EN KULTURFRÅGA
Här är jag hemma. I svenska TORNEDALEN bodde mina fäder så långt jag kan spåra dem i kyrkböckerna. Alla levde de i samma stora Tornedalssocken i minst tre sekler. Ingen enda av dem kom utifrån. Deras namn slutade på son och dotter tills de fick namn efter hemman, på vilka de bodde. Idel finska namn Wanhainen, Aro, Rantatalo, o.Vanhatalo, Tuomas o. Paavo, Pekkari, Heinonen o. Pellikka. Min morfars morfar född 1746 fick ett svenskt namn Snellfot. Han var bonde och soldat, måhända en gång ägare till det hemman, som för ett 70-tal år sedan gav min far namnet Snell.
Mina fäders enda språk var finska, tornedalsfinska. En enda i den långa raden och möjligen kunnig i svenska var mormorsmormor Anna Samuelsdotter från Tornefors bruksbygd. Jag har anteckningar om en hel mängd gamla finskspråkiga andaktsböcker, som lästes i bygdens hem för 100-150 år sedan. Våra tornedalska fäder var läskunniga i gemen redan på 1700-talet, troligen redan tidigare. En enda familj i hembyn kunde vid slutet av förra seklet 1800-talet tala svenska. Det var Edlunds i Salo, mörka vallonättlingar från brukstiden. J.F Edlund ”Vaskuri” skrev köpebrevet på Snellhemmanet åt min far på god svenska. På 1890-talets början fick byn sin flyttande mindre folkskola.
Fram till sekelskiftet skedde undervisningen på finska. Med hjälp av Nybörjarboken ”Alkokursi” försökte man dock ge barnen någon kunskap även i svenska. Resultatet blev dåligt. Knappast någon lärde sig läsa och skriva svenska i skolan. Omkring år 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan. Det protesterades nog från olika håll, men skolans myndigheter genomdrev målmedvetet sitt enspråkighetsprogram. Protesterna tystnade för en tid. Svenska och finska ansågs passa lika illa ihop som eld o.vatten. Det finska vattnet kunde, menade man, om det fortfarande tilläts strömma i kulturens fåra släcka den svenska elden och fosterlandskänslan. De finspråkiga läroböckerna kastades på skräpvinden eller brändes upp. Detsamma skedde rätt snart även med de tvåspråkiga läroböckerna.
Svenska infördes i skolorna ppå 1880- o.90-talen. Borta med det fäderneärvda språket från skolan!. I kyrkan och på bönemötena fortsatte man dock förkunna kristendomen på finska eftersom flertalet ännu inte förstod svenska. Tornedalssonen, pionären inom jordbruk, agronom Wanhainen och hans medhjälpare talade också finska vid lantmannakurserna. Jordbrukarnas stormöten dåförtiden.
Haaparannanlehti lästes i de flesta hem. T.o.m. en finsk jordbrukstidskrift ”Pellervo” lästes i månget bondehem. Finska var hemmens, ”folkets levvande andedräkt, het av hopp och strider”. Svenska betraktades långt in på det nya seklet som skolornas och tjänstemännens språk. När bygdens eget folk försökte tala det sinsemellan, ansågs det vara ett uttryck för tillgjordhet. Men man såg upp till den som kunde tala svenska flytande. Det var förmer än att kunna översätta knaggligt från det ena språket till det andra. Mitt barndomshem var finsktalande. I ”modersskolan” hade far och mor fått lära sig både att läsa och skriva finska. De var angelägna att vi barn skulle lära oss att läsa även finska, men det var ännu mer angelägna att vi skulle lära oss svenska. Det var heller inte svårt för dem att förmå oss att ”Det ena göra, det andra inte underlåta! ”Jag tackar Gud för goda och förståndiga föräldrar. Skolans språk Vid mitt och mina syskons inträde i småskolan kunde vi knappast ett enda ord svenska. Så var fallet med samtliga nybörjare den tiden. Inte blott i min hemby utan i så gott som alla Tornedalsbyar. Tjänstemannafamiljernas barn var de enda svenskspråkiga nybörjarna. I skolan undervisades vi på svenska från första dagen. Finska var i någon mån anlitat hjälpspråk i svåra situationer. Men mycket av vad lärarinnorna talade var för oss obegripligt från början. Undervisningen i svenska var den allt dominerande uppgiften. Det var synd om de språkligt obegåvade barnen och så är fallet än idag i Tornedalens skolor. Någon gång hände det dock att vi fick översätta den svenska texten i vår läsebok till finska. Det var en sorts kontroll i vår förmåga att första det lästa. Vilket besvär hade vi icke en gång under mitt tredje år att få överskriften ”En bondgosse åstundas” översatt till riktig finska! En och annan ”svag” lärjunge fick träna sig på att läsa finska. Från skolvinden söktes fram någon lärobok med både svensk och finsk text. Det var kanske ”Esslers geografi av år 18880” eller ”1884 års katekes”.
Bäckmans tvåspråkiga ”Bibliska historia” fanns även kvar i något hem. Det fanns också hemma hos oss, sönderläst av äldre syskon. Det var en glädje för mor och far att höra oss läsa kristendomskunskapsläxorna hemma även på finska. Vi läste dem på båda språken. Det hjälpte oss att förstå innehållet bättre och det befrämjade även vår förkovran i det nya språket. Eljest var läxläsningen på svenska för mången skolpojke och skolflicka ett rabblande utan mening och innehåll. Jag minns att min yngre bror blandade ståndare och pistiller i påskpsalmen ”Vad ljus över griften”, när han skulle lära sig den utantill. Men innehållet i läxorna klarnade med åren och språkligheten förbättrades. Från min egen barndom kan jag inte minnas lärarna gripa till tvång och hot för svenskans inlärande. Sådant hittade många lärare och arbetsstugeföreståndare på senare. Att TALA FINSKA på rasterna var inte förbjudet och betraktades inte som dumt och orätt, såsom fallet blev längre fram på många håll. Föräldrarna uppmanade oss också att vara flitiga, uppmärksamma, lydiga och ordentliga. De uppmuntrade oss att tala svenska även därhemma, ehuru de inte förstod mycket av vad vi sade. Nog var det svårt många gånger med det nya tungomålet. Svenska ord fick förfinskas rätt ofta för att fylla ut en mening. I sitt finska vardagsspråk får tornedalingarna numera göra motsatsen. Vi syskon hade vår frivilliga svenska vecka ibland. Vi kom överrens om att försöka tala endast svenska från måndag till lördag. Mitt i en sådan vecka kom Pekkuli hem till oss för att sy nya vadmalsbyxor till oss pojkar. Han ville prata med oss och för att inte bryta vår överenskommelse fick vi mors löfte att bo i ett rum för oss själva resten av veckan. Först i lördagsbastun löstes våra tungors band, så att vi kunde tala även med Pekkuli. Det var inte utan att vi under en sådan vecka var föremål för en mindre välvillig uppmärksamhet från våra kamraters sida. Men vi hade lärarnas och föräldrarnas gillande. Vad hemmet gav V ad skolan inte gav, det fick vi lära oss i hemmet. Vi lärde oss så gott som på egen hand att läsa och t.o.m. skriva finska i någon mån.
Om söndagarna fick vi läsa högt för far och mor ur den finska bibeln och postillan. Ur ”Höga visan” som mor älskade att höra, minns jag ännu långa stycken utantill på finska. Vi sjöng finska psalmer tillsammans om kvällarna. De var också glada att få höra oss sjunga svenska sånger, som vi lärt oss i skolan. Vi läste våra läxor i regel utantill. Vid sidan av läxorna läste vi ”Folkskolans barntidning och Hemtrevnad”. De få läroböcker som fanns i skolan slukade vi. Någon gång lånade lärararen oss sina egna böcker. På det sättet fick vi redan i folkskolan göra bekantskap med ”Fänrik Ståls sägner, Snoilskys Svenska bilder och Rydbergs dikter”. Efter slutad folkskola beställde vi 25-öres böcker från förlagen och med våra fattiga slantar prenumererade vi på Allers Familjejournal. Posten kom till byn en gång i veckan och det var spännande att fortsätta läsningen av följetongen i tidskriften. Genom boklådor från biblioteket i Luleå förmedlades vår bekantskap med många stora i andens värld, med Strindberg, Heidenstam och Lagerlöf, Frödinge och Karlfeldt, Jack London och Rudyard Kipling och många andra. Jag tror att vi läste minst lika ivrigt och lika mycket som ungdomen i allmänhet i vår bokmättade tid. Vårt intresse för svensk litteratur uteslöt inte vår bekantskap med finskspråkiga litteratur. Tornedalsförfattaren Väinö Katajas böcker hörde till vår första finska lektyr. Till vår bokhylla hittade många finska böcker vägen. Där fanns böcker av Kivi, Kianto, Aho, Linnankoski, kallas m.fl. Kivis ”Seitesmän Veljestä” (Sju bröder” var vår högläsningsbok vid spiselbrasan under en vinter. Hur njöt vi inte tillsammans med mor och far av Ahos ”Rautatie” (Järnvägen”, Kallas ”Reigin Pappi” och Barbara von Tieshausen i ”Kansan opiston laulukirja”(Folkhögskolans sångbok”) lärde vi oss älska ett flertal finska sånger. Så förkovrade vi oss i två kulturspråk samtidigt. Svenska och finska var inte för oss som eld och vatten i förhållande till varandra.
De båda språken berikade vårt liv och befrämjade vår utveckling helt säkert på ett effektivare sätt än en uppfostran i enspråkighetsens tecken. Tvåspråkigheten gav oss vidgade vyer och hindrade oss att bli intoleranta och fanatiska i hembygdens språk fråga. ”Det ena göra och Det andra inte underlåta”, blev vår paroll. Det var en kär plikt för oss att förkovra oss i fosterlandets språk och kultur. Men det första modersmålets sång kunde vi inte heller lära oss utan att förakta. Dess röst talade och talar ännu ett till hjärtat gående språk. Kan någon förneka fädrens, föräldrarnas tungomål och ringakta den kulturskatt som ligger gömd däri? Hur kan någon ens ifrågasätta modersmålets utrotande hos en minoritet av vårt folk? Varför skulle inte två kulturers språk kunna leva och utvecklas i fredlig sämja jämsides med varandra i en gränsbygd? Såsom medlemmar av ett högt stående kulturfolk, Sveriges folk, borde vi kunna komma därhän, att vi kan instämma med en annan folkminoritet i ett annat land, som om sitt modersmål sjunger: ”Ej har jag svikit min moder och far ej språket jag jollrat i barndomens dar ej bröder och systrar, ej bäste vän ty lysa de stjärnor på hemgården än. ”
William Snell
Digitaliserad av Julia Tegelid enligt original 2015-08-07