I Haparanda, del I
Fredrik Böök
… och vi visste inte ordet av förrän vi voro vid motorfärjan i Neder-Kalix. Gubben Rosen hade kommit två kilometer för långt och fick traska tillbaka. Han frågar belevat vad han var skyldig, en fråga, som vi kunde besvara till hans belåtenhet.
Motorfärjan på Kalixälven hade en del krångel under överfarten; en liten bogserångare fångade upp stållinan med sin propeller, och en timmerflotte kom i vägen. Färjkarlen bad oss helt försiktigt gå undan, så att linan icke skulle sli till oss, ifall den sprang. Stället måste vara en smula äventyrligt för mig. Sista gängen jag var här, i april 1910, låg jag i en rissla, som var förspänd med en finn häst, nyligen anländ från Satakunta. Han hade aldrig sett en ren förr, och när han ute på älven mötte en renhjord, blev han skrämd av de knäppande klövarna och skenade bort från vintervägen mellan en ruskorna, tvärs över strömfåran, där vattnet stod fotshögt på isen och vakarna lågo svarta och öppna. Bunden till händer och fötter av vargskinnspälsen tyckte jag det såg ruskigt ut; men den lurviga lilla hästen från Satakunta visade gott omdöme och höll mitt i yran en förnuftig kurs mellan vakarna.
Nederkalix ligger vackert på sin öppna strand, nejden ser rik ut, timmerskogen är hög och grann. Längre österut, vid Sangis och Säivis, är det mindre glatt, det är en låg och fattig bygd vid havet, där det växer sälg och asp och björk i stället för furuskogen. Sist jag for här var det en vinternatt, och jag låg i risslan och stirrade på stjärnorna tills jag somnade. När jag vaknade, brukade risslan stå på en gästgivargård, skjutspojken höll på att byta häst, och en finsktalande piga kom ut med en lykta i han den och gav mig varma plättar och kaffe, som man matar ett barn; ty jag var alltför väl insurrad för att kunna röra mig. Den gången fanns det ingen järnväg till Haparanda.
Snart skymtar jag kyrktornet och vattentornet i Haparanda, och när vi köra in i den lilla lustiga staden finner jag att den är sig tämligen lik. Den korta storhetstiden under världskriget har lämnat föga spår. När floden har gått fram över en strand och ebben återvänder, blir allt som det har varit. Haparandaborna försäkra med ett självironiskt le ende, att vad som blivit kvar är tre stora monument. Det första är invalidmonumentet uppe på kyrkogården, det andra är den väldiga och prakt fulla, men tomma järnvägsstationen, monumentet över Haparandas storhetsdrömmar, det tredje är det höga vattentornet, monumentet över Haparandas ekonomi. Det är prydligt, och särskilt dyrbart för stadens borgare; en av dem försäkrade mig, att det kostade honom två eller tre kronor om dagen att titta på det. En billigare ögonfägnad är den gula samskolan med sin takryttare, som ligger vid torget och är granne till det stora stadshotellet. Man kan egentligen icke säga, att Haparanda ligger vackert på den flacka stranden, men omgivningarna och den närbelägna gränsen ha en märkvärdig förmåga att sätta fantasien i rörelse. På andra sidan vattnet ute på Björkön reser sig Torneå nya kyrka, med tornet där strålkastaren glänste under kriget; varje vinternatt såg man vaktposternas skuggor avteckna sig mot ljuskällan. Den gamla skrövliga Handolinska bryggan leder fortfarande över kärr och tuvor och den halvt uttorkade flodgrenen till Torneå. Vad har den icke sett och upplevat nu: det ändlösa tåget av krigsfångar, flyktingar och invalider har vacklat häröver, kryckor och träben ha dunkat mot de nötta plankorna, trötta händer ha gripit krampaktigt om· den sviktande ledstången. Vakthuset står kvar mitt på bron, men de skäggiga ryska gendarmerna, som man kunde muta med en silverslant, äro borta. Vi promenera över och ge oss i språk med de finska tulltjänstemännen; åtminstone den högst uppsatte av dem talar svenska. De äro glödande patrioter, och med förtjusning peka de på ett anslag om de olympiska spelen. Nurmi har vunnit guldmedalj, och Ritola ett andra pris. En cyklande pojke, som slutit sig till gruppen, anmärker triumferande, att Finland vunnit sex guldmedaljer och Sverige inte en enda! Vad Wide angick, så betraktades han som en fosterlandsförrädare: efter två års vistelse i Sverige hade han gått över. Jag frågade helt fogligt, om de inte likväl, ·för gammal bekantskaps skull, unnade Wide hellre åt oss än åt Amerika, och under något knorrande medgåvo de till slut, att så var fallet.
Vi göra oss icke lätt en föreställning om vilken betydelse idrottssegrarna ha för den unga, häftiga finska självkänslan. Framgångarna vid de olympiska spelen stodo dessa julidagar i medelpunkten för hela nationens liv; man varken tänkte på eller tala de om något annat. Man var full till randen av ju bel och stolthet. Jag vet mig aldrig ha sett något liknande i Sverige, icke ens vid den olympiska segern i Stockholm, ty hänförelsen nådde den gången icke landsbygden med samma styrka, den höll sig huvudsakligen till Stockholm. Här åter levde själva det avlägsna Torneå som i ett rus, och när vi de följande dagarna trängde långt in i obygderna, hade den elektriska gnistan tänt allt i ljusan låga även där.
Vid tullstationen i Torneå dröjde vi kvar så län ge, att vi hunno göra språkstudier i Haparandabladets finska avdelning, tyvärr utan avgörande fram gång. Två små finska pojkar följde dem med uppspärrade ögon och öron, men när vi försökte bruka dem som tolkar, skakade de energiskt på huvudet. De hette likväl Blom och Forsman, och den sist nämndes far var svensktalande, enligt vad en hastig undersökning gav vid handen. Pojkarna voro patrioter, förklarade tullnärerna med djup tillfredsställelse. Det är inte alldeles fritt att de små flickorna i Haparanda ha rätt. De berättade oss, att barnen i Torneå mycket väl kunna tala svenska, fast de inte vilja det.
Vi vandrade länge omkring i Haparanda. En av oss chaufförer hade bott här under kriget och hade många minnen att återuppliva. Han var med i Torneå den 6 febr. 1918, då inbördeskriget bröt ut, och såg de ryska soldaterna arkebuseras av de vita trupperna. Han berättade att han 1915 lade märke till en ung flicka, som tillhörde den laestadianska sekten.
Hon bar lösa, form- och färglösa kläder, lågklackade smorlädersskor och grova blaggarnsstrumpor, hon var med andra ord utstyrd just så som laestadianerna kräva att en from kvinna skall vara klädd.
När han 1918 kom tillbaka till Haparanda, var flickan den första människa han mötte; hon stod på järnvägsstationen i hatt med svajande plymer, i sidenblus, lackskor med höga klackar och silkesstrumpor.
Man kan undra om hon nu sökt fram blaggarnsstrumporna igen. En av kristidens matadorer i Haparanda, som för några år sedan hade en villa i Saltsjöbaden och lyxbil, har just i dagarna stuckit ut ett anslag i sitt fönster, där det läses: »Halvsulning billigt».
Spekulationerna i rubel och mark ha grusat de flesta nya förmögenheterna. Nere vid stranden, vid bryggorna och köpmans- gårdarna, finnes det mycken gammaldags trevnad kvar, och namnen ha en behaglig doft: Liljebäckska gården, Piponska gården.
Jag har egentligen intrycket, att Haparanda fått en mera svensk och mindre finsk prägel sedan jag var här sist för fjor- ton år sedan. Krigsårens exotism sitter kvar blott på någon enstaka fläck
Namnet Diamant tillhör naturligtvis en kvarstannande affärsman österifrån. Bland barnen, som leka med drakar på fältet utanför staden, hör jag någon ropa: »Släpp snöret, Reiber !» Det är en liten österrikare, som blivit naturaliserad Haparandapojke, en av krigets spillror; han ser ut som om han funne sig förträffligt till rätta här uppe i den svenska odlingens gränsmarker. När jag från fönstret på mitt hotellrum blickar ut över de svenska och finska bygderna, slår det mig plötsligt, att det dock har kommit ett nytt drag i landskapet, som jag förbisett.
Det är den stora präktiga järnvägsbron över Torneälv, som förenar Sveriges järnvägar med Finlands.
Den välver sig solid och bärkraftig över den gräns, där det under den ryska tiden icke fick lov att finnas några intima förbindelser. Den lyser vitt omkring med sitt höga fyrtorn; men den är föga tagen i bruk, och ett spann gapar öppet.
När som helst kan det dock svängas ut på sin plats. Bryggan står färdig och väntar.
Det är en symbol, stor och lättfattlig.