Korpilomboloss
Fredrik Böök
Norr om Övertorneå var landsvägen i floddalen avspärrad på grund av vägarbeten, och för att komma till Pajala nödgades vi sålunda böja in åt väster. Det bar av in bland skogar och åsar, där tystnaden och ensamheten öppnade sin stora famn norr om polcirkeln. Människorna bo vid älvarnas vatten; här inne mellan Torne och Kalix är ödemarken nästan obruten, och dock se vi icke så. mycket myr- och kärrmarker. Man kan aldrig sluta upp att förvåna sig över att det går brukbara, ja, goda automobilvägar genom dessa nejder, där man kan tillryggalägga mil efter mil utan att se en människa. Oskar Heikkilä hade förberett oss på dålig väg, men det visar bara att han är väl vand; i jämförelse med de finska äro landsvägarna i Norrbotten idealiska. Ångvältar på åtta ton rulla fram över dem. Vi kommo fram till den lilla skogssjön Pirtijärvi, och där gick vägen över på en lång, hög, solid bank och en bred bro. Det var helt enkelt storslaget. Man kände sig nästan underlig till mods, när man från denna ståtliga väganläggning blickade ut över den klara, blickstilla sjön, som speglade skogarna, men icke en farkost eller en odlad tegnaturen låg där orörd som på skapelsens sjätte dag. En enda människoboning upptäckte ögat, en grå stuga vid det norra brohuvudet. Vi stannade; men det fanns ingen av Pirtiniemis invånare, som kunde tala med oss. Det var finnar, som skakade på huvudet, och icke ens barnen, som dock skulle ha lärt sig en del svenska i skolan, kunde förmås att svara eller ens begripa. Det kändes som om människorna voro inneslutna i naturens stumhet. Jag vet mig aldrig ha erfarit tystnaden sä djupt som i Pirtiniemi. Motorns säng var den enda melodien.
Vi voro icke längt frän Korpilombolo, en vägknut med kyrka och gästgivargård, och beslöto övernatta där. Namnet låter som om det betecknade en stor negerby vid Kongofloden, och detta exotiska intryck förstärktes, när vi i Haparanda hörde talas om den fordom ryktbare Hertigen av Korpilombolo. Denna stolta titel uppbars av en länsman Bergström, som berättas ha varit så gästfri, att han blev vred om någon främling passerade Korpilombolo utan att bo hos honom. Man kan förstå honom: en vänsäll och sällskaplig natur måste här- uppe ha hungrat efter människor. Korpilombolo betyder »bisjön i ödemarken», den lilla ökensjön.
Sjön sov blank och stilla i kvällsskuggan, när vi kommo dit, ty solen stod bakom de låga, furuklädda bergåsarna. Uppe på den enkla gästgivargården träffade vi på en söt finsk flicka, som kunde tala svenska, när hon fick litet tid på sig, och hon lät oss ställa in bilen på gården; något skjul fanns icke att tillgå. Vi vandrade ut i den lilla byn, och funno att hela Korpilombolo befann sig i ett tillstånd av glad sinnesrörelse i den ljusa natten. Folket stimmade samman på en gårdsplan, där hammarslag ekade. Man höll på att packa upp en stor lår, som innehöll en nyss anländ Atlas-Dieselmotor. Den hade kostat 6,000 kronor, och den skulle under den kommande vinternatten skänka ljus åt de trehundra invånarna i Korpilombolo. Det låg glädje i luften. Man var räddad från det kvävande vintermörkret, man var full av stolthet och förhoppningar. Den gamla motorn hade varit för liten, den hade fått arbeta så rastlöst, att den redan efter första året var utsliten. Men här var efterträdaren, kraftig och pålitlig – den beundrades och hyllades som en tronföljare. Nu skulle de elektriska lamporna icke brinna bleka och glåmiga längre.
Uppståndelsen i Korpilombolo hade något gripande, den erinrade oss om hur tung och mörk vin- tern och kölden skulle falla över denna nejd, som nu bredde sig ljus och vacker i midnattssolen. Vi gjorde en rond kring byn med ett par av byamännen. De visade oss den nybyggda, prydliga präst- gården, där snickarna ännu voro i arbete; den höll nu på att inrättas för kyrkoherden, som bott i Korpilombolo med titeln kapellpredikant under tjugufem år. Det var ännu ett framsteg, köpt med uppoffringar, och de voro stolta över det. Det lilla ka- pellet var från 1863; församlingen hörde till stor del till laestadianerna. Bland skogsarbetarna började nya vindar blåsa; syndikalismen hade rotat in sig Je senare åren. Man visad oss arbetsstugan. Det finns ett dussin sådana i Norrbotten, de äro välsignade minnen av hjälpverksamheten under det svåra missväxtåret 1902-03. I dessa trakter äro de nödvändiga för skolgången, ty barnen ha många mil till skolan. I arbetsstugorna få de bo under nio månader av året, så länge de äro skolpliktiga; utom undervisningen i de vanliga läroämnena få de till- syn och vård, utbildning i slöjd och övning i att tala svenska. Med arbetsstugan är förenad en sjukstuga; den skiner av ordning och snygghet, och vi skymta genom fönstren sjuksystern gå därinne i sina sysslor
Det är en förunderligt lugnande syn.
Vi gå förbi landsfiskalens villa, och det visar sig att det i trädgården finns både bönor och rädisor; de sista bli vi bjudna att smaka på, ty gästfriheten i Korpilombolo hör till traditionen. Vi se en rabatt med ringblommor, men de ha ännu icke hunnit långt i år, och det är väl också ovisst om syrenbusken i Korpilombolo skall förmå slå ut sina glesa klasar efter denna långa vinter. Men den står där i alla fall, fyra mil norr om polcirkeln.
Byamännen försäkra oss, att folket häruppe gärna vill lära sig tala svenska. Barnen inhämta det i sko- lan, men det förblir bra ofta en död kunskap, som tvinar bort, ty beröringen med det övriga Sverige är ytterst obetydlig. När man frågar vad som borde göras, får man till svar, att det behövs hjälp att skicka barnen till folkhögskolan i Matarengi, hjälp att amortera motorn som är Korpilombolos 1juskälla, och framför allt bättre förbindelser, som bryta isoleringen. Nog borde det kunna inrättas postbilar, menar man, som regelbundet besökte Korpilombolo under den långa vintern.
Natten var på sitt sätt underbart vacker. På andra sidan sjön stego vita, ulliga rökmoln från en avlägsen tjärdal, i norr stod afton- eller morgonrodnaden bakom skogsåsen, hela landskapet var stämt i de läckraste färger, mjölkvitt, ljusblått och späd- rött, och speglades i de stilla vattnen. Efter hand kom dimman; den höjde sig ur myrar och sjöar som en stigande flod, översvämmade allt och nådde till slut husen i Korpilombolo. Den var kall och våt, och man tänkte med oro på de strödda tegarna, där kornet växte. Gästgivargården på sin backe bildade länge en ö i dimhavet, men vid midnattstid, då jag gick till vila, böljade de silvervita töcknen utanför mitt gavelfönster i andra våningen.
På morgonen väcktes jag av skogsarbetarna och byggnadsarbetarna, som sovo i det andra gavelrummet på motsatt sida av vinden. De voro svenskar, och lätta att komma i språk med. Finnarna åter förstå nog i allmänhet svenska, men hindras av sin blyghet och sin ovana att tala det. Ibland är man färdig att skriva det ihärdiga tigandet på oviljans räkning, men så överraskas man av att de i handling visa sig vänliga och hjälpsamma, utan att öppna läpparna. Vår Cadillac hade genomdränkts av nattens dimma men torkats av den muntra morgonsolen. Se- dan vi fått en mycket billig frukost, fick Cadillac en mycket dyr – bensinen kostade 58 öre litern i Korpilombolo – och vi fortsatte norrut .till Tärendö.