Uppsala 2016-09-25
Till
STR-T, Förbundsstyrelsen
Kopia till Kulturminister Alice Bah-Kuhnke
Föreningen Tornedalingar i Uppsala menar mycket bestämt att STR-T inte skall agera för en sanningskommission. Att kräva en sanningskommission för tornedalingarna är inte önskvärt, varken tillsammans med samerna eller separat för tornedalingarna.
I stället bör man verka för att efter 2020 få till stånd en analys av meänkieli, av språkets ställning, användning och utveckling.
Inom styrelsen för STR-T har frågan om en sanningskommission för den nationella minoriteten tornedalingar kommit upp igen.
En sanningskommission är en statlig organisation som utreder oegentligheter i det förflutna, så att försoning ska kunna äga rum. Sametinget har begärt en sanningskommission, vilken kan vara motiverad mot bakgrund av de flera hundraåriga historiska oförrätter, som staten utsatt samerna för.
Den oförrätt som vi tornedalingar under första halvan av 1900-talet sägs ha varit utsatta för gäller försvenskningen, skolundervisningen, som från 1894 skulle ske enbart på svenska, framför allt i statsskolorna, gällde också andra samhällsfunktioner, där kontakt med myndighet förekom.
Tornedalen var då ett glest befolkat landområde där stora delar fortfarande var väglösa och där skolväsendet var outvecklat. Det uppväxande släktet behövde utbildning och det var viktigt att man var kunnig i svenska för att klara sig väl på det språk som var huvudspråk och det officiella språket i landet d.v.s. svenska. Sverige avvek i detta avseende inte från flertal andra europeiska länder med minoritetsspråk.
Anpassning till majoritetsspråket är ju en nationell och internationell utveckling över tid och den följde behovet av breddad och bättre utbildning och med industrialisering, urbanisering samt social och annan rörlighet i befolkningen. Under denna utveckling förlorar minoritetsspråk liksom dialekter sin ställning, om man inte vidtar mycket aktiva motåtgärder inom skolpolitik eller på annat sätt. Användningen av meänkieli i finländska Tornedalen har t.ex. genomgått en motsvarande nedåtgående trend, säkerligen även där beroende på att undervisningsspråket varit riksfinska.
Språkutvecklingen i Tornedalen kan också delvis jämföras med utvecklingen av särpräglade dialekter som överkalixmål och älvdalsmål men också ”vanliga” dialekter som jämtska, ångermanländska, pitemål osv. Alla är på utdöende. Befolkningens eget intresse av att behärska svenska väl har tveklöst starkt bidragit till utvecklingen. Vi anser att man i diskussionen alltför mycket vill ge tornedalingar och andra minoriteter en offerroll såsom varande utsatta för en medveten kränkning av statsmakten. Så enkelt är det ju inte.
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (1 febr 1998) ratificerades av Sverige den 9 juni 2000 och den trädde i kraft 1 juni 2000. Genom lagen om nationella minoritetsspråk, som trädde i kraft 2010, främjar Sverige användningen av meänkieli. Inom förvaltningsområdena säkerställer man tillgång till äldreomsorg och/eller förskola med personal som talar meänkieli, och undervisning i hemspråk meänkieli ges vid efterfrågan.
Staten har nu alltså på detta sätt erkänt värdet av Tornedalens speciella kultur inklusive dess språk. Utvecklingen av meänkieli i Tornedalen har de senaste 20-30 åren varit positiv, mycket tack vare ambitiöst framåtsyftande arbete av många pionjärer, som efter 2010 haft både legalt och moraliskt stöd i lagen om nationella minoritetsspråk. Att fokusera på gamla upplevda oförrätter blir i det perspektivet kontraproduktivt och gynnar knappast bevarandet och utvecklingen av meänkieli.
Däremot kommer det att vara viktigt att följa utvecklingen och att utvärdera effekterna av beslutet om meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk, vi är positiva till den nya utredningen (Lennart Rodhin, utredare) om hur minoritetspolitiken kan förstärkas. Men det tar minst tio år innan samhällsförändringar ger tydliga effekter.
Vetenskapsrådet har på sin web skrivit om undersökning av språkanvändningen bland samer, sverigefinnar och tornedalingar i Norrbotten.
”Forskningen kommer att ge kunskap om hur kulturella värderingar och språkliga strategier påverkat föräldrars, elevers och lärares inställningar till sitt modersmål i skolan, i hemmet och i det övriga samhället och hur språkdomänerna har påverkat varandra. Det har betydelse för språkplaneringen under 2000-talet och för undervisningen i minoritetsspråk. En viktig del i undersökningen är hur den pedagogiska synen på minoritetsspåksinlärning utvecklades under perioden.” (Språk och identitet i Tornedalen under det minoritetspolitiska paradigmskiftet efter 1935. – www.vr.se/)
Styrelsen för Tornedalingar i Uppsala
Skrivelsen antagen vid styrelsesammanträdet 2016-09-25.
Tyra Helena Lindström Bengt Bucht
Irma Ridbäck
Ordförande vice ordförande sekr.
Sven Aaro Sören Lejonclou
Hjördis Sigurdsdotter Eleonora Simu