Tornedalen och återtåget
Fredrik Böök
… båt, och det lär gå särskilt lätt för den som är stadd i friarärenden. Det bygges många hjonelag mellan svenska och finska statsmedborgare. Förr i världen ansågo sig ofta de svenska tornedalingarna, enligt vad det påstås, tillbakasatta i jämförelse med de finska, icke bara därför att det var dem förbjudet att fiska lax vid tider, då det var tillåtet för dem som bodde öster om älven, utan också därför att de voro nödsakade att skicka sina pojkar söderut till exercishedarna, under det att grannarna sluppo. Det föreföll dem som om de vore offer för ett onödigt fjäsk. Numera föreligger ju icke den anledningen till missnöje, och det kan väl också hända att den svenska statsmakten visat sig medföra sina välsignelser. På denna sidan Torne älv ha inga skott lossats.
Svensk och finskt mötas i Tornedalen, och ha så gjort sedan urminnes tid. Själva ortnamnen vittna därom. Haparanda är visserligen finska, men kom- mer av ett ursprungligt Aspstranden, liksom Hietaniemi är en förfinskning av ett äldre svenskt Hedenäset och Alkkula icke kan vara något annat än Alkullen. Vi ha ju åtskilliga finska låneord i svenskan, fast vi knappast tänka på det. Det vanligaste är pojke. Rappakalja är det tunna finska spisölet eller svagdrickat. Skolgossarna, åtminstone förr i världen, brukade som berömmande epitet om något som var förträffligt och gott använda ordet hyvens: en hyvens karl, det var hyvens gjort. Jag lärde uttrycket som barn nere i Skåne; här uppe i Tornedalen gick det upp för mig, att det måste vara finska, ty när jag nickar till de mötande, svara de Hyvää päivää, och hyvä betyder alltså god. Jag hoppas att språkmännen skola acceptera min gissning.
Vi köra över Karungi, som i början av världskriget var de svenska järnvägarnas slutpunkt i öster, och följaktligen blev en viktig ort; den gamla byn låg på båda sidor om älven och klövs 1809 mitt itu. Vägarna äro ganska goda, fastän vägtrummorna emellanåt ha en lätt finsk accent. Efter hand komma skogarna närmare ner mot älvstranden, kullar och berg resa sig allt högre på båda sidor om vattnet. Det är till dessa berg man reste i forna tider för att få se midnattssolen; Aavasaksa ligger på finska sidan, på den svenska har man samma skådespel från Luppio.
När man nalkas Övertorneå eller Matarengi, lyser det stora präktiga sjukhuset mot en på långt håll från sin höga kulle, och loggiorna öppna sig på sluttningen mot söder; det inrymmer både epidemisjukhus och lungsotssanatorium. Det är ett vittnesbörd bland många andra om Matarengis betydelse som svenskt kulturcentrum. Den vackra träkyrkan med sin lustiga, utsirade och snirklade spira och sin fristående klockstapel är trehundra år gammal, och det sägs att orgeln därinne stammar från gamla tyska kyrkan i Stockholm. Byn är stor och ståtlig och har överflöd på skolor av olika slag, från småskolan upp till den bekanta folkhögskolan, som utgör medelpunkten för arbetet på svenskhetens bevarande och utbredande i Tornedalen. I hela Sveriges vida land finnes det icke en enda provins utom denna gränsbygd, där man har någon som helst omedelbar känning av nationalitetsproblemet, som pinar och plågar så gott som hela det övriga Europa. Vi borde var morgon och var kväll falla på knä på vårt kammargolv och tacka en nådig försyn, som förskonat oss från allt det gift och all den hätskhet, som ras och språkstriderna skapa. De finnar, som bygga och bo inom Sveriges gränser, till största delen i Tornedalen, äro visserligen icke så få. Deras antal överskrider säkert 25,000. Men man gör sig icke skyldig till skönmålning, om man påstår, att det råder fullkomligt lugn i Tornedalen, att det icke existerar något som gör skäl för namnet finsk fråga. De flesta finnar önska komma i åtnjutande av de fördelar, som kunskapen i svenska språket skänker, och vi kunna icke föra mer än en enda politik: att i största möjliga utsträckning tillfredsställa denna önskan, att frikostigt utveckla den svenska bildningens organ i Tornedalen, att knyta hela landsändan närmare till oss med allt flera och starkare band.
Å andra sidan kan det hos oss svenskar icke finnas den ringaste lust att bekämpa eller utplåna det finska språket. Det skulle strida mot alla våra traditioner och alla våra naturliga instinkter; småaktigheten, lusten att kränka och plåga höra icke till de laster, som ha makt över svenska sinnen, det kan man väl våga hävda utan att göra sig skyldig till fariseism. Vi ha många fel, lika många och svåra som andra folk, men icke just dessa. Naturligtvis måste vi önska att finnarna skola lära sig svenska, så att de icke gå som främlingar i vårt hus, utan bli delaktiga i vad vi hålla dyrt och kärt; men det är också allt. Sitt finska modersmål må de gärna behålla, aktat, ärat; det klingar vackert och rikt även i svenska öron, det ekar av oförgätliga hågkomster från flydda dagar, och det för våra tankar till den stat och det folk, som vi av vårt innersta hjärta önska frihet, storhet och lycka. Skall det månne icke äntligen gry en dag, då de båda rikena på var sin sida om Bottniska viken skola glädja sig över att skilsmässan mellan finskt och svenskt icke blev absolut och definitiv som en knivskarp linje, utan att vart folk lämnade ett stycke av sig självt hos fosterbrodern, till åminnelse av uppväxtåren i det stora splittrade hemmet? Så borde det vara; då skulle folkspillrorna icke vara spillda och utkastade, inga orosfrön, utan levande minnen, som ägde de goda minnenas kraft att ena och binda. I denna riktning gå våra tankar medan vi vandra kring i Matarengi, kasta en blick på folkhögskolan, där finska och svenska flickor lära hushåll tillsammans, och köpa finska slidknivar i handelsboden.
Det bereder oss en tillfredsställelse, att den lärde professor Wiklund givit en tolkning av namnet Matarengi, som inskärper den intima förbindelsen mellan de båda folken: Matarengi lär vara en förfinskning av Madarängen, ängen i maden, sumpängen. På gästgivargården stiftade vi bekantskap med chauffören Oskar Heikkilä, som var god finne, men talade svenska flytande; hans föräldrar behärskade endast sitt modersmål, men själv hade han lärt sven- ska i skolan. Vi frågade honom om han var ledsen över dessa språkstudier, men han svarade ögonblickligen: »Jag önskar att jag hade fått lära mycket mera.» Han hade gjort sin värnplikt i Boden, men fann denna ort ledsam, och han hade gått en vinter på lantmannaskola. Det var lätt att märka, att han var uppriktig, och att han inför hela den svenska bildningen blott kände dragningskraften. Jag skulle våga tro att hans fall var det normala. Från andra håll hörde jag talas om en stilla och försiktig agitation mot svenskan i Tornedalen; det sades, att det ibland kom finska folkskollärare över från andra sidan älven och ivrade mot den fördärvliga ovanan att lära sig svenska, men dessa predikningar hållas icke offentligen, utan i formen av privatsamtal. Man kan emellertid säkerligen be- trakta dylika trevare som betydelselösa, och hittills ha de varit utan frukt.