Eyvind – med på resan, alltid
Boden den 29 juli 2020, Eyvind Johnsonsällskapet
I en av mina flyende dikter från 2012 skriver jag:
”Min sång
stannade kvar här
det var något med uppbrott och avsked
själv skulle jag också sjunga
om jag inte var här”
Men nu är jag här, i Boden på Eyvinddagen igen, och om jag kunde sjunga skulle jag till hans ära sjunga om hans stora temata:
Var kommer alla sånger,
berättelser ifrån?
Allt sällsamt som vi sjunger
och orden som vi hör?
Berättelsen är evig
och sången likaså
men orden tillhör dagen
och tonen nattens tid.
Vår sång är frihet, längtan
vår sanna verklighet
Det sällsamma som ljuder
vår sanna verklighet.
Berättelsen är evig
och sången likaså
men orden tillhör dagen
och tonen nattens tid.
Var orden tysta tankar
i Skaparen en gång?
Från andra sidan hoppet,
de sånger som vi hör?
Kanhända bortom hoppet
i evig klarhet, ljus.
Den första tysta tanken
i tänkandet hos Gud.
Den latinsk-amerikanska totala romanens författare såg sig som gudar, rent av gudadödare, som i tystnad ur intet skapar nya världar.
Eyvind Johnsons Ole, berättar en björnhistoria; den inleds med att huvudpersonen smackar på sin pipa och under tystnad funderar ut en lämplig strategi, så att hans historia skall gå ihop. ”Den första tysta tanken.” När man ska skapa ur intet. Som Krilon i mötet med Tollius i de l II, där pipan spelar en avgörande roll i mötet med den självgode Tollius.
Jag vet inte om min sång är inspirerad av Eyvind Johnson. Det skulle inte förvåna mig då han är med på min resa alltid, som jag i dag valt som tema för denna dag.
Men här finns något mer än tystnad. ”Vår sång är frihet, längtan.”
När Eyvind var ung fanns i honom en dröm en världsrevolution; eller hos hans skapade gestalter; själv är jag en produkt av -68, vilket jag har mycket svårt att erkänna, men drömmen om världsrevolutionen förbleknade och författaren börjar se drömmandet, diktningen, som vår enda frihet – vår enda verkliga.
Vår sång är frihet, längtan
vår sanna verklighet
Det sällsamma som ljuder
vår sanna verklighet.
Eyvind är nog med på resan, även när jag tillsammans med Kaj Chydenius skapar nya sånger. Nya berättelser, även inför detta tal. Fabulerar jag eller är det nåt magiskt även med detta?
Eyvind – var han med mig när Börje Ulander frågade mig om jag kunde hålla det här talet? Jag kanske kunde tala om Eyvind Johnsons betydelse för mig i mitt författarskap, föreslog han. Just då sitter jag och läser in min roman Dagning; röd! som ljudbok, en roman skriven när jag som mest var påverkad av den latin-amerikanska romanen i allmänhet och Eyvind Johnsons berättarkonst i synnerhet. Rytmen, berättandet, tidsperspektivet, då blir nu och nu blir då, sånger som påminner om den hesa vagabondens i Eyvinds novell ”Röster i Etolien”, sånger luffaren hittar på eller gamla visor han gör om, allt detta ger vagabonden en storhet. Utan Eyvinds luffare hade jag aldrig vågat låta siare och profeter – sanna som falska – i min roman framföra sina sånger, pekoral och nödrim, sånger om von Döbeln i finska och skökan Oholiba i Gamla testamentet. Rätt kontext och ögonblick ger även profeten en storhet i berättelsen.
Men tillbaka till hur jag utan noteringar hittade citaten i min roman.
Det var inte svårt att tacka ja till inbjudan att än en gång få komma hit och hylla vår store, vår största författare. Men nu hade jag hunnit läsa in 430 sidor av 437 och hur skulle jag hitta de ställen, där jag i romanen direkt nämner Eyvind Johnson, det ville jag göra eftersom Dagning; röd! är den roman, där Eyvind mest är närvarande. Jag funderar, suckar, varför har jag inte noterat de ställen? Nå, varför skulle jag ha gjort det? Inte kunde jag veta att jag skulle till Boden, även i år.
”Jag får väl bläddra”, säger jag till min hustru. ”Bläddra, vadå?” ”Om jag hittar sidorna där jag direkt nämner Eyvind Johnson. Vi ska till Boden den 29 juli.”
Jag går in i studion, där jag läser in min roman, tar den och öppnar på måfå, ropar: ”Eyvind Johnson, säger jag hundra gånger under resan och du suckar: nu kommer det igen!”
”Ja, du brukar ju ofta nämna honom!” ”Nej, nej, jag öppnade romanen och hittade det här! Han hjälpte mig – även på denna resa! Det är citat ur sidan 271, där det också står: ”Krilon, säger jag ibland, Krilon sökte jag länge, hittade nere i källaren.” Krilon, den rationelle Krilon, som kan uppleva vardagen som en hägring. Han säger: ”Fläsk och potatis, en doft, gudar, allt ryms i verkligheten och allt kan tyckas overkligt.” Krilon berättelse hos Tollius, (Sven Stolpe) om bläckfisken, en historia som gav mig mod att för mina Tollius, skriva min debutroman, Och fiskarna svarar Guds frid. 1979. Krilon retar gallfeber på Tollius genom att låtsas berätta om sig själv och i slutet avslöja att allt var en humbug och förbannad dikt. Min roman slutar med att berättaren stiger upp och diskar. Mer om vår bläckfisk en annan gång.
Tillbaka till Dagning; röd!
Hon är van vid mig som Johnsonsk all-tidsmottagare, där kronologi och logik är satta ur spel.
Att jag råkat slå upp rätt citat en gång är ingen gång, men även den mest rationalistiska skeptiker kan bli tvivlande när jag råkar öppna boken igen, nu på sidan 405 och citerar: ”Hon blev tyst och ropade om jag läst Eyvind Johnson. Jag svarade att jag läste Eyvind Johnson alltid och förde vilda diskussioner med honom i ändlösa drömmar och att jag anklagat honom för att införa stormar och brinnande sprakande brasor och berättare som blev lite väl billiga, att hans metamorfoser mer och mer liknade de teoretiska metamorfoser som jag blivit obotligt less på i Stockholm och Helsingfors. Hon frågade vad jag annars i vaket tillstånd tyckte om Eyvind Johnson. Jag sade som det var: att han är en av vårt lands allra främsta berättare, den främste.”
Vår främste berättare i min, i mitt eget tycke, främsta roman. Inte illa! Men samtidigt: Jag var tvungen att avvisa honom gång på gång för att bevara egenarten, men påverkan ser och hör jag vid inläsningen.
I Några steg mot tystnaden, den roman som kanske betydde mest för mig när jag skrev Dagning; röd”, sägs om Colinet, att ”han var en verklighetsiakttagare, men förvandlade sig eller förvandlades av Erfarenheten till en fabulator.” Så gick det för Eyvind själv, så gick det för min berättare, kanske mig själv i alla fall i min roll som immanent författare. Korpelarörelsen, en högst realistisk händelse, förvandlas med berättaren till saga och dröm och tillbaka till realismen, som avvisas som ett förräderi mot själva berättarkonsten, litteraturen, Eyvind Johnson, vem vet!
Har jag rent av plockat namn ur Några steg mot tystnaden. Thomas och Nina. Ja, ett namn vet jag som sjöng i mig: Elisabetta, som blev Laila-Erika i min roman. Hon hör som Elisabetta hemma i olika tider och i olika kvinnor, till och med i hennes mor och i Nina. Sammanhängande krafter mellan medeltid och dåtid och nutid är kvinnor: Rakel är profetens hustru, men bor i Helsingfors och dyker upp här och var som snöfall och som i Ninas ansikte. Så bär orden frukt, befriade från tid. Så är det hos Eyvind Johnson och så är det i Dagning; röd! och i den sång jag skulle ha sjungit här om jag kunde sjunga.
Det är honom, den främste, vi i dag återigen får fira i Boden. Tack för att jag än en gång fick komma och ha med honom, även på denna resa, in i min roman och in i ett förflutet som inte dör så länge det finns berättare. Och berättelser – som är eviga.