna till denna på sin tid så omhuldade och respekterade vetenskap? Hur tänkte man? Vem fattade besluten?
För den humanbiologiska forskningen för 100 år sedan var rasförädling bland människor en lika självklar sak som bland djur.
Zoologer och botaniker arbetade med rasbiologi inom djur- och växtriket. Humanbiologer, framförallt läkarkåren tog emot forskningen och börja utveckla en rasbiologi som rörde människan. Kravet kom från eugenikens fader Francis Galton (1822-1911). Hans teorier ekade i Sverige, bland biologer och andra vetenskapsgrenar. Ropet ljöd: ”Tro på vetenskapen!”
Varför? Varför var det så viktigt att tro på vetenskapen?
Den första orsaken var nyttoaspekten. Om man med hjälp av eugeniken kunde hitta svagheter, dåliga anlag, genetiska avvikelser kunde man ju bespara mycket lidande och spara pengar. Det skulle vara till nytta för samhället.
Viktigare än nyttan var dock vetenskapen, den som gick under beteckningen rasbiologi och ärftlighetslära. Dessa i sin tur var barn av modern upplysning. Som för övrigt ekade in i vår egen tid när ett av kommunalråden i Pajala hånade laestadianernas stora familjer och krävde att de bara skulle få föda tre barn. Han krävde sterilisering och kastrering.
Det är alltså vetenskapen som bär huvudansvaret för den kränkande rashygienen och dess följder. Till denna vetenskap hörde tvångssterilisering, fosterfördrivning på eugeniska grunder, immigrationsförbud, förbud mot rasblandning, utarbetade eutanasiprogram för landet och såsom i det kommunistiska Sovjet och det nazistiska Tyskland, med deras drömmar om en ny människa och en ren ras – massavrättningar.
Rasbiologin i Sverige var inte en sak för ett enda parti eller regering. Rasbiologin var partiöverskridande. Och den var oerhörd hyllad.

Kategoriat: VISSELPIPA - DEBATT | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Tankar och fakta (1)

Bengt Pohjanen, Rotubiologii – Mitäs met olema oppinheet (3)

Rotubiologii –  mitäs met olema oppinheet? (3)

 

Ko koronan ensimäiset tiot alkuvuesta tulit niin pääministeri oli varma, ette tie’e oon täysin luotettava. Näin se sano: ”Hallitus oon valmis tekheen päätöksiä varsin ko eksperttivirasto niin sanelee. Sielä oon syvätieto!”
Sinä se taasen oli. Ja se oli väärässä. Sitä syvätietoa ei ollu olemassa. Ei ole vieläkhään!
Ko vain ti’e käskee, niin tehhään. Eikös mithään ole opittu? Tietheelisiä tolloja oon aina ollu, oon ja tullee olheen.
Rotubiologiitä ei ole keksinheet sossut eikä polittiset aatheet, ei ees Herman Lundborg.
Kukas oon vasthuussa mistäki? Kukas häätyy pyytää antheeksi keltäki?
Toinen tietheen harhatie Ruottissa ja muuala päin mailmaa oon ollu petakokiikki, mikä oon määräny politiikkoja. Se oli petakokiikin tie’e, joka muutti hyvän vanhaan koulun, missä minun mammaki oli saanu kakskielisen opetuksen. William Snell oon monessa yhtheyessä sen selittänny. 30-luvula tuli niin sanottu Berlitzin opetusmalli, mikä oli sitä mieltä, ette jos halvaa oppia uuen kielen häätyy puhua vain sitä eikä muuta. Sitä käytethiin koko mailmassa. Ylikainulaiset sait peekpinnestä jos puhuit murretta, Smoolannisa samoin.
Mie olen itte sitä kautta oppinu ruottinkielen hyvin äkkiä koulussa. Slöiti meilä oli suomeksi. Mie olin täysi mies ennen ko mie opin mitä hukinpori oon ruottiksi. Mie sain Haaparannan jymnaasissa suomenkielen ja nyt mie olen kolmikielinen kirjailia, mikä oon hyvin harvinaista. Mie opiskelin iltasin ABF:ssä venäjää, olen saanu latinit ja kreikankielet, hepreankielet. Minusta tuli rikas polyglotti, monikielinen. Siksi ko olen meänmaalainen. Ketäs mie syytän? Valtioita? Maximilian Berlitziä? En syytä, mie kiitän!
Tietenki Berlitzin tietheelinen petakokiikki pilasi kans. Olis ollu hyvä käyttää kahta kieltä koulussa. Monesta tuli puolikielinen, Tämä ei koske minua. Mie en valtiota saata syyttää. Piian mie häyn rajaihmisenä pyytää valtiolta antheeksi. Tet, jokka nyt hommaatta tottuuskomišuunin kans ja syytättä valtiota, tehkää niin, mutta tet että saa minua eustaa.
Kukas tästä oon vasthuussa?
Koronan myötä tietheen epäluottetava ilmiö tuli taasen meitä vasthaan.
Kansanterhveysvirasto ei ollu oikeassa. Sen kriitikot ei olheet oikeassa netkhään. Ja kuitenki kaikin viittaava tietheesheen. Kukas oon vasthuussa? Pääministeri?
Rotubiologiista tie’e ei tietenkhään ennää puhu. Mutta met hääymä muistaa, ette salvaminen, sterilisieerinki, eugeeninen puoskaus ja eutanasii, oon saahneet valtaa koko mailmassa.
Mie en ole vasthaan sitä, ette menheitä virheitä  tutkithaan, mutta ko vaatimusten takana oon samat aatheet, jokka oon surmanheet miljoonia ihmisiä, niin mie en lähe siihen.
Mie toivosin, ette rahat menisit kielen ja kulttuurin kehittämisheen eikä meän uusien herrojen ja virkaihmisten kuukausipalkhoin. Emmä met sitä meinanheet ko met 40 vuotta aloima tekheen tätä työtä.
Ei tartte tonkia vanhaata tunkiota. Nyt oon aika olla varuila taasen.
Tohimakos toela nostaa esile arkoja asioita, joita nyt suunitelhaan. Sikiödiagnoosia? Eutanasiita? Saattaakos jo tilata genettisesti muo’ostetun sikiön? AI, Robotit, joita tie’e kehittää? Häh?
Arvonihilismi ja hyötyismi täysin maalistunheessa valtiossa: mitäs vaaroja siinä oon?
Mitäs se oon se valtion arvopohja, josta puhuthaan niin paljon? Jaankos mie sitä meänmaalaisena ko minun kieleliset ja kulttuuriset juuret oon niin syvästi Meänmaan mullassa? Se ei ollu nihilistinen eikä hyötyisminen.
Mie en aina ole tietheen kans sammaa mieltä. Mie hääyn kirjailiana aina kulkea aijanhengen, tuon kauhean Zeitgeistin, epätahissa.
Pata kattilaa soima, punaruskeat kyljet molemilla.

Kategoriat: PAIJUPILLI - TINKAA | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rotubiologii – Mitäs met olema oppinheet (3)

Bengt Pohjanen, Rotubiologii – Ei vain met (2)

Rotubiologii –  ei vain met! (2)

 

Newtonille (1642-1727) taihvaansfääri oon kone, Descartekselle (1596-1650) elläin oon kone, Hobbekselle (1588-1679) – yks sosialismin ja totalitaaristen valtioitten isä – yhtheiskunta oon kone, La Metrielle (1709-1751) ihmisen kurento oon kone, minkä se tietheelisesti halvaa toistaa teoksessaan L’Homme machine (Ihminen oon kone), Pavloville (1849-1936, Nobelinpalkinto 1904) ja sen seuraajille ihmisen käyttäytyminen oon kone, seki.
Ei ole olemassa sitä, mitä tietheen nimissä ei saateta määritellä ilmiöksi ja faktaksi, matemaattiseksi hypoteesiksi ja polittiseksi mielikuvitukseksi.
Monet etevät tietheen ihmiset oon olheet intohimosesti otettuja rotubiologiista. Tämä tosiasia pitäs meitä tänä päivänä seishauttaa, panna aattelheen perhään ja asethaan kriittisiä kysymyksiä. Kunkas iso osa niin sanotusta tietheen diskursista oon vain subjektiivisia arvoja? Missäs kulkee pseudotietheen ja tietheen raja? Koskas tie’e menettää ja hukkaa asetetut eettiset rajat? Oonkos tie’e aivan varmasti sammaa ko tieto?
Länsimaisen juutalais/kristilisen arvopohjan ja inhimilisten vaphauen- ja oikeuenaatoksen kannalta mulla oon oikeus kysheenalaistaa ja kritiseerata tietheelistä toimintaa.
Kunkas rotubiologii saatto kukoistaa? Vastaus löytyy perinöllisyysopista, siis genetiikan suuresta läpimurrosta. Yks inspirašuunilähe oli Darwinin (1809-1888)  aatokset ja hunteerinkit meän alkuperästä ihmisinnä. Spencerin (1820-1903) sosiaalidarwinismi ja Francis Galtonin (1822-1911) genetiikka tarjosit näile tietheelistä perustaa, joita ei kysheenalaistettu. Sata vuotta aikaa julkasthiin tietheellisiä teoksia, joissa väitethiin rotupuhthauen olevan korkeakulttuurien elossa pysymisen ehto. Vernichtung (perikato) oli aatoksenna olemassa paljon ennen kansalissosialismin läpimurtoa. Saksalaiset olit siinä oikeassa, ette Wir sind nicht allein, emmä vain met! Voi voi tuota vain. Emmä vain met! Massojen surma oli komunismin ja nasismin alkuperästä aatetta.
Näitä tietheelisiä teorioita oli käytössä kaikkialla: USA:ssa, Pohjosmaissa, Isobritanniassa, Belgiassa, Schweitsissä, Balttian maissa, Japanissa ja muula päin mailmaa.
Yks psykiatri ja juristi julkasit Saksassa 1920 kirjan, jossa ehotethiin Vernichtung (perikato). Lähtökohta oli ihmisen oikeus ittemurhaan ja eutanasihaan (kuolemisen apua). Miksis elämän, joka oon menettänny merkityksen, tarkotuksen ja ilon, piti pelastaa? ”Arvoton elämä”, ”tarpheeton elämä”, jopa ”rannan korjua” olit muo’issa. Näin puhuthiin ja aatelthiin.
Ryhmiin, joita saatto aijaa perikathoon, kuulu avuttomasti menetettyjä, parantumattomia heikoälylisiä. Siinä kävi jopa niin, ette tietheelisissä piirissä meinathiin, ette nasistit olit vain menheet liika pitkäle. Vain! Itte olen kuulu, ette Leenini surmasi vain renegaattia, kansan viholisia ja uuen ihmnisen vastustajia. Vain!
Tietheen puolela ja totalisten aatheitten puolela oon aina käytetty liika helposti tuota VAIN. Ihminen oon VAIN kone! Vaaralinen sana tuo VAIN. Se oon VAIN!
Seuraavassa ja viimisessä pakinassa mie halvan asettaa kysymyksen: Mitäs meilä oon oppimista aatellen tuota kolmipäistä lohikäärmettä, komunismi-fasismi-nasismi, kauhun ja veren 1900-luvun aatheita. Asetan kysymyksen mitä pääministeri sano kevväilä tietheen luotettavuuesta koskien koronaa.

Kategoriat: PAIJUPILLI - TINKAA | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rotubiologii – Ei vain met (2)

Bengt Pohjanen, Rotubiologii (1)

Rotubiologii –  joitaki aatoksia (1)

 

Mie halvan tässä nostaa framile joitaki asioita, jokka saattava olla tärkeät ko hunteeraa kunka semmoset hulluuet ko kallonmittaukset ja rotubiologii saattava saa’a niin suuren vallan, ette pitkin maita ja manterheita alethaan mittaahmaan kalloja ja määrittelheen mitä rotua ittekuki oon. Tämä oon Meämaan kulttuurille aivan vierasta. Mistäs tämä tuli? Kukas tämän keksi? Kukkas tämän otit vasthaan?

Mie halvan kysyä mikä tietheen merkitys oon ollu, oon ja tullee olheen politiikale, valtiolle, yhtheiskunnale ja aatheele, olletikki sekulaariselle ja totalitaariselle aatheele. Missäs niitten juuret oon? Kunkas hunteerathiin? Kukas määräsi ja päätti?

Sata vuotta aikaa – ja aikasemminki – ihmisen rotujalostaminen oli yhtä päivänselvä asia ko elläinten rotujalostaminen. Zoloogit ja botanistit jalostit ja ihmisbioloogit, toisin sanoen lääkerit, hyväksyit ja omaksuit kernaasti sen rotubiologiin, mikä koski ihmistä. Tätä vaati eugeniikin, rotubiologiin alulepanija ja isä, Francis Galton (1822-1911), ja sen aatokset kaijuit Ruottissaki, bioloogien ja muun tietheen puolela. Sitä kuunelthiin ja siihen uskothiin. Huuto kuulu silloinki: ”Uskokaa tie’että!”

Hyöty oli ensimäinen asia, mikä otethin vasthaan. Jos saatto eugeniikan avulla määritellä ja löytää heijot geenit ja vaivaiset ihmiset ja niitten jälkeläiset niin siittä olis hyötyä kaikile.

Hyötyä tärkeämpi tekijä oli kuitenki tie’e, joka kulki nimelä rotubiologii ja perinnölisyysopi. Nämät olit tärkeitä osia  uuenakasta valistusaikaa.
Tämä kaiku jopa minun syntymäkunnassa ko yks kunnanraati pilkkasi lestaatialaisten suuria perheitä, ette häätys hyväksyä vain kolme lasta ja sitte salvaa ja steriliseerata.

Tie’e kantaa siis päävastuuta ko tulhaan rotupuhthautheen (rotuhygienii). Tähhään kuuluit pakkosalvamiset, sikiön puoskaukset, muuttoliikheet, imigrašuunikielto, rotusekotuksen kielto ja eutanasii ja tähhään lisäthiin vielä massatapot niinku Nasistien ja komunistien aatosmailmoissa, joissa jalostethiin ihmistä ja marksilaisen teorian mukhaan surmathiin pahat ihmiset, jokka estit uuen ihmisen syntyä.
Rotubiologii Ruottissa ei ollu yhen puoluheen eikä hallituksen asia. Rotubiolgii oli kaikkien puolueitten hyväksymä asia.
Ja se oli vallan kunnioitettu.

Kategoriat: PAIJUPILLI - TINKAA | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rotubiologii (1)