Vårfloden började sakteliga stiga på 60-talet när vi 40-talister med den hamnade på gymnasiet, i all synnerhet i Haparanda. I elevkatalogen fick de flesta av oss ett F (finsktalande) efter namnet. Vi fick studera finska, även om vi inte var många deltagare. De flesta satsade på ”matte och füsik”. 1967 grundade vi den första föreningen i Uppsala. Målet var att stärka vårt språk och vår kultur.
På 70-talet steg översvämningen lite till och på 80-talet kom vårfloden: den första romanen, min Lyykeri, utkom, teater, sånger, dikter skapades. Översättningen av Markusevangeliet, 1988, samma dag och år som vi proklamerade meänkieli som ett eget språk. På 90-talet kom den första grammatiken och på 00-talet de stora operorna.
Floden steg och översvämmade ängar och tegar, men som ni vet: ju mer en översvämning breder ut sig, desto grundare och grumligare blir vattnet. Den här bilden ger en bild av utvecklingen inom meänkieli och oss meänkielitalande som kulturbärare. Byråkratin har förvandlat våra rättigheter till fjättrar, som benämns ”kanslier”, ”centra” och ”utskott”, varifrån skrivelser flödar och översvämmar våra postfack och mejlkorgar. Hur var det Kafka sade: ”De plågades fjättrar består av kansliskrivelser.”
Det viktigaste arbetet med teater, operor och ansökningar som skulle kunna användas i arbetet blir kedjade och fjättrade och kommer inte vidare mot premiärer och möten med människor. Utskott och styrelser sitter i möten där kedjorna rasslar och enkäten sväljer medel som skulle kunna användas i arbetet för språk och kultur.
Ordet byråkrati kommer från latinet och grekiskan. Burrus (latin)= röd och kratein (grek) = härska. Begreppet har sitt ursprung i Frankrike, där kontorspersonalen på 1700 – talet bar röd skjorta. Dessa är någon sorts skrivbordsmakthavare eller osynliga maskinöverbefälhavare som sitter i skeppets nedre rum och bestämmer utan att ha en aning om vare sig resans mål eller färdriktning eftersom det inte intresserar dem.
När dessa rödskjortor ska fatta nya beslut och lagar frågar de inte människorna, nej, de skickar enkäter och frågeformulär till föreningar och institutioner, som de själva tillsatt och godkänt. Detta är någon sorts demokratism, en ideologi som inte har med demokrati att göra.
Allt det här känner jag igen i vår minoritet. Våra herrar och herrinnor i rödskjortor har jag sällan eller aldrig sett vid våra möten och seminarier. För det mesta svarar de aldrig på mejl eller förfrågningar. Däremot vidarebefordrar de statens och byråkraternas enkäter. Lönen flödar som vårfloden. Färdriktning och mål är enkäter.
Ibland flimrar de förbi på TV. Jag känner igen dem på rödskjortan och den vackra offerkoftan.
13 december 2024
Bengt Pohjanen