Dr Arne Runeberg från Helsingfors gjorde 1952 en resa i Tornedalen. Han visste inte mycket om oss, inte mer än vad han läst i Suomen heimot (Finlands stammar) som var en nationalistisk storfinsk tidning. Han reste inkognito, eftersom han inte ville bli dirigerad av någon som kunde tänkas vilja påverka intrycken av hans resa. Ingen skulle kunna påstå att han blivit manipulerad att se och förstå utifrån några som helst politiska intressen, vare sig i Finland eller i Sverige. Han ville utan förutfattade meningar ta en titt på området. När han väl gjort en ”länk genom området” och bildat en egen uppfattning berättade han vem han var och vad han var intresserad av.
Vad såg han? Vad upplevde han?
När han betraktade den västra sidan av Torne älv kände han sig som Alice i Underlandet. För ögat såg den svenska sidan exakt likadan ut som den finska. Men det visade sig att där fanns en spegel och ett land bakom spegeln: svenska Tornedalen; några hundra meter bort, så nära och ändå på något sätt så ouppnåeligt. Ett land att fly till undan STAPO (VALPO), den kommuniststyrda finska statspolisen, vars personal bestod av kriminella för vilka tortyr hörde till dagordningen. Ett land att fly till när hungern efter kriget plågade eller när man behövde spik för att bygga upp landet på askan. Eller varför inte när kaffetarmen ropade på Minas.
Så nära och så ouppnåeligt. Så annorlunda och så likt. Olikheten hade utvecklats efter 1809, trots smuggel och dagliga lagliga kontakter över gränsen, trots poikkinainti, äktenskap över gränsen och nära släktskap.
”Uppe i Finland är nere i Sverige och omvänt. Höger och vänster byter plats.”(Hpdabladet 2.10.52)
”Carrols hjältinna bakom spegeln mötte allehanda egendomliga gestalter och förhållanden. Så måste man bereda sig på att bakom gränsen finna förhållanden som varken är lika eller motsatta vår egna (finska, min anm.), utan helt och hållet annorlunda.”
”Då man går över gränsen vid Torneå, skiljer sig landsvägens bägge körbanor plötsligt från varandra för att strax därpå skära varandra i en egendomlig åtta. Utan att rätt veta hur det gått till har höger blivit vänster.” (Detta minns jag från mitt eget 60-tal när vi hämtade sprit från Torneå.) Brunvänstern…
I Finland var han van vid två- ibland trespråkiga skyltar. I Sverige fanns nästan bara svenskspråkiga skyltar. Haparanda. Bäverbäck (vet ni ens vad det är?), Bäckesta, Risudden osv. Men det språk han hörde var finska, och det religiösa språket var uteslutande finskt. Man trodde på finska. Överallt hördes finskan, men den syntes inte mycket.
Om man hörs, varför syns man inte?
Vilken dialekt talade man? Dr Runeberg hade hört samma ord och meningar i Viborg-Kexholm. Namnen på alla kör- och arbetsredskap var östfinska – och ryska förstås (min anm.). Ett språk som talades i Karelen, Värmland och Delaware. Fin finska tyckte han det var. Krinnu (grind) och pyssi (buss) var förstås inga språkliga prydnader, men jämfört med Helsingforsbornas slarv med språket var detta inget att fästa sig vid. Och Stockholm i stället för Tukholma störde absolut inte. I all synnerhet som Stockholm var den enda stad som räknades i landet bakom spegeln.
I Gällivare misshandlade man dock språket. Där måste denne forskare ställa sig följande fråga: ”Hur kan dessa människor så misshandla sitt modersmål, dessa välklädda, kultiverade personer som talade alldeles utmärkt svenska.” I intelligens och bildning stod tornedalingarna närmare den finska bildade klassen (på rikssvenska) än Stockholm, som de titt som tätt nämnde i samtalen. Han hade inga svar. Han frågade sig. Och frågorna går vidare till oss.
Han frågade sig också hur det var möjligt att finskan kunde ligga så i träda. Hur kunde bildade, intellektuella och intelligenta människor så fullständigt negligera sitt modersmål, som i svenska Tornedalen var bärare av en hög och särpräglad kultur.
Den ”storfinska” lappoförklaringen var att norrbottensfinnarna ”var offer för ett hänsynslöst förtryck som var så effektivt att de inte ens vågade klaga.”
”Man behöver inte vistas mycket i Sverige för att förstå att det där otroligt hänsynslösa förtrycket (som i effektivitet skulle sakna motstycke i världshistorien) måste vara en myt. Saken är helt enkelt den att de finsktalande i Norrbotten är likgiltiga för sitt modersmål, att de inte önskar ”rättigheter” för detsamma, och att de svenska myndigheterna inte kan väntas truga på dem rättigheter som ingen vill ha. Detta är allt klara fakta som kunde dokumenteras på många sätt.”
