1
Jag dimper ner i ett potatiskällarsvalt Tornedalen natten mot måndagen den 26 juni 1944, den första vardagen efter midsommarhelgen. Det är ingen bra tidpunkt att födas på. Mjölken smakar grönbete och någon gräddtårta blir det varken nu eller de första femton åren av mitt liv. Chokladtårta som surrogat
ger mig mycket tidigt en känsla av att vara annorlunda. Mamma glömmer aldrig att beklaga mitt öde varje gång syskonens födelsedagar fi ras med gräddtårta, liksom vid andra tillfällen när födelsedagar kommer på tal. Tack vare kletig chokladtårta blir jag ofta berättad och dimper därmed rakt ner i vår berättarkanon, där jag alltid känner mig hemma. I övrigt är jag bara
gäst i andras verklighet. Småfåglarna kvittrar för fullt i den ljusa natten sju mil norr om Polcirkeln, och gårdskråkan sitter redan på den sovande griskultingen och kraxar på mat för dem båda.
Sommaren 1944 är sen, men en veckas värmebölja tio dagar före midsommar får även häggen att slå ut i blom och börja sprida sina doft er på båda sidor om gränsälven. Min pappa, smugglarkungen Otto, med kodnamnet Piikkinokka,
Spetsnäsan, är på väg från Sieppijärvi by i norra Finland. Han har just sålt ett stort parti Kronsackarintabletter, tio säckar rostat kaffe av märket Minas och lika mycket orostat Santos. Han känner sig en aning rik, och stolt över att ha smugglat äkta kaffe.
* * *
Smugglarkungen njuter av sommarens doft er som gränsvinden bär över den torra hedmarken. Det ser ut att bli ett gott hjortronår. Han går ut på en myr, där han berusas av de narkotiska ångorna.
På myren hittar han en vilsegången tysk soldat som han köper konjak av. Alltid bra att ha som förning om tullen är grinig eller om barnmorskan behöver barnsängssprit. Hustrun väntar ju deras fjärde. Det bör bli en pojke efter två flickor och en son. Han är trettioett år och kan ännu få många söner och döttrar.
Någon barnbegränsning finns inte i ett Tornedalen som ännu inte känner till djävulens alla konster och knep.
Som smugglarkung är han själv inte religiöst aktiv, men han är inte heller någon ateist. Hans liv är smugglingens och hans livsfilosofi en smugglares. Hans trosbekännelse är ”en enda mänsklighet, varors, tillbehörs och människors fria rörlighet över alla gränser”.
En smugglarkung tänker aldrig längs gränser, han tänker över dem. För att kunna göra det måste han ha sin berättarkanon, där gränsens filosofi har sin ideologiska grund.
Den onaturliga gränsen mellan Sverige och Ryssland har dragits år 1809 längs Torne, Muonio och Könkämä älvar. Gränsen kallas tsarens röda streck därför att tsar Alexander I helt enkelt blev less på förhandlingarna och eftersom han bara kände till två orter i Fennoskandien, Turku (Åbo) och Torneå, satte han pennspetsen vid Bottenviken och drog ett rakt streck norrut. En annan berättelse, som smugglarkungen gärna drar, är den att förhandlarna hade suttit vid Kalixälvens mynning och bestämt att gränsen skulle gå längs den älv vid vars mynning de satt, men att herrarna var så fulla att de trodde att de var i Torneå. Gränsen skulle följa älvarnas djupaste fåra, kungsådran.
Gränsen benämndes därför Kungens svarta band. Men vad har det för betydelse när folket inte erkänner den gräns som herrarna dragit? Och hade inte tsar Alexander I sagt att människorna på båda sidor om älven kunde fortsätta att
leva som förr? De tillhörde ju samma stam och talade samma språk. Det var den svenske kungen som skickade tullen till älven därför att folket på den svenska sidan av gränsen hellre köpte tsarens mjöl än svenske kungens damm som bara dög till nyspulver.
För en smugglarkung är gränsen ett rum för möte och affärer. I detta gränsens tredje rum finns inga skrivna avtal. Man tar i hand och där händer möts skapas broar. I smugglarkungens värld existerar stämplar, formulär, in- och utförseldokument och pennor bara som smuggelgods. Man gör inga överenskommelser. Man blir överens.
En gränsmänniska i allmänhet och en smugglare i synnerhet är personalist, som inte ens i affärssammanhang kan se sin medmänniska som motpart. En överenskommelse i gränsens tredje rum är en frekventativ, alltså pågående ej avslutad handling som aldrig ställer frågan vad man är överens om utan vem
man är överens med. Smugglandets pronomen är alltid personligt.
Tullkammaren i Tornedalen däremot är en skiljande linje, full av stämplar, papper, paragrafer och uniformsklädda tjänstemän på den djävligaste nivån. Tullen i detta Gudsland är en diabolos, en djävul, som kastar sig emellan och skiljer syster från broder. Smugglaren ser sig själv som en förenande symbol.
Att acceptera tullen är att ta emot djävulen. Tullmännen får emellertid vara i fred så länge de har tre ögon: två till att se med och ett tredje till att överse med.
* * *
Han är en god berättare, min pappa smugglarkungen. Genom att berätta drar han huvudlinjerna i gränsens filosofi . För honom är det viktigt att minnas allt i detalj och berätta allt om och om igen till dess att berättelsernas form, filosofi och innehåll får plats i kanon, vilket innebär att man inte kan berätta nya historier utan att ta hänsyn till det redan berättade. Nu kan jag skörda frukterna av hans minne och hans filosofi . Denna bok är också ett led i befästandet av denna kanon.
Han berättar. Jag lyssnar. Mamma antecknar i sin laestadianska finskspråkiga Sions sånger och psalmer. Jag läser: ”Vi har flyttat till vårt eget hem den 30 november 1939.”
”Syster Aino med familj har evakuerats från den finska sidan över gränsen till oss den 6 oktober 1944.” Detta är antecknat med anilinpenna, på klanderfri finska, liksom att tyskarna bränt mosters gård den 18 oktober.
På svenska har hon skrivit: ”Det blev fred i världen den 7 maj 1945.”
Födelse och död, krig och fred fi nns välsorterade i album och urklippsböcker, efterskickade från priskurantfirmorna Wiskadals, Oskar Ahren samt Åhlén & Holm.
Medveten om behovet av en kanon är hon mån om att berätta genom att lägga ut sina anilinspår, kanske i hopp om att bli läst. Hennes estetik är präglad av hennes tro. Därför är hon angelägen om att bara berätta det som ”befinnes vara i nivå med dagen”. Så framförs vår berättelse med ”annor och annor
läppar”, som det heter på inlärd gammalsvenska.