Kexin tiuku

En hyllning till vårt språk och vår kultur. Jag känner denna dag en sådan glädje, lycka och tacksamhet för att jag fått växa upp i Kassa, där Laestadius vackra och lyriska språk väckte mitt intresse för skönhet, där veteranernas berättelse gjorde mig till berättare, ett hem som var öppet för människor med skilda språk och kulturer, kammaren där smugglarna räknade långa finska mark, en tacksamhet för Kassa BII-skola, där slöjden var på finska och där fröken Anna tog emot oss som inte kunde svenska, där jag redan på den första julfesten fick läsa Midvinternattens köld är hård. Jag är idag polyglott. Författare på tre språk, översättare från femton. Jag ser denna inspelning och ögonen tåras av lycka och även medkänsla för er som av politiska skäl inte fick sitta vid Lars Levis fötter, inte såg värdet av språket som erbjöds oss på gymnasiet i Haparanda. Jag vill tacka vårt folkhem, vår demokrati, för allt jag fick ända till doktorsdisputationen vid Stockholms universitet. För Honoris causa vid Uleåborgs universitet.

En sorgesång, efter Gullberg
Ord som fäktar mot övermakten

Du skall krossas och sönderslås

Stora andar har enligt pravda

Nått Kirúna, Mejas lås.

Tusenårig meänkieli

efterlyses från Meänmaa.

Mycket svag, med sorgsna ögon

klädd som främling, när det försvann.

Kanske nosar det bortom åren

Dit våra herrar ej vägen fann,

Frihetstiden, där våra egna

nu väljer tystnad i avskildhet.

Visst har vi med sejd och galder

Krönt vår möda med spel och sång,

Ummikot som vårat gissel

Har skapat sarkofager här och där.

Men hyllningskören ljuder kanske

Vid Meänkielis sista sång.

Men för Meänmaa i vårt hjärta

Måste några ge livet sitt.

Snart vi stiger ner till Tuoni

Följd av ingen som oss förstår

Oss som en gång tog för givet

Att vi som har det som modersmål

Får företräda oss själva nu

och sedan vårt döda språk.

Idag är alla dörrar låsta,

där sitter våra herrar nu.

Bengt Pohjanen

Korkmattan på biblioteket

Han hade redan som barn drabbats av skrivlust och passion för berättelser. Nu var han 77 år, polyglott och trespråkig författare i alla genre, prisbelönt och översatt till flera språk.

Kommunen han bodde i kände inte till hans författarskap, vilket inte är så konstigt, ingen är ju profet i de falska profeternas bygder. I den mån någon försökte lyfta fram hans författarskap stoppades det av ordförande i kommunfullmäktige.

Nu kom det en ny bibliotekarie, som ville att han skulle sätta upp sin utställning om sitt författarskap. Han blev förstås överraskad och glad. Äntligen! Som det heter i det litterära livet.

Så blev det dags. Allt på plats. P4 Norrbotten var på biblioteket. Oj, då, tänkte han. De brukar ju inte visa större intresse för honom. En dam gick genom biblioteket. Hon höll mikrofonen högt. Och huvet högt. Hon såg ut som drottningen av Babel vid Littfesten i Umeå. Medan hon gick genom salen tog hon över hela rummet. Nåväl, snart ställer hon frågan om hur det känns efter 50 års författarskap.

Men det var inte därför hon var där från P4. Hon frågade kommunalrådet, som åt tårta: ”Hur känns det att ha en ny korkmatta på biblioteket?”

Det var korkmattan som var av intresse för P4.

Kommunens kommunikatör stoppade också tårta i munnen. Även hon firade den nya korkmattan.

Med grädden rinnande ur mungipan förklarade hon för författaren att hon kommunicerat korkmattan för att göra kommunen mer ”attraktiv”. Hon sade ordet vilande på dubbelkonsonanterna och med betoning på den första stavelsen: ”ATTT-raktiv!”

S’olekko olla menheen

Bengt Pohjanen

Ann-Gerd Simu skriver i sin essä om Hitom himlen: ”Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och bästsäljande romaner som utspelar sig i Norr- eller Västerbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina Wähä. Författaren är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer från finska Tornedalen. I boken säger en av huvudkaraktärerna: Tornedalingar kan bara två saker: supa och föda barn. Skulle en förläggare idag godta sådana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?”

Var går gränsen för hets mot en folkgrupp? När blir en skildring etnorasistisk? Vi skall inte censurera författarnas texter, men vi skall analysera, kritisera och bemöta påståenden som inte gestaltar utan påstår att människor beter sig på ett visst sätt för att de tillhör en grupp, typ tornedalingar. Vi skall bemöta totalitära ideologiskt styrda påståenden om folkgrupper. Stalindyrkande, Leninhyllande Putinkramaande författares påståenden om laestadianer och tornedalingar behöver ifrågasättas.

Avslutningsvis skall jag bemöta påståenden om min hemkommun Pajala.

Är detta Pajala och Tärendö?

Reaktionära gubbar som inte vill ha elektricitet till Pajala på 60- och 70-talet. Inte heller asfalterade vägar. Tjocka tanter. Musiken som når Tornedalen först på 60- och 70-talet. Pajalapojkar som aldrig sett en radioapparat eller grammofon förrän nämnda decennier. Testosteronstinna karlars utbrott! Västlaestadianska pojkar, uppväxta med ständig aga, slagna till tro och underkastelse, slutar prata. Fattigdom, elände, intolerans, utsocknes original och förtryck i västlaestadiansk miljö i Pajalas barnrikekvarter.

Allt detta och mer därtill finns att ta del av i riksmedia, Svenska Dagbladet 10.12.03. Och inte bara Pajala utan … ”… det är roligt när folk fiser. I Norrbotten är vi fortfarande groteska, i motsats till Västerbotten som redan genomgått det viktorianska stadiet.” (Hufvudstadsbladet 21.8.2001.

Hör här, läs: ”I Norrbotten är vi så okultiverade och grova att vi sällan haft litteratur hemma … själv kommer jag från en outvecklad del av Sverige.” (Hufvudstadsbladet 21.8.2001).

Lördag 27.9.2003 läser jag denna häpnadsväckande nyhet i Hufvudstadsbladet: ”I Pajala fanns det ingen skriftlig tradition. Där trodde man förr att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker.”

I samma tidning får jag veta att underlivet är roligt och att ingen i Pajala frivilligt vare sig läst eller köpt en bok. Utom uppgiftslämnarens far förstås. Han var annorlunda. Han gillade böcker.

Nordnytt sände 27.9.2003 från Momma torget i Pajala, där även kommunalrådet saluför sin kommun med följande ord: ”Vi tornedalingar läser ju inte böcker.” Att han själv inte läser böcker betyder ju inte att vi tornedalingar inte gjort det. Själv har jag börjat samla på mitt bibliotek på 50-talet. Jag har debuterat som författare medan jag bodde i Pajala 1974. Nog känns det en aning elakt att läsa i tidningar att man varken läst eller skrivit i Pajala. Kommunalrådet ifråga har inte behövt bilda sig. Han tillhör den politiska eliten och miljonerna har regnat ner över hans projekt vid gamla tullen i Kolari och gamla ålderdomshemmet. Han behöver bara gnälla till så kommer nya miljoner. Nej, han behöver inte läsa.

Är Tärendö verkligen så efterblivet som Dagens Nyheter ger sken av den 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”. Uppgiftslämnaren poängterar att han vill ha det med i intervjun.

Har vi inte haft musik?. Ingen kultur? Ingen skriftlig tradition?

Här kommer fakta

I Pajala fanns Royal biografi. Hon dansade en sommar 1952 med Folke Sundqvist och Ulla Adolphoson. Vi såg den, vi som alla andra i Sverige.

25 april 1953 blev Sven Ingemar Olofsson doktor i Uppsala. För sin avhandling hade han lärt sig 13 språk.

Vem har lyssnat så mycket på Sostekosinski som vi? 14.11.1953 kl 21:30 har jag avnjutit en pianokonsert med George de Godzinskiy. Då var jag nio år.
Vi sände Sibelius via kabel till ladugården.

Samma år får Pajala djupfryst och filmförpackat lika snabbt som stockholmarna.

12.12. läste jag Cisco Kid på finska. Samma dag som Mika Waltaris Johannes Angelos recenserades i Haparandabladet. Och i början av 1954 for de första tornedalingarna till Kanarieöarna på charter. Folk– som enligt mediauppgifter från Pajala – inte ens vågade skriva till firarprogram i radion, besökte Italien och gjorde utomlandsresor som alla andra svenskar.

I mars 1954 kom det brev från en tornedaling i Palm Springs till Sattajärvi. Vederbörande skrev att posten där inte varit större än bastun i Petäjävaaragården i Sattajärvi.

Bridgeklubbar träffades i Korpilombolo och Pajala. De hette Pääjärvi och Alatalo och Kalla.

Pajala ingen efterbliven kultur – kolla här!

JUF är bildat i Pajala, i Erkheikki 1918 på Snellgården.

Enligt uppgift i media har Pajalaborna och tornedalingarna inte känt till grönsaker. Men faktum är att Olle Wanhainen redan i juli 1954 var en svensk specialist på vitkål. Hietalas exporterade grönsaker till södra Sverige på 50-talet.

31.7. 1954 invigdes en av de mest moderna busstationerna i Pajala.

11.12.1954 Löste Leo Pohjanen, f d tullman, gulaschbaron och luntrejare gåtan med anemi hos hästar. Veterinär Lindblom vet hur det gick till. Han fick föreläsa för professorer i Stockholm.

2.7. 1955 hittades ännu en botanisk raritet i Pajala, en orkidé: Cypripedium calceolus. Samma dag besöktes Luppio av 300 turister.

3.11.1955 hade Pajala 192 elever i  klasser på realskolan.

8.12. 1955 kunde man avnjuta en kantelekonsert i Pajala och Charles Portin har framgång i Florens.

Hur var det med musiken i Pajala? Kom den på 70-talet? Enligt media nådde inget av musiken i slutet av 60-talet Pajala. För att det var så långt mellan världen och Pajala.

1966, på hösten var jag tjänstebiträde i Pajala, Östen Tano och jag satt på församlingshemmet och då började det plötsligt dåna i rummet intill. Det var Jon Avenäs och hans popgrupp som spelade, i kyrkliga lokaler.

Själv har jag ett foto i ett av mina första album. Det är över 40 år gammalt. Jag står med en gitarr, runt mig sitter tre smågrabbar, mina syskonbarn med var sin liten gitarr. Det var Elvis och Beatles för hela slanten.

1956 bildades Olas kvartett: Trummis: Bernhard Tjackus Finnholm. Där var Kvarpan Håkan Westerberg och Stålfelan Ole Nygård.

Samma höst hittade Evert Hjärtberg en kräfta i Pajala..

23.1.1956 fanns det 26.013 bokband i Tornedalen – 171 på finska.

I Karungi ökade boklåningen enormt: med 80 i veckan.

1959:Erik Hjort byter nyårshälsning med Werner von Braun, atombombens skapare.

I Pajala var matlagningskurserna så populära att alla inte fick plats.

28. 2. 1959: Gideon Larson från Pajala revolutionerar skogsbruket genom att uppfinna en ny maskin.

17.3.1959: Tornedalingar åter i topp på kadettskola.

26.5.1959: Tornedaling blir bäste elev på Grafiska institutet. Inte bara årets utan den bästa sen kurserna börjat 15 år tidigare.

16.4.1959: Pajala får länets förste flygande polis.

24.9.1959: Pajala har bästa indrivningen i Nb. Kihlanki en mönsterort.

15.12.1959 Per Vennnberg tämjer djur i Pajala.

13.2. 1960: Kottplockningsmaskin uppfunnen i Pajala.

19.4.1960: Sveriges första treläkarstation – i Pajala.

11.8: 11.8.60 Världsmästaren på dragspel: James Reany besöker Pajala.

3.11.60: Göran Högberg vinner uppsatstävling i radio, gör succé som radioröst.

15.12.60: Pajala först med flis.

1961: 54 ton potatis per hektar..

28.3 1961 slår Pajala kursrekord genom Anna Skarell som gått 60 kurser.

27.5.61: Pajalaflickan Ingegerd Perttu bäst i uppsatsskrivning.

17.8.61: Pajalaflickan Doris Hjärtström vinner första pris i teckningstävling.

2.9:61: Länets radioskola i svenska och finska börjar.

10.10.61: Hillevi Lugnfors från Anttis i Pajala liftar till Tyskland.

14.10: Ivar Kaati får tapperhetsmedalj i Kongo för fin insats i Jadotville.

19.10.61: Med lic Ingemar Berggård, Kangosfors, till Amerika som lärare. ”On the Freactionation of Preteins Glycoproteins, and Mucopolysaecharides, and Mucopolysaechrides in normal Human Urine by Zone Electrophoresis” 30 år. Pappan: Verner Mäkitalo. Nog finns det lite skriftlig tradition i Pajala.

21.10.61: Skoltetaer i Pajala: Moliere, Ibsen, Strindberg, Bergman.

28.10.61: Vi Ivo Andric och ser Änglar finns dom med Jarl Kulle och Christian Schollin.

Pajala ökade med 6 personer.

Och slutklämmen:

18.12.61: En unik flygning med en TV-apparat i julklapp till Ida och Arthur Forsström. Henrik och Hans Forsström flyger i eget plan via Finland med specialtillstånd och landar på isen i Pajala. Det tog 4 timmar att flyga.

När våra egna herrar lämnade vårt gemensamma språk, och försökte locka alla med på resan met olima vain menheen! (fortsatte vi som om inget hänt). Vår uthållighet och vår kärlek bar språket och kulturen vidare – som döda kära om inte annat. Nu sker en uppståndelse. Pengarna finns, men inte för oss och våra projekt.

När vällingen regnar från himmelen ner har den fattige aldrig, nej aldrig nån sked. Åt dem som har skall givas och från dem intet har skall tagas det som eventuellt har. De sista resterna och benbitarna.

När vi nu frågar vad vi ska göra med våra rättigheter är svaret detsamma:

Solekko olla menheen.

 Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV

”När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.”

Kengisfors

Det ligger hänförande vackert, med sin skärgård i Tärendöälven – så kallas bifurkationen, strömmen som för en del av Torneälvens vattenmassor över i Kalixälven. Vägen går uppe på den höga nipan, så att man överblickar hela den sällsynta formationen. Ännu en mil, och vid Anttis är man framme vid Torne älv, som här flyter helt och hållet inom svenska gränser. Det var en strålande sommardag, den höga furuskogen doftade så rent och hartskryddat som den blott gör när den växer på sandmark, från nipan såg man ner över älven, där grund och stenar spräckte spegeln inne vid stränderna, linneornas revor hängde som guirlander längs dikeskanterna, och emellanåt korsade en ensam vaja vägen mellan furu- stammarna. Det var varmt och stilla. Den sven- ska sommaren var aldrig ljuvligare än denna juli- dag, som vi tillbragte mellan den 67 :de och den 68:de breddgraden.

Vi körde nu rakt i öster mot Pajala.  Allt det vemodiga, instängda, ödsliga från skogs- och myrmarkerna är försvunnet; älvdalen är rik och stor, med öppna, soliga bygder, med härliga utblickar över strändernas djärva stup och kraftiga linjer; höladorna och de röda husen speglas i det klara älv- vattnet. Vi fortsatte förbi Pajala till Kengis, där Torne och Muonio älvar mötas. Kengis är ett järnbruk, som anlades redan på. sextonhundratalet, då man upptäckt gruvfälten vid Junosuando; men bruksrörelsen blev aldrig lönande häruppe, och under 1800-talet har den allt mera avtynat. Kengis’ bruk är den enda gård jag sett i övre Norrland, som har herrgårdstycke, något av det sirliga, välproportionerade, förnäma, som utmärker de mellansvenska corps-de-logien. Det är en fruktbar trakt; rågåkrarna stå i ax, och det påstås att de ganska ofta mogna, på trädgårdsplanerna brinna gula vallmor i solskenet. Vi vandra över den plats, där den gamla smedjan stått, som 1717 brändes av ryssarna. På sviktande plankor, över laxpator, ta vi oss fram till öarna, som bilda en hel skärgård ute i den strida forsen. Den är tjugu meter hög, och ingen forsbåt skulle kunna ila utför den utan att välvas runt. Men laxarna gå ihärdigt uppför strömmen och patorna stå och vänta på dem med stänger, som skallra för vattnets tryck. Den enda möjliga väg, på vilken laxarna kunna pressa sig fram, är känd på förhand, och när fiskarena sätta sina försåt, kunna de säga som Wilhelm Tell om fogden Gessler:  »Durch diese hohle Gasse muss er kommen!»

På öarna i Kengisforsen var det över all beskrivning härligt. Gräset var saftigt och högt, och det lyste så festligt grönt mot alla de svartblixtrande strömdragen och forsarnas vita skum. Ängarna voro översållade av blommor. Det påstods att man hittat liljekonvaljer på en av öarna, och vi letade länge efter dem, ehuru förgäves. Men det fanns så mycket annat, som fröjdade ögat: Gentiana amarella, med sina gnistrande blå stjärnor – jag hade icke återsett dem sedan jag plockade dem för nära trettio år sedan på. Hattabacken vid Helgeån – den högresta Valeriana, gula ranunkler och den röda, praktfulla Geranium silvaticum, den blåa tätörten och en sällsam, styv och stolt fjällväxt med lejongapsliknande blommor i gult och brunrött, som jag länge grubblade över. Till slut fann jag att det var Kung Karls spira, Pedicularis sceptrum Carolinum; jag hade aldrig sett den förr, men jag kom ihåg den dikt, som Atterbom ägnat den -han talar om den blodfläckade gullhjälmen, om de hårt slutna läpparna, om stjälken, som kan brytas, men icke böjas, om »det tragiskt härliga» i hela uppenbarelsen. När jag som barn läste Blommorna, hyste jag en brinnande lust att få se Kung Karls spira, den stod för mig som ett mirakel av hög och betydelsefull poesi. Den är mera sällsam än egentligen vacker, det måste• jag nu medge, till min besvikelse är den litet klibbig. Sin egentliga styrka tycks den ha i den genomskinliga symboliken, och det sista kraftprovet i den vägen fann jag vara, att den skulle falla i mina händer just vid Kengis’ bruk, härjat av ryssarna år 1717.

Solen sken så. varm, att vi badade i forsen, läto oss kringspolas av all den strömmande friskheten, sprungo nakna på stenarna och njöto av att trampa det mjuka gräset. Till och med en illa medfaren reumatiker kunde få paradisvisioner på dessa Floras blomsteröar, där skummet flög i luften, medan den dånande forsen spelade sina brusande dova orgelackord. Jag har aldrig upplevat en härligare högsommardagsolen och värmen funnos där, grönskan och leendet, men vattenmassorna, som kommo med kylig svalka från snöfjällen och de stora ödemarkerna, gåvo en lyftning och ett sus åt idyllen, så att den fick en prägel av levande kraft och vild storhet. Såg man ut över älven, så brusade forsarna bakom och över varandra som kammarna på väldiga vågor, och långt uppe på stränderna lågo stockarna kvar och visade hur högt vårfloden hade nått. Det var berusande i sin prakt och rikedom, med sina strålande, klangfulla färger. Jag hade aldrig drömt om att komma till en så välsignad ängd uppe i Sveriges nordligaste gränsbygder. Mina tankar vandrade tillbaka de hundratals mil, som vi räknat på vår kosa, över älvar och sjöar, genom skogar och slätter, och stannade vid en kringbyggd gård på Kullens sluttning, mellan bokskogen och den mörkblå Skelderviken, Ladarp och Kengis, det var början och slutet, och i denna stund tycktes det mig som om all naturens friska skönhet mött mig renast i dessa båda brännpunkter. Jag kände det som om jag i min hand vägde en lång och kostbar kedja, med två. blixtrande stenar till knäppen, Kengis och Ladarp. Så. oändligt stort är Sveriges land, att det räcker från stranden, där mullbären mogna och vindruvan rundar sig, till forsarna i norr, där fjällängarna förgyllas av midnattssolen och laxarna springa i vattenkaskader från snötinnarna. Så väldigt byggdes svenskarnas rike i söder och norr, och än en gång slår det mig, att den högresta växten med de gula, blodfläckade lejongapen har sin symboliska sändning. Den mötte mig i denna stund för att minna mig om s c e p t r u m Ca ro 1i n u m, den karolinska spiran, som gav mig medborgarrätt i detta stora sköna land och för- enande sträckte sig ut över Kengis och Ladarp.

På de murkna plankorna vandrade vi över virvlarna tillbaka till stranden. När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.

På återvägen vandrade vi upp till kyrkogården i Pajala, som ligger utanför byn, och dröjde en stund framför den grav, där Lars Levi Laestadius, fjällbygdernas Schartau, funnit sin viloplats. Nere i Pajala by rastade vi på gästgivargården och läto oss laxen från Torneälven väl smaka. När kvällen började falla, läto vi blicken en sista gång gå ut över den vackra Tornedalen, vände bilen mot söder och började återtåget. Det var tisdagen den I5 juli.

*

Om återtåget skall jag fatta mig kort. Vi snuddade ånyo vid Korpilombolo, sågo kolonatens nytimrade stugor inne i skogarna, beundrade det stilla vemod, som vilade över Limingojärvi och kom sjön att likna ett av Runebergs klara, tankfulla poem, nådde fram till Kalixälven, den kungliga floden, läto blicken lyftas av Laxforsbergets stora skogiga kägla, hörde Ansvarsforsen dåna, färjade tvenne gånger över den mäktiga strömfåran, och övernattade i Överkalix’ gästgivargård. Det är svensk bygd; på. kyrkogården, där vi vandrade i den klara kvällen, växte rosenbuskar kring gravstenar, som buro svenska bondenamn. Vi äro redan söder om polcirkeln.

Korpilomboloss

Fredrik Böök

Norr om Övertorneå var landsvägen i floddalen avspärrad på grund av vägarbeten, och för att komma till Pajala nödgades vi sålunda böja in åt väster. Det bar av in bland skogar och åsar, där tystnaden och ensamheten öppnade sin stora famn norr om polcirkeln. Människorna bo vid älvarnas vatten; här inne mellan Torne och Kalix är ödemarken nästan obruten, och dock se vi icke så. mycket myr- och kärrmarker. Man kan aldrig sluta upp att förvåna sig över att det går brukbara, ja, goda automobilvägar genom dessa nejder, där man kan tillryggalägga mil efter mil utan att se en människa. Oskar Heikkilä hade förberett oss på dålig väg, men det visar bara att han är väl vand; i jämförelse med de finska äro landsvägarna i Norrbotten idealiska. Ångvältar på åtta ton rulla fram över dem. Vi kommo fram till den lilla skogssjön Pirtijärvi, och där gick vägen över på en lång, hög, solid bank och en bred bro. Det var helt enkelt storslaget. Man kände sig nästan underlig till mods, när man från denna ståtliga väganläggning blickade ut över den klara, blickstilla sjön, som speglade skogarna, men icke en farkost eller en odlad tegnaturen låg där orörd som på skapelsens sjätte dag. En enda människoboning upptäckte ögat, en grå stuga vid det norra brohuvudet. Vi stannade; men det fanns ingen av Pirtiniemis invånare, som kunde tala med oss. Det var finnar, som skakade på huvudet, och icke ens barnen, som dock skulle ha lärt sig en del svenska i skolan, kunde förmås att svara eller ens begripa. Det kändes som om människorna voro inneslutna i naturens stumhet. Jag vet mig aldrig ha erfarit tystnaden sä djupt som i Pirtiniemi. Motorns säng var den enda melodien.

Vi voro icke längt frän Korpilombolo, en vägknut med kyrka och gästgivargård, och beslöto övernatta där. Namnet låter som om det betecknade en stor negerby vid Kongofloden, och detta exotiska intryck förstärktes, när vi i Haparanda hörde talas om den fordom ryktbare Hertigen av Korpilombolo. Denna stolta titel uppbars av en länsman Bergström, som berättas ha varit så gästfri, att han blev vred om någon främling passerade Korpilombolo utan att bo hos honom. Man kan förstå honom: en vänsäll och sällskaplig natur måste här- uppe ha hungrat efter människor. Korpilombolo betyder »bisjön i ödemarken», den lilla ökensjön.

Sjön sov blank och stilla i kvällsskuggan, när vi kommo dit, ty solen stod bakom de låga, furuklädda bergåsarna. Uppe på den enkla gästgivargården träffade vi på en söt finsk flicka, som kunde tala svenska, när hon fick litet tid på sig, och hon lät oss ställa in bilen på gården; något skjul fanns icke att tillgå. Vi vandrade ut i den lilla byn, och funno att hela Korpilombolo befann sig i ett tillstånd av glad sinnesrörelse i den ljusa natten. Folket stimmade samman på en gårdsplan, där hammarslag ekade. Man höll på att packa upp en stor lår, som innehöll en nyss anländ Atlas-Dieselmotor. Den hade kostat 6,000 kronor, och den skulle under den kommande vinternatten skänka ljus åt de trehundra invånarna i Korpilombolo. Det låg glädje i luften. Man var räddad från det kvävande vintermörkret, man var full av stolthet och förhoppningar. Den gamla motorn hade varit för liten, den hade fått arbeta så rastlöst, att den redan efter första året var utsliten.  Men här var efterträdaren, kraftig och pålitlig – den beundrades och hyllades som en tronföljare. Nu skulle de elektriska lamporna icke brinna bleka och glåmiga längre.

Uppståndelsen i Korpilombolo hade något gripande, den erinrade oss om hur tung och mörk vin- tern och kölden skulle falla över denna nejd, som nu bredde sig ljus och vacker i midnattssolen. Vi gjorde en rond kring byn med ett par av byamännen. De visade oss den nybyggda, prydliga präst- gården, där snickarna ännu voro i arbete; den höll nu på att inrättas för kyrkoherden, som bott i Korpilombolo med titeln kapellpredikant under tjugufem år. Det var ännu ett framsteg, köpt med uppoffringar, och de voro stolta över det. Det lilla ka- pellet var från 1863; församlingen hörde till stor del till laestadianerna. Bland skogsarbetarna började nya vindar blåsa; syndikalismen hade rotat in sig Je senare åren.  Man visad oss arbetsstugan. Det finns ett dussin sådana i Norrbotten, de äro välsignade minnen av hjälpverksamheten under det svåra missväxtåret 1902-03.  I dessa trakter äro de nödvändiga för skolgången, ty barnen ha många mil till skolan. I arbetsstugorna få de bo under nio månader av året, så länge de äro skolpliktiga; utom undervisningen i de vanliga läroämnena få de till- syn och vård, utbildning i slöjd och övning i att tala svenska. Med arbetsstugan är förenad en sjukstuga; den skiner av ordning och snygghet, och vi skymta genom fönstren sjuksystern gå därinne i sina sysslor

Det är en förunderligt lugnande syn.
Vi gå förbi landsfiskalens villa, och det visar sig att det i trädgården finns både bönor och rädisor; de sista bli vi bjudna att smaka på, ty gästfriheten i Korpilombolo hör till traditionen. Vi se en rabatt med ringblommor, men de ha ännu icke hunnit långt i år, och det är väl också ovisst om syrenbusken i Korpilombolo skall förmå slå ut sina glesa klasar efter denna långa vinter. Men den står där i alla fall, fyra mil norr om polcirkeln.

Byamännen försäkra oss, att folket häruppe gärna vill lära sig tala svenska. Barnen inhämta det i sko- lan, men det förblir bra ofta en död kunskap, som tvinar bort, ty beröringen med det övriga Sverige är ytterst obetydlig.  När man frågar vad som borde göras, får man till svar, att det behövs hjälp att skicka barnen till folkhögskolan i Matarengi, hjälp att amortera motorn som är Korpilombolos 1juskälla, och framför allt bättre förbindelser, som bryta isoleringen. Nog borde det kunna inrättas postbilar, menar man, som regelbundet besökte Korpilombolo under den långa vintern.
Natten var på sitt sätt underbart vacker.  På andra sidan sjön stego vita, ulliga rökmoln från en avlägsen tjärdal, i norr stod afton- eller morgonrodnaden bakom skogsåsen, hela landskapet var stämt i de läckraste färger, mjölkvitt, ljusblått och späd- rött, och speglades i de stilla vattnen. Efter hand kom dimman; den höjde sig ur myrar och sjöar som en stigande flod, översvämmade allt och nådde till slut husen i Korpilombolo.  Den var kall och våt, och man tänkte med oro på de strödda tegarna, där kornet växte. Gästgivargården på sin backe bildade länge en ö i dimhavet, men vid midnattstid, då jag gick till vila, böljade de silvervita töcknen utanför mitt gavelfönster i andra våningen.

På morgonen väcktes jag av skogsarbetarna och byggnadsarbetarna, som sovo i det andra gavelrummet på motsatt sida av vinden. De voro svenskar, och lätta att komma i språk med. Finnarna åter förstå nog i allmänhet svenska, men hindras av sin blyghet och sin ovana att tala det. Ibland är man färdig att skriva det ihärdiga tigandet på oviljans räkning, men så överraskas man av att de i handling visa sig vänliga och hjälpsamma, utan att öppna läpparna. Vår Cadillac hade genomdränkts av nattens dimma men torkats av den muntra morgonsolen. Se- dan vi fått en mycket billig frukost, fick Cadillac en mycket dyr – bensinen kostade 58 öre litern i Korpilombolo –  och vi fortsatte norrut .till Tärendö.

Tornedalen  och  återtåget

Fredrik Böök

… båt, och det lär gå särskilt lätt för den som är stadd i friarärenden. Det bygges många hjonelag mellan svenska och finska statsmedborgare. Förr i världen ansågo sig ofta de svenska tornedalingarna, enligt vad det påstås, tillbakasatta i jämförelse med de finska, icke bara därför att det var dem förbjudet att fiska lax vid tider, då det var tillåtet för dem som bodde öster om älven, utan också därför att de voro nödsakade att skicka sina pojkar söderut till exercishedarna, under det att grannarna sluppo. Det föreföll dem som om de vore offer för ett onödigt fjäsk. Numera föreligger ju icke den anledningen till missnöje, och det kan väl också hända att den svenska statsmakten visat sig medföra sina välsignelser. På denna sidan Torne älv ha inga skott lossats.

Svensk och finskt mötas i Tornedalen, och ha så gjort sedan urminnes tid. Själva ortnamnen vittna därom. Haparanda är visserligen finska, men kom- mer av ett ursprungligt Aspstranden, liksom Hietaniemi är en förfinskning av ett äldre svenskt Hedenäset och Alkkula icke kan vara något annat än Alkullen. Vi ha ju åtskilliga finska låneord i svenskan, fast vi knappast tänka på det. Det vanligaste är pojke. Rappakalja är det tunna finska spisölet eller svagdrickat. Skolgossarna, åtminstone förr i världen, brukade som berömmande epitet om något som var förträffligt och gott använda ordet hyvens: en hyvens karl, det var hyvens gjort. Jag lärde uttrycket som barn nere i Skåne; här uppe i Tornedalen gick det upp för mig, att det måste vara finska, ty när jag nickar till de mötande, svara de Hyvää päivää, och hyvä betyder alltså god. Jag hoppas att språkmännen skola acceptera min gissning.

Vi köra över Karungi, som i början av världskriget var de svenska järnvägarnas slutpunkt i öster, och följaktligen blev en viktig ort; den gamla byn låg på båda sidor om älven och klövs 1809 mitt itu. Vägarna äro ganska goda, fastän vägtrummorna emellanåt ha en lätt finsk accent. Efter hand komma skogarna närmare ner mot älvstranden, kullar och berg resa sig allt högre på båda sidor om vattnet. Det är till dessa berg man reste i forna tider för att få se midnattssolen; Aavasaksa ligger på finska sidan, på den svenska har man samma skådespel från Luppio.

När man nalkas Övertorneå eller Matarengi, lyser det stora präktiga sjukhuset mot en på långt håll från sin höga kulle, och loggiorna öppna sig på sluttningen mot söder; det inrymmer både epidemisjukhus och lungsotssanatorium. Det är ett vittnesbörd bland många andra om Matarengis betydelse som svenskt kulturcentrum. Den vackra träkyrkan med sin lustiga, utsirade och snirklade spira och sin fristående klockstapel är trehundra år gammal, och det sägs att orgeln därinne stammar från gamla tyska kyrkan i Stockholm. Byn är stor och ståtlig och har överflöd på skolor av olika slag, från småskolan upp till den bekanta folkhögskolan, som utgör medelpunkten för arbetet på svenskhetens bevarande och utbredande i Tornedalen. I hela Sveriges vida land finnes det icke en enda provins utom denna gränsbygd, där man har någon som helst omedelbar känning av nationalitetsproblemet, som pinar och plågar så gott som hela det övriga Europa.  Vi borde var morgon och var kväll falla på knä på vårt kammargolv och tacka en nådig försyn, som förskonat oss från allt det gift och all den hätskhet, som ras och språkstriderna skapa. De finnar, som bygga och bo inom Sveriges gränser, till största delen i Tornedalen, äro visserligen icke så få. Deras antal överskrider säkert 25,000. Men man gör sig icke skyldig till skönmålning, om man påstår, att det råder fullkomligt lugn i Tornedalen, att det icke existerar något som gör skäl för namnet finsk fråga.  De flesta finnar önska komma i åtnjutande av de fördelar, som kunskapen i svenska språket skänker, och vi kunna icke föra mer än en enda politik: att i största möjliga utsträckning tillfredsställa denna önskan, att frikostigt utveckla den svenska bildningens organ i Tornedalen, att knyta hela landsändan närmare till oss med allt flera och starkare band.

Å andra sidan kan det hos oss svenskar icke finnas den ringaste lust att bekämpa eller utplåna det finska språket.  Det skulle strida mot alla våra traditioner och alla våra naturliga instinkter; småaktigheten, lusten att kränka och plåga höra icke till de laster, som ha makt över svenska sinnen, det kan man väl våga hävda utan att göra sig skyldig till fariseism. Vi ha många fel, lika många och svåra som andra folk, men icke just dessa. Naturligtvis måste vi önska att finnarna skola lära sig svenska, så att de icke gå som främlingar i vårt hus, utan bli delaktiga i vad vi hålla dyrt och kärt; men det är också allt. Sitt finska modersmål må de gärna behålla, aktat, ärat; det klingar vackert och rikt även i svenska öron, det ekar av oförgätliga hågkomster från flydda dagar, och det för våra tankar till den stat och det folk, som vi av vårt innersta hjärta önska frihet, storhet och lycka. Skall det månne icke äntligen gry en dag, då de båda rikena på var sin sida om Bottniska viken skola glädja sig över att skilsmässan mellan finskt och svenskt icke blev absolut och definitiv som en knivskarp linje, utan att vart folk lämnade ett stycke av sig självt hos fosterbrodern, till åminnelse av uppväxtåren i det stora splittrade hemmet? Så borde det vara; då skulle folkspillrorna icke vara spillda och utkastade, inga orosfrön, utan levande minnen, som ägde de goda minnenas kraft att ena och binda. I denna riktning gå våra tankar medan vi vandra kring i Matarengi, kasta en blick på folkhögskolan, där finska och svenska flickor lära hushåll tillsammans, och köpa finska slidknivar i handelsboden.

Det bereder oss en tillfredsställelse, att den lärde professor Wiklund givit en tolkning av namnet Matarengi, som inskärper den intima förbindelsen mellan de båda folken: Matarengi lär vara en förfinskning av Madarängen, ängen i maden, sumpängen. På gästgivargården stiftade vi bekantskap med chauffören Oskar Heikkilä, som var god finne, men talade svenska flytande; hans föräldrar behärskade endast sitt modersmål, men själv hade han lärt sven- ska i skolan. Vi frågade honom om han var ledsen över dessa språkstudier, men han svarade ögonblickligen: »Jag önskar att jag hade fått lära mycket mera.» Han hade gjort sin värnplikt i Boden, men fann denna ort ledsam, och han hade gått en vinter på lantmannaskola. Det var lätt att märka, att han var uppriktig, och att han inför hela den svenska bildningen blott kände dragningskraften. Jag skulle våga tro att hans fall var det normala. Från andra håll hörde jag talas om en stilla och försiktig agitation mot svenskan i Tornedalen; det sades, att det ibland kom finska folkskollärare över från andra sidan älven och ivrade mot den fördärvliga ovanan att lära sig svenska, men dessa predikningar hållas icke offentligen, utan i formen av privatsamtal. Man kan emellertid säkerligen be- trakta dylika trevare som betydelselösa, och hittills ha de varit utan frukt.