KEXI – Meän kirjailiat perustettu

KEXI – Meän kirjailiat perustethiin 27.2.2018 Pajalassa.

 

 

 

Några av KEXI’s styrelsemedlemmar/Joitaki KEXI-föreninkin johtokunnan jäseniä Från vänster/vasemalta: Bengt Pohjanen, Aili Eriksen, Hannu Alatalo,
Helena Koberg-Hietanen och Meri Alarcón
Ej med på bilden/Ei kuvassa: Helena LIndström, Marita Mattsson Barsk,
Hasse Stenudd

Kategoriat: UUTISIA | Kommentit pois päältä artikkelissa KEXI – Meän kirjailiat perustettu

Fåå ja loov!

(Foto: Bengt Pohjanen)

Fåå ja loov (1999)

1.

 

Pojken stod vid fönstret och såg hur grannen kanade in på gården med cykeln över sig. Det var i slutet av april och mycket halt. Grannen hoppade upp och gav cykeln en spark. Hjulen snurrade ännu på cykeln när han rusade in i köket samtidigt som han borstade av sig lera och damm och drog upp Norrskensflamman ur stövelskaftet. Cykelhjulen slutade snurra, det blev alldeles tyst i köket.
Grannen tog inte av sig skärmmössan. Han hälsade inte ens med en nick utan stod som en staty med Norrskensflamman i handen som en kungens kurir. Han slog tidningen mot handflatan.

– Nu ska de till månen, hojtade han och kippade efter andan.

– Vem då, frågade Pojkens pappa.

– Partiet förstås, ropade grannen och tog av sig mössan.

– Vad ska dom där och göra, frågade Pojkens mamma som stod med stävan i handen vid spisen. Hon var på väg till ladugården.

– Bygga det klasslösa samhället förstås, skrattade grannen och tog ett skutt framåt.

– Ska dom ta Stalin med sig?

– Det kan behövas en far Solig även på månen, förklarade grannen och stoppade vänstra handens tumnagel mellan tänderna och bet ihop och grinade.

– Och det där tror du på!

– Du tror ju att himlen finns och dit kan man inte ens skriva brev, men till Sovjet kan man skriva och få svar, sa grannen och hoppade jämfota så att trasmattan knycklades ihop i en hög.

– Då måste bror din ha farit till himlen. Han har ju inte svarat på ett enda brev sen han for trettifyra.

Pojkens mamma smällde igen dörren. Grannen blev stående med den hoprullade Norrskensflamman i handen; den såg ut som en batong.

Pojkens pappa tände en cigarett.

– Sätt dig, sade han.

– Den socialistiska arbetarrörelsen ska bygga en dansbana, sade grannen med låg röst och satte sig vid bordet, där han brukade sitta och prata om laxfiske och höbärgning innan han blev medlem i partiet.

– Ska den också ligga på månen?

Pojkens pappa tittade upp i taket och blåste rök genom näsan. Han log.

Grannen hoppade genast upp och tog på sig mössan.

– Dansbanan ska byggas mellan vägen och Udden, på din mark! Det har partiet beslutat.

Pojkens pappa fimpade, men tände genast en ny cigarett.  Hans händer darrade något och han lät tändstickan brinna en stund innan han tände cigaretten. Han slängde den brinnande tändstickan i askkoppen, där den slocknade långsamt.

– Jag hade tänkt bygga en kiosk där, sade han.

Grannen vred mössan hastigt bak som han brukade när han diskuterade politik. Han tog fram pipan ur bröstfickan på blusen och tobakspungen av läder ur byxfickan. Han började fylla pipan. Hans händer darrade så att det föll tobak på golvet och han hade svårt att tända pipan trots att han drog så att det bildades djupa gropar i kinderna och Pojken tyckte att han liknade en morrande finnspets.

– Så du tänker inte skänka den socialistiska arbetarrörelsen någon mark? Va? Då kanske den kan ge dig två meter gånger en och en halv när Stalin kommer.

– Snälla Bertil, nu ska du inte…

Grannen tog pipan ur munnen och avbröt pojkens far.

– I så fall bygger vid dansbanan där, femtio meter från ditt hus, så nära att borgare och fascister inte ska få någon ro om sommarnätterna när den socialistiska arbetarrörelsen dansar till Stalins ära.

Pojkens pappa satt tyst. Grannen fumlade med pipan och det föll glöd på golvet.

Den rykte ännu när grannen gav cykeln en spark och hoppade upp på den. Han cyklade norrut.

Pojken torkade handflatorna mot byxbenet. Han var torr i halsen och han darrade. Han tittade på sin far som rökte tankfullt. Pojken hade en känsla av att hela världen var full av socialistisk arbetarrörelse.

 

2.

 

Det blev sommar och Pojken flyttade till sin farfar. Om kvällarna låg han i kammaren och lyssnade på ljudet från hammarslagen som följde honom in i sömnens värld, där nakna människor dansade medan Stalin satt på en tron som en egyptisk Farao och smulade mahorka i pipan .

På midsommaraftonen cyklade grannen mot dansbanan. Han var barhuvad och hade en klädnypa i byxbenet. Några timmar senare började dragspelsmusiken. Pojkens farfar satt vid köksbordet och drack brännvin. Pojken fick också lite. Brännvinet värmde i magen och han kände sig mycket upprymd.

– Nu går vi och dansar, pojken min, sade hans farfar och tog honom i handen.

Biljettförsäljaren frågade efter biljett men Pojkens farfar fnyste och sade att han hade rätt att dansa så mycket han ville på sin egen mark. Han vägrade köpa biljett. Biljettförsäljaren påstod att Pojkens farfar föraktade en helig sak.

Pojken satte sig på en stubbe. Fåå ja loov? hördes det gång på gång och Pojken tänkte att även han en dag skulle lära sig att prata fin svenska så att han med ett enda fåå ja loov skulle få hålla om grannens hustru, som farfar.

Pojken hade svårt att somna. Inne i pörtet skrattade hans farfar och grannens hustru. Fåå ja loov. Ja de fåå duu jääna. Så sa dom.

– Vi ska inte prata om det här så att kvinnfolk får nys om saker och ting som bara vi karlar förstår, sade Pojkens farfar morgonen därpå.

Pojken nickade.

 

3.

 

Pojken gick längs stranden med ett metspö på axeln. Han drogs mot dansbanan som nu stått färdig i flera år. Virket hade mörknat och det var mycket skräp där. Pojken hittade en filtercigarett. Han tog upp den och satte den mellan läpparna. Det var läppstift på filtret och han kände smaken av det och en underlig doft i den varma solen. Det var alldeles vindstilla. Solen värmde hans nakna ben. Fåå ja loov, får jag lov, får jag…får…Pojken visste nu att det inte bara var en formel som man kunde stämma blod med, utan att orden betydde något.

Pojken såg hur hans byxben höjdes. Han blundade och det svindlade för honom. Han såg den nakna ryggen på grannens hustru och han kände do av dansandeflickor och smaken av läppstift. Han ryckte till och satt en stund med slutna ögon. Sedan spottade han ut fimpen och såg sig omkring och torkade sig om munnen med gräs. Han gick snabbt därifrån.

Pojken försökte meta, men det kändes inte som dagen innan. Strömmen hade fått ett dovare ljud och ett tungt regnmoln hängde över den täta granskogen. Han sprang längs stranden och blev så anfådd att han var tvungen att sätta sig vedboden för att vila sig. Någonstans i hjärttrakten hade en känsla av overklighet.
Pojken gick in. Hans farfar satt vid köksbordet och drack brännvin.

– Du är en riktig karl du, sade han och rapade, snart ska du gå på dans. Du säger fåå ja loov. Och du ska få se att dom säger: jaa de fåå du jääna!

Pojken gick in i kammaren.

– Ska du ha en liten jäkel?

– Nä, inte nu, sade Pojken med sin redan mörka röst.

Han ställde sig vid fönstret. Han såg de första regndropparna på rutan. Vinden rörde löven och kvistarna på björken utanför allt snabbare.

Kategoriat: Noveller | Kommentit pois päältä artikkelissa Fåå ja loov!

Foojaloo – Novelli

Bengt Pohjanen

(Narcissos, Bengt Pohjanen, 2017)

Foojaloo (1999)

1.

Poika seiso etelänpuohleisella köökinklasila ja näki ko kranninmies liukesi kaatunu polkupyörä päälänsä kartanolle. Oli huhtikuun loppua ja tie liukas. Kranninmies hyppäsi ylös ja potkasi pyörää niin, ette rathaat pyörit ko se ryntäsi köökhiin pyhkien savea ja pikkukiviä housunsääristä ja plyysistä. Sillä oli Norrskensflamma saaphaanvarressa ja sen se vetasi kätheen. Pyörän rathaat heitit pyörimästä ja mies jäi seishoon ko patsas, sanomatta päivää, ottamatta lippalakkia päästä. Köökissä synty hiljasuus, jonka kranninmies rikko präiskimällä avisia kämmenenpohjaan.
– Nyt net oon menossa kuuhun, mies klaakotti ja haukko henkeä.
– Kukka? pojan isä kysy.
– Puolue tietenki, kranninmies huusi ja otti lippalakin päästä.
– No mitäs net sielä, pojan äiti kysy piisin vierestä. Se oli justhiinsa lähössä navethaan kiulu käessä.
– Rakenthaan luokatonta yhtheiskuntaa tietenki, sen kerran, mies nauro ja hyppäsi askelheen etheen.
– Ottavatkos net Stalinin myötä?
– Sen kerran, mies huuahti, sielä isä Aurinkoa tarvithaan, mies selitti ja pisti vaseman käen peukalon suuhun ja puri sitä ja irvisteli.
– Ja sie uskot semmosia?
– Siehään uskot, ette taivas oon olemassa vaikka sinne ei saata kirjottaa preiviä ja jos kirjottaa niin ei tule vastausta, kranninmies huusi ja hyppi tasajalkaa niin, ette traasumatto kryttysi.
– No se oon veljesti menny taihvaasheen. Sehään ei ole vastanu sen jälkhiin ko se sirppiä ja vasaraa heilutti hyvästiksi rautatieasemalla matkala Stalinin tykö.

Pojan äiti marsi laattian yli, seisahti kranninmiehen viehreen ja tuhahti jotaki, räiväsi oven kiini ja paineli kuistin trappuja alas, ette tohina kuulu.    Kranninmies jäi seishoon Norrskensflamma käessä, se oli ko patonki.    Pojan isä sytytti paperossin.
– Istu, se sano.    Mies meni isthuun heinätoolile.
– Sosialistinen työväenliike aikoo rakentaa tansilavan, kranninmies selitti ja näpytteli avisia. Se nousi ja meni isthuun pöythään, missä se pruukasi istua ja porista lohenpyyöstä ja heinäteosta ennen ko se liitty puolueesheen ja alko klaakothaan.
– Kuuhunko? pojan isä kysy hymy huulila. Se puhalsi savua nokasta.
– Tansilava rakenethaan vanhale tiele, sinun maale. Puolue oon sen jo päättäny.    Pojan isä tumppasi paperossin ja sytytti varsin uuen. Sen käet tärisit vähäsen ja se anto tulitikun pallaa vähäsen aikaa ennen ko se sytytti paperossin. Se puotti palahneen tulitikun tuhkakuphiin, missä se kärysi vähän.
– Mie olen meinanu siihen rakentaa kioskin, se sano.
Kranninmies puno lippalakkia käsissä ja pani sen sitte takaraivole niinku se pruukasi ko se tinkasi. Sitte se otti piipun rintaplakkarista ja kukkaron housunplakkarista. Se alko täythään piippua. Sen käet tärisit niin, ette Tigerbrand-tupakkaa varisi laattialle. Se piirsi kaks tikkua saamatta piippua sythyyn vaikka se imi niin, ette posket tehit reikää, niinku poika hunteerasi. Se murisi ja kehräsi siinä samassa ja poika aatteli, ette se oon ko vihanen pystökorva taikka kissa.
– Sie et meinaa luovuttaa maata sosialistiselle työväenliikheele, häh? Noh, puolue saattaa luovuttaa sulle kaksmetriä kertaa puolentoista ko Stalini tullee, mies karju. Se viittasi mäntyjä ja murisi, ette Neuvostoliitossa niitä käytehään kapitalistien hirttopuina.
– Älä veikkosen, velikulta ….
– Siinä taphauksessa tansilava rakenethaan tuohon aitojen taa, missä minun sarka alkaa, ja niin likele, ette porvarit ja fasistit ei saa yörauhaa kesäöinä ko sosialistinen työväenliike tansaa Stalinin kunniaksi.

Pojan isä istu hiljaa. Kranninmies varisti piipun laattialle ja piipunperät jäit kythöön matole.    Se kytö vielä ko se lähti ulos ja sielä potkasi pyörää, nosti sen ja nousi sen sölkhään.

Poika pyhki hikisiä kämmeniä housunlahkheesheen. Kurkkua kuivasi ja poika tärisi. Se katto issää, joka poltti paperossia syvissä hunteerinkissä. Pojasta tuntu, ette mailma oli täynä sosialistista työväenliikettä.

 

2.

Tuli kesä ja poika siirty vanhaan isän tykö. Iltasin se makasi kamarissa ja kuunteli vasaran ääniä, jokka seurasit häntä öisheen mailhmaan ja unhiin, joissa alastomia ihmisiä tansasi Stalinin kunniaksi tämän istuen kunniapaikala ko Ejyptin Faarao. Sillä oli piippu suussa ja marhorkkaa varisi laattialle.

Juhanusaattona poika havatti ko kranninmies polki tansilavale päin. Se oli auvopäin ja sillä oli vaateknäppäri housunlahkheessa, ettei net tarttus pyöränvilhjaan.

Jonku tiiman jälkhiin poika kuuli haitarin peliä. Pojan vanhaa isä istu köökinpöyässä ja otti paloviinaa. Poika sai kans finkerporilisen. Paloviina lämmitti suolia ja poikaa nauratti.
– Nyt, poika, lähethään tanshiin, vanhaa isä sano ja otti poikaa käestä.

Piljetin myyjä kysy piljettiä, mutta pojan vanhaa isä, murahti, ette omala maala oon oikeus tansata niin paljon ko pää kestää, sen kerran. Piljetin myyjä sano, ette pojan vanhaa isä ylönkatto pyhhää asiata.

Poika meni kannole isthuun.

Foojaloo? Se oon vishiin ruottia, poika hunteerasi. Häänki ko raavastuu ja oon koulussa saanu oppia fiinin ruottin niin häänki saapi yhelä foojaloovia halata vaikka krannin komeata vaimoa, niinku vanhaa isä, joka pyöritti sitä ja visko sitä kohta ilhmaan. Kranninmies oli mettän laiassa. Se oli tuusanlaakana.

Poika ei saanu unen päästä kiini. Pirtissä vanhaa isä ja krannin vaimo nauroit. Foojaloo? Krannin vaimo kihisti, ette Jaadefoodu! Niin net sielä hoit.
– Ei halastua sannaa tästä, vanhaa isä sano pojale aamula.
Poika nyökkäsi.
– Tämä oon meän miesten välistä hommaa, vanhaa isä sano.
Poika nyökkäsi.

3.

 

Poika marsi joenrantaa pitkin vapa olala. Se tunsi vetovoimaa tansilavale, joka oli joen vieressä. Se oli siinä ollu jo vuosikausia. Lauatki olit jo vähäsen tummunheet ja sielä oli paljon roskaa, filtteripaperossin tumppuja ja pieniä pakettia, joissa vishiin oli ollu foojaloovia . Poika otti tumpun ja pani sen huulien välhiin ja meni isthuun. Tumpussa oli huulipunnaa ja poika tunsi sen maun ja kumman tuoksun aurinkossa. Oli aivan tyven. Aurinko lämmitti pojan sääriä. Foojaloo? Foojaloo? Nyt poika tiesi, ette sillä ei typhäytetty vertä. Sanat tarkotit sitä mitä poika ei vielä ollu saanu tulla likele.

Poika havatti kunka hänen housunsääri nousi ja se pisti käen liitinkin alla. Se paino silmät kiini ja sitä huimasi. Se kuuli haitarin peliä ja foojaloovia ja se näki alastoman krannin vaimon sölän vanhaan isän pirtissä. Poika oli tuntevinhaan tuoksuja ja huulipunan makua. Poika nykähti ja tunsi ette jalka kastu. Poika sylkäsi tumpun ja pyhki ruuhola suun ja lähti siittä äkkiä.

Poika freistasi onkia, mutta onkiminen ei ollu sammaa ko eelisennä päivänä. Virta oli kumeampi ja etelästä nousi mustia pilviä tumman kuusimettän yli. Poika laukko rantaa pitkin ja oli niin hengästynny, ette meni halkohuohnesheen leppäähmään. Syämen alla oli vaiva ja kaikki tuntu ko ei mithään ennää olis olemassa.

Poika meni köökhiin. Vanhaa isä istu köökinpöyssä ja joi paloviinaa.
– Sie olet jo aika mies, vanhaa isä sano ja röyhteli, ei muuta ko menet tanshiin. Sano Foojaloo ja kyllä net vastaava, poika, Jaadefoodujääna.

Poika meni kamahriin.
– Otatkos siehmauksen?
– En, en nyt, poika vastasi jo vähäsen tummala äänensävylä.

Poika meni seishoon klasile. Se näki näki ensimäiset vesipisarat kastelevan ruutua. Tuuli liikutti lehtiä ja koijun oksia yhä hopumin.

 

 

 

Kategoriat: Novellia | Kommentit pois päältä artikkelissa Foojaloo – Novelli

Meänkielen paikaliset ja temattiset ulottuvuuet

Meänkielen paikaliset ja temattiset ulottuvuuet
Uumajan yliopisto
20. huhtikuuta 2018

Mie hääyn sanoa lyhyesti paljon, niin olkaa valphaita! Mie olen syntyny 160 askelta tsaarin punasesta priimusta ja kuninkhaan mustasta nauhasta, mie olen trilinguaali, kolmikielinen ja kirjotan kolmela kielelä (ruotti-meänkieli-suomi), ja olen siksi rajaihminen, joksika ei tule sillä, ette assuu rajan tuntumassa, häätyy puhua rajan kieliä ja kuulua välipuolisuutheen kielen takia. Mie olen minun kielet. Kiitos rajan kielile, ette nämät synnyttävvä meän omaperästä kirjalisuutta, osotelmaa ja taietta.

Ko mie vaihetan kieltä mie vaihetan naamaria, persunaa, mutta en hypostaasia, olenollisuutta, mie olen aina sama ihminen ihmisestä – huolimatta kielestä, ihofäristä, uskonosta ja kulttuurista. Äitinkieleni, meänkielen, sain iästä, kasuvet lännestä. ”Ihmisiä net oon netki”, sano minun isä, jopparikuninkas, kaikista niistä pakenevista ihmisistä, joita met sotien jälkhiin piilotimma saunakamahriin ja mettien risukothiin.

Meänkielen paikaliset ja temattiset ulottuvuuet oon tämän päivän teema.    Paikalista ulottuvuutta oon hankala määritelä, koska välipuolisuus, rajan kolmas kamari on Anaximandroksen Apeiron (τὸ ἄπειρον, ”äärettömyys”, ”rajattomuus”, ”se oon kaikkea eikä mithään määrrättyä”, arché, alku ilman alkua, itte alku oon rajaton, muutenhaan jotaki olis ennen jopa toisela puolen archéa, joka kans tarkottaa valtuutta, herruutta. Kenen yli? Joo, rajattomuuen yli. Rajan filosofii kuuluu tähhään konteksthiin, siihen mitä Sokrates ja Platon sanova: a-topokseksi, kamarittomuus, ei-kamari, ei tila, a-topos, missä rajanylittämisen silmänräphäys kuljettaa ihmistä likemäksi itteä ja kaiken tarkotusta ja alkua, missä ei ole aikaa, Sokrathen mielestä. Tämä a-topos, rajan kolmas kamari oon se rajapaikka, joka ei ole paikka, jossa Jumala loi mailmankaikheuen, kuten rajan suuri filosohvi Eugenio Trias väittää. Kaikki oon luotu rajattomalla rajala.  (Kyllä met sen olema tiehneet, se tapahtu tuossa Toivolansaarela, Kukkolankoskelta kappalheen matkan päässä).

Miepä annan teile esimerkin minun tulevasta kirjasta Gränsgångare – 68: ”Mie olen 12 vuotta ja ostan kauasmaisia friimerkkiä Suomen puolela kaverilta. Mie luulen, ette niitten kuten kaiken muun tavaran vienti oon kielettyä ja mie kätken net kenkhiin. Justhiinsa ko met ylitämmä rajan mie jään seishoon. Pappa kattoo minua: Mikäs sulla oon, poika? Mie kusikaan: No ei mithän! Enhään mie saata sanoa, ette mie tässä nyt justhiinsa heitin olemasta ja vasta nyt aloin olheen. a-topoksessa, sopimuskamarissa, rajan kolmanessa kamarissa mie olen arché, omien friimerkkien valtias ja rajattomuuen herra. Tulli ja polisi oon vain pirulisimalle saakka pääsheitä herroja. Väylä oon aina ollu, se virtaa ei ole misthään poissa, se virtaa menemättä mihinkhään … Tästä laulusta tuli äkkiä suosittu.    Siinä oon meän filosofiin ulottuvuus ja se aukase portit men kirjalisheen estetiikhaan.
Teatteri?

Ensimäinen meänkielinen osotelma nousi osottamolle 1987, Kuutot. Sitä osotethiin 14 kertaa täsyin salein Pajalan Folkets Husissä. Ennätys joka kestää yhä. Met olima eeläkulkijoita, emmä vain kielen, mutta kans tekniikan. Luulajan korkeakoulu teki taattoriohjleman, jolla viskathiin käänös osottamon yläpuolele.

Sen jälkhiin met olema osottanheet uupperoita. Teemat samat ko aina: Joppaus, raja, Laestadius, sota ja Matojärvi, meän ensimäisen kirjalijan Hilja Byströmin kunniaksi. Kuutot oli karnevaalia ja tapahtuma kulki monela tasola ja eri aikoina. Ko mie sen kirjotin, mie en vielä tieny enkä tuntenu meän teatterin kontekstiä ja teemaatista ulottuvuutta. Vastauksen oli pakko hakea ko minun osotelma Dagning röd sai ensi-illan Norrbottenin teatterissa 1993 ja vuotta jälkhiin valithiin Bonner Biennalile Euroopan parhaimpien osotelmien sekhaan. (Kaks vuotta tätä ennen Oulun kapunkinteatterin Jerusalemin tanssit oli ollu sielä). Mie piiin sielä puhheen ja freistasin selittää meän teatterin juuria näin: ”Ko mie luin Michail Bachtinin kirjan Dostojevskijs poetik, mie oivalsin, ette olin lapsena ja nuorena eläny teatteria, sanan valtavaa teatteria kylärukkuuksissa, missä lapsuuteni saarnamiehet puhuit. Se oli karnevaalia, se oli teatteria, josta vailtu ramppi, jossa ei jaettu osottelijoita ja kattojia, se ei ollu osotelma, jota vahathiin, sitä elethiin. Vain näissä osotelmissa alaspainetuile ihmisille kielelelisessä ja kulttuurisessa toisenlaisuuessa ja reunassa oli maholista kaataa kumhoon sorron voimat. Saarnat olit aivanko yksinpuheluja Dostojevskin romaanista: erilaisista, eriarvosista ja keskenhään viehraista aineksista saaranamiehet loit omia taitheelisia teoksia, traamaa, joitten sanat ja elheet paljastit paljon enämpi ko tietotheet ja psykolookiset vaikutheet. Yksinpuhelu oli keskustelua kaikitten pirtissä olevien kans, ihmisten, jopa enkelten ja pirujen. Kieli saatto olla lyyristä ko Korkeassa Veisussa, saatto olla apokalypisä ja mailman loppua, saatto olla Lutherusta ja Laestadiusta. Se oli puhetta, klauvaamista, vallan pilkkaa ja pamflettia. Osottamo alko tuokshuun ja saahmaan ommaa lattausta. Sanat muutit pirtin osottamoksi. Joku alko itkheen, toinen nauhraan; oli tansia ja performansia, jokka rikoit kieletyn ja annoit ääntä vaietuile ja hylätyile, alaspainetuile ja murheelisille, jokka saavutit teatterin katharsiksen, sisäsen puhistuksen, aivanko antiikin teatterissa.”
Entäs kirjalisuus? 

Eikös tuo minun rajaihmisen määritelmä ole liika raijaava? Eikäs siittä tule justhiinsa se Saimaan norppa, joksiki yks luenoittija Hanasaarela kerran määritteli meät. Tämä oli mulle kauon ongelmanna. Olinkos yksin tämmönen rajaolento? Olinkos kumma ja outo? Piiain olin Saimaan norppa. Joskus tuntu siltä. Mutta silloin tapahtu jotaki mulle mullistavvaa. Mie kirjotin romaanin Kasaland, Norstedts 1984 (Konin hinta, Pohjoinen 1990) Mie käytin tietyistä syistä interferensiä, kielensekotusta kirjalisenna menetelmänä. Siittä tuli aikan ihmeelinen sanainstalašuuni: mie hunteerasin meänkielelä ja suomeksi mutta sormet kirjotit ruottia. Ajo ko reikpää blev ”körde som hål i huvudet” och työmiesten perhäänkattoja arbetarnas bakomtittare. Mie sain vuotta jälkhiin Kasalandin seurauksena, 1985, kuttun Svenska Vitterhetsakademin brittiläis-ruottalaisheen seminaahriin, jonka teemana oli New Writing in a Multicultural Society. Mie puhuin meänkielestä englanniksi tästä teemasta.    Sielä oli kirjailiojita koko mailmasta ja meile kaikile oli yhtheistä se, ette met kirjotimma muula kielelä ko syntymäkielelä. Mie kohtasin Salman Rushdien, Kazuo Ishiguron ja monta muuta.

Mie ymmärsin, etten mie ole yksin minun rajaolemisessa, en mie mikhään Saimaan norppa ole ko rajan kolmas huone oli täpötäynä ihmisiä, kirjailijoita. Yhtäkkiä mie tajusin, ette se oon normaalia koko mailmassa. Mie tunsin olevani osa mailmanlaajaa artistokratiitä, älymystöä ja luovia rajaihmisiä. Mie en ollu kumma. Ummikko se oon kumma ko sillä oon vain yks äitinkieli.    Mie nukuin hotelissa ja yölä näin unta, ette Palme soitti mulle ja kysy meänkielelä, ette ”mitäs tet sielä oikein värkkäättä sen meänkielen kans?” Mie unissa selitin sille ja sitte mie lauloin: ”Nyt aurinko nousee meile, yli mailman neekereile”. Ko mie aamula heräsin, mie kirjotin laulun paperille ja annoin sen sitte Torvald Pääjärvele, joka sävelsi sen.

Nyt aurinko nousee meile, yli mailman neekereile. Rättipäät ja mutakuonot: ei niil’ ole ajat huonot. Nyt oon tullu meän vuoro, laulaa vähemistön kuoro, kaikkialla mailmassa: Lontonissa, Pajalassa. Herraskansat, äitipuolet, niilä vasta suuret huolet, niilä vanhaa oon jo kieli, meilä herräämässä mieli. Net laulunsa oon laulanheet, jo Dallaksensa elähneet. Niilei ennää kelpaa mikhään, sanova varsin: s’ole mithään! Tuokaa nautintoja lissää, väkivaltaa naisen nissää. Met niistä rahhaa saama ko met tätä mailmaa jaama. But where is our onkel Sam, arbetskraften den ju försvann. Tyhjinä oon herrain kassa. I am coming back now massa! Toppaamapa laulu tämä, annan kehotukset nämä: Emmä anna ennää perhiin, taistelemma vaikka verhiin.

 

Mie olen nyt siinä ijässä ko oon aika aukasta arkiivi. Mie löyän runoja, lauluja, distikonia, heksametriä ja tekelmiä kolmela kielelä. Mie olen alkanu 50-luvula. Teemat ja estetiikka oli varsin selvä. Kieli, sen ulottuvuus, filosooffinen kotiranta, Jumala, Stalin, mettän raiskaukset ja luonon roskitus. Aina aikaa essä kuten ruottalainen sana sen paljastaa: FÖR- FATTARE.    Kunkas kaus meänkielelä pääsee? Joku sano Sangiksheen. Tänä päivänä minun ulottuvuus oon Kauasmaat. Minun runo, Olen kielettömänä syntyny, jonka kirjotin nuorena jymnasistinä ooon käänetty kohta neljälekymmenelle kielele. Ko mie kerran istuin piilissä Venäjän Karjalssa mie kuulin sen lauluna käänettynnä ja sävelettynä venäjäksi.

Meänkieli kelpaa kirjalisenna työkampheena. Meänmaa-avisissa (2-2017) saatatta lukea minun esseen Meänkieli som litterärt verktyg.    Minun monet kielet vaphauttavva minut kielistä ja antava mulle uuen kielen, yhen naamarin, jonka takana mie kirjotan kolmiyhtheisesi yhelä taitheelisella kielelä kolmen naamarin takana. Näin rajan kolmanessa kamarissa oon: kielet katoavva ja syntyvä, elämän häätyyy aina vallotta ko se aina katoaa.

Mie kirjotan lykätäksheeni kuolema. Ko kuole kieli kuolee kansa. Se väki, mikä puhu meänkieltä ja nyt saarnaa multien kautta. Ko kieli kuolee net kuoleva toisen kerran ja ikusesti. Ilman meänkieltä, heän tarinat ja kohtalot jäävä unholhaan. Mikä oon meänkielelä sattun, sen häätyy meänkielelä kertoa niinku vierasmies sano kärjäjillä tappelusta.    Met hääymä taistela meänkielen puolesta. Nämät uhakava sitä

 

  1. Kieli katoaa taikka sen siale tulle sekakieli, joka oon pinnalinen ja enkkeltti.
  2. Kieli joutuu pakosta alemphaan arhvoon ja sen merkitys vähenne samala ko sen tehtävä piiain jääpi johonki erikoisheen käythöön, kuten: vitsin levittämisheen, tämän kulttuurin pilkkaamisheen ja ihmisten naurunalasiksi laittamisheen jopa eetnorastishiin hyökkäykshiin.
  3. Suurempi kieli muuttaa kielen ja sitä myötä kulttuurin. Sanasto muuttuu, syntaksi ja rakene muuttuva. Meänkielessä leviävät svetisismit (jällaakos tuossa vääkkorsninkassa höökerreekeli vai vänsterreekeli) muuttava alkuperäsen kielen jopa vahvan kielen murtheeksi.
  4. Kieli kaottaa ominaisuuet, jokka kuuluva kielenkäyttäjän perintheisheen kulttuuhriin. Se alkaa matkia vallan kieltä ja sen kulttuurin arvomailmaa. LOVE TORNEDALEN – (viehraala kielelä) tarkottaa sitä, ette I love Tornedalen, ko valtakulttuuri, politiikka ja alkuperäselle kulttuurille viehraat arvot oon tehneet sen näköseksi, ette se kelpaa morsiameksi, ko se ensin naurethaan hulluksi, rumaksi ja kelpaamattomaksi ja sitte pelastethaan kasuvien noston, tatyeerinkin ja komistamisen keinoin.

Lingvistit oon yhtä mieltä siittä, ette kieli tarttee:

  1. Kirjotettua kieltä
  2. Kramatiikkiä
  3. Sanakirjoja
  4. Kielenhuoltoa Siksi mie olen tehny työtä näitten eestä. Tästä enämpi
  5. Mänmaa 2-2016
Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Meänkielen paikaliset ja temattiset ulottuvuuet

Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd

 

 

Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd – i går, i dag och i morgon
Institutionen för språkstudier
Umeå universitet den 20 april 2018

Jag måste fatta mig kort och ekonomiskt, så var uppmärksam! Jag är född 160 steg från tsarens röda streck och kungens svarta band, skriver på tre språk (svenska-meänkieli-finska), och är därför en gränsmänniska, vilket man inte blir genom att bo vid en gräns, utan genom att tala gränsens språk och höra hemma i mellanförskapet, tack vare språken. Tack vare, därför att det är här som vår egenartade litteratur, dramatik och konst föds.

När jag byter språk, byter jag mask, persona, men inte hypostas, jag förblir samma människa av samma väsen som alla människor oavsett språk, hudfärg, religion och kultur. ”Ihmisiä net oon netki”, sade min far smugglarkungen om alla möjliga jagade människor vi efter kriget gömde i mitt barndomshem och i skogshyddor.    Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd är temat idag.

Den rumsliga räckvidden går inte att fastställa, eftersom mellanförskapet, gränsens tredje rum, är Anaximandros’ Apeiron (τὸ ἄπειρον, ”det oändliga”, ”det obegränsade”, ”det är allt och inget bestämt”, arché, begynnelsen utan begynnelse, själva begynnelsen är gränslös, annars skulle någonting börja bortom arché, som också betyder herre, härskare. Över vad? Jo, över gränslösheten! Vår gränsfilosofi hör hemma i den här kontexten, och det som Sokrates och Platon benämner som a-topos, ett o-rum, ett icke-rum, där gränsöverskridandets ögonblick för människan närmare sig själv och alltings mening och begynnelse, där ingen tid är, enligt Sokrates, det plötsliga i a-topos, gränsens tredje rum, där Gud skapat universum, enligt gränsfilosofen Eugenio Trias. (Vilket vi sedan länge vetat: att det skedde på Toivolansaari, norr om Kukkolaforsen). Ett exempel ur min kommande bok Gränsgångare .-68: ”Jag är 12 år och samlar frimärken och köper utländska av en kompis på finska sidan. Jag är säker på att det är förbjudet att bära dem över gränsen och gömmer dem i skorna. Just när jag passerar gränsen stannar jag. Pappa tittar på mig: Mikäs sulla oon, poika? No ei mithän! Jag kan ju inte säga att jag just upphört att existera och först nu blivit till.”

I Gränsens tredje rum, är jag arché, herre över mina frimärken och gränslöshetens härskare. Tull och gränspolis är bara herrar och tjänstemän på den djävligaste nivån.    Detta är vår filosofi, som öppnar portarna till vår litterära estetik.

Teater?

Den första meänkielispråkiga pjäsen sattes upp 1987, min pjäs Kuutot, som gavs 14 gånger för fulla hus på Folkets Hus i Pajala, ett rekord som stått sig i över 30 år. Vi var också pionjärer genom att Luleå högskola då gjorde ett datorprogram så att vi kunde ha den svenska översättningen projicerad via dator ovanför scenen.

Kuutot är karnevalsk, den utspelar sig på flera plan och i olika tider. När jag skrev den, visste jag inte var vi dramaturgiskt hör hemma. Svaret var jag tvungen att söka när min pjäs Dagning röd, som hade premiär 1993 på Norrbottensteatern, blev vald till Bonnerbiennalen som en av Europas bästa pjäser det året. (Två år tidigare hade Jerusalemin tanssit, från Uleåborgs stadsteater också gästat biennalen.) Jag höll ett tal där och sade b. l. a följande. ”När jag läste Michail Bachtins bok Dostojevskijs poetik, insåg jag att jag som barn hade levt teater, en ordets väldiga teater på byabönen, där min barndoms lekmannapredikanter talade. Det var en karneval, ett skådespel utan ramp och uppdelning i skådespelare och åskådare, ett skådespel man inte betraktade utan levde med och in i. I dessa skådespel var det möjligt för människorna i denna kulturellt-språkliga annorlundhet och marginal att kasta om hela den ordning man levde i. Predikningarna var som monologer i Dostojevskijs romaner: av olikartade, olikvärdiga och sinsemellan främmande material skapade predikanten ett enhetligt eget konstverk, ett drama. Monologen var en dialog mellan alla i salen, människor, änglar och djävlar. Språket var lyriskt som i Höga Visan, det var texter från Apokalypsen, det var Luther och Laestadius, det var historier och anekdoter, parodi och pamflett. Scenen började dofta, den fick en atmosfär. Ordet förvandlade pörtet till en scen. Någon började gråta, en annan skratta; där var dans och performance som bröt tabun och gav röst åt de nertystade och förkastade, de nertyngda och sorgsna som nådde katharsis, inre rening. Som i antikens teater.”

Vi fortsatte året därpå med Ikonmålaren som hamnade på Prix Italia och har översatts till många språk. Senast till slovenska som radioteater.

Operorna och mitt samarbete med Kaj Chydenius har byggt vidare på våra temata: smuggling, gränslöshet, Laestadius, Krig och Matojärvisångerna, till vår första moderna författare, Hilja Byström. Räckvidden är stor och temata gränslösa.

Litteraturens räckvidd då?

Är inte min definition av en gränsmänniska, gränsberättare snäv? Blir vi då inte Saimens sälar, som en föreläsare på Hanaholmen en gång definierade oss som. Var jag ensam om detta? Var jag underlig? Var jag en Saimens vikare? Jag kände mig stundom som en sådan, men då hände något avgörande. Jag skrev en roman, Kasaland, Norstedts 1984, med interferens som litterär metod. Det blev en märklig ordinstallation. Jag tänkte på meänkieli och finska men fingrarna skrev på svenska. Ajo ko reikpää blev ”körde som hål i huvudet” och työmiesten perhäänkattoja arbetarnas bakomtittare (fast det ströks). Jag fick tack vare Kasaland, 1985, en inbjudan till Svenska Vitterhetsakademin, till ett Brittiskt-Svenskt seminarium med temat New Writing in a Multicultural Society. Deltagarna kom från alla världsdelar och det gemensamma för oss alla var att vi skrev på ett annat språk än vårt födelsespråk. Där träffade jag kollegor från hela världens alla hörn, marginaler och centraler. Där var Salman Rushdie, som något år innan utkommit med sin roman Midnights children. I sin föreläsning avslöjade han sin estetiska metod i detta verk: han hade berättat storyn på sitt indiska modersmål men skrivit ner den simultant på engelska. Kazuo Ishiguro var där också.

Jag förstod att jag inte var ensam i mitt gränsvara, i gränsens tredje rum, inte ensam i min mångkultur och inte alls någon Saimens säl. Jag var en del av en världsvid gemenskap av intellektuella, författare. Det var inte jag som med mina tre språk var annorlunda utan ummikot. Som bara hade ett modersmål. På natten drömde jag att Olof Palme ringde till mig och talade meänkieli. Han undrade irriterat vad vi höll på med. Jag svarade med en dikt som jag min vana trogen skrev ner så fort jag vaknade:

Nyt aurinko nousee meile,
yli mailman neekereile.
Rättipäät ja mutakuonot:
ei niil’ ole ajat huonot.

Nyt oon tullu meän vuoro,
laulaa vähemistön kuoro,
kaikkialla mailmassa:
Lontonissa, Pajalassa.

Herraskansat, äitipuolet,
niilä vasta suuret huolet,
niilä vanhaa oon jo kieli,
meilä herräämässä mieli.

Net laulunsa oon laulanheet,
jo Dallaksensa elähneet.
Niilei ennää kelpaa mikhään,
sanova varsin: s’ole mithään!

Tuokaa nautintoja lissää,
väkivaltaa naisen nissää.
Met niistä rahhaa saama
ko met tätä mailmaa jaama.

But where is our onkel Sam,
arbetskraften den ju försvann.
Tyhjinä oon herrain kassa.
I am coming back now massa!

Toppaamapa laulu tämä,
annan kehotukset nämä:
Emmä anna ennää perhiin,
taistelemma vaikka verhiin.

 

Jag är nu i din ålder då man öppnar sitt arkiv. Jag hittar dikter, sånger, distikon, hexameter och utkast på mina tre språk. Jag har börjat i nedre tonåren, på 50-talet. Temat är: språket, gränsen, Gud och Stalin, kalhyggen och miljöförstöring.    Hur långt kan man nå med meänkieli som litterärt verktyg? Någon svarade Sangis. Idag når jag ut i hela världen. Dikten Jag är född utan språk, Olen kielettömänä syntyny, är översatt till fyrtiotalet språk och citeras flitigt. Jag skrev den som ung gymnasist i Haparanda. Och när jag en dag satt i en bil i ryska Karelen hörde jag den plötsligt tonsatt på ryska.

Meänkieli duger som litterärt verktyg. I tidskriften Meänmaa 2-2017 kan ni läsa min essä, Meänkieli som litterärt verktyg.    Mina många språk befriar mig från språken och skänker mig ett nytt litterärt. Så är det i gränsens tredje rum, där språk upphör och blir till, där vi ständigt erövrar livet och blir av med det.    Jag skriver för att uppskjuta döden. Med tre språk är prognosen god. Jag skriver för att uppskjuta minun väen kuolemaa, mitt folks död, ty när ett språk dör, dör ett folk – en gång till, eller hur? Så länge meänkieli lever, lever de som bara kunde det, de som är i gravarna. Om språket dör, dör de en gång till och slutgiltigt. Det är som med slagsmålet i Pajala – det har skett på finska och vittnen vill vittna på finska. Det här kan hända:

  1. Språket försvinner eller också ersätts det av ett blandspråk som är väldigt enkelt och fattigt.
  2. Därmed får det utsatta språket en ändå sämre ställning och uppfattas som ändå mindre värt än tidigare. Dess användningsområde krymper mer och mer och används bara för att håna språket, dess bärare och kultur. Den begränsas till vitsar och revyer.
  3. Det dominerande språket förändrar det ursprungliga språket och därmed också kulturen. Ordförrådet förändras, syntaxen och formerna blir annorlunda. Strukturen i meänkieli blir sveticistisk, meänkieli på svenska och i viss mån får den finska inslag.
  4. Språket förlorar den prägel som är en del av de tidigare språkanvändarnas traditionella kultur. Man börjar härma maktens språk och dess värdegrund. LOVE TORNEDALEN – betyder, att I love Tornedalen, när den dominerande kulturen, dess politik och främmande värden har synliggjort språket för majoriteten. Processen går från att språket nervärderas, utskrattas, påstås vara fult och otjänligt, de gamla värdena krossas och sedan gör man en ansiktslyftning, tatuering och uppsnyggning enligt gällande ideologi och sedan kan man LOVE TORNEDALEN, när det gjorts om.Det här behövs:
  5.    Lingvisterna är överens om att ett språk för sin överlevnad, revitalisering och utveckling måste ha:
  1. Skriftspråk: litteratur
  2. Grammatik
  3. Ordböcker
  4. Språkvård/underhåll och service. Allt detta har jag sysslat med och skall fortsätta med. Nu senast med KEXI-Meän kirjailiat.

 

Kategoriat: Föreläsningar | Kommentit pois päältä artikkelissa Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd

Miksis ministeri soitti Snellin Villiamille?

Varför ringde ministern till William Snell?

Den 7 oktober 1938 fick läraren William Snell ett telefonsamtal från ecklesiastikdepartementet. Det var ministern själv, Artur Engberg, som meddelade att han dagen innan utsett Snell till statens folkskolinspektör i Tornedalen. Domkapitlet i Luleå och skolöverstyrelsen hade förordat en annan sökande. Varför hade ministern utnämnt Snell? Därför att William Snell och hans medkämpar, Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson och Emil Kemi hade försvarat finskan. Den svenska regeringen var på samma linje. Motståndarna till finskan i Tornedalen var vår egen medelklass: poliser, tullare, präster och lärare. Dit hörde även en totalitär ideologi som också fick folk att överge sin identitet i väntan på nya tider. Dessa gjorde allt för att sätta stopp för statens arbete för finskan i Tornedalen. Varför ringde ministern till Snell? Därför att han staten ville försvara rätten att tala finska i skolan. Våra egna herrar ville det inte. Själv har jag i snart 40 år arbetat i Snells anda. Staten har varit till stöd och hjälp. Våra egna herrar har varit det största hindret. Och är det även idag. Det största problemet för mitt omfattande arbete kommer från en självutnämnd riksorganisation med totalitära rötter.

 

Miksis ministeri soitti Snellin Villiamille?

Lokakuun 7. päivä 1938 Snellin Williami sai soiton Ruottin eklesiastikministeriöstä. Ministeri Artur Engberg soitti itte ja onnitteli Snelliä ko tämä päivää ennen oli nimitetty koko Meänmaan kouluinspehtööriksi. Luulajan tuomikapituuli ja kouluylihallitus oli ehottannu toista. Miksis ministeri oli nimittänny Snellin? Siksi ko Snell ja sen suomenkielen puolesta taistelevat kaverit Ture Keskitalo, Edvin Mäkitalo, Artur Mäkitalo, Gunnar Wänkkö, Axel Forslund, Henrik Henriksson ja Emil Kemi olit valtion linjala ja se oli ette suomenkieli säilys Meänmaassa. Vastustajat tulit meän omilta herroilta: polisit, tullimiehet, papit ja opettajat ja kans polittinen ääriaate, joka ootti uutta aikakautta. Nämät vastusit lujasti suomenkieltä. Miksis ministeri soitti Snellile? Valtio oli meän puolta. Itte olen kohta 40 vuotta tehny työtä Snellin ja hänen kaverien hengessä. Valtio oon mulle olut tukena, meän omat herrat vasthaan. Niin oon tänäki päivänä. Herrat ei sanohneet Snelille päivää. Meän omat herrat, jokka johtava ommaa teerijokihallitusta, niin sanottua riikinjärjestöä, jonka juuret oon totalitaarisessa aatheessa. Eikä se ole siittä muuttunu. Päivää ei sano. Ihhailevva väkivaltasia.

Kategoriat: Mielipitheitä | Kommentit pois päältä artikkelissa Miksis ministeri soitti Snellin Villiamille?

Leka paradis/Leikkiä paratiisiä

Leka paradis funkar inte

Det har testats om och om igen,
det funkar inte.
Korpelanerna testade det på 30-talet,
det funkade inte.
Man bärgade hö utan kläder.
Man var naken på möten.
Man lekte paradis,
man drack Kirunakonjak.
Det funkade inte.
Då kom polisen.

”Köp en Kalasjnikov och kopulera fritt”,
sade 68-rörelsens Förste profet Marcuse.
Det funkar inte. Nu är polisen på plats.
Leka paradis, det funkar inte.
”En berusad är inte att jämföra med en nykter,
hur full hen än försöker bli”, sade min mormor.
Förr eller senare kommer polisen.
Det blir kliniken och arresten.
Det blir räfst och rättarting.

Leikkiä paratiisiä, se ei pellaa

Sitä oon pruuvattu monta kertaa,
ei se pellaa.
Korpelalaiset pruuvasit 30-luvula,
ei se palanu.
Tehthiin heinää alasti.
Olthiin alasti möötissä.
Leikithiin paratiisiä,
juothiin Kirunan konjakkia.
Ei se pelanu.
Tulit polisit.

”Ostakaa Kalasnikohvi ja naikaa vaphaasti”,
sano 68-mallin suuhriin prohveetta Marcuse.
Ei se pellaa. Nyt polisi oon paikan päälä.
Leikkiä paratiisiä, ei se pellaa.
”Ei juokale ole selvän vertanen
vaikka olis kunka päissä”, sano ämmivaina.
Siihen tullee polisi.
Joutuu klinikalle taikka putkhaan.
Tullee käräjiä ja käyntiä.

 

Kategoriat: Mielipitheitä | Kommentit pois päältä artikkelissa Leka paradis/Leikkiä paratiisiä

Bengt Pohjanen: Vad skall vi säga om Luther?

Luther – Överkalix kyrka 31.1o 2017

”Luther är i himlen, Laestadius är med han, inte heller Lasarus där plågor minnas kan”, läste kvinnorna i Tornedalen när de satt vid sin vävstol, förstås på meänkieli: Lutherus oon taihvaassa, Laestadius oon kans, eikä sielä Lasaruskhaan muista vaivojans.

Luther fanns vid vävstolen, han var på byabönen, där vi med spänning iakttog vilken av postillorna byabönsläsaren skulle ta fram: Laestadius, Laitinen eller Luther. Laitinen var bäst, hans tal var korta. Laestadius var rolig, man kunde sitta och räkna antalet svordomar medan Luther var värst: en tråkmåns som malde på i all oändlighet. Varför han tjatade om ett och detsamma: tron allena, nåden allena, skriften allena? Det förstod vi inte. Tro och nåd och skrift förstod vi, men det där allena?

Att det förelåg en djup konflikt mellan Laestadius och Luther, visste vi förstås inte. Det var först i Uppsala jag upptäckte att Laestadius överhuvudtaget inte var lutheran, än mindre laestadian. Han förkastade hela den lutherska försoningsläran under rubriken: actus forensis förkastas. Actus forensis betyder att försoningen är en juridisk akt (mer om detta i min roman Ropandes röst, Norstedts 1981). Laestadius driver med lutheraner och säger att ingen lutheran längre behöver födas på nytt då Luther redan gjort det. Huruvida dessa två är i samma himmel kan man förstås undra, men det finns ju många boningar där. så nog finns där plats för juridiskt försonade och psykiskt försonade. Och trätobröder kan visst vara såta vänner.    Lasarus vet vi är i Abrahams sköte, troligen helt ointresserad av vår fråga om det finns någon sanning om Luther. Var han en förrymd munk, med obetalda krognotor i Wittenberg eller djävulens barn i rakt nedstigande led som påvedömet en gång i tiden genealogiskt faktiskt har fastställt? Han kastade ut påven, men ryktet säger att hans medarbetare, Melanchton, tog in påven bakvägen och att även pingstvännernas problem inte är pingströrelsen utan katolicismen som aldrig kastats ut ur den västliga kyrkans oräkneliga grenar och samfund. Ja, vad är sanningen och sanningarna om den färgstarkaste av alla reformatorer och alla tiders debattörer?

”Som Luther säger”, är ett vanligt argument i debatter när argumenten tryter. Som Luther säger. Ja, men vad säger Luther? Om judar? Om bondeledaren Thomas Müntzer? Det är lika bra att vi tar upp allt elände innan vi denna dag den 31 oktober 2017 på 500-årsdagen av de spikade teserna tvekande hyllar honom och travesterar frågan i 1 Sam 10:11: ”Hör också Saul till profeterna?” eller: ”Hör också Luther till profeterna?”

En profet får ju enligt Paulus i Romarbrevet inte tala utöver sin egen personliga tro. Så vad trodde han, Luther? Vem var han? En Alexander som inte ”stod ut med en broder i närheten av tronen”? Vad menade han med att ingens samvete tvinga eller låta tvinga? Hier stehe ich und kann nicht atmen (Här står jag och kan icke andas), som en elev svarade när han fick frågan om vad Luther sade när han stod anklagad. Var det så att han egentligen menade sitt eget samvete när han talade om samvetet? När han predikade Bibelns tydliga sanning, var det i själva verket hans egen tolkning som var den absoluta sanningen? Tyckte någon annorlunda var han i Luthers ögon en förrädare. Tryckpressarna tjänade hans polemiska genialitet. Till sin hjälp hade han Lucas Cranach som bidrog till att striderna utkämpades med en oerhörd våldsamhet och elakhet, bitterhet och giftighet som har väldigt lite med den kristna tron att göra. Om judarna heter det: ”Judarna kysser, äter, dricker och vördar djävulens exkrement … och glufsar i sig detta som suggor.” (Axess, februari, 2017,40).

2016 utkom boken Reformations, The early modern world, 1450-1650, Carlos M N Eire. Det är ingen rolig läsning för jubilerande reformerade kyrkor och samfund. Calvin var uppenbarligen en fruktansvärd tyrann och despot. Anabapisterna, som förordade vuxendop och framstod som pacifister, förföljdes. Men deras pacifism var munväder. Johan av Leiden, deras ledare, införde ett skräckvälde i Münster. Påsken 1543 skulle Jesus återkomma. Där infördes brutala ekonomiska reformer i bästa kommuniststil, all egendom konfiskerades och pengarna avskaffades. De som vågade knysta halshöggs genast. Alla böcker utom Bibeln brändes upp och Münster utsågs till det nya Israel. Och själv hade den Store Ledaren roffat åt sig alla rikedomar, infört månggifte och skaffat sig 16 hustrur. Thomas Müntzer tillhörde revolutionärerna, som senare i DDR kom att pryda femmarksedeln. Han var en av ledarna för bondeupproret, om vilket Luther uttalade berömda orden: hugg, slå och döda den du kan. Müntzer togs tillfånga, torterades och halshöggs. Luther tog med stolthet på sig slaktandet av 100 000 bönder och civila. Deras blod flyter över mitt huvud, skröt han. Allt skedde på Guds order.

Han lät som 68 års kyrkan i Sverige. Det finns ingen blodig brutal rörelse som 68-års män och kvinnor inte tokhyllat – i medeltidsanda. De blev biskopar. Mördarmaskinen Che Guevara prydde de blivande kyrkliga ledarnas studentrum. Jag vet ty jag var där, i Uppsala 68. En av mina kurskamrater stupade som löjtnant Julio i Chile, sades. Jag tror att det stämmer.

Men de andra reformatorerna då? Ja, Zwingli förespråkade öppen revolt och blodigt våld. I denna historia finns en våldets treenighet; hängning, dragning och fyrdelning. Pavel, som jag var mentor för i Uppsala -68, hade i Sovjet erfarit andra delen av denna treenighet då han spänd mellan två hästar utsattes för dragning, därför att han var kristen.

Reformationen firar sitt 500-årsjubileum.

I skolan fick vi förr i världen veta att Martin Luther den 31 oktober 1517 spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg, Sedan är världen sig inte lik.
Har ni läst Ecos roman Rosens namn? Och vad har den med dagens tema att göra? Ja, där bränner en munk ner ett helt biliotek och där begås även mord som har sin förklaring i en oerhörd debatt som startade med William Ockham, född cirka1258 i byn Ockham i England, han dog 9 april 1347, franciskanmunk och filosof. Nominalismen och realismen förde en bitter strid och munken som brände biblioteket såg en fara i den nya läran, nominalismen, att den skulle leda till individualism och på sikt till materialism och sekularism. Luther var nominalist och många filosofer ser också att det från Ockham finns en rak väg till franska revolutionen, till Gulag (Den ryska revolutionen sitt hundraårsjubileum om några dagar) och Auschwitz. Vi ska inte fördjupa oss i den diskussionen här, men det är intressant att notera att det finns strömningar och ismer, idéer och politik som kastar sina mörkar skuggor över vår egen tid. Och sin skugga kan ingen hoppa över. Kastade reformationen ut barnet med badvattnet? Är dagens sekulära och individualistiska värld som i sin brutalitet avslöjas för våra ögon ett resultat av nominalismen? ”Köp en kalasjnikov och kopulera vilt”, ropade 68-rörelsens främste profet, Marcuse. Är det de konsekvenserna deras egna barn nu utropar över världen: #METOO?

Vad har Luther då gjort för oss? Frågar Per Svensson i en artikel (ibid s 41). Förutom att vi kunde skrota skärselden? Reklamen som dominikanermunken Johannes Tetzel formulerade lever än i dag: ”Så snart din slant i kistan klingar/sig själen upp ur skärselden svingar.” Det var den tidens Allra-skandal, avlatshandeln, som gav påven Leo X enorma summor för privat bruk.    Har Luther någon betydelse för särbeskattning, studielån och vab? undrar Per Svensson. Kanske det! Det kanske är de politiska partierna som ska fira Luther idag, inte svenska kyrkan.

Luther själv hade fått höga poster, ja, han blev i unga år professor i Wittenberg. Han var helt rätt. PK-heter det idag. Men då var det de här 95 teserna som sprängde kyrkan. Visselblåsaren Luther. Han blev fredlös och fick fly, inte till Moskva utan till en furste, som likt Gustav Vasa såg realpolitiska möjligheter som senare formulerades i ett politiskt program: cuius regio, ejus religio. Den som äger regionen/landet äger religionen. Sverige blev protestantiskt. Vi fick en statskyrka, en politiserad institution som ännu lever. Är det Luthers förtjänst, eller fel? När man kritiserar den ryska kyrkan för att vara politiserad, bör vi komma ihåg att Peter den Store gjorde om den till en statskyrka, efter svenska modell.

Är det då Luthers förtjänst eller fel? Att kyrkan även i Sverige tidvis varit ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen? (Per Svensson).

Vad mer kan vi säga om Luther? Att alla skulle lära sig att läsa? Läsa Skriften på sitt eget språk? Har jag personligen Luther att tacka för att de fyra evangelierna idag i min översättning finns på meänkieli?

För en tid sedan träffade jag en av ungdomarna i den ungdomsväckelse som hemsökte Luleå stift för snart 40 år sedan. Hon kom ihåg att jag hade bett henne läsa Johannes av Korset och Luthers Galaterbrevskommentar. Det var inget dåligt råd – om man nu inte tycker att en 16-åring i första hand inte ska kasta sig in i mystikernas och reformatorernas värld, men tiden var sådan.

Men Tempus mutantur et nos. Tiderna förändras och vi med dem. Påven Franciskus, latinamerikansk befrielseteolog med rötter i marxismen, besökte Sverige och kramade ärkebiskopen Antjelén. Han har också goda relationer till den ekumeniske patriarken, Bartholomaios i det tredje Rom. Denne är miljömedveten, någon sorts miljöpartist, så vi har en rödgrön röra även där.

Påven besökte Sverige, framträdde i Malmö, men han han undvek Petrikyrkan där stadens store reformator är begraven, nämligen Claus Mortensen. Gravstenen hyllar honom som destructor papistici cultus, förgörare av den papistiska kulten (Per Svensson).

Luthers företal till Romarbrevet har vi fått. Det är en av de bästa gåvorna till oss alla.
Men den kristna tron då? Mitt i allt detta vandrade den levande säden över de snöiga Alperna ända hit, brukade Gunnar Jönsson säga. Ja, det blev både luthersk ortodoxi men även Johann Arndt och Anders Nohrborg, Laestadius. adventsstjärnan tände av herrnuhtiska kristna som ett tecken på den levande säden i mörka tider. Den vandrade även hit. För 40 år sedan fanns här flera laestadianska grupper, här fanns EFS, Missionsförbundare och gammalkyrkliga. Här ljöd lovsång och extatiska rop för 40 år sedan: ”Säga vad man vill om Axel Asplund, men salig är han!” Så ropade han och kastade mössan uppåt kyrktaket. Och här fanns en medvetenhet om den egna synden: ”Sämst av alla, hela felet!” Det var inte i ångest utan i frälsningsvisshet. Och systern som vi graven viftade med näsduken och ropade till sin avlidna syster: ”Guds frid och jag kommer snart, oj, vad roligt det är!”

Är denna frälsningsvisshet en gåva från Luther?

Om inte direkt så i alla fall via den levande säden som även den bara fram det som faktiskt är sant: Tron allena, nåden allena, skriften allena.

Till de fromma i Överkalix som bidat i hopp och i tro vill jag avslutningsvis läsa en psalm som vi sjöng här för länge sedan, men jag kan se dem framför mig och höra deras röst:

  1. Vem är den stora skaran där, med palm i hand?
    Var hjässa segerkrona bär på evighetens strand.
  2.  I rena, vita kläders glans den står för Gud med oförgänglig bröllopskrans liksom en smyckad brud.
  3.  Den skaran kom från livets strid, från tidens nöd. Dess väg har gått till himlens frid igenom salig död.
  4.  Ett tecken på var panna klart du flamma ser. Förr var det dolt, nu uppenbart, vad glans åt dem det ger!
  5.  En gång som främlingar de gått i ökenland. De livets smärtor smaka fått och bränts av solens brand.
  6.  Från vägen ej de veko av i Lammets spår. Sitt kors de buro till sin grav, en vandring tung och svår.
  7.  Nu är den slutad. Inför Gud i evig fröjd och höja segersångens ljud i ljusa himlens höjd.
  8.  Och deras jubel slut ej tar till evig tid. De är nu hos sin Gud, sin Far, i salighet och frid.

Bengt Pohjanen 31.10.2017

Kategoriat: Föreläsningar | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen: Vad skall vi säga om Luther?

New Writing in a Multi-cultural society

New Writing in a Multi-cultural society Symposium 28-30 oktober 1985 Vitterhetsakademien i Stockholm

Bengt Pohjanen

The dilemma of Vilhelm Ekelund’s aphorism: shall I write a villagemessage or shall I write blood? Is presumably well-known to many authors, especially to us who come from a multi-cultural society. In my culture there was almost no writing at all because of the multi-cultural society. We had no language that we could use for writing.

In my day-book I find this aphorism as a marginal note several times since I began keeping day-book twenty years ago. I have no question-mark after the aphorism. I have probably written it as a reminder for myself about the aim for my writing: not village-message, but blood! I was trying to find a writing without a language, because my first language didn’t exist as a written language. We had stories but no written language.

From the beginning I was conscious of the great problems: First, the problem of a man from my village. He had to bear witness in a court to a fight. He began speaking his own language, the Finnish dialect of Torne valley. The judge interrupted him at once. The man had to speak Swedish. “No”, the man said, “it has happened in Finnish, it must be reproduced in Finnish.”

The language in Tornedalen (east-northern part of Sweden) is different from the Finnish in Finland. I was born on the Swedish side of the boarder, the river of Torne. In recent times the people on the Finnish side of the river has more and more been assimilated with the society in Finland; the Swedes with the society in Sweden. In the 1930th the Finnish names of the villages were made Swedish. Many changed their family names. And we were not allowed to speak Finnish in school[1]. We had Finnish family names and Swedish Christian names. In my first Och fiskarna svarar Guds frid (And the fishes/fishermen answer God’s peace), Norstedts, 1979, the main character Kurt-Göran, a deputy head-master, has changed his name from Polonen to Polemalm.

The consequence of this development after the war between Russia and Sweden in 1808-1809 is that there now is a real boarder between the people on the both sides of the river Torneälv, the river that “unites two fraternity nations more than it separates”, to quote the “national anthem” of Tornedalen. The boarder between Sweden and Russia from 1809 separated families and homesteads. Tornedalen on both sides of the river had for hundreds of years been a unitary cultural area with the language in common until modern time.

The Finnish dialect on the Swedish side is disappearing, because it hasn’t been accepted as a language, neither in Sweden nor in Finland. The Finnish people now talk Finnish, and the Swedes Swedish or Swinnish. This Swinnish is no more a dialect, but of political and cultural reasons the language of Tornedalen in Sweden. If a language is a dialect or a language in its own, is not a scientific question, but a political. Is Swedish a German dialect, is it a Norwegian dialect? We all know that English is a Norwegian dialect.

There are very few authors from Tornedalen. Why? Our own language has never been a written language. And the language that lies near it, Finnish, has never been our language. The Swedish language we have learnt in school, and it has become the first language for the most of us. But is has not been the language of heart. People, who didn’t go to highschools, never learnt Swedish so well that they could write artistic texts. (The first novel in Swinnish, meänkieli, is just now in press; it is a short novel Lyykeri (a German pistol), written by me.

An other important reason for the absence of authors in Tornedalen is also the religious conditions. In my novel Ropandes röst (Shouting man’s voice), Norstedts, 1981, I have tried to create a picture of Lars Levi Laestadius, a pietist, who lived and worked in the North of Sweden in the 19th, and his movement, which has moulded the people in Tornedalen to ascetics. In such cultural conditions and circumstances literature has small chances to grow. Add to this a very rigid form of communism from Moscow.

The language is the most important expression for identity. Nut a human being in such a situation: between two languages, two cultures, two ideologues, deprived of their own languages, in short, brainwashed, loose their identity, their own history.

Jaroslaw Seifert says in his Nobel lecture that the reason for the great interest in poetry in Czecho-Slovakia was the political development. For the people, who had lost their delegates in times of sufferings, the language had become the most important expression for national identity. Tornedalen had no language, or we didn’t know that we had, because we had lost our identity.

In my novel, Och fiskarna svarar Guds frid (And the fishes/fishermen answer God’s peace), Norstedts, 1979, the implicit author puts an electronic apparatus in headmaster Polemalms brain. This headmaster is born in Tornedalen. He has bought a Swedish family name and consequently everything has gone well for him. But his mind is in chaos, he has no identity. He could be everything and nothing, he is able to play any roles very well. Even the structure of this book is in harmony with the implicit author and the main character.

The headmaster drinks alone for two or three days, he writes short stories, which content pieces of himself, because he doesn’t know whom he will meet if he meets himself. He is a communist, and he is a religious man, he is teetotaler and he drinks, he wants to be an author but feels guilty for creating, he knows that it is the highest form of sin, he creates as God from nothing, he is a god. He has no language, but in some way he is able to speak so that a listener believes in what he says.

He knows that he has to throw himself naked in the battle of life, as King Lear. He has to loose everything to win it. That is his paradox. He reads a preach by Laestadius in Finnish, and he falls under a table, he dies. Of course symbolically. And he decides that he now has to wash up.

Well, The Head-Master Polemalm plays a game with the language. Therefore he writes. His writing is is practicing Sapir/Whorf-hypothesis. Finnish and Swedish are structurally very different languages. When you talk these two languages, you experience the reality in two different ways, you live in two different worlds. It is in some kind a schizophrenic situation, but he is not ill, he is an author, an artist. He uses these experiences to investigate the existence. He understands that there isn’t one truth, the paradoxes are the truth, everything depends on your point of view.

As this novel is written by Polemalm, the implicit author just puts the electronic in his brain, but he could also be seen as an author in that stage of his development as an author. He isn’t yet conscience of that his playing games with the languages gives him his individuality as author.  Why not?

But now back to the problem of the man in court. One day, two years ago, when I was writing a novel, Singer’s demons came in my typewriter. It began suddenly writing double F, I stopped working with the novel, and I remembered that I had written in Swinnish a story about perjurers. Like Polemalm I started playing a game with some sentences and lines. I asked as Polemalm: What is it in Swedish. And I wrote the novel, Kasaland. The demons disappeared, and the angels began helping me. So this dilemma saved me, I hope, from village message, and I had found a language for that subject. The damnation had become a blessing.

Maybe, the man in court was right. The fight has happened in Finnish, it must be reproduced in Finnish. But a court is a very serious place, the authorship plays games, in my opinion. Or as Heinrich Böll puts it: not even the humor is a class privilege, but a hiding place for the resistance.

Second: not only the language is a problem for an author in such a multi-cultural society as Tornedalen. You write in Swedish about things that are unknown for many critics too. Unknown, although the society in Tornedalen is a part of Sweden, and has been in hundreds of years. Some critics spend money and time on understanding an author from corresponding cultures far away from Sweden, but know nothing about very old minorities in their own country. Some times I have a feeling of the question in the Holy Scripture: does it come any good from Nazareth?

As an author I first felt like Jacob, I was escaping, I thought that every author has to live in Stockholm, first, and then move to Copenhagen, and from there to Paris and into the history of the Emperor Charles the Great[2]. However, when writing my dissertation about the Finnish modernist Antti Hyry, I understood that Hyry was right: he had travelled from the northern part of Finland to Helsinki, and he saw that the buildings in Helsinki too were turned up. I realized like the escaping Jacob; this is a Holy place, I didn’t know.

The most important point is not the language, the subject. Before writing my novel Kasaland, I was interested in Xenofon, an ancient journalist, horseman and army leader. I discovered that the grandfather in Kasaland was very like Xenofon. He just lived in another society, another time. Realizing such a thing you try to write blood. I think so.

When I realized that I had to write about my own society as it was, or is, I began telling stories about Tornedalen as the many good story-tellers had told med. They never said: once upon a time… They just started telling about perjurers, ghosts, common people, magicians and murderers, wars and religious experiences as if it really was happening just now. Time and space are not important, but the story. And who said what, like in sagas of Iceland.

I write in Swedish. Why? Because it is natural for me to write in Swedish. When I now publish my first novel in Swinnish, it’s also playing a game. Swedish is now my first language, and I want to write for the Swedes.

But it is a kind of humor, that the few texts, some poems, that I have written in Swinnish (they are not even printed), have been translated in Poland by some translator to five or six languages.

About the identity I now know: I am not a Swede, I am not a Finnish; I don’t care what I am.

I want to write, because it is an attitude to reality and an attitude which for me is playing games with the language.

 

 

 

[1] This because of e pedagogical idea from USA, that it was best for the children to use just one language.

[2] Maybe I was quite right.

Källa: ”New writing in a multi-cultural society”: Svenska vitterhetsakademin, 1985, Northern Libraries Colloquy, 11:1986: Luleå, ss. 33-39, 1986.

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa New Writing in a Multi-cultural society

Nu får du förklara dig – ur arkivet

Hittade denna text i arkivet. Så här var det för 20 år sedan.

Nu får du förklara dig – evangelierna på meänkieli

 

Rubriken har jag tagit från en mycket levande berättelse om hur några germanska kyrkliga ledare klagade hos påven i Rom över att bröderna Konstantinos Filosofen(senare Kirillos, varav det kirilliska alfabetet) och Methodios översatt heliga texter till ett icke-heligt språk, nämligen det slaviska. Dessa germaner krävde mer eller mindre brödernas huvuden på fat. I Venedig försvarade sig Konstantinos mot sina motståndare, som nämnda krönika liknar vid kraxande kråkor. ”Nu får du förklara dig”, sade dessa, ”hur kan du ge slaverna en skrift som inte ens apostlarna känt till, inte påven i Rom!” Filosofen svarade: ”Faller inte Guds regn över alla på samma sätt? Lyser inte solen över alla, och andas vi inte alla samma luft? Att ni inte skäms att bara använda tre språk(hebreiska, grekiska och latin, min anm.) och göra alla andra språk och folk både blinda och döva?! Vi känner många folk som har en egen skrift och som med den visar Gud stor ära.”

Meänkieli blev ett eget språk i mitten av 80-talet. På mycket kort tid har det publicerats romaner, teaterpjäser, artiklar och annan skrift. Vid Uleåborgs universitet har en professor till och med opponerat på detta nya finsk-urgiska språk. Språket har också fått officiell ställning som minoritetsspråk i EU. Även den svenska minoritetsutredningen har gått på samma linje. Meänkieli är nu ett språk bland alla andra.

Översättningen av Markusevangeliet 1988 var en viktig händelse. Titeln, Tule Leevi fölhjyyn, (Slå följe med oss, Levi) har blivit ett ordspråk i finsktalande områden i Norden.

Några år senare utkom Johannesevangeliet, och till Lars Levi Laestadius 200-års jubileum i januari 2000 överlämnas alla fyra evangelierna på meänkieli till kyrkan i Pajala. Budgeten har varit mycket liten. Praktiskt taget allt arbete har varit ideellt. Utan Svenska Bibelsällskapets stöd skulle det inte ha varit möjligt att slutföra översättningsarbetet.

Översättningen är gjord av författaren Bengt Pohjanen. En arbetsgrupp bestående av universitetslektor Matti Kenttä, språkkännarna Marita Matsson-Barsk och Kerstin Johansson har granskat texten och kommit med synpunkter. Arbetet har varit mycket spännande. Arbetet är kirilliskt: ett nytt skriftspråk kräver mycket arbete, kunskap och tro på språkets möjligheter.

Redan 1984 framfördes önskemål till arbetsgruppen för översättningen av den svenska psalmboken till finska om att även psalmer på meänkieli skulle finnas med i den nya boken. De kyrkliga handböckerna bör också översättas till meänkieli. Än så länge har önskemålen klingat ohörda. Svenska kyrkans representanter har svarat att det är finskan som gäller i svenska Tornedalen. Det är synd, eftersom de flesta tornedalingar inte alls kan finska. Meänkieli är deras språk, heligt som alla andra språk.

 

 

Bengt Pohjanen

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Nu får du förklara dig – ur arkivet