Bengt Pohjanen, student 1965 – Tal till studenterna I Haparanda den 4 juni 2015 –
Kära studenter! Läroverkets klocka…den står där, trött men ståndaktig…den signalerar tillmötesgående, storslagen skepsis och utmaning. Hur länge har den mätt tiden här? Hur länge tänker du stå där i din överlägsenhet och vem har ställt dig där? Kan vi byta plats, du och jag? Vad vet du om sena nätter och trötta morgnar? Vad vet du om tidens tvång, klocka? Med dig skall jag slåss de närmaste fyra åren av mitt liv…”
Så tänker den unge Bengt Pohjanen, student 1965, där står den fortfarande, men den mäter inte längre tiden. Min mössa är gulnad och trasig, den är för liten, men jag vet inte om den krympt eller om min skalle har svällt, av all utbildning.
För 50-60 år sedan var det en enorm översvämning i Tornedalen, en aldrig tidigare skådad flodvåg svepte med en hel generation ungdomar från Mettäperä, Skogslandet, till Haparanda, den eviga ungdomens stad, där den vita mössan lockade. En helt ny fråga, ett helt nytt pronomen, blev det allra viktigaste för oss fyrtiotalister. Vad skall jag bli?
Världen är totalt förändrad. Men klockan och frågan är kvar. Vad skall du bli, student 2015? Innerst inne vet du nog, men är det möjligt? Och är din dröm så annorlunda att den måste döljas, för dig själv och andra?
Jag visste vad jag ville och skulle bli. Innerst inne. Det var en lite annorlunda dröm – för den tiden. Så annorlunda att jag inte ville yppa den för någon, denna min dröm. Jag trodde att jag var annorlunda och därför följde jag inte mitt hjärtas röst. Jag anar att du också har en dröm, som är svaret på frågan: Vad skall jag bli? För att inspirera dig, kanske ge dig mod vill jag ge dig, student 2015, ett ord från en student 1965: ”Därför att så många tänker annorlunda, följer jag mitt hjärtas röst.”
Så borde jag ha tänkt. Inte att min dröm var annorlunda, utan att så många andra tänkte annorlunda. Inte att jag var annorlunda, utan att de många andra var det. Då visste jag inte att det är majoriteten som tänker annorlunda, inte minoriteten.
Min dröm för femtio år sedan var att bli yrkesofficer. Den var så stark att jag fortfarande 50 år senare minst en gång per år drömmer att jag är det. Jag blev aldrig det mitt hjärta ville. Jag tänkte nog att min dröm var så annorlunda att jag inte kunde förverkliga den. Svik inte din dröm för att du inte vill vara annorlunda: tänk tvärtom: Därför att så många tänker annorlunda, följer jag mitt hjärtas röst. Därför att så många är annorlunda går jag min väg.
Och det du drömmer om, det kommer du att bli. Mina inledande ord om klockan är ett citat ur min roman Tidens tvång, där jag berättar om min gymnasietid här i Haparanda. I den romanen avslöjar jag också min dröm om vad jag innerst inne ville bli.
En officer vid P5 i Boden hade läst boken och med sina kamrater hade de kommit överens om att den unge Bengts dröm måste bli sann: de beslöt att befordra mig till kapten vid P5. När han ringde och berättade det, fick jag tårar i ögonen. Det du drömmer det skall bli sant. Som du tror, så må det ske dig, står det i den heliga Boken.
Vad förde mig bort från min dröm? En annan dröm! Ett annat pronomen. En annan annorlundhet. Jag satt en dag på en bänk i Torneå och insåg att mitt naturliga pronomen inte är vad utan vem.
Jag är en gränsmänniska och gränsmänniskans pronomen är personligt. Det började regna. Jag rusade in i porten till Torneå kyrka och skrev en dikt som i dag finns på trettiotalet språk: Jag är född utan språk. Så börjar den, så heter den. JAG. Vem är jag och vem ska jag bli? Vem vill jag bli?
Jag bytte pronomen. Vad skall jag bli? Officer? Men vem är jag i så fall i den rollen, i den uniformen? Var jag annorlunda för att jag plötsligt inte längre frågade mig vad jag skulle bli utan vem jag skulle bli? Då tyckte jag nog det.
Nu vet jag att det var rätt. Därför att så många tänkte annorlunda följde jag mitt hjärtas röst och började söka svaret på min fråga: Vem är jag? Det har jag kunnat göra som författare, poet, dramatiker, litteraturvetare och mycket annat som berett mig ett rum, där jag fått bli Oton Pänktti – Bengt Pohjanen, student 1965.
Därför att så många tänkte annorlunda följde jag mitt hjärtas röst och sökte in på Latinlinjen, helklassisk gren. Vi var bara sex unga som följde vårt hjärtas röst därför att resten, flera hundra kamrater tänkte annorlunda och studerade ”matte och fisik” och sjöng på svenska men vi följde vårt hjärtas röst och sjöng på latin:
Gaudeamus igitur,
iuvenes dum sumus!
Post iucundam iuventutem,
post molestam senectutem
nos habebit humus.
Eviga ungdom, mitt hjärta är ditt, sjöng Evert Taube. Ni är unga, ni förvandlar i dag Haparanda till den eviga ungdomens stad. Även jag får vara med er i dag – jag som är på väg bort – med er som är på väg in i valet av pronomen.
Håll dig nära din ungdom nu. Min ungdom passerade mig på avstånd, idag har den kommit mig nära, tack vare er. Lycka till! Livet är ert! Det står öppet! Alla vägar är öppna! Horisonterna är alltid öppna – både för tacksamhet och besvikelse.
Bengt Pohjanen Student 1965