Med Isak Juntti på Dramaten
av William Snell
Att man vill se teater vid ett om än så kort besök i huvudstaden är nästan självklart. Den här gången är det mycket vackert och trevligt som lockar: Carmen på Operan, Glada änkan på Oskars, Wallys serenad på Folkan, Thehuset Augustimånen på Intiman och mycket mer. Jag väljer dock utan betänkligheter Isak Juntti hade många söner på Dramatens lilla scen. En för mig obekant äldre man med finsk brytning i talet köper biljett samtidigt med mig. Björn-Erik Höijers pjäs lockar inte minst tornedalingar och andra, som är förtrogna med laestadianismen och folklivet i det finsktalande Norrbotten.
Det är fullsatt i Dramatens lilla sal. Medan vi väntar, att ridån ska gå upp, studerar jag programmet. Jag hinner läsa och begrunda författarens egen presentation av pjäsen. Han skriver att han har finskt påbrå med inslag av grubbel och vidskepelse. Åtskilligt i pjäsen torde härstamma från de intryck han fått från sin finska farmors gråa stuga, om också den gråa ödemarkstugan inte är farmorstugan. Men inslaget av spöken, ensamhet, vilsegångenhet och försoning hör med till för- fattarens finska arv.
Björn-Erik Höijer säger sig ha haft sitt hem 1 319 kilometer från Stockholm någonstans i Gällivaretrakten, om jag inte är felunderrättad. Han påstår sig inte veta mycket om den märkliga laestadianska läran, ehuru det talats mycket om den därhemma. Det fanns laestadianer i kåkarna där hemikring, skriver han, och ”det ansågs mycket besynner- ligt och värt många kommentarer”, när en och annan blev omvänd på laestadianskt vis på gamla dar. Laestadianismen ansågs vara livsför- nekande, primitiv, kulturfientlig, ty ”flärd var synd”. Inte utan för- varning läser jag en mening med kursiv stil: ”Det talades illa om varje laestadianpredikant.” Före år 1939 hade författaren aldrig bevistat ett laestadianmöte, där vissa yttringar av extas fängslade honom. Så kom han att grubbla över förhållandet man och hustru i de laestadianska kåkarna i ödemarken samt över förhållandet predikanten – kvinnan. Hans syn på dessa saker blev i någon mån korrigerad av en ung kvinna, som vuxit upp i ett laestadianskt hem, och vidare av Tito Collianders bok om den finske målaren Sallinen.
Höijers bok Isak Juntti hade många söner har jag inte ännu läst. De intryck jag nedskriver här, har jag fått enbart av själva pjäsen, såsom jag såg den på Dramatens lilla scen.
För några år sedan såg jag på samma scen Höijers pjäs Det lyser i kåken, och de starka intrycken av denna utmärkta pjäs har ännu inte förbleknat. Den dramatiska upplevelsen av denna nya pjäs om Isak Juntti och laestadianismen blev också mycket stark. Dessa två pjäser är för övrigt den enda bekantskap jag hittills gjort med Björn-Erik Höijers författarskap. Nu vill jag verkligen försöka få tid att även läsa någon av hans böcker. Ur konstnärlig synpunkt är han verkligen värd att känna närmare.
Inte blott författaren till skådespelet om Isak Juntti utan även skådespelarna, regissören och dekoratören på Dramaten förtjänar som konstnärer det bästa beröm. Anders Ek har jag sett tidigare i en pjäs på Nya teatern. Han är en erkänt skicklig skådespelare, och det är verkligen en fröjd att se honom gestalta ödemarksbon Jonas Larsson i Höijers pjäs. Doris Svedlund som Jonas´ hustru, Henrik Schildt som prästen Grape och Jan-Erik Lindqvist som träsnidare och fjäll- vandraren spelar sina roller på utmärkt sätt.
Pjäsen utspelas i en mycket grå och trist ödemarksstuga. Stormen viner kring knutarna, och regnet slår mot rutorna. Där har Jonas Lars- son och hans unga hustru Berit bott i några år och livnärt sig av jakt och fiske. Kärlekslyckan är nu förbi. Ensamhet, tystnad, förtvivlan och vantrevnad präglar tillvaron. Jonas uppträdande är vilt och oroligt, där han rör sig med laddad bössa i handen. Hustrun Berit, blek och torftigt klädd, stökar vid den svarta spisen och bara tiger. Hunden Tjappi gnäller då och då där borta vid dörren. Det kommer främmande, helt oväntat förstås. Prästen Grape hälsar ”Guds frid”. Berit verkar i förstone rädd för honom, och när prästen tilltalar henne, gör hon sig ärenden ut för att hämta ved och vatten. Mellan Jonas och prästen uppstår ett samtal, som vittnar om att prästen inte är välkommen. Jonas tror honom vara laestadian och av samma skrot och korn som den avlidne predikanten Isak Juntti. Denne har varit känd för att förföra kvinnor här och var. Även Jonas´ mor har förförts av Isak Juntti en gång. Är prästen en av predikantens många söner? Och är han lik sin far, som förstört den äktenskapliga lyckan även i Jonas´ eget hem? Jonas rasar mot laestadianismen, uppträder som i vansinne. Raseriet blir än värre, när fjällvandraren Henriksson – även han en av Isaks Junttis många söner – kommer till stugan, medförande ett träbeläte, föreställande predikanten, kvinnoförföraren Isak Juntti, en naken man med predikantansikte och hållande händerna för en viss kroppsdel, såsom han brukade göra i bastun. Jonas hatfulla känslor mot Isak Juntti och laestadianerna tar sig uttryck i svordomar, oanständigt tal och till och med handgripligheter. ”Det här är ingen söndagsskola”, säger han till prästen. Perkele får höra sitt namn då och då och laestadianismen kallas av Jonas för en helveteslära. Raseriet utmynnar i ett slags ”liikutuksia”. Jonas dansar en vild solodans till tonerna av ”Säkkijär- ven polkka”, som Henriksson spelar på sitt dragspel.
Jonas´ hustru Berit lever upp i Grapes närvaro. Hon börjar prata och i mannens åsyn omfamnar hon prästen, som i likhet med Jonas låtsas bli illa berörd av hennes känsloyttringar. Så småningom kommer det fram, att hon är laestadiansinnad, även hon. Den enda krukväxten på fönsterbrädan får vissna. ”Vi behöver inga blommor”, säger Berit. Men hon talar också att hemmet hos mor far var vackert och trivsamt, fastän det var laestadianskt. Far och mor ville ha snyggt omkring sig. Det är som om Berit berättade om mitt eget västlaestadianska föräldrahem, där vi hade både krukväxter och tavlor och gardiner, men där kristendomen ändå togs på djupaste allvar även i vardagslivet. Berit lyckas slutligen förmå sin man att gå med på att prästen får ligga över natten i den lilla kammaren intill köket. Framemot kvällen kommer en skara allvarliga svartklädda laestadianer in i stugan. De hälsar ”Guds frid” och ”Jumalan rauha”. De har tydligen överens- kommit med Grape att hålla bönemöte hos Jonas och Berit den kvällen. Jonas blir hetsig och försöker rent av köra ut dem med sin bössa och hårda ord. På Berits bön får de dock stanna. Mötet inleds med sången Matkamiehen mieli palaa (på finska), ackompanjerad med cittra. Ett ljust och gripande inslag i pjäsen!
Innan prästen sedan går till vila, knäböjer han länge och väl vid sin säng i kammaren. Även Berit går till vila i parsängen i köket. Jonas känner sig dock inte lugn. Han dricker brännvin och pratar med Hen- riksson till sena kvällen, innan han till sist släcker fotogenlampan i taket och går till sängs vid Berits sida. Henriksson låtsas somna på golvet i spiselvrån intill kammardörren. Men när allt har blivit tyst, går Berit upp i sin nattdräkt och smyger sig in i prästens kammare. Henriksson vaknar och ridån går ner.
I slutscenen är Berit glad och lycklig. Man frågar sig, om det är bönemötet kvällen före eller bikten eller någon annan tilldragelse i den laestadianska prästens kammare, som så förändrat henne. Jonas tror sig veta, vad som hänt. Prästen erkänner också för honom, att han gjort sig skyldig till det otillåtna gentemot Berit. Men Berit försöker få maken att tro, att prästen tagit en dröm för verklighet. Denne erkän- ner sig dock vara lik Isak Juntti, usel och liderlig, syndfull och skenhelig. Isak Juntti spökar således fortfarande i stugan, både i det fula träbelätets och i den liderliga prästens skepnad. Jonas får prästen att medge, att intet annat är synd än ”sura ögon”. Brännvinsflaskan kommer åter fram, och även Grape låter sig väl smaka. Jonas och Isak Junttis gengångare bryter till sist arm för att se vem som har den större inre styrkan i kampen om Berit. Jonas vinner, och prästen gör sig redo att gå sin väg. Henriksson kommenderas av Jonas att visa Grape vägen över fjällmarkerna. De går, och det blir åter tyst mellan Jonas och Berit. Snart hörs jaktskotten knalla. Henriksson kommer och kastar en tjäder som en hälsning från Grape in genom det öppna fönstret. Rätt oförklarlig förefaller mig den försoning, som uppstår allra sist i pjäsen mellan de båda makarna. Kanske en läsning av Höijers bok ger bättre besked därom.
Som skådespel är Isak Juntti hade många söner utomordentligt högtstående. En naturalistisk, nervkittlande och sinnesretande pjäs, säkerligen en god kassapjäs! Som en bild ur laestadianismen är den dock mycket missvisande. Snarare påminner den om den korpelanska förvillelsen. Individuella snedsprång, som även ledande laestadianska personer kunnat göra sig skyldiga till, har behandlats av författaren på ett sätt, som kan få teaterpubliken till att tro att laestadianismen i verkligheten är livsförnekande och kulturfientlig, primitiv och osedlig. Den som känner laestadianismen på rätt sätt vet dock, att den i högsta grad befrämjat den andliga kulturen i norrbottniska bygder. Det gör den än idag. Den är för att citera ett bibelord ”en Guds kraft till frälsning för var och en som tror”. Men detta förstås inte av den, som menar, att endast ”sura ögon” med allt vad detta innebär kan betecknas som synd och ondska. Vad menas med primitivismen inom laestadianismen? Måhända de känsloutbrott, som går under namn av ”liikutuksia”? Men vad ska man då kalla de högljudda känsloutbrott, applåder och hejdlösa bifallsutrop som man kan bevittna på en teater, då tvetydliga nakenscener framställes eller oblyga repliker växlas mellan skådespelarna? Mig synes, som om dylika känsloutbrott vore framsprungna ur verkligt primitiva känslor och tankar.
En författare har rätt att hämta stoff till sina böcker var han vill. Han bör också få erkännanden för den konstnärlighet, varmed han behandlar sitt ämne. Men han borde akta sig att dra ett löjets och smälekens och falskhetens sken över en andlig rörelse, som visserligen svidit som salt i många ”sura ögon” men som varit en kulturfrämjande och livständande kraft bland befolkningen i vår nordliga landsända i mer än ett sekel.
Haparandabladet den 28 oktober 1954.