Eyvind – med på resan, alltid

Eyvind – med på resan, alltid
Boden den 29 juli 2020, Eyvind Johnsonsällskapet

I en av mina flyende dikter från 2012 skriver jag:

”Min sång
stannade kvar här
det var något med uppbrott och avsked
själv skulle jag också sjunga
om jag inte var här”

Men nu är jag här, i Boden på Eyvinddagen igen, och om jag kunde sjunga skulle jag till hans ära sjunga om hans stora temata:

Var kommer alla sånger,
berättelser ifrån?
Allt sällsamt som vi sjunger
och orden som vi hör?

Berättelsen är evig
och sången likaså
men orden tillhör dagen
och tonen nattens tid.

 

Vår sång är frihet, längtan
vår sanna verklighet
Det sällsamma som ljuder
vår sanna verklighet.

Berättelsen är evig
och sången likaså
men orden tillhör dagen
och tonen nattens tid.

Var orden tysta tankar
i Skaparen en gång?
Från andra sidan hoppet,
de sånger som vi hör?


Kanhända bortom hoppet
i evig klarhet, ljus.
Den första tysta tanken
i tänkandet hos Gud.

Den latinsk-amerikanska totala romanens författare såg sig som gudar, rent av gudadödare, som i tystnad ur intet skapar nya världar.

Eyvind Johnsons Ole, berättar en björnhistoria; den inleds med att huvudpersonen smackar på sin pipa och under tystnad funderar ut en lämplig strategi, så att hans historia skall gå ihop. ”Den första tysta tanken.” När man ska skapa ur intet. Som Krilon i mötet med Tollius i de l II, där pipan spelar en avgörande roll i mötet med den självgode Tollius.
Jag vet inte om min sång är inspirerad av Eyvind Johnson. Det skulle inte förvåna mig då han är med på min resa  alltid, som jag i dag valt som tema för denna dag.
Men här finns något mer än tystnad. ”Vår sång är frihet, längtan.”
När Eyvind var ung fanns i honom en dröm en världsrevolution; eller hos hans skapade gestalter; själv är jag en produkt av -68, vilket jag har mycket svårt att erkänna, men drömmen om världsrevolutionen förbleknade och författaren börjar se drömmandet, diktningen, som vår enda frihet – vår enda verkliga.

Vår sång är frihet, längtan
vår sanna verklighet
Det sällsamma som ljuder
vår sanna verklighet.

Eyvind är nog med på resan, även när jag tillsammans med Kaj Chydenius skapar nya sånger. Nya berättelser, även inför detta tal. Fabulerar jag eller är det nåt magiskt även med detta?

Eyvind – var han med mig när Börje Ulander frågade mig om jag kunde hålla det här talet? Jag kanske kunde tala om Eyvind Johnsons betydelse för mig i mitt författarskap, föreslog han. Just då sitter jag och läser in min roman Dagning; röd! som ljudbok, en roman skriven när jag som mest var påverkad av den latin-amerikanska romanen i allmänhet och Eyvind Johnsons berättarkonst i synnerhet. Rytmen, berättandet, tidsperspektivet, då blir nu och nu blir då, sånger som påminner om den hesa vagabondens i Eyvinds novell ”Röster i Etolien”, sånger luffaren hittar på eller gamla visor han gör om, allt detta ger vagabonden en storhet. Utan Eyvinds luffare hade jag aldrig vågat låta siare och profeter – sanna som falska – i min roman framföra sina sånger, pekoral och nödrim, sånger om von Döbeln i finska och skökan Oholiba i Gamla testamentet. Rätt kontext och ögonblick ger även profeten en storhet i berättelsen.

Men tillbaka till hur jag utan noteringar hittade citaten i min roman.
Det var inte svårt att tacka ja till inbjudan att än en gång få komma hit och hylla vår store, vår största författare. Men nu hade jag hunnit läsa in 430 sidor av 437 och hur skulle jag hitta de ställen, där jag i romanen direkt nämner Eyvind Johnson, det ville jag göra eftersom Dagning; röd! är den roman, där Eyvind mest är närvarande. Jag funderar, suckar, varför har jag inte noterat de ställen? Nå, varför skulle jag ha gjort det? Inte kunde jag veta att jag skulle till Boden, även i år.
”Jag får väl bläddra”, säger jag till min hustru. ”Bläddra, vadå?” ”Om jag hittar sidorna där jag direkt nämner Eyvind Johnson. Vi ska till Boden den 29 juli.”
Jag går in i studion, där jag läser in min roman, tar den och öppnar på måfå, ropar: ”Eyvind Johnson, säger jag hundra gånger under resan och du suckar: nu kommer det igen!”
”Ja, du brukar ju ofta nämna honom!” ”Nej, nej, jag öppnade romanen och hittade det här! Han hjälpte mig – även på denna resa! Det är citat ur sidan 271, där det också står: ”Krilon, säger jag ibland, Krilon sökte jag länge, hittade nere i källaren.”   Krilon, den rationelle Krilon, som kan uppleva vardagen som en hägring. Han säger: ”Fläsk och potatis, en doft, gudar, allt ryms i verkligheten och allt kan tyckas overkligt.” Krilon berättelse hos Tollius, (Sven Stolpe) om bläckfisken, en historia som gav mig mod att för mina Tollius, skriva min debutroman, Och fiskarna svarar Guds frid. 1979. Krilon retar gallfeber på Tollius genom att låtsas berätta om sig själv och i slutet avslöja att allt var en humbug och förbannad dikt. Min roman slutar med att berättaren stiger upp och diskar. Mer om vår bläckfisk en annan gång.
Tillbaka till Dagning; röd!

Hon är van vid mig som Johnsonsk all-tidsmottagare, där kronologi och logik är satta ur spel.

Att jag råkat slå upp rätt citat en gång är ingen gång, men även den mest rationalistiska skeptiker kan bli tvivlande när jag råkar öppna boken igen, nu på sidan 405 och citerar: ”Hon blev tyst och ropade om jag läst Eyvind Johnson. Jag svarade att jag läste Eyvind Johnson alltid och förde vilda diskussioner med honom i ändlösa drömmar och att jag anklagat honom för att införa stormar och brinnande sprakande brasor och berättare som blev lite väl billiga, att hans metamorfoser mer och mer liknade de teoretiska metamorfoser som jag blivit obotligt less på i Stockholm och Helsingfors. Hon frågade vad jag annars i vaket tillstånd tyckte om Eyvind Johnson. Jag sade som det var: att han är en av vårt lands allra främsta berättare, den främste.”

Vår främste berättare i min, i mitt eget tycke, främsta roman.  Inte illa! Men samtidigt: Jag var tvungen att avvisa honom gång på gång för att bevara egenarten, men påverkan ser och hör jag vid inläsningen.

I Några steg mot tystnaden, den roman som kanske betydde mest för mig när jag skrev Dagning; röd”, sägs om Colinet, att ”han var en verklighetsiakttagare, men förvandlade sig eller förvandlades av Erfarenheten till en fabulator.” Så gick det för Eyvind själv, så gick det för min berättare, kanske mig själv i alla fall i min roll som immanent författare. Korpelarörelsen, en högst realistisk händelse, förvandlas med berättaren till saga och dröm och tillbaka till realismen, som avvisas som ett förräderi mot själva berättarkonsten, litteraturen, Eyvind Johnson, vem vet!

Har jag rent av plockat namn ur Några steg mot tystnaden. Thomas och Nina. Ja, ett namn vet jag som sjöng i mig: Elisabetta, som blev Laila-Erika i min roman. Hon hör som Elisabetta hemma i olika tider och i olika kvinnor, till och med i hennes mor och i Nina. Sammanhängande krafter mellan medeltid och dåtid och nutid är kvinnor: Rakel är profetens hustru, men bor i Helsingfors och dyker upp här och var som snöfall och som i Ninas ansikte. Så bär orden frukt, befriade från tid. Så är det hos Eyvind Johnson och så är det i Dagning; röd! och i den sång jag skulle ha sjungit här om jag kunde sjunga.
Det är honom, den främste, vi i dag återigen får fira i Boden. Tack för att jag än en gång fick komma och ha med honom, även på denna resa, in i min roman och in i ett förflutet som inte dör så länge det finns berättare. Och berättelser – som är eviga.

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Föreläsningar, Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Eyvind – med på resan, alltid

Helena Lindström, Runo Penktille

Runo Penktille

Sie kuulit ja tunsit
äitin hellän äänen
sielä äitin kohtussa
Kuulit syämen lyönin
elämän rytmiin
Äitin kieli
oon hellyyen kieli
Sinun ensimäinen kieli
Sitä kieltä kukkhan ei voi
halveksua
eli kuttua muuksi ko elämän kieleksi.

 

Dikt till Bengt

Du hörde och rördes
av moderns ömma röst
genom skyddande hinnor
i livmoderns vatten
Du hörde hjärtslagen
livets rytm
modersmålet
ömhetens språk
ditt första språk
som ingen kan förringa
eller benämna
annat än livets språk

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Helena Lindström, Runo Penktille

Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

 

Mulle se elämä rajala näyttäytyy jotenki rikhaampana ko muuala. Mutta en tiä katonko mie sitte asiaa sen minun kotiseuturakhauen läpi. Mie en tiä ossaisinko ees asua missään muuala ko rajala. (Siis jos ei puhuta kaupungissa asumisesta vaan pikkukylästä tai maaseutukunnasta.)

Vaikka meilä se halkoo kylät ja siittä useasti puhuthaanki niin, niin on net kuitenki jo kehittyny omiksi kylikseen. Kyse on enemmänki naapureista. Tai ehkä sisaruksista. Sillälaila sisaruksista, että sen rajan toisela puolela olehviin kokkeen ehkä olevan semmosen erilaisen yhtheyen ko muihin naapurikylhiin. Noon jotenki eri tavala samanlaisia. Ko mennee rajan yli, sitä ei tunne menevänsä sen rajan yli siinä mielessä, että menis viehraasseen paikhaan niinko ylheesä rajoja ylittäessä. Sitä mennee johonki samanlaiseen, mutta erilaisseen paikhaan. Sitä on vaikea ees selittää. Soon kuitenki ommaa elinpiiriä.

Jotenki ouosti ko mennee johonki maalaiskylhään muuala, se tuntuu jotenki tyhjältä tai hajanaiselta. Rajattomalta. Että se niinkö jatkuu ja jatkuu jonnekki, kunnes se sitte rajjautuu methään. Jotenki aivanko se olis keskelä tyhjyyttä. Mutta sitte taas ko on rajala niin se rajautuu johonki selkehään ja niinkö loppuu siihen, mutta ei lopu kuitenkhaan tyhjyytheen. Jotenki se tuntuu, että ko siitä rajalta alkaa Suomi ja Ruotti (tai loppuu siihen) niin se ei ala tai lopu tyhjään. Se ei rajau’u tyhjän rajhaan.

Ja sonki sitte jotenki niin ristiriiassa sen rajattomuuen muttei rajattomuuen kans. Soon jotenki, että vaikka se kylä rajjautuu siihen niin elämä ei lopu siihen rajhaan ko sielä on se kylän toinen puoli. Sielä toisela puolela on joku. Joku erilainen, mutta samanlainen. Joku, joka ellää samojen vuoenaikojen, ilmojen ja arjen kans, mutta sitte kuitenki erilaisten säännöstöjen kans. Soon tavahlaan jotenki selkeämpää ko on se raja. Kun se joku loppuu ja alkaa siittä. Mutta seki mikä se loppuu ja alkaa on ”vain” valtio. Se ylempi taso, ei se arkitaso. Jotenki se raja-alue ei tunnu niin irralliselta. Soon selkeää. Se ei vois olla missään muuala.

 

Yöjunassa 1.3.2020, ennen rajojen sulkemista

Kategoriat: Proosaa | Kommentit pois päältä artikkelissa Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

Bengt Pohjanen, Tänka fritt/Aatela vaphaasti

När åsikter, fria tankar och uppfattningar blivit kriminella, då har vi alla hamnat inom de kriminellas förvaltningsområden.

Ko mielipitheistä, omista aatoksista ja hunteerinkista oon tullu rikoksia niin met olema kaikin joutunheet rikolisten hallinto-aluheile.

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Tänka fritt/Aatela vaphaasti

Livets väg-Elämän tie, Kari Roininen

Kari Roininen, Livets väg

Om du tror att livet går sin gilla gång,
så har du fel
Livet är inte en lång sträcka att färdas,
som många tror.
Snabbt eller sakta,
det bestämmer du själv.
I öster tror man på livets cirkel,
utan början och slut.
Svårt att bryta sig loss från tro och måsten,
dock är det värt ett försök.
Livet är dock en återvändsgränd med möjlighet att ändra kurs,
och börja om.
Detta dock så länge du lever, först efter döden går livet sin gilla gång,
i all oändlighet.
Bäst att passa på medan du lever och kan!
Våga lev,
vad hindrar dig?
Går det på tok, börja då om,
tills du hittar din väg.
Livets väg.

Jos luulet elämän kulkevan pikku hilja aina vain
niin olet väärässä.
Ei ole elämä pitkä taival, jota kulkea,
niinku moni luulee.
Kierästi taikka pikku hiljaa
sen päätät itte vain.
Iässä uskothaan elämän sirkkelhiin
ilman alkua ja loppua.
Hankalaa oon irtaintua luuloista ja pakoista
vaikka yrittämisen väärti se kuiten oon.
Elämän oon kaikesta huolimatta kuja, jossa maholisuus vaihettaa suuntaa
ja alkaa uuesthaan.
Tämä vain niin kauon ko sie elät, vasta kuoleman jälkhiin elämä jatkuu pikku hiljaa
ilman loppua.
Parasta oon passata pääle ko elät ja vielä kykenet!
Tohi ellää,
mikäs hintertää?
Jos käypi hullusti, ala uuesthaan,
kunnes löytä tiesti.
Elämän tien.

Meänkielennös:

Bengt Pohjanen

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Livets väg-Elämän tie, Kari Roininen

Koti-ikävä Kauasmaassa/Hemlängtan i fjärran land

Kauasmaan koti-ikävä

Mie kaipaan täälä lunta,
ja jäitten lähtöä,
kans kielon kyyneleitä,
ja hillan kukkia.
Mie kaipaan rajatuulta,
ja pohjasvittiä,
kans laulujoukahaista,
ja haapapuitten tärinää.

En tunne maani multaa,
en kaalta pottumaan,
ei jalka väylän vettä,
ei poski lämpöä.
En maista täälä lohta,
en hillaa kypsyvää,
en poronlihhaa kuivaa
en kahvijuuston sitkeyttä.

Ei tunnu kevän tuoksut,
ei kesän poutasäät,
ei rumanlehen aika,
ei talven pakkaset.
Nyt suru mieltä painaa,
nyt kannan kaipua,
mie lähin Meänmaasta,
nyt tunnen sinne ikävää.

16 oktober 2019/10. helmikuuta 2020

 Hemlängtan i Fjärranland (Fri övers)

Jag saknar snö som faller,
och isens gång och dån.
Jag saknar strandens aspar
som alltid darrar där.
Jag saknar gränsens vindar,
och bofinkskvitter här,
och svanens vackra sånger,
och himlaeldens knastrande.

Jag saknar vallens klöver
och ängens timotej,
konvaljerna som tåras
längs stigarna till ån,
jag saknar myrens tranbär
och hjortronblommorna,
jag vill se strandens stenar,
och sädesärlans vippande.

Jag saknar sommarns dofter,
och vårens varma vind,
och höstarna som glöder,
och vinterns sköra ljus.
Här känner jag mig sorgsen,
här är jag främmande,
jag längtar hem till Meänmaa
den strand jag en gång lämnade.

Övers.

16.10.2019/10 februari 2020

Bengt Pohjanen

 

 

 

 

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Koti-ikävä Kauasmaassa/Hemlängtan i fjärran land

Bengt Pohjanen, Varieteetti vain/Bara en varietet

Bara en varietet

Då jag föddes en gång utan språk,
födde jag ett som jag skapade på.
Och jag sjöng och jag skrev
både visa och brev.
Det blev erkänt och prisat,
för världen bevisat
att det duger som språk
att skriva och sjunga på.

Men nu har jag hört:
för mig är det kört,
herrarna våra, hetsiga heta
har låtit mig veta:
det är inget språk,
som du skriver på,
det är bara en varietet,
så du vet, det vi vet,
på vår idiolekt:
ditt språk är bara en varietet,
nu är det färdiglekt.

Då jag föddes en gång utan språk
får jag väl dö utan språk.
Mullen får svara på frågan en gång
om livet är en dödens varietet
och döden en livets dialekt.

 

Varieteettiä vain

 

Ko mie kielettömänä synnyin,
mie rohkasin mielen
ja synnytin kielen,
jolla kirjotin, lauloin,
kerroin ja mainoin.
Hyvinhään se meni,
sitä mailmala killathiin,
hyväksythiin ja palkithiin.

Mutta nyt meän uuet herskaapit oon
hallintokunthiin ilmottanheet
ja hallitukshiin kirjottanheet:
ei se ole mikhään kieli,
se oon vain murre ja oma mieli
se oon fiinisti sanottu vain varieteetti.

No älästä nyt huoli, älähpä nyt vain,
s’oli aijottu ylhäälä tuola:
ko kielettömänä synnyin,
saan kielettömänä kuola
nyt mullat vain toisthaan:
elämä oon kuoleman varieteetti
ja kuolema yks elämän itiolekti.

 

Kategoriat: Kielestä ja sen tilanteesta | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Varieteetti vain/Bara en varietet

Recension

 Författare och titel: Anders Holmer: Regn /Natur & Kultur) Översättning (Sae): Mona Mörtlund

Sae (Regn), är en barnbok med en aning underfundiga, dock inte svåröversatta korta texter.

Översättaren har tidigare översatt barnböcker (Totte, Emma). Hon har även gett ut egna verk, barnböcker och lyrik.

Översättningen avviker så mycket från originaltexten att det var svårt att se att det verkligen rörde sig om samma verk. Eftersom Holmers korta texter är en aning underfundiga tänkte jag först att det rörde sig om fria tolkningar men vid en noggrann genomgång upptäckte jag att det i varje text i praktiken förekommer missuppfattningar och språkliga inkonsekvenser, felaktigheter. Eftersom texterna är så pass få gjorde jag en översättning av samtliga texter och fann att de är ganska lätta att översätta och att man kan få fram det underfundiga genom att översätta, inte skriva om eller utelämna text.    Översättaren använder också finska låneord trots att det finns motsvarande välkända ord på meänkieli. Översättaren har problem med grammatik och stavning, inkonsekvenser och meningsbyggnad.

Exempel: Meänkieli har i motsats till finskan en halvlång vokal som tecknas med en vokal. Översättaren stavar ”avisi” med en vokal medan ”musikki”, som också har en halvlång vokal, stavas ”musiikki”, med två vokaler.    Meänkieli saknar mjuka konsonanter, vilket översättaren också har svårt att hantera. De blir inkonsekvenser där stundom svenskan, ibland finskan skapar onödiga interferenser. Samma sak gäller vokalerna. ”Tolerans” blir ”toleransi” medan ”humanismi” blir ”hymanismi”. Demokrati skrivs idag på meänkieli ”temokratii”, men översättaren skriver ”demokratii”. Det är inkonsekvensen som är besvärande.

Exempel:

Holmer:

Hästens havre gror
på åkern som den plöjer,
kråkans havre med

Översättaren:

Hevonen oottaa kauraa,
maata ko velttaa
vares jo syöpii

Översatt tillbaka till svenska:

Hästen väntar på havre,
då den myllar jorden
kråkan äterer redan

Verbet gror= orastaa/ittuu Velttaa= mylla potatisland/liten täppa (Verbet plöja=auraa) syöpii= dubbelteckning av 3 pers. sing= äter-er

Texten skulle kunna översättas mer ordagrant:
Hevosen kaura orastaa
pellola mitä se auraa,
vareksen kauraa kans

Så enkelt får man till och med fram ett rim.

Övrigt I finskt talspråk ersätts ibland 3 pers plur med 3 pers sing, vilket för meänkieli är helt främmande. Även sådan felaktigheter finns i översättningen.
Översättningen innehåller utelämnade ord. Felöversättningar av ord. Onödigt att översätta ”mjölktand” med ”tand”. Om inte författaren, förlaget och översättaren har kommit överens om en ny bok med samma illustrationer så har jag svårt att se översättningen annat än som undermålig rakt igenom.    Inte en enda översatt text är försvarbar. Om det inte handlar om så fria tolkningar att det rör sig om en annan bok. Men språket är i det fall också dåligt.

Meänmaa

 

Kategoriat: Recensioner | Kommentit pois päältä artikkelissa Recension

GRÄL

Gräl

Byns ledande socialist hoppade av cykeln och skrek åt smugglaren:
– Du har ställt en bil två meter in på in mark bakom garaget ditt. Jag ska ringa till polisen. Det är min mark.
Smugglaren tittade roat på socialisten som med sådan glöd tagit fighten för sin privata egendom.
– Nå, då ringer jag också till polisen, sade smugglaren med ett leende.
– Vadå? Var har jag gjort?
– Du har en smugglad häst i stallet.
– Hur kan du bevisa det?
– Jag har ju själv smugglat den, har du glömt det? Och så har ni fällt björk på min mark, så jag tänkte bli socialist jag också och börja kämpa för det som är mitt.

Socialisten hoppade upp på cykeln och trampade iväg.

Kuva: Bengt Pohjanen

Kategoriat: Noveller | Kommentit pois päältä artikkelissa GRÄL

TINKA

Tinka

Kylän sosialisti hyppäsi pyörän päältä ja klaakotti jopparille:
– Sie olet pannu piilin kaks metriä minun maan puolele sinun karasin taa. Mie soitan polisille. Se oon minun maata.
Joppari katto sitä hymy huulila ja sano:
– No, mieki soitan polisille. –
Miksis? Mitäs mie olen tehny?
– Sulla oon jopattu hevonen tallissa!
– Milläs sie sen viisaat?
– Mie olen itte sen sulle jopanu! Ja sitte tet oletta hakahneet koijuja minun puolelta, vaikka mie en ole siittä perustannu mutta saatan nyt alkaa sosialistiksi ja perustaa.

Sosialisti nousi pyörän sölkhään ja lähti polkheen.

Maalaus: Bengt Pohjanen

Kategoriat: Novellia | Kommentit pois päältä artikkelissa TINKA