Raatiu Väylänrannan joulunaika alkaa

Raatiu Väylänranta alottaa jouluaijaan prukrammit keskiviikkona 16 tesämperiä. Lähätämmä monenlaista joulutarinaa eri kielilä, eniten kuiten meänkielelä.

Aikataulun mennee hakea seuraavasta länkistä ja se jellaa 16 tesämperiä alkaen.

Raatiu väylänrannan ohjelmat 16.12.2015 alkaen

Aijaat oon Ruottin aikaa. Jouluohjelmat oon merkitty keltasella. 21 tesämperiä tullee vielä lissää jouluprukrammia, siittä tullee tieto sitten likempännä.

Ja Raatiu Väylänrantaa mennee kuunela tästä länkistä: Kuuntele Väylänrantaa

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Raatiu Väylänrannan joulunaika alkaa

Sokko erakko

Sokko erakko

Mulla ei ole ystäviä; minun ystävät oon minun aistin kyvyt.
Mulla ei ole viholisia; minun viholinen oon kulun päälä oleva mieli.
Mulla ei ole liittolaisia; keppi, joka ohjaa minun askelheita, oon minun liittolainen.
Mulla ei ole kumppania; meri oon minun kumppani.
Mulla ei ole lauluja; mie kuuntelen mettän lintuja.
Mulla ei ole tarinoita; tuuli ja sae viskutteleva mulle.
Mulla ei ole kirjoja; minun muistot oon minun kirjat.
Mulla ei ole kilpailuja; minun kilpailu oon elämä.
Mulla ei ole äitiä; minun äiti oon taimet ja virrat, jokka tukeva minua.
Mulla ei ole issää; luola, joka minua suojaa, oon minun isä.
Mulla ei ole opettaijaa, ei opetuslapsia; mie olen itte molempia.
Mie en tinkaa kenhenkhään kans; mie ko harvoin puhun.
Mie en sairastu; ainua tosi vaiva oon eppäily.
Mie en kethään rukkoile; minun usko oon se mitä tiän.

Enklanninkielestä: Bengt Pohjanen

Kategoriat: Meänkielisiä runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Sokko erakko

Bengt Pohjanen, Tornedalska öden och äventyr – Korpelarörelse

Tornedalska öden och äventyr – Korpelarörelse

Föreläsning Uppsala den 3 och 4 december 2015 (Heimdahl och Tornedalingar i Uppsala)

Jag har mina rötter i det multilinguala svenska Tornedalen, närmare bestämt i Pohjanen, ett område kring norra Botten, Pohja, matriarkatet i Kalevalaeposet. Pohjanen betyder Norrbottningen. Jag kommer från Alanen Kassa, två mil söder om Pajala, 16 mil norr om Pohjanen i Haparanda, jag är född 160 steg väster om Tsarens röda streck och kungens svarta band – Kungsådran som snarare utgör en gräns mellan två förvaltningsområden än två länder. Egetnligen gränsar Meänmaa, Vårt land, till Guds rike  och den gräns som makten dragit har vi inte brytt oss om, aldrig sett som en linje utan ett rum för möte och affärer. Gränsens tredje rum. Min farfar kom som gränsridare från Haparanda till Pajala, men lämnade tullen efter att ha anhållits misstänkt för medhjälp till smuggel. Han var en treögd tullman, hade två ögon till att se med och tredje till att överse med. Min far var smugglarkung. Mer om detta finns i min roman Smugglarkungens son, Norstedts, 2007.

Den spanske gränsfilosofen Eugenio Triaz hävdar att universum skapats vid gränsen. Det skulle inte förvåna mig om det skett på Toivolansaari, mitt i Torneälven, där min anfader, birkarlen Pakkainen, i gränsens tredje rum på medeltiden härskade och betalade en del av Ävsborgslösen och där senare anfäders laxfiske bidrog till grundandet av Svenska Akademien.
Men vi talar om mig, till ädlare ämnen vi skrider, för att citera Hesiodos i Theogonien, Gudarnas födelse.

Tornedalska öden och äventyr – Korpelarörelsen är ämnet för mitt föredrag i kväll. Jag skall först reflektera över Tornedalen – sådant det ter sig i verkligheten, i saga, legend och myt. Sedan några drag i Nordens mest mytomspunna rörelse, Korpelarörelsen, i sanning vår theogoni, som födde trealnarsgudar, leninistiska och korpelanska.

Sagan och legenden är skimret över ett folk.  Tornedalen – Sveriges tysta myr är rik på saga och legend, märkliga och osannolika äventyr. Selma Lagerlöfs Nils Holgersson såg oss inte, trots att den svenska skolan gett henne uppgiften att beskriva Sverige sådant det i verkligheten var. Hon lyckades med det motsatta: att dölja Sverige sådant det i verkligheten var, är och skall förbli.

Myren må ha varit tyst, men inte tom. Enligt Kalevala har den store poikkipuolinen/bilokativa siaren Väinämöinen läst in all sin kunskap, alla sina och våra sånger och sejdord i en tyst myr efter att han hade förlorat striden mot Marjattas son, född i ett stall. Marjatta hade blivit havande av ett lingon.

Bitter och besviken lämnade den store siaren sitt folk, men lovade återvända om Marjattas son mister sin makt.   Kanske återvände han i Nordkalottens störste siare, Salomon Fors (1819-1909), även kallad ”Kassan Salkko” (efter min hemby, där han var dräng), inte bara bilokativ utan också bitemporal då han än i denna dag nästan skrämmer slag på ensamma bilförare som då och då ser en fripassagerare i backspegeln när de passerar norra Kassa. Han tycker tydligen om att åka bil.

*

Tornedalen är rik på öden och äventyr, inte minst äventyrare. Tornedalingen har alltid varit på väg, till Brasiliens Gevalifält, till New Ports gruvor, bilfabriker i Detroit, indiankrig i Nordamerika och främlingslegionen i Marocko, vinterkriget och Sovjet.

Vi har mycket att berätta, men vi har drabbats av en både påtvingad och frivillig anamnes, av damnatio memoariae (förbannelse av vårt långa minne). Vi har som tyst och tålig minoritet levt i glömska om vårt eget ursprung. Lydigt har vi upplåtit våra öron till främmande ord om oss, av dem som tillslöt vår mun. Andra har definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss medan vi svalt de egna orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har försvagats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att definiera sig själv med främmande ord är svårt. Myren talar finsk-ugriska. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk. I Tornedalen talas nu ord utan rötter – hur skulle de då kunna stiga upp till Gud. För att citera den jiddischspråklige Baal Schem.

Den som inte vet varifrån han kommer vet inte var han är, inte heller vart han är på väg. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. Våra fäder skall inte behöva dö en gång till. De behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet, enligt Eyvind Johnson.

Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna i henne. Inte ens en frivillig anamnes kan förinta våra minnesmärken: labyrinten i Vojakkala, Särkilax tempel, ett av Sveriges äldsta, inte heller det höga hemoglobinvärdet vi fått från vallonerna och som gjorde även mig till en duktig skidåkare och som gett oss Eero Mäntyranta, Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Mona-Lisa Malvalehto, vi är alla av samma vallonsläkt. Vi har geniala smeder som gör vad de vill av järn och framgångsrika affärsmän, ett arv från belgiska judar som på 1600-talet flydde pogromer och fick en fristad i det generösa och mångspråkiga Tornedalen. Vi kan inte leva i det förgångna, men det förgångna lever vidare i oss, även ordsmideriet.

Historia är inte politiserad myt utan levt liv.

Meänkieli är hotat och därmed sagan, legenden, sejdorden och myten. Man kan inte stämma blod på svenska. Blodet lyder inte svenskan.    Så länge språket lever vet vi vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Så länge vårt språk talas här, behöver vi inte låsa dörrarna, sade en i min hemby.

Utan språk försvinner det långa minnet, som har en själ och språket är dess fingeravtryck.      Ett av de äldsta orden som vi har gemensamt med många ugriska språk är Girija, ordet för det långa minnet, som estetiserad i legend, sång, besvärjelse, myt, saga och berättelse ger oss vår självförståelse. I Girija, berättleserna om våra öden och äventyr ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Jag vet vem jag är. Jag säger ”estetiserad” därför att det finns också ”politiserad” myt.

Estetiserad myt ger ett folk dess självförståelse på djupet. Politiserad myt har ett annat mål – att glömma fäderna och därmed framtiden. Skapa en framtid utan rötter, en framtid som påstås bära lycka åt alla. När man vill slå mynt av den politiserade myten får den etnorasistiska undertoner. Om den politiserade myten får sista ordet dör fäderna en gång till.

Ett exempel är den seglivade politiserade myten om hur staten förbjudit finskan i Tornedalen. Att påstå detta är som att påstå att den svenska skolans bottenplats i dag beror på att staten har förbjudit kunskapen i skolan. Vägen till bottenplatsen är asfalterad av en politiserad pedagogik som Stellan Arvidsson sägs ha hämtat från DDR. (Må vara hur det vill med den saken, politiserad pedagogik har samma mål som politiserad myt)    William Snell har i en artikel (publicerad i Meänmaa 3-4/2015) visat att det även i Tornedalen var en galen pedagogik som var orsaken till att vi inte längre skulle undervisas på vårt eget språk. Jag citerar: ”År 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan.”
Efter att ha läst Snells artikel, fick jag även svaret på gåtan Snell. Han är en av dem som mest aktivt kämpat för finskan i Tornedalen samtidigt som många vittnar om att han inte bara godkände anmärkningar utan själv också bestraffade elever som talat finska. Naturligtvis: risbastun, örfilen, anmärkningsboken och nackhårspedagogiken ingick i den tidens fostran av barn och unga, överallt i vårt land. En ny pedagogik från USA entusiasmerade många lärare. Det hade visat sig vara mycket svårt att lära barnen svenska. Nu hade man fått verktygen: bara svenska! Även min fröken Anna, världens snällaste lärarinna, som aldrig bestraffade oss för finskan, sade i ett TV-program om mig: ni ser hur bra det gått för Bengt. Hon trodde på pedagogiken. Jag lärde mig svenska och är tacksam för det, men förmodligen hade det funnits andra pedagogiska grepp som även utvecklat mitt modersmål, tornedalsfinskan.
Själv har jag använt mig av denna pedagogik genom att bara tala meänkieli med mitt yngsta barnbarn.

*

När jag 1978 skrivit mitt första förlagsavtal på Norstedts ropade förläggaren, Thomas von Vegesack, ut i korridoren: ”Nu gör Tornedalen sitt insteg i den svenska litteraturen genom Riddarholmen!” Den tysta myren började tala. Ett annat språk än de politiserade myternas långlopp med dess etnorasistiska undertoner.

Sveriges mest förtalade väckelse finns i Tornedalen, nämligen laestadianismen och där finns också Nordens mest mytomspunna rörelse, Korpelarörelsen. Dessa är både estetiserade och politiserade. Estetiserade av mig i romaner, pjäser, essäer, krönikor och berättelser.

Jag har i fyrtio år studerat denna märkliga rörelse. Mina manus vägen 32 kilo.    Det har varit känsligt och i stora stycken tabubelagt. Liksom mycket annat jag behandlat i romaner, pjäser, operor och film.

*

Konstens uppgift är bl. a bryta tystnader, vilket är lättare sagt än gjort! Makten vill lägga locket på och offren skäms och skuldbelägger sig själva. Det väcker starka känslor.

Själv har jag som författare erfarenheter av allt detta: bombhot, censur och hot om avrättning. Jag har varit utsatt för fysiskt våld och verbal förbannelse. Allt detta är jag förstås väldigt stolt över.  Mitt skrivande fungerar.

När man närmar sig gåtan Toivo Korpela måste man korsa många tystnader. Berättelsen om Toivo Korpela börjar i Ähtäri (Etseri) i Vasa län, Österbotten, Finland. Jag började där. Försökte intervjua folk, men skörden var mager. Inte ens en gravsten hittade jag. Men skam över den författare som ger sig. Jag fick kontakt med en präst som utan att själv ha förstått det, hade gett Toivo Korpela den sista nattvarden när denne låg på dödsbädden i januari 1963. Den gripande berättelsen hittar ni i Tornedalska öden och äventyr I – Korpelarörelsen s. 92.

Toivo Korpela kom till Tornedalen i början av 1930-talet. Kommunistledaren Hilding Hagberg berättade för mig att hans egen missionsresa i Tornedalen misslyckades eftersom han var ateist. Korpela var kommunist och trodde på Gud. Budskapet gick hem. Domkapitlet i Luleå försökte vid den tiden hindra finsktalande predikanters verksamhet. Korpela talade mycket vacker finska och blev därför utsatt för domkapitlets trakasserier. Med hjälpa av oheliga allianser lyckades man sprida så mycket förtal att han den 30 januari 1935 lämnade Tornedalen för att aldrig mer återvända.

Korpelarörelsen var nog aldrig Korpelas rörelse.

Vad var den då?

*

30-talet var en brytningstid.

När tiderna förändras går gamla värden förlorade. Våldets och ondskans vindar blåser över fridens hemstränder och etiska regler vänds upp och ner. Människan känner sig som en gäst och främling. Då uppstår nya politiska idéer och religiösa rörelser som erbjuder gnosis, andlig insikt, visdom och politisk medvetenhet.

Intet nytt under solen, påstår Predikaren.

Vad säger ni om denna text:

terror, störningar, osäkerhet, tvivel, splittring – i detta har många illusioner och tomma fantasier sin grund, som om människorna vore nedsänkta i sömn och omgivna av kaotiska drömmar. Antingen är de i full färd med att fly någonstans, eller också närmar de sig utmattade efter att ha jagat andra flyende. Antingen är de i färd med att utdela hårda slag, eller är själva offer för sådana slag. De faller från höga höjder, eller befinner sig i luften utan vingar. Och ibland är det som om folk var i färd med att mörda dem, trots att det inte finns någon som förföljer dem. Eller också håller de själva på att mörda sina grannar, för deras händer är nedsmorda av blod. Och när de som ser dessa saker och vaknar upp ur sin förvirring är synerna borta – syner och skeenden som aldrig ägt rum… De finns bara där som en dröm i natten.

Är detta en berättelse från en natt i New York? Eller ett vittnesmål från det blodiga Irak och Syrien? Våldets Malmö? Terrorns Paris? Nej, denna mardrömsliknelse ingår i det nästan tvåtusen år gamla Sanningens evangelium som man 1945 hittade i Nag Hammadi. Texten är skriven av den alexandrinske poeten, sexmystikern, feministen och gnostikern Valentinus.

Gnosticismen

Tiden var kaotisk. Religioner blandades. Stormakten Rom hade börjat falla samman. Pengarna räckte inte till. Arméerna klarade inte av att bekämpa terrororganisationerna. Politikerföraktet var så stort att man valde en häst till kejsare. Den unga kyrkan var i gungning.

År 130 e.Kr. skrev kejsaren Hadrianus ett brev om det kyrkliga kaoset: ”Man kan se biskopar som menar sig vara kristna frambära sina hyllningar till Serapis [en egyptisk gud, min anm.]. Det finns inte en enda präst – samarit, jude eller kristen – som inte är matematiker, magiker eller siare. När patriarken i egen hög person anländer till Egypten riktar han sina böner både till Kristus och till Serapis för att göra alla lyckliga…”

I den här urbana miljön i Alexandria föddes gnosticismen, en proteströrelse som levt ända in i vår tid. Den har även haft nedslag i Meänmaa, i Korpelarörelsen, där vi hittar de gnostiska inslagen och tankarna: Guds dårskap som hemlig visdom, en ny födelse i syndens mörka natt, feminism och sexuallibertinism. Jag har i min roman Dagning; röd! sammanfattat rörelsens feminism sålunda: ”Det är inte så att Gud bara skapat näsan på kvinnan och Djävulen kastat baken på henne efteråt.” Den här meningen som jag formulerat är ett av gnosticismens mest centrala budskap i många religiösa sekter och politiska rörelser: en hemlig visdom som påstås leda till medvetenhet, vi finner fanatism, incest, pedofili och andra normbrytande sexuella aktiviteter. Den som kommer ut ur okunnighetens dolda skrymslen och skrubbar blir genom en inre gnosis befriad från sexuellt och patriarkalt förtryck.

Gnostiska tankar och idéer finner vi hos ministrar i vår nya regering. Framtidsministern Kristina Persson hävdar att hon blivit mördad på 1300-talet och att hon levt som torparhustru på 1800-talet i Finland.

Valentinus’ lärjunge, Theodotus, skriver: ”I köttet nu är mitt namn Gongessos.” Framtidsministern skulle kunna säga: ”I köttet nu är mitt namn Kristina Persson.”    Tänk om hon i framtiden föds som sverigedemokrat!

Sex som glädjeolja

Marianne Fredrikssons (1927-2007) kända roman Enligt Maria Magdalena bygger på gnostiska texter. Dan Browns Da Vincikoden hävdar att Jesus och Maria Magdalena hade varit ett par och fått barn. Det är inga nyheter Brown kommer med. I det gnostiska Filippos Eros-evangelium kan vi läsa följande: ”Maria Magdalena är Jesu följeslagare. Men Kristus älskade henne mer än alla lärjungarna och brukade kyssa henne på munnen. De övriga lärjungarna blev mycket förtörnade. De sade: ’Varför älskar du henne mer än oss?’”

Breven från Korpelarörelsens ledare andas gnosticism. Han använder samma bildspråk som föregångarna tvåtusen år tidigare, och samma bildspråk som gnostiskt påverkade rörelser har i dag. Han skriver (i min övers.): ”Det är precis den kärlekens olja som vi finner i oss själva när vi lär känna honom. Vad är denna kärlekens glädjeolja? Det är det heliga Begär som förorenats av Förnuftsdjävulen och dess dygdiga Satan, det begär som allt levande, synligt som osynligt, har skapats av, denna ordets kraft, begäret, har blivit kött och verkar i alla människor som kommer till världen.”

I Korpelarörelsen är således Jesus själv det rena begäret som skapat allt (genom en sexuell akt). I Filippos Eros-evangelium heter det: ”Och därför är det så att världen inte skulle existera: i den sexuella föreningens fullkomning…vilar tillvarons bild.” Samlaget är alltså även en ikon för skapelsen.

I ovan nämnda ”herdabrev” förklarar ledaren, Siikavaara, att det finns en dödens bok och en livets bok. Det är frågan om samma bok men: ”Detta Guds underbara ljus blir för alla djävlar ett rent mörker…så att de måste uppfatta den av Gud givna drivande kraften som står i livets tjänst enbart som en Djävulens orenhet, och sedan göra daglig bättring för den och därmed ge Fader Djävulen äran för begäret.”

Allt är på ett gnostiskt sätt vänt upp och ner: den som bekänner en sexuell aktivitet som synd ärar Djävulen och den som utövar fri sex ärar Gud. Det är alltså en helt ny värdegrund. Och en mycket modern sexundervisning, sådan den i dag bedrivs i skolor och kyrkor och samhälle. Gnostikerna och korpelanerna skulle klara all certifiering i dag. Gud älskar inte bara syndaren utan även synden, påstår vår tids gnostiker.

Gnostikerna certifierade sina anhängare i Brudkammaren: ”Brudkammaren är det innersta heliga. Makterna kan ej se dem som är klädda i renhetens ljus. I föreningens sakrament är var och en klädd i detta ljus…Kärleken kallar aldrig någonting för sitt, ändå kan den äga alla ting…Den säger att allt detta är ert.”

Ljus och mörker, liv och död, ont och gott, sex och kärlek, allt vänds upp och ner och en helt ny värdegrund skapas. Filippos Eros-evangelium igen: I de vanliga äktenskapen sker den sexuella föreningen om natten och då tänds ett ljus som brinner ner och det blir mörkt. Men i Brudkammaren tar glädjeoljan aldrig slut, ljuset är evigt och samlaget sker under dagen, ”vars ljus aldrig slocknar”. Begäret är rent oavsett kön och sex som glädjeolja brinner i ett evigt ljus.

Gud har skänkt människan begäret. Därför får man varken skämmas för det eller döda det. Korpelaledaren frågar i sitt ”herdabrev”: ”Är alla Guds skapade gärningar heliga gärningar?” Han avser det sexuella begärets olika former och akter. Sex är ett mysterium och ett sakrament.

Korpelarörelsen är naturligtvis mycket mer än sex, men då den förknippas mest med det vill jag här sätta in deras tankegångar i en vidare kontext.    I min bok Korpelarörelsen – Tornedalska öden och äventyr I, kan den intresserade läsa om kristallarken och tidens slut samt andra utopistiska föreställningar. Korpelarörelsen utvecklades i fyra faser:

1) 1932-1934: Korpelas tid

2) 1934 – juni 1935: väntan på arken, Mose psalmer och   Lammets sånger

3) Juni 1935-1937: frihetstiden

4) 1937 – våra dagar: skammens tid

Korpelarörelsens teologiska, filosofiska och politiska kontext är språklig-kulturell laestadianism och feministisk-sexistisk gnosticism. De olika faserna avspeglar detta mycket klart och tydligt. Åren 1935-1936 var en tid av nyorientering och sökande. Den 20 juli 1936 valde Siikavaara väg och i ett brev daterat den 2.4.1937 befäster han de nya läropunkterna. Så här skriver han: ”Tillräknade Gud Abraham det som en synd när han tog sig två hustrur? …Såg Gud det som en synd när Lot drack sig berusad och gjorde sina båda flickor med barn? Tillräknade Gud David det som en synd när han förutom Sauls dotter skaffade sig ytterligare sju hustrur? Tyckte Gud att Salomon begick synd då han hade tusen hustrur? Och fördömde han Hosea då denne äktade en hora och dessutom köpte sex? Höll Jesus det för synd när han vid bröllopet i Kana gjorde sex baljor brännvin så att bröllopsgästerna fick supa sig fulla?”

För paradisets barn gällde inte längre de världsliga lagarna. Gud hade inte skapat synden. Han hade tvärtom skapat människans alla lemmar att fullt ut i frihet njuta och låta den kosmiska fria kärlekens andedräkt blåsa genom varje bröst.

Sommaren 1937 anordnade man dans som en manifestation av den nyvunna friheten och mot det laestadianska förbudet att dansa vals, hambo och polka. Rörelsen hade en egen kantor som spelade dragspel, syndaskrynklet och Djävulens lungor. Med dragspel på ryggen skulle man till himlen från det jordiska paradis som med arken hade landat i Meänmaas befriade byar. Villiruusu (Vildrosen) blev rörelsens egen favorit. Den besjunger den i skogsbrynet dolda skatten, vildrosen, nu paradisets egen blomma. Så ville paradisets barn lovsjunga Gud och tacka honom för Paradisets härlighet, där Livets träd, mannens könsorgan stod, redo att gå in genom kvinnans paradisport som doftade salighet. Allt detta är gnostiskt bildspråk.

Kortleken var illa sedd i de laestadianskt präglade Meänmaa. Även mot detta manifesterade man genom att spela femkort och mas. Det var oskyldigt tidsfördriv.

Till en början var det svårt att övertyga de laestadianskt fostrade människorna om de nya läropunkternas bibliska halt, men när spriten kom in i församlingen blir man ”så fullkomligt galen att en nykter person inte ens vill se åt en. Om jag inte druckit av detta förbannade brännvin skulle jag inte sitta här…”, skriver Siikavaara.

Hur var det då i verkligheten med den sexuella friheten, den som Korpelarörelsen blivit mest känd och omskriven för? Många myter och rykten har varit i svang. Sanningen är nog den att väldigt mycket är överdrivet. Nakendans förekom inte mycket. Samlag för öppen ridå var sällsynt. De flesta deltog aldrig i sexlekar. Med nakenheten ville man visa att kroppen inte var syndig. I paradiset hade Adam och Eva inga kläder på sig.

På den tiden fanns inga sexleksaker att köpa på apoteken. Numera måste alla apotek tillhandahålla sådana. Man tager vad man haver, sade Cajsa Warg. Man tog en kam och en brödpensel. Kamningen gick till så att man drog ner byxorna och någon kammade könshåren. Akten var inte sexuell utan en lek. Penslingsakten genomfördes så att en troende hällde ljummet vatten längs ryggraden, vars slut penslades och sedan torkades med en trasa.

John Pohjanen, som jag 1961–1962 bodde hos i Nasua, berättade för mig att han och brodern Leo, min farfar, hade sålt hästar i de Övre byarna och hamnat på ett möte. Någon av de närvarande hade börjat sniffa och nosa och påstå att det luktade främmande ande. John och Leo kastades ut i snödrivan.

Farfar berättade att han varit på ett möte där man placerade nakna kvinnor i rader på golvet i pörtet. Männen skulle krypa över dem och där de tändes av begär, där skulle de tillfredsställa det. Farfar beklagade att de placerat de vackra flickorna från Kiruna vid bortre väggen. Detta berättar jag med det förbehållet att farfar var en god historieberättare. Sant är att ätandet av nattvarden vid den tidpunkten betydde samlag i församlingen.

Polisen ingrep.
När de nu möts på byn ler de.

Mina laddade möten med kvinnor i rörelsen finns i boken Tornedalska öden och äventyr – Korpelarörelsen.

Och min kommande självbiografi.

Kategoriat: Föreläsningar | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Tornedalska öden och äventyr – Korpelarörelse

Ovidius Metamorfoosista Thisbe ja

Publius Ovidius Naso
Metamorfoosit
Thisbe ja Pyramus

Thisbe ja Pyramus hään, kaikista nuorista kommein,
Pyramus, kauhniimpaa tunne itä ei länsi ei kukhaan,
tarina sannoo, net elit seinä vain erotti nuoret.
Kupunkin Semiramis, rakentannu kerran,
tiilit vahvistit muurit, seinät lujat ko kivet.
Krannina otethiin ensin askelheet rakhauen tiele,
sitte se rakhaus niin sytty, tuliset liekit nyt poltit.
Halusit nuoret kans tulla soihtujen loisteessa olheen,
mutta nyt vanhemmat estit liekin ko syttyny oli.
Kelheen ei sanottu mithään, viittomakieltä net käytit.
Salsassa liekki vain palo, kasusi aikansa silti.
Talojen seinässä rako, josta net ilmotit sallaa,
olisko rako jo ollu, meneppä ja sano jos tiät.
Kukhaan ei raosta tieny, rakhaus löytää vain piilot,
ääniä kulki nyt sieltä, toisile viskutus kuulu,
hellyyen sanoja kulki, Thisbe ja Pyramus seisoit,
hengitys raosta kulki, monesti seisoitta siinä,
Thisbe sie toisela puolen, Pyramus sie toisela,
halujen huulista lähti lämmintä ilmaa,
jota tet imittää itheen, Thisbe ja Pyramus.
”Kaemielinen olet sie seinä, ko piät meitä erossa
ja rakhauen estät, net valitit ja itkit.
”Helpointa mailmassa olis, antaa ihotusten olla.
Liikaakos pyyämä? Jos asia oon niin,
anna huulten yhtyä, suuela toisia, eikös?
Kiittämättömiä met emmä ole emmä halvaakhaan olla.
Rakastavien korvhiin olet kuiten auassu tien,
sitä emmä unhota koskhaan! Ilottemme siittä.”

Kategoriat: Meänkielisiä runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Ovidius Metamorfoosista Thisbe ja

Salomon Viishaus

Salomon viishaus

7. kapitteli

1.
Mie olen kuolevainen ihminen mieki,
niinku kaikki muut,
sen pahnaa, joka ensisti maasta mookathiin.
Lihan mallin mie sain minun äitin kohtussa
2.
kymmenen kuukauen aikana;
mie juoksin kokhoon äitin veressä,
miehen siemenestä öisessä rakhauennautinossa sekotuin
3.
Ko mie synnyin mie vein henkheen
sammaa ilmaa ko muut,
ja mie varisin sen maan pääle,
joka kantaa meitä kaikkia,
sen saman itkun alle,
joka oon jokhaisen ihmisen ensi ääni.

4.
Minut hääty kapaloia,
minua hääty hoitaa murehtien.

5.
Näessi, kuninkhaalakhaan
ei ole muuta alkua:

6.
Kaikila oon vain yks tie elähmään
ja yks tie siittä ulos.

7.
Siksi mie rukkoilin Jumalaa
ja Hään anto mulle ymmärystä;
mie huusin Hänen puohleen
ja Viishauen henki tuli minhuun.

8.
Mie valittin Viishauen valtasauvan
ja kuninkhaan valtaistumen siasta
ja halveksin rikhautta tyhjyyennä
Viishauen rinnala.

9.
Mie en värteerannu tyyhriintä jalokiveä
yhtä korkeaksi ko Häntä,
näessi, Viishauen rinnala kaikki kultaki
muuttuu arvottomaksi hietamaaksi
ja hopean arvo likaseksi mullaksi.

10.
Mie rakastin Häntä enämpi
ko terhveyttä ja korreutta,
ja mie valittin Hänet
ennen päivän valoa,
näessi, Viishauen valo ei ikinä sammu.

Meänkielennös Septuagintasta

Bengt Pohjanen

 

Meänkielenös: Bengt Pohjanen

Kategoriat: RAAMATTUA | Kommentit pois päältä artikkelissa Salomon Viishaus

Bengt Pohjanen, Släck lampan, det är den som drar ut dem

Släck lampan, det är den som drar ut dem

Ovanligt många barn föddes förr i världen i februari-mars. De var avlade i juni-juli, mest troligt under midsommarhelgen, kärlekens ljusa högtid. Barnmorskan hade bråda tider i mörka vintern. Hästarna kördes löddriga från by till by. När barnmorskan Lydia i en by skulle hjälpa till vid en förlossning gick strömmen och det blev mörkt i kammaren. Men hon hade till all lycka en ficklampa som hon lyste med. Husfar stod vid dörren och såg till sin stora förfäran att det kom en till och när den tredje var på väg ropade han: ”Släck den där lampan, det är den som drar ut dem!”

Kategoriat: Shot stories/Jutut | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Släck lampan, det är den som drar ut dem

Bengt Pohjanen, Sammuta veikkosen se lampuu

Bengt Pohjanen

Sammuta veikkosen se lamppu

Meänmaassa oon aina syntyny paljon kläppiä helmi- ja maaliskuussa. Se johtuu tietenki siittä, ette kesä- ja heinäkuu, olletiki juhanusaiijat, olit siittämisen ja rakhauen aikaa. Paarmuskala oli kolo hoppu ja hevoset vahtesit ko sitä viethiin kylästä toisheen. Lyytia-paarmuska oli kerran yhessä kylässä auttamassa lasta mailhmaan ko sähkö katkesi. Mutta sillä oli plakkarilampuu ja sillä se pärjäsi. Ensin tuli yks ja sitte toinen. Ko kolmas kläppi alko paihnaan ulos talon isäntä huusi: ”Sammuta veikkosen se lamppu, se valo niitä tänne vettää!”

 

Kategoriat: Shot stories/Jutut | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Sammuta veikkosen se lampuu

Huomena uusi päivä/Imorgon är allt som vanligt

ensam

Lina Stoltzin Imorgon är allt som vanligt, Rabén & Sjögren, 2014 (Huomena uusi päivä, Barents Publisher, 2014) romaani oon tramattiseerattu ja saapi ensi-illan Luulajassa Ebeneserissä lauantaina 28.11. kello 15.00. Palkittu ja kiitetty kirja kertoo kunka lapsen oon ellää perheessä, jossa oon salattu alkkoholismi. Näytelmän oon kirjottannu Lina Stoltz ja Tornionlaakson teatteri esittää sen. Carina Henriksson oon ohjanu.

sari

Sari Oja esittää alkkoholiseerattua äitiä, joka aika ajottain juopi muutaman päivän.

fler

Lapsen yksinhäisyys ja avuttomuus oon liikuttavasti kuvattu.

Imorgon är allt som vanligt av Lina Stoltz, Rabén & Sjögren, 2014 har dramatiserats av författaren själv. Den sätts nu upp av Tornedalsteatern och får premiär den 28 november kl 15.00 på Ebeneser i Luleå. Carina Henriksson har regisserat pjäsen med det brännande aktuella temat: hur mår ett barn i en familj med dold alkoholism? Romanen är prisbelönt och en mycket stark pjäsuppsättning väntas. bild

Kategoriat: Teatteri | Kommentit pois päältä artikkelissa Huomena uusi päivä/Imorgon är allt som vanligt

Bengt Pohjanen, Hemoglobinvärdet och rieskan är inte minoritetsgrundande

Hemoglobinvärdet och rieskan är inte minoritetsgrundande

– Föredrag vid LRF:s årsmöte i Lappträsk 21.11.2015 –

Jag har språket från öst och ansiktet från väst. Jag är i likhet med miljoner andra européer och människor i alla världsdelar en gränsmänniska. Som flerspråkig människa är jag en del av en stor gemenskap och språklig-kulturell aristokrati, men som individ vilar ett hot över mig: ”När ett språk dör, dör ett folk”, har för mig blivit något av ett valspråk. Och min är: ”Jag är en av de sista av detta språk och denna stam, rädda oss – nu!”

Mitt födelsespråk har jag fått med modersmjölken. Om det dör har jag visserligen kvar svenskan, det inlärda indoeuropeiska språket, jag fått från väst. Jag har också kvar mitt ansikte som jag fått från valloner, judar, finlandssvenskar, finnar och svenskar. Men mitt språk är min värld och när språket försvinner – försvinner den värld som språket är bärare av. Tornedalen bli en svensk kultur – lik Överkalix och Piteå, med en del egenheter som tunnbröd och palt. Vi har rieskan. Den är god men räcker inte som grund för en minoritetskultur.

Och vad värre är: när mitt språk dör, dör jag och mina fäder en gång till.    Jorden vår arvedel, heter en alldeles utmärkt liten skrift av överstelöjtnant Emil Iivari. Så sant! Med rätta älskar vi vår bit av detta klot!
Vore jag så född på en vid kanten av en myr, skulle jag hålla den för världens bästa plats. Jorden har talat sitt språk före de ugriska och uraliska orden, före samiskan, meänkieli och finskan. Trädens sus och isens råmanden, vattenfallens dån och porlande diken var före oss och alla språk. Ni som är här i kväll – om ni nu inte bara administrerar jord – vet vad jag talar om. Ni, vi förstår språket som var här före orden. Vi vet när vi kör över språkgränsen. Luften meddelar det.

*

Tornedalen – Sveriges tysta myr, som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson inte såg, trots den uppgift den svenska skolan gett henne: att beskriva Sverige sådant det i verkligheten var. Hon lyckades med det motsatta, att dölja det Sverige sådant det i verkligheten var, är och skall förbli.

Myren har varit tyst såtillvida att vi änge nog har vi levt i glömska om vårt eget ursprung. Länge nog har våra öron lyssnat till främmande ord om oss, av dem som tillslöt vår mun. Men inte bara det. Även en frivillig anamnes kan också drabba ett folk, en kultur och ett språk. Vi har drabbats av den. Andra har definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.

*

Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet.
Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne. Inte ens en frivillig anamnes kan förinta våra minnesmärken, labyrinten i Vojakkala, Särkilax och det höga hemoglobinvärdet vi fått från vallonerna och som gjorde även mig till en duktig skidåkare och som gett oss Eero Mäntyranta, Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Mona-Lisa Malvalehto, alla av samma släkt, dit även jag hör och Timo K. Mukka. Vi kan inte leva i det förgångna, men det förgångna lever i oss.    Skrivandet, berättande och ett absolut gehör för orden lever i mig och jag lever i meänkieli, det språk som jag med modersmjölken fått från öst och i svenskan, som jag fått som gåva från väst – av fantastiska lärare i Kassa B 2-skola.

Men språket är hotat. Inte det höga hemoglobinvärdet. Det kan aldrig utgöra grund för ett folk. Blut und Boden har vi sett nog av och skallmätningsapparaturen skall aldrig mer norrut för att definiera oss? Så länge språket lever vet vi vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg.    Utan språk försvinner det långa minnet. Vi vet inte varifrån vi kommer, vilka vi är och vart vi är på väg. Den som glömmer fäderna, glömmer sin framtid.
Det finns massor med uraliska/ugriska folk. Vi har många ord gemensamt. Ett av det viktigaste och äldsta är ordet för det långa minnet, Girija, som estetiserad i legend, sång, besvärjelse, myt, saga och berättelse ger oss vår självförståelse. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Jag vet vem jag är. Jag säger ”estetiserad” därför att det finns också ”politiserad” myt.

Sagan och legenden är skimret över ett folk. Estetiserad myt ger ett folk dess självförståelse på djupet. Politiserad myt har ett annat mål – att glömma fäderna och därmed framtiden. Ett exempel är den seglivade myten om hur staten förbjudit finskan i Tornedalen. Att påstå detta är som att påstå att den svenska skolans bottenplats i dag beror på att staten har förbjudit kunskapen i skolan. Vägen till bottenplatsen är asfalterad av en pedagogik som via de politiserande pedagogerna, främst Stellan Arvidsson, hämtade modellen från DDR.

William Snell har i en artikel (publicerad i Meänmaa 3-4/2015) visat att det även här var en galen pedagogik som var orsaken till att vi inte längre skulle undervisas på vårt eget språk. Jag citerar: ”År 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan.”

*

När jag för 37 år sedan hade skrivit mitt första romankontrakt på Norstedts förlag öppnade förläggaren Thomas von Vegesack dörren ut till korridoren och ropade: ”Nu gör Tornedalen sitt insteg i den svenska litteraturen genom Riddarholmen”.
Sedan dess har jag oavbrutet tjänat Girija, vårt långa minne, vitt och stort, brett och oändligt som snöhavet i Meänmaa som består av enskilda snöflingor.
Varenda minnesflinga ur det stora och långa minnet är till form lika ändamålsenlig som fulländad i skönhet som den hexagonala snöflingan: den skall med sina sex armar dra till sig andra snöflingor, haka fast i varandra och bilda drivor på marken. De ser exakt likadana ut, men i själva verket är ingen snöstjärna den andra lik. En fågel påminner om en andra fåglar, en människa om oss alla, men det finns inte två exakt likadana människor, inte två exakt likadana fåglar, inte två exakt likadana snöflingor, inte två likadana minnesfragment. För att bli en stor berättelse måste våra minnesflingor haka i varandra, locka dem till varandra, med skönhet och med fulländad form. Dikt kallas det. Dikt strävar efter skönhet och form. Skönhet och sanning och synonymer i många språk. Skönheten är en avglans av sanningen.

Jag är som författare lik ett barn som springer ut så fort snöflingor dalar, räcker ut tungan, smälter den och låter den sedan safta sig i munnen och olja tungan till nya sånger, nya berättelser.
Vi kommer en enda gång till denna värld och vi lämnar den en enda gång. Som gäster har vi två seder: komma och gå. Vi dör här för att vi är födda hit. Även vi blir en minnesflinga en gång.

*

Nu arbetar jag på en serie Tornedalska öden och äventyr. Den kommer att omfatta minst fem verk. Den första delen handlar om Korpelarörelsen – Nordens mest mytomspunna rörelse. Myten om den har ofta varit politiserad. Jag har försökt estetisera den för att nå en djupförståelse och för att även ge den sagans skimmer. Jag har gjort det i romaner och pjäser som spelats hemma och utomlands, inte i Pajala, där den politiserande anden Owe Pekkari i strid med svensk grundlag drev igenom ett beslut i självaste kommunstyrelsen, att pjäsen inte fick visas i Pajala kommun.

Boken består av tre delar: en dokumentärskildring av ett tidsvittne, Oskar, en före detta tullman som blivit smugglare. Han är en god berättare och har ett gott minne. Det var han som i släde transporterade Toivo Korpela norrut till de Övre byarna, där den extatiska rörelsen fick fäste. Oskar nämner ledarna vid namn men har också en god berättares förmåga att göra fiktion av fakta, vilket ger berättelsen svikt och flyt. Den andra delen bygger på mina mångåriga forskningar om Toivo Korpela. Här ges en mycket tillförlitlig bild av den mytomspunne mannen från Ähtäri (Etseri) i Vasa län, Finland. Den tredje avslutande delen är mitt försök att ge en bild av rörelsen i dess senare extatiska skede då nattvarden blev lika med samlag och då medlemmarna väntade på en ark av kristall som skulle föra den 666 utvalda till Palestina. Jag är troligen den ende utomstående som rörelsens kvinnor och män öppnat sina hjärtan för och berättat vad de varit med om. Över berättelsen vilar en värme av förståelse och försök till analys och fakta.

 

Kategoriat: Föreläsningar | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Hemoglobinvärdet och rieskan är inte minoritetsgrundande

Meänmaa 3-4/2015

Kuva kannesta_Aikakausaviisi 3-4_2015

 

Tidskriften Meänmaa utges 2015 som två dubbelnummer. Detta beror på att vi missade ansökningstiden för kulturtidskriftsstöd för året. Skulle denna viktiga tidskrift nu gå i graven efter 6 årgångar? Nej, det får inte ske, tänkte jag som ansvarig utgivare. Redaktionen beslöt att utge tidskriften som en antologi i två delar. Utöver det föreslog Hannu Töyrylä att vi skulle försöka starta en nättidning. Sagt och gjort! Hannu skapade TIUKU: http://liipetti.net/aviisi/2015/04/30/nettiavisi-oon-nyt-tiuku/    Meänmaa har publicerat texter av hög kvalitet. Vi har varit öppna för olika dialekter samtidigt som vi medvetet försökt utveckla ett skriftspråk. Jag tror inte att Meänmaa någonsin hamnar som bottenpapper i undulatburar.

Meänmaa ändrar utseende och även innehåll. Den blir mer lik en bok medan vår nättidning TIUKU kommer att leverera nyheter och rapporter inom kulturen. Meänmaa blir en kulturtidskrift och en bok med texter på meänkieli och texter på andra språk om meänkieli och meänkielispråkig litteratur, poesi och andra genrer.

Media idag är flåsig. Den vill vara på plats en kvart innan händelsen. Nyheter kommer och nyheter går.

Jag är övertygad om att litteraturen alltid förblir en nyhet, ibland i tusen år.

Meänkielispråkiga författare behöver en egen kanal. Meänmaa vill vara en sådan. Den vill också låta översatta texter från de stora språken flöda längs denna kanal.

Meänmaa kommer att finnas i bokhyllor. Det betyder att den följer med flyttbilen till nya bostäder, här hemma och i Fjärranland.

Kategoriat: På svenska | Kommentit pois päältä artikkelissa Meänmaa 3-4/2015