Lär dig i stället för att gnälla!

2015-07-15 11.51.08 aili eriksen
Aili Eriksen firade Meänflakudagen den 15 juli 2015. Foto: Lars Lampinen

Aili Eriksen, Lär dig i stället för att gnälla!

Tankar kring lärande av det kvänska språket

Har du svårt att våga prata? Är det så, att du bara kan enstaka fraser och ord på kvänska? Känner du sorg över att du förlorat din identitet och ditt språk?  Kanske kan mina erfarenheter vara till hjälp. Det är självklart tråkigt att man inte har fått lära sig språket, men i det ligger också hotet att man förblir i det. Det är lätt att man bara accepterar situationen och inte försöker att göra någonting åt den.

Det är sant, att ett litet barn inte själv kan välja sitt språk, men det kan en vuxen person göra, som har lusten att lära sig. För mig var det sorgligt när jag inte kunde behärska det kvänska språket. Jag var nog mera arg än ledsen och det var det som gav mig motivationen att fortsätta. Därför vill jag säga, att du först måste fundera över hur viktigt det här språket är för dig. Dessutom måste tänka på hur mycket tid och resurser du kan lägga ner på att lära dig det.

Ett sätt att lära sig kvänska är givetvis att besöka platser där språket används, och att vara väldigt lyhörd. Kommer du i samspråk med en kvänspråkig, kom då överens med den personen, att ni enbart använder kvänska tillsammans och att hen till en början använder lättfattliga ord och meningar. Du skall också övertyga din samtalspartner om, att det är så du vill ha det, i annat fall kan hen börja prata nordnorska med dig. Skulle det ändå hända, så svara frimodigt på kvänska. Kom ihåg att andra inte kan göra jobbet åt dig, det är du själv som alltid skall svara på kvänska på tilltal, fast det är sannerligen inte lätt. Gör så i alla fall, och det spelar absolut ingen roll om det blir fel då och då.  Språkkunskapen kommer succesivt att bli bättre. Inte ens kvänspråkiga har kunnat språket perfekt från början, och inte har de lärt det av sig själv. När du lär känna en person genom det kvänska språket, så kommer det att bli ert gemensamma språk och det kommer att kännas naturligt att prata det.

Ifall en person inte har tid att lära dig tillräckligt ofta, så sök upp andra kvänspråkiga. Så länge du inte behärskar språket tillräckligt bra, så är det en fördel att ha en stor bekantskapskrets. Då har man en möjlighet att lyssna på andras samtal på kvänska och efteråt analysera ordens och meningarnas betydelser. Sök även upp någon annan, som liksom du håller på att lära sig kvänska. Det känns alltid bättre om man vet att man inte är ensam.

Det kan också vara till hjälp att använda språket i frågor som du själv känner för, eller i ämnen som känns intressanta och viktiga för dig. Gillar du att samla på frimärken eller om du tycker om en speciell musik, så prata om det. Jag tycker om att skriva, därför ser jag till att hamna i situationer som ger mig möjlighet att skriva. Ifall du inte hittar ord för moderna ord och uttryck, så försök att analysera fram en översättning t.ex. genom att diskutera med en annan kvänspråkig.

Ett annat sätt att utöka ordförrådet är, att läsa kvänsk text. Även här gäller det att man väljer lätta texter till att börja med. Det är på sin plats att redogöra för hur mycket läsmaterial det finns. Det är inte nödvändigt att börja med boken Kuosuvaaran takana. Läs det som du känner för. De lättare texterna hittar du i bilderböckerna Kummitus ja tähtipoika. Dessutom bildserien Kapteinin joulu, som du förmodligen hittar på biblioteket. Självklart har du även tidningen Ruijan kaiku. Det är också givande att lyssna på språket, då man lättare kan förstå det grammatiska när man lyssnar på språkets formuleringar.  Filmer av Anstein Mikkelsen är ofta på kvänska.

Jag kan även tänka mig att det är nyttigt att lyssna på allt positivt och även negativt, som folk uttalar sig om sina egna språkkunskaper. Ändå tror jag inte att det i slutändan betyder så mycket, eftersom man har olika uppfattningar om vad som är goda språkkunskaper. De kunskaperna kan variera av olika anledningar, exempelvis av trötthet. Hemligheten är dock att man bör gå vidare och glömma andras tankar och åsikter. Din plan måste vara att ha modet att möta nya situationer och utmaningar, eftersom de kan hjälpa dig att förkovra dig i det kvänska språket.

Lyssna inte på myter som påstår att det är svårt att lära sig kvänska. Även andra språk, som engelska, tyska och ryska kräver att du lägger ner ett stort arbete i inlärandet. Att lära sig nya språk är inte enkelt, men det lönar sig dock att lägga ner möda på det, för man får så mycket i utbyte av det. Folk blir annorlunda när de använder sitt modersmål och det kan även du bli när du lättare kan förstå din egen kultur.

Jag är egentligen ingen expert i ämnet språkinlärning. Jag uttalar mig enbart utifrån mina egna erfarenheter och jag hoppas att det kan gagna någon. Även jag följer mina egna råd då jag nu skriver den här artikeln i syfte att lära mig att skriva på kvänska.

Aili Eriksen

Svensk översättning: Lars Lampinen

Kategoriat: På svenska | Kommentit pois päältä artikkelissa Lär dig i stället för att gnälla!

Aili Eriksen, Opi, älä kitise!

2015-07-15 11.51.08 aili eriksen
Aili Meänflakun päivänä 15.7.2015. Kuva: Lars Lampinen

Hunteerauksii kväänin kielen oppimisesta

Oonko raskas tohhiit puhhuut? Oletko sie sillä tasula, ette sie saatat vain joitaki fraasoi ja sannoi kväänin kielelä? Muretitko sie kielen ja itentiteetin menettämisestä? Piian minun kokkemukset saatethaan auttaat sinnuu. Se oon kyllä ikkävä, jos ei ole saanu oppiit kieltä, mutta tässä surussa oon se uhka, ette helposti jäähään siihen. Sitte oon helppoo anttaat alla ja vain hyväksyyt situašuunin, eikä freistata tehhä mitthään siihen.

Se oon tosi, ette pieni lapsi ei saata päättäät mitä kielii sille puhuthaan, mutta kyllä täysi ihminen saattaa valita, ette se halluu oppiit kieltä. Minuleki oli surkkee asia ko mie en saattanu paljon kväänin kieltä ennen. Kuiten mie olin enämen vihainen, ja siitä mie sain mutivašuunin jatkata. Siksi mie sanon, ette ensiksi sie hävyt hunteerata kunka tärkkee se puhuminen oon. Sitte sinun pitäis kans ajatella kunka paljon aikkaa ja resurssii sie saatat käyttäät siihen.

Yksi tapa oppiit kväänin kieltä oon tietenki mennä paikkhoin, missä oon kvääninkielissii ja pittäät korvat auki. Jos löyät kvääninkielisen, sopi sitte sen kans, ette tet puhutta jammisti kväänin kieltä yhessä ja ette se puhhuu alusta helpomppaa kieltä. Sinun kannattais saa’a sinun puhekumpanin ymmärtähään, ette sie tarkoitat sitä, ko sie hallut oppiit kväänin kieltä; muuten toinen piian alkkais puhhuhaan ruijan kieltä sinun kans.

Jos näin tapahtuu, vastaa vain rohkeesti kväänin kielelä. Muista, ette toinen ei saata tehhä työn sinun puolesta; sie hävyt itte vastata ko se puhhuu sinule, vaikka ei se alusta ole ollenkhaan helppoo. Tehe sen kuitenki, eikä se haita jos kielet mennhään vähän sekaisin. Se kielikyky kyllä paranee aijan myöten. Kvääninkielisetkhään ei ole saattanheet kieltä pärfäktisesti alusta asti, eikä het ole oppinheet sitä tyyhästä. Ko sie opit tuntehaan toisen kväänin kielelä siitä tullee teijän yhtheinen kieli ja se tunttuu luontoliselta puhhuut sitä.

Jos yhelä ihmiselä ei ole aikkaa harjoitella tarpheeksi usshein niin haje sitte muitaki kvääninkielissii. Ko sie et vielä saata puhhuut niin paljon, oon hyvä jos sie tunnet paljon ihmissii. Silloin on maholista soppiit, ette saapi kuunela ko toiset puhuthaan kväänin kieltä yhessä, ja selvittäät jälkhiinpäin mitä sanat tarkoitethaan. Yritä kans löyää muita, jotka oon oppimassa kväänin kieltä. Se saattais tunttuut helpomalta jos sie tiät, ette sie et ole yksin.

Siittä saattais kans olla appuu jos sie käytät kieltä asioista, joista sie itte tykkäät tahi sie puhut teemoista, jotka oon interessanttissii tahi tärkkeitä. Jos sie tykkäät kokkoot postimerkii, niin puhu sitte siitä; samoiten jos sie tykkäät tietystä myysiikistä. Mie tykkään itte kirjoittamisesta ja siksi mie tällään itteleni senlaishiin situašuunhein, ette mie pääsen kirjoittahaan. Jos ei löyvvy sannoi uuenaikaisten asioile, yritä sitte selvittäät mitä se vois olla, esimerkiksi keskustelemalla jonkun kvääninkielisen kans.

Toinen tapa oppiit enämen sannoi oon lukkeet kväänin kielelä ja alkkaat taas helpomalla. Kannattais selvittäät kunka paljon materiaalii oon olemassa. Ei tarvitte alkkaat Kuosuvaaran takana-kirjala: luje sen ko sie hallut lukkeet jotaki raskhaamppaa. Helpomat tekstit oon kuvakirjat Kummitus ja tähtipoika. Sitte oon kuvasarja Kapteinin joulu, jokka piian saapi tilata biblioteekista. Tietenki oon kans aviisi Ruijan kaiku. Kannattais kans kuunela kieltä, ko oon helpomin ymmärtäät kramatiiki ko kuullhaan millaila asian saapi sannoot. Anstein Mikkelsenin filmeissä puhuthaan usshein kväänin kieltä.

Mie ajattelen kans, ette se oon helppoo kuunela ko ihmiset sanothaan pusitiivissii tahi negatiivissii asioita omasta kielikyvystä, mutta nämät asiat ei lopun lopuksi merkitte paljon, koska kaikila oon eri ajatus siittä mikä oon hyvä kielikyky ja se saattais varieerata ko sie olet esimerkiksi vaipunu. Salaisuus tässä oon, ette häättyy vain jatkata ja unheettaat toisten ajatuksii siitä hommasta. Sinun tasu oon se mitä sillä tehhään. Siksi pitäis olla rohkeutta ottaat uusii situašuunii vasthaan, koska ne saatethaan auttaa sinnuu tulla paremaksi kväänin kielessä.

Älä kuuntele semmossii myyttii, joitten myöten kväänin kieli oon vaikkee oppiit. Muut kieletki niin ko engelska, tyskä ja ryssä kaippaavat, ette sie tehet työtä niitten kans. Kielen oppiminen ei olekhaan aina helppoo, mutta sitä kannattaa kuitenki tehhä, koska sen jälkhiin siitä saapi niin paljon enämen. Ihmiset oon erilaissii omala äidinkielelä ja lisäksi sieki saatat muuttuut ko sie ymmärrät sinun ommaa kylttyyrii paremin.

Emmie oikkheesti ole mitthään äkspärtti kielen oppimisessa; mie puhun vain omista kokkemuksista ja mie toivon, ette siitä oon appuu. Mieki otan muuten minun neuvouksii käytthöön ko mie kirjoitan tämän artikkelin, ko mie aijon nyt oppiit kirjoittahaan kväänin kielelä.

Aili Eriksen

Kategoriat: Kielestä ja sen tilanteesta | 1 kommentti

Nuoret sait kulttuuripalkinon/Unga fick kulturpris

Kulturpriset i Överkalix gick i år till teater SLANT med mycket unga skådisar och en regiassistent i 10-årsåldern. Gruppen har spelat Leka olika, en pjäs av Lina Stoltz, som också regisserat dessa unga flickor och en pojke. Mirjam, Sofia och Oscar är mina barnbarn. Barnen är förstås stolta och glada. En gymnasielärare hade nominerat gruppen. Häftigt!

Ylikaihnuun kunnan kulttuuripalkinto jaethiin 16.7.2015 markkinoila. Se sai teatteriryhmä SLANT. Ohjaajaasistäntti oon 11-vuotias. Nuoriin oon 9 vuotta. Ryhmä oon osotellu Lina Stoltzin kirjottamma osotelmaa Leka olika/Leekata erilaisin/. Mirjam, Sofia ja Oscar oon minun lastenlapsia. Lapset oon ylpeitä. Yks jymnaasiopettaja oli net numineeranu.

DSC00433

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Nuoret sait kulttuuripalkinon/Unga fick kulturpris

Dubbla program för att fira flaggdagen

15 juli 2015 1 flagga flaku pt grupp

Greger Toolanen

I ett brev för två år sedan från Svenska Akademiens stod det klart att Tornedalen får en egen flaggdag, den 15 juli. Alltså i dag, och då genomförs ett program på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. Sedan följer en utflykt till Keksis minnessten i Korva. På eftermiddagen folkopera: Kysstid på Luppioberget. STR-T får besök av ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott med program för speciellt inbjudn i Kukkolaforsen och Korpikylä – således dubbla program!

Flagga har ett symbolisk innebörd

Och avsedd att hissas på en flaggstång eller motsvarande anordning. I går hissades Tornedalsflaggan. Den mest kända användningen är som nationsflagga – samtliga självständiga stater i världen har i dag en flagga. Det finns olika nationsflaggor beroende på användningsområde – vissa länder har en handelsflagga, som används av båtar och fartyg, både nöjes och kommersiella. En del har en statsflagga som används av regeringen och statliga myndigheter, många länder har en även en örlogsflagga som används av militära fartyg och ofta militära marktrupper och anläggningar. Ordinarie nationsflagga används av civilpersoner och civila organisationer. Föreningar har ofta flaggor. Detta är kanske allra vanligast för idrottsföreningar, där föreningens supportrar ofta använder flaggan när de vill uttrycka sin lojalitet med föreningen. Flaggor kan väcka starka känslor, dödsskjutningen för en tid sedan i Charleston i Syd Carolina angående sydstatsflaggan  – en stark symssbol fesråen inbördeskriget. Guvenören Nikki Haley såg till att senaten röstade att den 7 juli, att den ej längre skulle användas i delstaten.

Detta ovan visar vilken stark och viktig symbol en flagga kan vara. Tornedalsflaggan har inte heller kommit till utan kontrovers och mycket arbete.

I dag hissar vi Tornedalsflaggan – med de orden inledde Bengt Pohjanen i går medan Meänmaan flaku gick upp i flaggstångens topp. Detta då för nionde gången. Han fortsatte vidare: Från och  om med i år finns den här dagen i Svenska Akademiens kalender. Tornedalingarnas dag – Meänmaan päivä.

Och sedan  en tillbakablick och varför inte lite nostalgi? Varför inte ett litet ironiskt leende med tanke på den till dårskap gränsande debatt som till vår förnöjelse finns att ta del av i mediaarkiven.  ”Historiskt ögonblick för Tornedalen”, var rubriken i Norrländska Socialdemokraten den 16 juli 2007.  ”I går hissades för första gången Tornedalens egen flagga, på båda sidor om landsgränsen”. ”Nu välter vi gränsstenen och låter den falla ned i älvens mörka djup”, skall jag, enligt samma tidning, ha sagt. Det stämmer. Så sade jag. Närmare 70 personer från Sverige och Finland, samlades under gårdagen för att hissa Tornedalens flagga och vara med om den från och med nu årligen återkommande ceremonidagen, skrev NSD, som också beskrev mitt ansiktsuttryck: ”Pohjanen är rörd och ögonen glittrar.” Med flaggan i fronten tågade två delegationer över bron och landsgränsen. På mitten fördes flaggorna över varandra. Pohjanen höll hyllningstal och församlingen sjöng vaggvisan Älven har alltid funnits, till det förenande språket meänkieli.   Jag har väntat och drömt om det här i 25-år. Nu är flaggan hissad. Alltid när man gör en kreativ sak finns oron och nu funderade jag på om jag ensam skulle stå mitt ute på älven. Men så blev det inte. Matti Junes har dagen till ära rest ända från Rovaniemi. Ahti Jaako, Hannu Laitinen var med och många fler.    ”Jag är född i Tornedalen, Meänkieli är mitt modersmål och i dag ska jag köpa min egen flagga som jag kan hissa där hemma.” Så säger Matti Junes och berättar om när han började skolan, en tid som inte visade sig vara helt lätt vad gällde språket. Allting som jag sa, var fel. Jag var tvungen att lära mig tala finska, säger Junes. I hans arbete som neurolog möter han ofta människor som blir glada när han talar meänkieli. Vi är som bröder och systrar och språket förenar oss. Tänk att få vara med och skapa historia och förändra och förvandla, säger Bengt Pohjanen då flaggan fladdrar i topp.    ”Tornedalen får egen nationaldag”, var rubriken i Pite-Tidningen.

Bengt Pohjanen avslutade med detta:

”I dag är vi stolta och glada. I dag finns anledning att med glädje titta på det vackra kuvertet och det guldkantade brevet, daterat den 25 februari 2013, tillställt Föreningen Meänmaa, där vi läser följande: ”Jag kan meddela att Svenska Akademien behandlat er förfrågan om att en särskild dag i akademialmanackan skulle kunna införas som Tornedalens flaggdag. Akademien har med anledning av er fråga beslutat bifalla denna hemställan, vilket innebär att den 15 juli fortsättningsvis i Akademiens almanacka skall anges som Tornedalens flaggdag.” Med vänlig hälsning Peter Englund, ständige sekreteraren.”

-Jag har väntat och drömt om det här i 25-år. Nu är flaggan hissad. Så sade Bengt Pohjanen 2007.

Två starka profiler för meänkieli, Tore Hjorth och Bengt Pohjanen, tillsammanas i bild.

– Den 15 juli är nu Tornedalens nationaldag, säger Bengt Pohjanen. Härmed finns ingen gräns för kulturen, folket och språket.

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Dubbla program för att fira flaggdagen

Kysstid hyllar berget, Tornedalen och dess folk

Kysstid hyllar berget, Tornedalen och dess folk

Greger Toolanen

Scen suomi  R Hedlund

Genrep i går och föreställning i morgon 15 juli – Tornedalens flaggdag. – Kysstid på Luppioberget är en musikalisk berättelse som kanske väcker minnen till livs och som samtidigt hämtar höjdpunkter från år historia, menar Beng Pohjanen. Kysstid spelas upp i en naturlig och kulturhistorisk miljö som ger stycket ytterligare en djup dimension med insiktsfulla texter av Bengt Pohjanen. Kaj Chydenius svarar för musiken.

Pohjanen/Chydenius har tidigare jobbat tillsammans i flera operauppsättningar runt om i Tornedalen. Det var ett bra genrep. ASa på plats förutom solisten Carina Henriksson, Daniel Sandström besvärades av förkylning, men klarade sina sångnummer. I övrigt allt intakt.

Tipsi inför onsdageftermiddag: Ta med en bekväm stol och skydd för myggen! Föreställningen är cirka 60 minuter, utan paus.

Kysstid är tvåspråkigt, eller på svenska och meänkieli. Bengt Pohjanen förde fram föresställningen och presenterade kort varje sångnummer. Det finns många höjdpunkter i desssa historier och här publicerar vi inledningen som ett smakprov:

”För 2065 år sedan dök ordet upp för första gången, i en sång på latin av den romerske poeten Catullus: basium – kyss. Det var sången som fångade ögonblicket i dess vackraste form – kyssen. Det är därför sången, poesin, litteraturen finns: för att fånga ögonblick. I ögonblickshåven! Välkomna till En kysstid på Luppio – en sångcykel om vårt långa minne, där våra kysstider finns, korta som sommarnattens pianissimo, och eviga som bara kyssens svindlande ögonblick kan vara. Våra sånger vill vara passager till en annan tid i tiden, där våra personliga och våra gemensamma minnesfragment som likt gnistrande snöflingor dalar i ögonblickshåven.

I sångerna i dag kysser två språk varandra: svenskan och meänkieli. Två minnen likaså: det korta och det långa. Det korta när du minns en midsommar från din ungdom när du kanske med skrapat ansikte kom hem och för din oroliga mor förklarade att du försökt flyga från Luppio till Aavasaksa.

Det långa minnet är vår största siare, Kassan Salkko, bärare av. Du får möta honom här i dag.

En kysstid på Luppioberget: kärleken är aldrig tvåsam – den inbjuder alltid en tredje – Vi välkomnar er därför alla med en sång till och om Luppio”.

Sopranen Carina Stenberg, Boden, (uppväxt i Nikkala medverkade även i Mozart föreställningen i Juhonpieti. Här tillsammans me Daniel Sandström, Pajala. – Roligt att sjunga i Tornedalen, tycker Carina.

Roland Hedlund, Övertorneå, numera nestor i dessa sammanhang har långa textpatier att framföra. Producenten Doris Notlind tycker miljön för Kysstid är fantastisk, en scen direkt på urberget och publikens vy blir en fond mot Finland.

On varan laiat täynä – det finns mycket att förtälja när berget börjar minnas och fram till i dag: Nu vänar vi bara på minnets ankoms hit som regnets droppar må de falla på stenarna.

Denna följs av Bön till Visheten. Därefter kommer En kystid på Luppioerget – en hyllningssång till sommaren, dess blomsterprakt, ljusa sommarnatten är en kysstid som vi älskat sommarnatten i midnattssolens Luppio. Den följs av Illaton valo enligt det efina programbladet.

-Kysstid på Luppioberget är en musikalisk berättelse som kanske väcker minnen till livs och som samtidigt hämtar höjdpunkter från år historia, säger Bengt Pohjanen.

Kategoriat: Kylttyyri | Kommentit pois päältä artikkelissa Kysstid hyllar berget, Tornedalen och dess folk

Suutelmanaikaa Luppiovaarala/Kysstid på Luppioberget

Bengt Pohjasen ja Kaj Chydeniuksen Suutelmaanaikaa Luppiovaarala kokosi Meänmaan päivänä, 15. heinäkuuta, satoja ihmisiä Lauppiovaarale. Kakskymmentä lulua ja niitten välissä esitettyjä lyyrisiä virtoja sai suuren yleisön kyynelhiin. Seisovat ovasuunit lopussa tihensit vielä tunnelmaa. Ilma oli hyvä ja Meänmaan oma tietäjä Kassa-Salkko (Roland Hedlund) piti uhkaavat satheenpilvet loitola. Mataringin kunnanrati Tomas Mörtberg sano lopussa, ette kahen vuen päästä oon uuppera Vaarala.

Bengt Pohjanens och Kaj Chydenius’ Kysstid på Luppioberget samlade hundratals åskådare på Meänmaadagen den 15 juli på Luppioberget. Tjugo sånger med lyriska flöden mellan sångerna gjorde den stora publiken tårögd. Stående ovationer förtätade ytterligare den förtätade stämningen. Vädret var det bästa och vår egen siare, Kassan Salkko (Roland Hedlund), höll hotande regndroppar på behörigt avstånd i höjden. Kommunalrådet, Tomas Mörtberg, lovade en opera med premiär år 2017.vlcsnap-2015-07-15-19h40m54s215vlcsnap-2015-07-15-19h50m51s48vlcsnap-2015-07-15-19h48m40s11vlcsnap-2015-07-15-19h47m01s53vlcsnap-2015-07-15-19h43m12s65vlcsnap-2015-07-15-19h38m15s169vlcsnap-2015-07-15-19h51m11s248

Kategoriat: Teatteri | Kommentit pois päältä artikkelissa Suutelmanaikaa Luppiovaarala/Kysstid på Luppioberget

KYSSTID OCH OPERA

Luppioberget 4Kysstid på Luppioberget 2Ännu en stor opera för Bengt Pohjanen

Tornedalsförfattaren Bengt Pohjanen inspirerades av det mytomspunna Luppioberget med sina närmast kvadratiska klippformationer och resultatet ska bli ännu en stor opera – den femte i ordningen.

Trots det oerhörda arbete som krävs för att sätta upp produktioner som Smugglaroperan, Laestadiusoperan, Sånger från Matojärvi och Krigsoperan så tar nu Bengt Pohjanen åter sats. Sommaren 2017 ska Kvänlandsoperan – Faravids rike bli den stora attraktionen i Tornedalen.

– Det har länge varit en dröm att få visa upp vår historia, den är oändligt intressant. de tidigare operorna har varit stora succéer så jag är inte orolig för att vi ska lyckas än en gång, säger Bengt Pohjanen.

Forskat i Kvänernas historia

Det går inte att ta miste på att glöden finns där, och den är stark, hos den stridbare författaren som fört en livslång kamp för tornedalingarnas historia och språk meänkieli.

På sitt oefterhärmliga sätt uttrycker Bengt Pohjanen sig, utan att höja rösten, utan att någonsin snubbla på orden eller tvivla på dess innebörd.

– Jag har forskat oerhört mycket och vi har faktiskt bättre kunskap om kvänerna och vår historia än vad vi idag vet om Svea rike. Vi vet att Faravid var kung på 800-talet, vi vet hur han levde och vad han gjorde.

Fascinerad av Luppioberget

Att placera den kommande operan på Luppioberget i Övertorneå kommun var självklart för Pohjanen. Som ung vallfärdade han tillsammans med tusentals andra upp för berget och dess speciella utformning med klippor och prång inbjöd till stulna kyssar och romantiska möten.

– Luppioberget har alltid fascinerat mig. Det var mycket mer än en festplats och om jag varit kung på 800-talet så hade jag placerat mig just här, säger han och ler spjuveraktigt.

Han kan tänka sig att operan blir en trilogi, men inget är hugget i sten, så att säga.

– Det blir en föreställning med de stora känslorna, med glädje, sorg, hemlängtan, kärlek, död, skönhet. Det är naturlyrik, helt enkelt, säger Pohjanen.

Kysstid på Luppioberget – en försmak redan nu

Men redan i sommar kommer en försmak av den stora operan att visas. Den 15 juli spelas Kysstid på Luppioberget – en två språkig musikalisk berättelse upp.

– Den 15 juli är vår egen dag då Meänmaan flaku hissas och det kändes självklart att vi har Kysstid på Luppioberget då, säger Bengt Pohjanen.

Namnet Kysstid på Luppioberget kommer från de romantiska mötena berget under midsomrarna, men också enligt sägen den kyss-korta tid då Aavasaksaberget på andra sidan Torneälv som kallades Koi (gryning) och Luppioberget Hämy (skymning) möttes på årets längsta dag.

Den cirka en timme långa föreställningen innehåller 20 sånger från den kommande operan och allt vävs ihop av lyriska texter som Bengt Pohjanen kommer läser upp mellan sångerna.

Förra sommaren spelades en kortare version av Kysstid och den lockade många besökare.

 

Kysstid på Luppioberget – 15 juli 2015 kl. 15.00

Meänmaan Teatteri/Vår teater med musik av Kaj Chydenius och text av författaren Bengt Pohjanen. Körledare: Anna Listerman Piano: Samuel Aasa

Solister: Carina Stenberg , Carina Henriksson, Daniel Sandström, Josefina Kenttämaa och Roland Hedlund

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa KYSSTID OCH OPERA

KYSSTID/SUUTELMAN AIKAA

Kysstid

Producenten Doris Notlind och författaren till KYSSTID PÅ LUPPIOBERGET
Tuottaja Doris Notlind ja Suutelmaaikaa-kirjoittaja
BILD/KUVA: Greger Toolanen

MEÄNMAAN TEATTERI fyller i år 10 år och firar med den musikaliska berättelsen KYSSTID PÅ LUPIOBERGET. Föreställningen ges den 15 juli kl. 15.00 på Meänmaadagen/Tornedalingarnas dag.
Solister: Carina Stenberg, Carina Henriksson, Josefin Kenttämaa, Daniel Sandström, Roland Hedlund. Dirigent: Anna Listerman. Vid pianot: Samuel Aasa. Vid andra instrument: Roger Stenberg.

Temat: Kärlek, avsked, återkomst, farväl, sorg och längtan, dans och humor.

Meänmaan Teatteri täyttää tänä vuona 10 vuotta ja fiiraa musikkitosotelmalla SUUTELMANAIKAA LUPPIOVAARALA 15. heinäkuuta kello 15.00.
Metiatilasuuessa Luppiovaarala tuottaja ja kirjailija kerroit osotelmasta ja tulevasta suunittelusta KVÄÄNIMAAN UUPPERASTA/KVÄNLANDSOPERAN, joka saapi ensi-illan 2017.

Tämän vuen esityksen oon tiolattu jo sata piljettiä.

 

 

Kategoriat: UUTISIA | 2 kommenttia

Myternas landskap

Myternas landskap

Intervju med författaren Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen, trespråkig författare, är bosatt i Överkalix sedan 1974. Numera skriven i Haparanda, men sitter för det mesta och skriver romaner, sånger, dramer, film och opera på Sirillus, Tallvik.

Hans senaste roman, Kvänland – Faravids rike handlar om kvänernas kung Faravid., the Fartraveller som han kallas i engelska källor, den Vittfarne i svenska.    Faravid finns omnämnd på runstenar och i isländska och engelska berättelser. Han var konung över hela Kvänland – ett rike som sträckte sig från nuvarande södra Finland till Hälsingland i Sverige. Kvänerna, kainulaiset, som de kallas på finska, var en västfinsk stam som av Tacitus kallas Svitjod, svia tjudi, västfinne.

I en film på nätet står Bengt Pohjanen på Brännaberget och berättar. I bakgrunden ser du för ditt inre öga våra vackra älvdalar, Kalixälven, Kaalasjoki (den svala floden) och Ängesån, Vettasjoki, de vackert formade bergen i när och fjärran. Du ser vägarna och broarna, byarna i väst Hedensbyn och i öst Vännesberget och Tallvik och långt därborta Nybyn. Du ser de gamla gårdarna med betesmarker utmed älvstränderna. Där nere, i förgrunden ser du Bränna med kyrka, gator, hus, verkstäder, affärer och kontor. Du hör Boheds­färjans motorer i back och stålet slå emot kajen när den lägger till. Till ditt öra når ett hundskall och ovanför dig seglar en örn.

Bengt börjar berätta: – Nu befinner vi oss på en verkligt mytomspunnen plats, högt uppe på Brännabergets topp. Sagan förtäljer att det här på toppen av berget växte det en gång ett träd som Jobmel, Gud själv hade planterat. Han mötte nämligen en dag två människor som inte visste hur deras ande skulle ta sig från jorden till himlen. Då lät Jobmel en gran växa upp ända upp till himlens tak. Trädets topp trängde ett hål i himlen och genom det hålet kan människans ande återvända till Jobmel. Myterna är många. Denna plats är oändligt rik på saga, myt och legend.

Det som vi ser framför oss var en gång i tiden ett hav, världshavet som de gamla grekerna berättade om, det södra havet och det norra havet. Där borta i norr på den västra sidan finns det en urgammal bosättning. Människorna som bodde där var ugrer, kvänernas förfäder. Den fyndplatsen är nyckeln till hela nordens ursprung. En av mina lärare i historia sade att den dagen man hittar kamkeramik i Norrbotten då har man fått bevis på kvänernas historiska existens i Norrbotten.

I början av 90-talet arbetade en ung man i skogen med traktor. Han satt där i hytten och såg att marken och jorden var märkvärdigt röd. Det liknade inget han sett förut och han ville inte fortsätta arbetet med maskinen förrän någon tagit reda på vad det var. Han ringde till sin chef och sa at han ville inte fortsätta arbetet i den röda sanden. Det visade sig sedan vid arkeologiska undersökningar vara rödockra, rester från uråldriga gravar med 6000 år gamla bosättningar, Lillberget. Nyckeln till vår historia. Där låg den i sanden.

På den västra sidan av den stora myten, Lappberget som har skapat rullstenar som ligger i vågor, syndavågor, stenar som slipats av världshavet vid tiden för Noas syndaflod. Och inte nog med det, där berget stiger ligger Dödens ängar, också dess ett minne från tider som ligger ofattbart långt borta. Här skedde enligt grekiska berättelser en oerhörd olycka då gudarna blev så vreda att de sände solar över havet och drev alla människor norrut, till Ultima Thoule, där vi nu står.    Berget har fått ett så laddat namn: Lappberget. Där fanns en gång i tiden en tall som finns omnämnd i fornminnesarkiv: Kouvatallen, där en same blev hängd. Han begravdes nere i byn och på hans grav växte en exakt likadan tall. Detta har jag berättat om i min roman, Dödens ängar, Norstedts, 1995.    Jag hittade också ett annat intressant fynd, nämligen Ekselispuro, ett urgammalt kvänskt namn på en bäck som rinner ner i älven. Kan det vara en ordbildning av latinets ex caelis, frånn himlen, alltås en bäck som rinner därifrån. Att lapis betyder sten gör det hela hisnande: stenen från himlen är inget mindre än GRAAL.

Jag låter fantasin fara: vart leder vejen millon berjen, kryss opa hello och merke opa fura? Till själva GRAAL? Det är inte förbjudet att fantisera! Det är en författares plikt.

Och helt omöjligt är det inte. Hålågolands konung gifte sig med en frankisk prinsessa – som kan ha haft GRAAL med sig.

Nog finns det myter och sagor om vårt ursprung

På skolan får vi lära oss att från början fanns här ingenting och sedan ingenting och därnäst ingenting och sedan kom svenskarna. Så har det sagts men vi som bor här vet att det förhåller sig på ett annat sätt.

Här har vi alltid bott. Låt mig citera ur min bok Kvänland – Faravids rike.

Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet.

Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne.

Utan det långa minnet, som våra fäder kallade Girija, kan ett folk inte förstå sig självt. I Girija finns myten, sången och sagan: berättelsen. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Sagan och legenden är skimret över ett folk. Myten dess självförståelse på djupet.

Segrarna och makten har på sitt eget språk definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.

Men en berättelse växer ur siarens avhuggna stam och en sång skjuter upp ur ordsmedens rot, för det långa biologiska minnet är längre än mak­tens längsta armar.

Även vi har en berättelse, även vi har våra berg, älvar, ängar, sjöar och stigar. Alla dessa bär på sina minnen. Och om dessa tiger talar Girija genom den tysta mossan och ur myrens tuvor, stigarnas liljekonvaljer och fallande snöflingor, ja ur timret och sågspånen i det gamla huset, där ordsmeden bott.

*

Vi förbättrade era levnadsvillkor. Det är maktens eviga påstående. Vad kan en tillsluten mun säga? Våra levnadsvillkor blev sämre när vi inte tilläts förstå oss själva, vår kultur, vårt språk och vår historia. Vårt gemensamma minne fragmenterades. Endast stumma minnesmärken blev kvar. En tillsluten mun med halvslutna läppar av sten på ett berg, vad kan den säga?

Nu är tid att befria orden, att stämma upp de gamla sångerna, förstå de gamla riterna och dansa gamla danser. Vårt biologiska minne är mycket långt och nu vill Girija öppna sin tillslutna mun och tala så att orden blir synliga och uttrycker vår djupaste känsla.

Var är då era minnesmärken? Det är maktens ständiga fråga. Den kan fråga eftersom den tror sig veta svaret. Våra minnesmärken är ersatta av maktens och i den mån något har funnits kvar har man avfärdat dem som fantasier. När man gör ett fynd på Gotland, söker man en förklaring. Gör man ett fynd hos oss, finner man snabbt en bortförklaring.

*

Vem har gjort labyrinten i Vojakkala? Varför kallas den både i Kvänland och i Ruija vid Ishavet för Jotuns borg? Och bildväven från 1000-talet, vem skapade den? Vem formade kamkeramiken i Lillberget, norr om Överkalix? Vem lade rödockra i graven i Kaunisvaara? Vem byggde templet i Särkilax? Har vi inga minnesmärken kvar? Ja, det har vi, men vi måste berätta och därmed benämna dem själva. Med våra egna ord. Främmande ord skapar främmande verklighet. Våra egna ord skapar vår verklighet.

Varför gör vi inte opera av detta på Brännaberget? Uppriktigt sagt: jag kan inte begripa det!

Carina Boberg

Kategoriat: Kylttyyri | Kommentit pois päältä artikkelissa Myternas landskap

A csempészkirály fia

1.

 

Anyám nagyot nyög a kisszobában, és a világra pottyanok én a pincehűvös Tornio-völgyben 1944. június 26-án, hétfőre virradóan, a Szent Iván napját követő első munkanapon. A sarkkörtől 7 mérföldnyire északra az éjszakák világosak és madárdaltól hangosak. Az udvaron a megszelídített varjú élelemért károgva kuncsorog ennivalót saját maga és a malac számára, mely alig egy héttel korábban érkezett ponyvás kocsin. Késik ugyan a nyár, de tíznapnyi derült idő és meleg elegendő volt, hogy Szent Iván táján a zelnicefákat is virágba borítsa, illatuk a határfolyó mindkét oldalán eláradt.

Apám, Otto, a csempészkirály, álnevén Hegyesorr, Sieppijärviből érkezik. Most éppen jó adag Kron zacharintablettán adott túl meg tíz zsáknyi pörkölt Minas és nagyjából ugyanannyi Santos kávén. Apa ettől némileg gazdagnak érezi magát, és ugyanakkor büszke arra, hogy ő valódi kávét árul, nem holmi silány pótlékot.

A csempészkirály élvezi a nyár sokféle illatát, amellyel a határmenti szél beborítja a ritkás erdőt. Mocsári hamvas szederből jó termés ígérkezik. Mocsaras vidéken jár, és a nyáreleji virágok párája már-már elbódítja. A mocsárban egy eltévedt német katonára lel, konyakot vesz tőle. Jól fog az ajándékba, akár a vámosoknak, ha bal lábbal keltek, akár a bábának, hogy a világra segítse a következő gyermeket. A csempészkirály felesége ugyanis a negyedik gyermekét várja. A fiatal párnak van már két idősebb lánya s egy fia; most ismét fiún lenne a sor. Otto mindössze harminckét éves, a felesége pedig huszonnyolc. Sok fiúk, lányuk születik még bizonyára. A Tornio-völgyben ekkor még ismeretlen bármiféle, gyermekáldást korlátozó, ördögi praktika.

Ő maga csempészkirályként nem hívő, de istentagadónak sem mondható. Élete a csempészet, és életfilozófiája a csempészfilozófia. Amiben hisz, az „az egyetlen és oszthatatlan emberiség, mindenféle portékák, csecsebecsék és emberek szabad mozgása minden határon át”.

A csempész sosem a határok mentén gondolkodik, hanem a határokon átívelően, számára a határ nem egy vonal, nem a cár tollvonása, hanem afféle hátsó kisszoba, ahol találkozni lehet és üzleteket kötni. Itt nem szerződéseket írnak alá, hanem csak egymás markába csapnak. Ahol pedig kéz a kézzel találkozik, ott van a határ harmadik szobája, amelyet az egyezségkötés kisszobájának neveznek. Pecsét és a toll nem több itt csempészárunál. A szerződés pedig mindig személyes. Itt nem az a kérdés, miben egyeztél meg, hanem, hogy kivel. Mély és nagy gondolat az, ami itt megszületett: a határ eszméje, filozófiája.

A vámiroda szobája választóvonal, teli pecsétekkel és papírokkal, űrlapokkal és paragrafusokkal, amelyekre másnak nincs szüksége, csak a vámos uraknak, kopóknak, akik efölött az ördögi határ fölött őrködnek. Itt, az Isten földjén a vám demarkációs ördög. Torlaszt emel, és testvértől elválasztja a testvért. A csempész azonban összeköt, nem elválaszt. Aki elfogadja a vámot, a határt, az az Ördöggel cimborál. Úgy bizony, ha a vámos nem háromszemű: aki két szemével figyel, a harmadikat pedig behunyja.

Apám született mesemondó. Hallgatom, és mindent pontosan az eszembe vések, nehogy bármi is elvesszen. Anyám a lestadiánus énekeskönyvbe jegyzi be a dolgokat anilin tintával, a Sion dalai és zsoltárai címűbe. Ott áll benne az is svédül, hogy „Vi har flyttat till eget hem den 10 november 1939” (Saját házunkba költöztünk 1939 november 10-én). Azt is beleírta ékes finn nyelven, hogy nővére, Aino és családja ide menekültek 1944. október 6-án, és hogy a németek a húga házát október 18-án felgyújtották. Svédül jegyezte fel, hogy: „Det blev fred i världen den 7 mai 1945” (1945. május 7. – Béke van újra a világban.).

Születések, halálesetek, háborúk és békekötések sorakoznak szép rendben az albumokban és az újságkivágásos füzetekben, amelyeket Wiskadal, Oskar Ahrén, valamint Åhlen és Holm kereskedéseiből rendelt.

Már anyám is bizonyára tudatosan gazdagította a család legendáriumát, ezért hagyta azokat a tintanyomokat papíron, abban reménykedve talán, hogy valaki egyszer majd észreveszi és elolvassa őket. Anyám írásművészetét hite határozza meg. Azért mesél csak a mindennapokról.

 

Bengt Pohjanen: A csempészkirály fia. Ford. M. Bodrogi Enikő

Kategoriat: LITERATURE/KIRJALISUUTTA | Kommentit pois päältä artikkelissa A csempészkirály fia