”Inget tecken på högfärd att tala svenska”
av William Snell
Färgade Tornedalsskildringar hinder för lärarrekryteringen
Effektivare resultat av undervisningen i svenska språket i gränsbygdens skolor kan förväntas icke blott genom förbättrade undervisningsmetoder, utan även på grund av den glädjande omständigheten, att allt flera nybörjare i småskolorna kan förstå svenska och även uttrycka sig på enkel svenska, konstaterar folkskolsinspektör William Snell i sin berättelse över skolväsendets tillstånd och utveckling inom Tornedalens inspektionsområde för redovisningsåret 1949/50.
I 27 under höstterminen 1950 besökta nybörjarklasser från Kerändöjärvi i norr till Västra Nikkala (Aavanperä) i söder förstod 123 av 239 nybörjare, d.v.s. drygt 50 procent, svenska rätt bra vid läsårets början. Ett tiotal år tidigare förekom det endast i undantagsfall, att någon nybörjare förstod enkel svenska, bortsätt från kyrkbyarna, där även barn i förskoleåldern kunde tala detta språk.
Föräldrarna måna om barnens svenskkunnighet
De första grunderna i svenskt talspråk lär sig allt flera tornedalsbarn, redan i hemmet. Det är nämligen inte alls ovanligt numera, att även svenska används som samtalsspråk i de eljest finsktalande hemmen. Det anses ingalunda längre som tecken på högfärd, att en tornedaling talar svenska i vardagslag. Föräldrar är i regel mycket måna om att deras barn får lära sig detta språk från tidigaste år. Inflyttade finska mödrar vinnlägger sig också i allmänhet om att lära sig svenska språket, både för sin egen del och för barnens skull. Särskilda nybörjarkurser i svenska anordnas årligen i byarna för de icke-svenskkunniga kvinnorna, och dessa kurser, vilka bekostats av staten och leds av tvåspråkiga lärare, har utan tvivel en stor uppgift att fylla i fråga om det svenska språkets förkovran i bygden. Det har nämligen sin betydelse även för skolundervisningen, att barnens föräldrar åtminstone i någon grad kan göra sig förtrogna med barnens skolarbete och hemuppgifter.
Inte blott i skolorna utan även i hemmen…
Svenska språket har även under senaste decenniet gjort goda framsteg i Tornedalen och detta faktum kan inte bortförklaras genom konstaterandet, att befolkningen i denna älvdal ännu i stor utsträckning använder finska språket som vardagsspråk. Här liksom på andra håll på den svenska landsbygden lever bygdespråket kvar, men trots detta kan flertalet tornedalingar uttrycka sig obehindrat på svenska. Ung- domen talar en god svenska inte blott i skolorna utan även i hem- men, på arbetsplatserna, på resor, vid möten och fester. De ungdomar som går i högre skolor, d. v. s. seminarier, högre allmänna läroverk, realskolor. m. fl. förvärvar sig lika goda kunskaper i svenska språket som ungdomar från rent svenskspråkiga bygder.
Tornedalsbarnen står ej efter i avgångsproven
En tornedaling, som utbildats till folk- eller småskollärare, är lika kompetent och lämplig även som undervisare i svenska som en inflyttad lärare, bortsett från individuella olikheter, som beror på fallenhet och begåvning för lärarkallet. Även folkskolorna bibringar sina lärjungar i allmänhet tillfredsställande kunskaper och färdigheter i svenska språket. Detta språk blir liksom lärjungarnas andra modersmål. Tornedalen står icke den rent svenskspråkiga landsbygden efter i fråga om folkskolans avgångsklassers förmåga att klara t. ex. avgångsproven i svenska. Detta jävas icke av den omständigheterna, att en viss finsk brytning kännetecknar tornedalingarnas sätt att uttala det svenska språket och att en del s. k. fennicismer förekommer i tornedalingarnas svenska språk. Dessa fel kan inte anses vara mera störande eller otillbörliga än den svenska landsbygdsbefolkningens dialektala uttal och språkliga oegentligheter i andra delar av riket.
Svenska språkets framgång främst lärarnas förtjänst
Svenska språkets framgång i Tornedalen är främst småskollärarnas och folkskollärarnas stora förtjänst. Undervisningen i detta språk ställer oerhörda krav på dessa lärare. Ljudinlärandet, rättskrivningsunder- visningen och övriga språkriktighetsövningar bereder lärarna stora svårigheter, talövningarna, läsundervisningen, ordförrådsstudierna, uppsatsskrivningen m.m. likaså. Språksvårigheterna gör sig gällande vid all undervisning, och det fordras ett levande intresse, skicklighet och uppfinningsrikedom från lärarnas sida för att undervisningen skall leda till goda resultat. Tornedalingarna går i regel i land med sina uppgifter på ett berömvärt sätt, ehuru det inte heller kan förnekas att obemästrade svårigheter kan möta dem i arbetet, t.ex. vid talfelsbehandling och andra uppgifter, för vilka specialutbildning är nödvändig. Men svårigheterna är till för att övervinnas genom oavlåtlig strävan efter förbättrad lärarutbildning och effektivisering av arbets- sättet i skolorna.
Överkalixdialekten – ett svårt problem
En nästan lika mödosam och maktpåliggande språkundervisning åligger även lärarna i Överkalix skoldistrikt, där överkalixmålet vållar otroliga svårigheter vid inlärandet av rikssvenskt uttal, rättstavning och användning i övrigt i tal och skrift. I Nederkalix folkskolor är de av ortens dialekt förorsakade språksvårigheterna inte längre så stora som tidigare, eftersom nederkalixmålets användning som samtalsspråk blivit allt mindre under de senaste tiderna. Om Kalixdalens folkskolor kan f. ö. sägas, att de är mönstergilla i många avseenden.
Hur sannaningen offras för sensationslystnaden
Titt och tätt får man i pressen och litteraturen läsa utlåtanden och omdömen om den finskspråkiga bygden och dess befolkning. Än framhåller man den tryckande isoleringen från allt kulturliv, som en kulturfrämjare i dessa trakter måste finna sig i, än talar man om befolkningens primitiva levnadsförhållanden, dess liknöjdhet och efterblivenhet, än om finskspråkighetens dominerande och förlamande makt, om mörkret och kölden och naturens ogästvänlighet, om laestadianismens hämmande inflytande på kulturutvecklingen o. s. v. Oftast vill skribenten eller sagesmannen tillmötesgå sensationslystnaden hos sina läsare eller sina åhörare och göra sig själv till en märklig person i deras ögon, sak samma om den skildring, som han ger av bygden och dess människor är sneddriven och verklighetsfrämmande.
Avskräckande skildringar
Så kan t. ex. folkskolläraren Karl Johanssons nyligen utkomna skönlitterära debutarbete Stake i strömmen, som handlar om en ensamboende ickefinskspråkig folkskollärarinnas olyckliga liv under ett läsår i en finnbyggdsby bland dess frånstötande människor, komma att avskräcka mången folkskollärare söderut från att söka lärartjänster i Norrbottens finskspråkiga bygder. Vissa andra av ansvariga personer gjorda svartmålningar av finnbygdsbefolkningen kan måhända bli tagna på orden och bidra till skräcken för gränsbygden och dess folk. De kan i varje fall inte underlätta lärarrekryteringen till Tornedalens folkskolor.
En gammal hederlig kulturbygd
De verkliga förhållandena i gränsbygden är ingalunda sämre än på andra håll i Sveriges landsbygd. Tornedalen är en naturskön och storslagen bygd, en gammal och hederlig kulturbygd. Visst är avstånden långa här i norr, och de kan nog verka avskräckande på mången, som kommer hit söderifrån. Men kommunikationerna är relativt goda. De flesta byarna har dagliga bussförbindelser med kyrkbyar och andra tätorter. Telefon, radio, böcker och andra kulturmänniskans oumbärliga förnödenheter finns överallt. Elektrisk belysning finns i varje torne- dalsby, människor bor mestadels i goda tidsenliga bostäder, ingen behöver frysa och svälta utan eget förvållande, flit och idoghet känne- tecknar i regel bygdens befolkning. Moralen här är minst lika god som på många håll i landet och religiositeten är allmän, och även där den framträder under namn laestadianism, är den i allmänhet äkta och allvarlig och kristlig i verklig mening.
Hembygdskänsla och fosterlandskärlek
Befolkningens hembygdskänsla är stark och levande, dess fosterlands- kärlek likaså. Tornedalingen är stolt och glad över att kunna svenska språket, men han föraktar väl inte heller sitt finska modersmål, som ju hör till hennes fäderneärvda kultur och kommer väl till pass i gräns- bygden. De icke-svenskspråkiga tornedalingarna väster om gränsälven är f. ö. snart lätt räknade. Finnbygdsbefolkningen är också allmänt känd för sin vänlighet och gästfrihet mot främmande människor, men människornas ofta tystlåtna och allvarliga väsen kan ibland misstydas av främlingar. Ingen ensamboende lärare eller lärarinna i tornedals- byarna behöver känna sig ställd utanför gemenskapen med bygdens befolkning på grund av påstådda språksvårigheter och inbillad kultur- fattigdom hos omgivningen. Ensamheten och isoleringen och bitterheten är ofta självförvållade och har sin härledning från sådant som hemlängtan, bristande vilja och umgänge med omgivningen och dyligt. Det kan dock icke heller bortresoneras, att tornedalsk hem- bygdskänsla, kunskaper i finska språket, om bygden och dess historia samt kännedomen om befolkningen och dess rätta lynne i hög grad kan bidra till trivsel i bygden och glädje och framgång i arbetet.
Tornedalen icke någon ”efterbliven obygd”
Omdömesgilla personer har dock ofta lämnat vederhäftiga tilltalande skidringar av levnadsförhållanden i den svensk-finska gränsbygden. Så var t. ex. Lars Madsens radioreportage från Tornedalen åren 1949- 50 oftast träffande, välvilliga och vittnade om tornedalingarnas på gammal god bygdekultur och på nutida svensk kultur grundade livssyn och levnadssätt.
Tornedalen är kort sagt icke en andligt och materiellt efterbliven obygd, utan en kulturbygd, som står sig gott i jämförelse med svenska landsbygden i övrigt. Detta påstående gäller icke minst i fråga om folkskolväsendets tillstånd och utveckling i bygden, ehuru mycket ännu återstår att uträtta här, liksom i övriga svenska bygder på detta och andra kulturlivets områden.
Haparandabladet den 13 januari 1951.