Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd – i går, i dag och i morgon
Institutionen för språkstudier
Umeå universitet den 20 april 2018
Jag måste fatta mig kort och ekonomiskt, så var uppmärksam! Jag är född 160 steg från tsarens röda streck och kungens svarta band, skriver på tre språk (svenska-meänkieli-finska), och är därför en gränsmänniska, vilket man inte blir genom att bo vid en gräns, utan genom att tala gränsens språk och höra hemma i mellanförskapet, tack vare språken. Tack vare, därför att det är här som vår egenartade litteratur, dramatik och konst föds.
När jag byter språk, byter jag mask, persona, men inte hypostas, jag förblir samma människa av samma väsen som alla människor oavsett språk, hudfärg, religion och kultur. ”Ihmisiä net oon netki”, sade min far smugglarkungen om alla möjliga jagade människor vi efter kriget gömde i mitt barndomshem och i skogshyddor. Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd är temat idag.
Den rumsliga räckvidden går inte att fastställa, eftersom mellanförskapet, gränsens tredje rum, är Anaximandros’ Apeiron (τὸ ἄπειρον, ”det oändliga”, ”det obegränsade”, ”det är allt och inget bestämt”, arché, begynnelsen utan begynnelse, själva begynnelsen är gränslös, annars skulle någonting börja bortom arché, som också betyder herre, härskare. Över vad? Jo, över gränslösheten! Vår gränsfilosofi hör hemma i den här kontexten, och det som Sokrates och Platon benämner som a-topos, ett o-rum, ett icke-rum, där gränsöverskridandets ögonblick för människan närmare sig själv och alltings mening och begynnelse, där ingen tid är, enligt Sokrates, det plötsliga i a-topos, gränsens tredje rum, där Gud skapat universum, enligt gränsfilosofen Eugenio Trias. (Vilket vi sedan länge vetat: att det skedde på Toivolansaari, norr om Kukkolaforsen). Ett exempel ur min kommande bok Gränsgångare .-68: ”Jag är 12 år och samlar frimärken och köper utländska av en kompis på finska sidan. Jag är säker på att det är förbjudet att bära dem över gränsen och gömmer dem i skorna. Just när jag passerar gränsen stannar jag. Pappa tittar på mig: Mikäs sulla oon, poika? No ei mithän! Jag kan ju inte säga att jag just upphört att existera och först nu blivit till.”
I Gränsens tredje rum, är jag arché, herre över mina frimärken och gränslöshetens härskare. Tull och gränspolis är bara herrar och tjänstemän på den djävligaste nivån. Detta är vår filosofi, som öppnar portarna till vår litterära estetik.
Teater?
Den första meänkielispråkiga pjäsen sattes upp 1987, min pjäs Kuutot, som gavs 14 gånger för fulla hus på Folkets Hus i Pajala, ett rekord som stått sig i över 30 år. Vi var också pionjärer genom att Luleå högskola då gjorde ett datorprogram så att vi kunde ha den svenska översättningen projicerad via dator ovanför scenen.
Kuutot är karnevalsk, den utspelar sig på flera plan och i olika tider. När jag skrev den, visste jag inte var vi dramaturgiskt hör hemma. Svaret var jag tvungen att söka när min pjäs Dagning röd, som hade premiär 1993 på Norrbottensteatern, blev vald till Bonnerbiennalen som en av Europas bästa pjäser det året. (Två år tidigare hade Jerusalemin tanssit, från Uleåborgs stadsteater också gästat biennalen.) Jag höll ett tal där och sade b. l. a följande. ”När jag läste Michail Bachtins bok Dostojevskijs poetik, insåg jag att jag som barn hade levt teater, en ordets väldiga teater på byabönen, där min barndoms lekmannapredikanter talade. Det var en karneval, ett skådespel utan ramp och uppdelning i skådespelare och åskådare, ett skådespel man inte betraktade utan levde med och in i. I dessa skådespel var det möjligt för människorna i denna kulturellt-språkliga annorlundhet och marginal att kasta om hela den ordning man levde i. Predikningarna var som monologer i Dostojevskijs romaner: av olikartade, olikvärdiga och sinsemellan främmande material skapade predikanten ett enhetligt eget konstverk, ett drama. Monologen var en dialog mellan alla i salen, människor, änglar och djävlar. Språket var lyriskt som i Höga Visan, det var texter från Apokalypsen, det var Luther och Laestadius, det var historier och anekdoter, parodi och pamflett. Scenen började dofta, den fick en atmosfär. Ordet förvandlade pörtet till en scen. Någon började gråta, en annan skratta; där var dans och performance som bröt tabun och gav röst åt de nertystade och förkastade, de nertyngda och sorgsna som nådde katharsis, inre rening. Som i antikens teater.”
Vi fortsatte året därpå med Ikonmålaren som hamnade på Prix Italia och har översatts till många språk. Senast till slovenska som radioteater.
Operorna och mitt samarbete med Kaj Chydenius har byggt vidare på våra temata: smuggling, gränslöshet, Laestadius, Krig och Matojärvisångerna, till vår första moderna författare, Hilja Byström. Räckvidden är stor och temata gränslösa.
Litteraturens räckvidd då?
Är inte min definition av en gränsmänniska, gränsberättare snäv? Blir vi då inte Saimens sälar, som en föreläsare på Hanaholmen en gång definierade oss som. Var jag ensam om detta? Var jag underlig? Var jag en Saimens vikare? Jag kände mig stundom som en sådan, men då hände något avgörande. Jag skrev en roman, Kasaland, Norstedts 1984, med interferens som litterär metod. Det blev en märklig ordinstallation. Jag tänkte på meänkieli och finska men fingrarna skrev på svenska. Ajo ko reikpää blev ”körde som hål i huvudet” och työmiesten perhäänkattoja arbetarnas bakomtittare (fast det ströks). Jag fick tack vare Kasaland, 1985, en inbjudan till Svenska Vitterhetsakademin, till ett Brittiskt-Svenskt seminarium med temat New Writing in a Multicultural Society. Deltagarna kom från alla världsdelar och det gemensamma för oss alla var att vi skrev på ett annat språk än vårt födelsespråk. Där träffade jag kollegor från hela världens alla hörn, marginaler och centraler. Där var Salman Rushdie, som något år innan utkommit med sin roman Midnights children. I sin föreläsning avslöjade han sin estetiska metod i detta verk: han hade berättat storyn på sitt indiska modersmål men skrivit ner den simultant på engelska. Kazuo Ishiguro var där också.
Jag förstod att jag inte var ensam i mitt gränsvara, i gränsens tredje rum, inte ensam i min mångkultur och inte alls någon Saimens säl. Jag var en del av en världsvid gemenskap av intellektuella, författare. Det var inte jag som med mina tre språk var annorlunda utan ummikot. Som bara hade ett modersmål. På natten drömde jag att Olof Palme ringde till mig och talade meänkieli. Han undrade irriterat vad vi höll på med. Jag svarade med en dikt som jag min vana trogen skrev ner så fort jag vaknade:
Nyt aurinko nousee meile,
yli mailman neekereile.
Rättipäät ja mutakuonot:
ei niil’ ole ajat huonot.
Nyt oon tullu meän vuoro,
laulaa vähemistön kuoro,
kaikkialla mailmassa:
Lontonissa, Pajalassa.
Herraskansat, äitipuolet,
niilä vasta suuret huolet,
niilä vanhaa oon jo kieli,
meilä herräämässä mieli.
Net laulunsa oon laulanheet,
jo Dallaksensa elähneet.
Niilei ennää kelpaa mikhään,
sanova varsin: s’ole mithään!
Tuokaa nautintoja lissää,
väkivaltaa naisen nissää.
Met niistä rahhaa saama
ko met tätä mailmaa jaama.
But where is our onkel Sam,
arbetskraften den ju försvann.
Tyhjinä oon herrain kassa.
I am coming back now massa!
Toppaamapa laulu tämä,
annan kehotukset nämä:
Emmä anna ennää perhiin,
taistelemma vaikka verhiin.
Jag är nu i din ålder då man öppnar sitt arkiv. Jag hittar dikter, sånger, distikon, hexameter och utkast på mina tre språk. Jag har börjat i nedre tonåren, på 50-talet. Temat är: språket, gränsen, Gud och Stalin, kalhyggen och miljöförstöring. Hur långt kan man nå med meänkieli som litterärt verktyg? Någon svarade Sangis. Idag når jag ut i hela världen. Dikten Jag är född utan språk, Olen kielettömänä syntyny, är översatt till fyrtiotalet språk och citeras flitigt. Jag skrev den som ung gymnasist i Haparanda. Och när jag en dag satt i en bil i ryska Karelen hörde jag den plötsligt tonsatt på ryska.
Meänkieli duger som litterärt verktyg. I tidskriften Meänmaa 2-2017 kan ni läsa min essä, Meänkieli som litterärt verktyg. Mina många språk befriar mig från språken och skänker mig ett nytt litterärt. Så är det i gränsens tredje rum, där språk upphör och blir till, där vi ständigt erövrar livet och blir av med det. Jag skriver för att uppskjuta döden. Med tre språk är prognosen god. Jag skriver för att uppskjuta minun väen kuolemaa, mitt folks död, ty när ett språk dör, dör ett folk – en gång till, eller hur? Så länge meänkieli lever, lever de som bara kunde det, de som är i gravarna. Om språket dör, dör de en gång till och slutgiltigt. Det är som med slagsmålet i Pajala – det har skett på finska och vittnen vill vittna på finska. Det här kan hända:
- Språket försvinner eller också ersätts det av ett blandspråk som är väldigt enkelt och fattigt.
- Därmed får det utsatta språket en ändå sämre ställning och uppfattas som ändå mindre värt än tidigare. Dess användningsområde krymper mer och mer och används bara för att håna språket, dess bärare och kultur. Den begränsas till vitsar och revyer.
- Det dominerande språket förändrar det ursprungliga språket och därmed också kulturen. Ordförrådet förändras, syntaxen och formerna blir annorlunda. Strukturen i meänkieli blir sveticistisk, meänkieli på svenska och i viss mån får den finska inslag.
- Språket förlorar den prägel som är en del av de tidigare språkanvändarnas traditionella kultur. Man börjar härma maktens språk och dess värdegrund. LOVE TORNEDALEN – betyder, att I love Tornedalen, när den dominerande kulturen, dess politik och främmande värden har synliggjort språket för majoriteten. Processen går från att språket nervärderas, utskrattas, påstås vara fult och otjänligt, de gamla värdena krossas och sedan gör man en ansiktslyftning, tatuering och uppsnyggning enligt gällande ideologi och sedan kan man LOVE TORNEDALEN, när det gjorts om.Det här behövs:
- Lingvisterna är överens om att ett språk för sin överlevnad, revitalisering och utveckling måste ha:
- Skriftspråk: litteratur
- Grammatik
- Ordböcker
- Språkvård/underhåll och service. Allt detta har jag sysslat med och skall fortsätta med. Nu senast med KEXI-Meän kirjailiat.