I berättelsens vida famn
– Haparanda den 10 december 2023-
Jag har levt mitt liv
i berättelsens vida famn
i orden
i det långa minnet,
där minnen blivit skuggor
som blivit bilder,
som i sånger, sagor och legender
blivit sanning
Med orden har jag
besegrat rummet
och tiden
gjort min anábasis
min resa uppåt
och snart vidrör jag himlen
jag behöver inga ord längre
O, salighet
Den här dikten kommer att ingå i en serie i Dagens dikt som Sveriges radio sänder i februari 2024. Första gången en dikt på meänkieli sänds i det klassiska programmet.
I min roman Smugglarkungens son, Norstedts 2007, berättar jag hur jag som barn satt under köksbordet och lyssnade på osannolika, otroliga och frimodiga berättelser. Jag har vuxit upp i det långa minnets, girijas, vida famn. Vid dörren i köket satt gäster, släktingar, flyktingar, veteraner, lurendrejare och smugglare, medan cigaretten Klubi 77 vandrade från ena mungipan till den andra rann berättelserna som aldrig sinade. Jag lärde mig sånger på finska: Krigare måste vi bli och Där vilar nu alla hjältar från Suomussalmi, Saumma, Raate och floden Kollaa.
Kusinen Hannes berättade med skrovlig röst hur han fick en kula i armhålan som gick genom halsen när han skulle föra en rysk kvinnlig, tillfångatagen officer bakom en lada och den jäveln hade en pistol och sköt. Tystnad och skratt, beroende på historiens halt. Och så var det Paavo, som hade varit på veteranmöte och sett en bekant som hade så mycket medaljer att han gick framåtlutad och karln hade inte hört ett skott smälla. Men när han drog sig till minnes sina egna fronterfarenheter och hur han efter Lapplandskriget när tyskarna bränt ner gick till högen av aska med yxa och ryggsäck och började bygga evakueringspörtet, då var ögonen tårade. Då blev det tyst och sedan samma slutkommentar, varje gång: Bara de inte startar ett krig igen. Evakueringspörtet blev klart och stämningen där var så helgad att jag en gång frågade min kusin Sulo varför vi inte hade något evakueringspörte. Sulo sade: Ni har klockan kunglig tid.
Det var gråt och skratt, helgad tystnad och längtan efter den himmelskt varma berättelsen vid bönemöten. Den, som inte erfarit det här vet inte mycket om vår kultur och berättartradition. Språket är existens hus, säger Heidegger. Vi tillhör inte samma husfolk, även om vi talar samma språk, och ummikot har inte ens besökt oss, annat än i tjänsten, de är dårfina pätrefolk.
Skrattet ekade i bastun när Paturi förklarade varför hans stortå pekade uppåt. Han hade varit i Amerika och sparkat en indian i baken på en saloon och sedan dess pekade tån uppåt. Berättelserna flödade från när och fjärran, från gränsen, fronten och Fjärranland. Vi har sannerligen inte levt bakom Guds rygg. Och vem vet åt vilket håll Gud står vänd.
Det fanns inte så känsliga saker, att man teg om dem. Farfars bror, Robert, hade kommit hem från Amerika, där han varit på flykt undan tullen. Året var 1922 och han förblödde 200 meter från sitt hem då en Westin hade skurit av honom pulsådern. Inget ont om Westin; de ska ha bråkat om vem som ska hålla i tömmarna och Westin skulle visst skära av dem. Och så en tystnad och slutkommentar som i den isländska sagan: Nå, fulla förstås!
Jag fick en dag ett telefonsamtal från södra Sverige, Lidköping vill jag minnas, en förfrågan om författarafton. Den som ringde sade att vi var släkt, hennes gammelmormor var dotter till min farfar. Då kom jag ihåg att farbror Ivan berättat att hans far gjort henne i en pulka i Taipaleensuu.
Jag bodde som barn ett tag hos farfar, som varit tullman, men hoppat av och blivit smugglare i stället. Hos farfar strömmade berättelserna.
Där hörde jag otroliga berättelser om Korpelarörelsen, aldrig förklenande, men gränslöst öppna och roliga. Farfar hade med sin bror John varit på ett möte. Jag hörde om Kaunisvaarabor som for till arbetarrörelsens brunstplatta i Kolari där Stalinhyllande damer var att hämta hem, alt detta när Korpelarörelsen ramlat ner i källaren som i Sattajärvi. Och så slutet: ”Nå, säg mig vem du gift dig så vet jag vad du röstar på!” Hahhaaha!
Jag fick höra om det brutala mordet i Juhonpieti när en Arvid med sockeryxa slagit ihjäl byns handlande, skurit av halsen på denne och dottern och tungan av en dotter så att hon inte skulle kunna berätta hur denne mördare hittats blodig i klänningstyg. Även hon dog. Mördaren hade ropat att han var rödgardist. Människorna levde i skräck och hade en yxa i släden. Handlarens son var på folkhögskolan i Övertorneå och klarade sig, men då han berättade om händelsen blev han åtalad av mördarens bröder. Så berättades medan man såg sig om och en viskning: De stackarnas gravsten finns inte långt från Laestadius grav, men utan offrens namn, ni förstår. De mördade flickorna och deras far lever i berättelsen, som inte får tystas i vår tids tystnadskultur.
Om ordet i vår meänkielispråkiga kultur inte hade varit så fritt att en sångare kunde publicera en gripande sång med mördarens namn i lokalmedia skulle vi inte veta vad som hänt. Idag är detta inte möjligt, i samma lokalmedia. Även om inga namn nämns.
Jag har levt mitt liv i berättelsens vida famn. Jag hörde om ettöreshuset när en familj med sju barn bokstavligen kastades i snödrivan och herrskapet köpte huset för ett öre och fick ett fint hus med fem rum och kök för sin då ende son. Sedan tystnad och en viskning: Gå och säg! Ja man sade, trots den nya tidens nya herrar med hot och censur som främsta vapen. Men berättarna teg inte och händelsen kan aldrig gömmas under lögnens täcke. Jag skrev en pjäs om händelsen. På Drama direkt kan vi läsa att den censurerades av teatern i Tornedalen. Därför har jag föreslagit att vi den 13 mars ska uppmärksamma det fria ordet i Meänmaa. Detta till minne av dagen då min pjäs Dagning röd bombhotades. Berättelsens vida famn måste leva. PEN-ordförande sade en gång i TV att överfall på det fria ordet är dubbelmord. Så sant: våldsverkaren dödar författarens/journalistens/djupaste identitet och det fria ordet: dubbelmord.
Detta är den tradition jag vuxit upp i. Fått växa upp i. Som gjort mig till fri författare och berättare. Jag fortsätter och betalar priset för det fria ordet. Konstens uppgift är att bryta tystnader, är en av mina många aforismer.
Det fanns siare och sådana som siare förbannat, det fanns dilokativa siare, undergörare, helbrägdagörare och Titanicresnärer, Kirunasvenskar. Berättelsen var total. Inte alls konstigt att den latinamerikanska romanen alltid fascinerat och gripit mig. Jag har vuxit upp i Hundra år av ensamhet -traditionen och i Isac Bashevis Singer världar, där alla sorter av människor, helgon och lurendrejare lever i berättelsens vida och fria famn. Han fick utstå en hel del också. Men det får inte finnas så känsliga ämnen att man inte får berätta.
I den här frimodiga och gränslösa berättartraditionen finns inte spår av förakt eller etnorasism, det finns bara berättarglädje och frihet. En, som bidragit till den fria berättarkonsten, är Lars Levi Laestadius. Hans bildspråk är himmelskt vackert och det kan lukta dynga – vid behov. De som inte tålt detta har gjort som Svansteinborna när de passerade jordbruksbyn Juoksengi: höll för näsan!
För mig, som vuxit upp i berättelsens frihet, var det en stor överraskning och sorg när jag fick möta våld och rent av STASI-brev till kulturminister Marita Ulvskog, bombhot och fysiskt våld. Vi har inte behövt ha yxa i bilen, men mobil vid sängen.
När den här boken (visa) gick som följetong i radion blev jag anmäld till kulturministern, bakom ryggen. STASI-brev. Angivelse. Jag skrev till ministern, inget svar. Det tog nog mest.
De här berättelserna har jag hört i berättelsens vida famn, i farfars pörte. Berättaren är före detta tullman, som på meänkieli berättar via en tolk, Tornaeus, som inte kan meänkieli, men han tolkar. Kan det finnas någon liknande roman någon annanstans än i Meänmaa? Hur gick det till? Nå Blomma och Jonne satt ofta i min hemby på mjölkbryggan och pratade med varandra, utan att kunna varandras språk. Som Tornaeus och Leander, tolken och berättaren i dessa romaner. Man kommer långt med kroppsspråket. När lantmätaren frågade Jonne om vägen till en plats i skogen, sade Jonne: Håll i potatissäcken så ska jag förklara. Det är dessa två, Blomma och Jonne som inspirerat mig till denna bok och berättelse, som hördes i pörtet men blev anmält till kulturministern.
Varför är skriftspråket så viktigt?
Vi har ju en muntlig sång- och berättartradition. Kexis kväden är bra exempel. Kexi kunde inte skriva, men han kunde sjunga på Kalevalameter och från dessa sånger har vi gjort vår resa till vår skönlitteratur, vilket betyder: från muntlig berättelse till skriftlig, från lyssnande till läsande, en resa från gränslös berättarglädje till skarven mellan det gamla och det nya, i skarven, där orden blir synliga: romaner, dikter, drama, libretton, opera, sång, legend och myt. Här i skarven mellan språk och tid föds och finns min berättarkonst i alla genre, jag är ingen norrländsk författare, skriver Sigrid Combûchen i sin recension av romanen Dagning;röd! Hon säger att jag finns i Centraleuoropeisk tradition. I gränsen, skulle jag vilja säga.
Berättelsens famn måste vara vida därför att den vidgar medvetandet och därför säger Platon att denna utvidgning är vansinne och i hans totalitära rike skall den förbjudas. Berättelsen och sången, dikten är farliga. I diktaturer är dikten levande och berättelsens famn trång, men vid i det fördolda. När en diktatur faller skrivs färre dikter.
I alla gamla kulturer har berättelsen och dikten levt. Jag har skrivit om vår tysta myr och dess förgråtna ögon, vilket inte betyder att vi inte haft sång och berättelse, myren är en vid famn men kolonialisterna har inte förstått vårt språk och säger därför att vi inget har. Så fort ett språk har fötts har man börjat sätta det i pränt. Illiaden och Odyssén för 2700 år sedan när de grekiska bokstäverna började utvecklas.
Varför måste famnen vara vid och fri?
Den grekiske skalden Pindaros (född 522 eller 518 f.Kr., död 446 eller 438 f.Kr.) skriver i inledningen till den sjunde sången: ”Storslagna gärningar skulle hamna under det djupaste mörkrets täckelse om sångerna inte fanns. Bara så kan vi hålla upp en spegel och i den visa de storslagna gärningar, vilka vi med hjälp av den med skimmer krönta Mnemosyne kan belöna med ordens.”
Utan den blinde Homeros sånger skulle vi inte känna till Odysseus gärningar. Utan analfabeten Kexis sånger skulle vi inte veta mycket om den stora floden 1677, inte heller om Mataringis elaka ungar. I berättelsens vida famn finns hymnos, sången och ésoptron (spegel). Vi sitter i famnen och får veta det som en gång hände. Legenden är ett skimmer över folket och myten ger en djup bild av oss, vårt språk och vårt långa minne, girija. Den som inte kan språket tror att myren är stum. När någon en gång i media påstod att vårt språk var fattigt och bara dög på älgjakten rann det ur mig:
Sällan har vår socken skådat en sådan följetong som när vi åkte genom byarna norrut mot Kasanmaa, Kasaland. Människorna kom ut ur husen och det var som Jesu inridande i Jerusalem, utom att vi ej såg Herren och att vi inte hade någon åsninnas fåle att sätta IsoIisko på. Det var mänskobarn och kvinnomänskor, samer och alamaisia, som uttytt är nederländare, sjöbor och öbor, hästkarlar och renskötare, snöskottare och snickare, rättare och rallare, hemmakarlar och försångare, glädjespridare och sorgesångare, legendförvaltare och nyhetsförmedlare, sagoberättare och kalvslaktare, grisskållare och stobetäckare, kalvningsexperter och skomakare, tjurfösare och skinnberedare, Tilleylampans tändare och öppna spisens ledighetskommitté, trätare och älgkötthanterare, motsträvare och medsträvare, himlarandens målare och piglockare, jägare som fick och jägare som inte fick, utmätare och lycksökare, smörbyttförtennare och luntrejare, före detta gulaschbaroner och pensionerade spisbyggare, rallare och väg- och vattenstatens brobyggare, zigenare och resandefolk, inhyses som tyckte om lakens lever och pixpojkar som gärna åt kokt älgmul, Lenins spyflugor och Hitlers likmaskar.