III. Arma Pajala
Bengt Pohjanen
Reaktionära gubbar som inte vill ha elektricitet till Pajala på 60- och 70-talet. Inte heller asfalterade vägar. Tjocka tanter. Musiken som når Tornedalen först på 60- och 70-talet. Pajalapojkar som aldrig sett en radioapparat eller grammofon förrän nämnda decennier. Testosteronstinna karlars utbrott! Västlaestadianska pojkar, uppväxta med ständig aga, slagna till tro och underkastelse, slutar prata. Fattigdom, elände, intolerans, utsocknes original och förtryck i västlaestadiansk miljö i Pajalas barnrikekvarter.
Allt detta och mer därtill står åter att ta del av i riksmedia, Svenska Dagbladet 10.12.03. Som vanligt har inte en enda mening, inte ett enda påstående som har med verkligheten att göra, men detta presenteras som fakta om oss. Vilken djup okunnighet om männen i Norrbotten, i Tornedalen! Det är en skymf mot dessa hårt arbetande karlar i skogar och gruvor som körde ”tornedalsrallyt” på 50-talets leriga vägar medan Elvis, klassisk musik och finska schlagers flödade ur bilradion. Skulle de ha varit emot asfaltering av vägar? Skulle de hårt arbetande männen ha varit så grymma och tokiga att de inte ville ha elektricitet till ladugården och hemmet? Okunnigheten om Tornedalen är så stor att skribenten inte ens vet att det inte funnits västlaestadianer i Pajala kyrkby. Inte heller ids vederbörande ta reda på fakta. Om pojkar inte pratat i Pajala, har de nog berott på annat än misshandel. Men det är inte lätt att veta om man själv inte upplevt tvåspråkighetens välsignelse och förbannelse. Själv har jag bara blivit hotad och trakasserad av medelklassen, medan åklagaren Agneta Karlsson, själv tillhörande ”pätrefolket” anser att det går bra med överfall på det fria ordet, medan ordförande för Svenska PEN anser att det är dubbelmord. En f d polisman ringde till min hustru och hotade henne med följder om hon inte såg till att jag slutade skriva. Han ringde till mig också vid två tillfällen och hotade komma med sin son och ha levande ljus på tårtan. Att polismannen en tid senare fick två månaders fängelse för våld och hot fick inte nämnas i en novellserie i en av våra tidningar. Så har vi det, vi som inte tillhör politiska och religiösa klaner.
Jag ställer åter frågan: Vem levererar dessa bilder av Pajala och Tornedalen till media? Hur kommer det sig att okunnigheten om Tornedalen bara växer? Jag har samlat häpnadsväckande fakta om Tornedalen och Pajala. Av dessa framgår att inte ett enda påstående, inte en halv mening om det som spritts om oss de senaste åren är sanna.
Läser också på text-TV att varje Pajalabo får 22. 000,- i bidrag genom skatteutjämningen och toppar bidragsligan.
Vad har hänt med det arma Pajala? Många känner som den unga gymnasisten som för någon tid sedan skrev i Norrländska Socialdemokraten att hon kvävs i Pajala. Det råder istid sedan fyra år tillbaks.
Är Pajala verkligen så efterblivet att vi inte haft musik förrän å 70-talet, vilket man kunde läsa på Uleåborgs stadsteaters hemsida 2003. Pajalaborna har inte kunnat främmande språk, de har inte skrivit litteratur, de har inte betytt något för den svenska historien, än mindre för världshistorien. Männen skulle ha motsatt sig rinnande vatten och annan utveckling? Allt detta och mer därtill finns att läsa i media de senaste åren.
Svaret är nej! Detta är inte mitt Tornedalen, inte mitt Pajala, detta är inte någons Pajala. Detta är inte mitt Kassa, där vi redan i slutet av 50-talet via kabel sände Sibelius till skällkon Ilona i ladugården. Där jag som tonåring samlade på ett bibliotek, önskade mig Aniara i julklapp och skrev dikter.
Varför dessa lögner, denna rasism och fördomsfullhet? Kan svaret finnas i den politiska överklassens och den ekonomiska medelklassens försök att ständigt slå mynt av det förtryck de själva en gång utövat och den förnedring de utsatt oss för? Kan det vara så simpelt som att dessa förr ljög att de inte kunde finska för att ljuga sig till framgång och status? Kan det vara så bisarrt att de nu – när vi efter en lång tid av förnedring nått självkänsla – ljuger sig till framgång, fast tvärtom. Att de kan finska. Nu när det äntligen är en aning fint att göra det. Eller är Lotta Engberg finast av alla, en hullunfiini, en tokfin människa som absolut inte är tornedaling, men som i kraft av idologin (obs stavningen!) kan utge sig som expert på Tornedalen. För att hon i sin barndom bott där ett tag.
Samma människor som en gång tog språket och kulturen ifrån oss – som experter – suger nu benpiporna – som experter.
Den, som i offentlig debatt kallade min meänklielispråkiga predikan i Pajala kyrka, för jippo är nu högt arvoderad tjänsteman på kulturdepartementet. Utan mitt och andra pionjärers jippo skulle han inte kvittera ut sin lön i tveksamma kommissioner.
