Aspens sång, Bengt Pohjanen

Går ner till stranden i Kassa,
lägger ut min långrev.
Den ljumma gränsvinden smeker min kind.
Inte en mygga.
Här börjar min lyriska resa,
här satt jag för 60 år sedan och skrev mina första dikter,
om dessa aspar, om denna gränsälv, om mitt språk.
Där borta ser jag aspen,
där den smugglade hästens lokor med åren trängt i aspen,
historiens och naturens egen långsamt skapade installation,
historia är skapat liv, här är aspen där Zigenar-Teemu och jag
för 60 år sedan ristade in våra initialer: BP (Bengt Pohjanen)
Och TN (Teemu Nikkinen).
Här skrev jag mina första sånger,
på svenska och en blandning av inlärd finska och mitt modersmål, meänkieli.
Här föddes inte bara min dikt
utan den moderna tornedalska litteraturen.
Här sitter jag i skuggan av den solbelysta finska sidan
då det skarpa kvällsljuset tränger mellan tallarna och belyser den andra sidan.
Skuggan kan jag inte hoppa över,
denna sida av älven är mitt hem,
språket har jag från öst,
mitt ansikte från väst.
Här sitter jag och jag brister i gråt,
av tacksamhet och av lycka.
Här började mitt litterära skapande,
vars betydelse jag då inte hade en aning om,
jag kanske anade att då ett språk dör, dör ett folk – en gång till.
Och då ett folk dör en gång till,
dör en kultur den andra döden och ur den finns ingen uppståndelse.
Om vi glömmer våra fäder, glömmer vi vår framtid,
och våra fäder kan vi bara minnas på deras språk.
Den som inte vet varifrån han kommer,
vet inte var han befinner sig, inte heller vart han är på väg.
Här sitter jag och gråter av glädje och stolthet
som ingen kan ta ifrån mig.
Här satt jag för 60 år sedan,
härifrån reste jag ut i världen,
med aspens darrande sång på mina många språk.
Här hör jag den åter.
Här stiger jag upp en dag, resklar i natten i solen.