I Carrols spegel

Bengt Pohjanen

Dr Arne Runeberg från Helsingfors gjorde 1952 en resa i Tornedalen. Han visste inte mycket om oss, inte mer än vad han läst i Suomen heimot (Finlands stammar) som var en nationalistisk storfinsk tidning. Han reste inkognito, eftersom han inte ville bli dirigerad av någon som kunde tänkas vilja påverka intrycken av hans resa. Ingen skulle kunna påstå att han blivit manipulerad att se och förstå utifrån några som helst politiska intressen, vare sig i Finland eller i Sverige. Han ville utan förutfattade meningar ta en titt på området. När han väl gjort en ”länk genom området” och bildat en egen uppfattning berättade han vem han var och vad han var intresserad av.

Vad såg han? Vad upplevde han?

När han betraktade den västra sidan av Torne älv kände han sig som Alice i Underlandet. För ögat såg den svenska sidan exakt likadan ut som den finska. Men det visade sig att där fanns en spegel och ett land bakom spegeln: svenska Tornedalen; några hundra meter bort, så nära och ändå på något sätt så ouppnåeligt.

Där höger blir vänster

Så nära och så ouppnåeligt. Så annorlunda och så likt.
”Uppe i Finland är nere i Sverige och omvänt. Höger och vänster byter plats.”(Runeberg, Haparandabladet 2.10.52)
”Carrols hjältinna bakom spegeln mötte allehanda egendomliga gestalter och förhållanden. Så måste man bereda sig på att bakom gränsen finna förhållanden som varken är lika eller motsatta vår egna (finska, min anm.), utan helt och hållet annorlunda.”

”Då man går över gränsen vid Torneå, skiljer sig landsvägens bägge körbanor plötsligt från varandra för att strax därpå skära varandra i en egendomlig åtta. Utan att rätt veta hur det gått till har höger blivit vänster.”

I Finland var han van vid två, ibland trespråkiga skyltar. I Sverige fanns nästan bara svenskspråkiga skyltar. Haparanda. Bäverbäck, Bäckesta, Risudden osv. Men det språk han hörde var finska, och det religiösa språket var uteslutande finskt. Man trodde på finska. Överallt hördes finskan, men den syntes inte mycket.

 

Att höras men inte synas

 Om man hörs, varför syns man inte?

Vilken dialekt talade man? Dr Runeberg hade hört samma ord och meningar i Viborg-Kexholm, ett språk som talades i Karelen, Värmland och Delaware. Fin finska tyckte han det var. Krinnu (grind) och pyssi (buss) var förstås inga språkliga prydnader, men jämfört med Helsingforsbornas slarv med språket var detta inget att fästa sig vid. Och Stockholmi i stället för Tukholma störde absolut inte. I all synnerhet som Stockholm var den enda stad som räknades i landet bakom spegeln.

I Gällivare misshandlade man dock språket. Där måste denne forskare ställa sig följande fråga: ”Hur kan dessa människor så misshandla sitt modersmål, dessa välklädda, kultiverade personer som talade alldeles utmärkt svenska.” I intelligens och bildning stod tornedalingarna närmare den finska bildade klassen (på rikssvenska) än Stockholm, som de titt som tätt nämnde i samtalen. Han hade inga svar. Han frågade sig. Och frågorna går vidare till oss.

Han frågade sig också hur det var möjligt att finskan kunde ligga så i träda. Hur kunde bildade, intellektuella och intelligenta människor så fullständigt negligera sitt modersmål, som i svenska Tornedalen var bärare av en hög och särpräglad kultur.
Den ”storfinska” lappoförklaringen var att norrbottensfinnarna ”var offer för ett hänsynslöst förtryck som var så effektivt att de inte ens vågade klaga.”

”Man behöver inte vistas mycket i Sverige för att förstå att det där otroligt hänsynslösa förtrycket (som i effektivitet skulle sakna motstycke i världshistorien) måste vara en myt. Saken är helt enkelt den att de finsktalande i Norrbotten är likgiltiga för sitt modersmål, att de inte önskar ”rättigheter” för detsamma, och att de svenska myndigheterna inte kan väntas truga på dem rättigheter som ingen vill ha. Detta är allt klara fakta som kunde dokumenteras på många sätt..”

Socialdemokraterna ville på 30-talet detsamma, men motståndet var för hårt. 1936 har man haft en finskspråkig klass på gymnasiet i Haparanda. På 40-talet var det få som ville läsa finska. Jag var själv elev på gymnasiet i Haparanda för drygt fyrtio år sedan. Jag hade F i kolumnen. Jag ser att flera av mina kamrater inte hade F trots att jag nu vet att mamman var från Finland och att de talade flytande finska. Gruppen som studerade finska var inte stor. Vi var flera hundra elever. Tio läste finska.

Här kunde ju resonemanget sluta. Men problemet är inte löst för den som har ett positivt intresse för denna kultur och detta språk.

Varför gör inte myndigheterna mer? Så frågade sig Runeberg. Han såg också människor som arbetade för svenskan mot finskan med samma hetta som Snellman för finskan och mot svenskan i Finland. Allt detta kunde Runeberg också förstå, liksom de individer som på den tiden arbetade för ett tvåspråkigt Tornedalen, för stärkande av finskan och den finska kulturen. Som William Snell och hans medhjälpare.

Det finns två sätt att närma sig problemet. Det ena sättet är de storfinska fascisternas, som tryckte på vilka rättigheter de finsktalande måste kräva av den svenska staten. De krävde bot i säck och aska, dessa historierevisionister som utsett sig till folkets frälsare som visste bättre än folket. De drev frågan, inte av kärlek till språket eller till människorna, utan de såg språkfrågan som ett verktyg för sin ideologiska kamp. Den vägen och det sättet har aldrig var framgångsrikt. Människor är inte dumma. Och att hänvisa till en mystisk folkvilja bär inte god frukt. Folkviljorna är många. Och människorna ser igenom argumenten. De känner det som en ingermanländare jag träffade i Örebro på 70-talet. På min fråga varför denne lämnat Ingermanland svarade han: ”Nå, det fanns så mycket befriare i Ingermanland. Först kom tysken och befriade oss, sen kom ryssen och befriade oss. Så jag sa till frun: nu är här mycket befriare, det är bäst att sticka.”

 

Rättigheter – funktion

Vilka rättigheter har de finsktalande i Norrbotten? frågade de finska fascisterna. Personligen har jag alltid undvikit ord som skumma politiska ideologer använder. Min fråga har därför aldrig varit: ”Vilka rättigheter?” Inte bara för att jag inte vill dela lillfinger med dubiösa rörelser, utan också för att jag som tillhörig denna minoritet haft ovanligt mycket rättigheter, allt ifrån en finskspråkig undervisning i slöjd genom hela folkskolan 1951-1957 (så när som på ett år då vi hade en skåning), till senare möjligheter och erbjudanden att studera finska språket, ända upp till filosofie doktorsgraden. Otaliga radio-, gymnasiekurser och universitetsutbildningar har funnits och jag har alltid tackat ja. Hur skulle vi Tornedalsungdomar ha klarat studiebidragen i Uppsala om vi inte haft Bosse att gå till? Bosse var professor Bo Wickman. Där kunde vi hur enkelt som helst avlägga ett betyg och få fortsatta studiebidrag och studielån. Sådana rättigheter hade inte värmlänningarna. Inte ens stockholmarna. Även där var vi privilegierade. Men det var inte bara studiebidraget det handlade om utan också en bekräftelse på att mitt språk duger och jag kan få en stämpel i tentamensboken. Det var stort. Därför har min fråga aldrig varit vilka rättigheter, utan möjligen: ”Vilken funktion?” Utöver fortsatta studielån. Vilken funktion har kärleken? Till sitt språk, sin identitet?

Storfinnarna älskade varken oss eller vårt språk och vår kultur. De var intresserade av makten över det geografiska området och av att ha det metafysiska luftherraväldet. För att nå sina syften använde man sig av teorin om förtrycket för att kunna komma som frälsare. För det krävs både historierevision och blådunster eller rödbrundunster. Höger blev vänster, skrev Runeberg.

Höger blev vänster när våra mest framstående Moskvakommunister bildade Svenska Tornedalingars Riksförbund-STR-T. Idéerna är samma som den finska fascismens.
 

 

Med Isak Juntti på Dramaten

av William Snell

Att man vill se teater vid ett om än så kort besök i huvudstaden är nästan självklart. Den här gången är det mycket vackert och trevligt som lockar: Carmen på Operan, Glada änkan på Oskars, Wallys serenad på Folkan, Thehuset Augustimånen på Intiman och mycket mer. Jag väljer dock utan betänkligheter Isak Juntti hade många söner på Dramatens lilla scen. En för mig obekant äldre man med finsk brytning i talet köper biljett samtidigt med mig. Björn-Erik Höijers pjäs lockar inte minst tornedalingar och andra, som är förtrogna med laestadianismen och folklivet i det finsktalande Norrbotten.

Det är fullsatt i Dramatens lilla sal. Medan vi väntar, att ridån ska gå upp, studerar jag programmet. Jag hinner läsa och begrunda författarens egen presentation av pjäsen. Han skriver att han har finskt påbrå med inslag av grubbel och vidskepelse. Åtskilligt i pjäsen torde härstamma från de intryck han fått från sin finska farmors gråa stuga, om också den gråa ödemarkstugan inte är farmorstugan. Men inslaget av spöken, ensamhet, vilsegångenhet och försoning hör med till för- fattarens finska arv.

Björn-Erik Höijer säger sig ha haft sitt hem 1 319 kilometer från Stockholm någonstans i Gällivaretrakten, om jag inte är felunderrättad. Han påstår sig inte veta mycket om den märkliga laestadianska läran, ehuru det talats mycket om den därhemma. Det fanns laestadianer i kåkarna där hemikring, skriver han, och ”det ansågs mycket besynner- ligt och värt många kommentarer”, när en och annan blev omvänd på laestadianskt vis på gamla dar. Laestadianismen ansågs vara livsför- nekande, primitiv, kulturfientlig, ty ”flärd var synd”. Inte utan för- varning läser jag en mening med kursiv stil: ”Det talades illa om varje laestadianpredikant.” Före år 1939 hade författaren aldrig bevistat ett laestadianmöte, där vissa yttringar av extas fängslade honom. Så kom han att grubbla över förhållandet man och hustru i de laestadianska kåkarna i ödemarken samt över förhållandet predikanten – kvinnan. Hans syn på dessa saker blev i någon mån korrigerad av en ung kvinna, som vuxit upp i ett laestadianskt hem, och vidare av Tito Collianders bok om den finske målaren Sallinen.

Höijers bok Isak Juntti hade många söner har jag inte ännu läst. De intryck jag nedskriver här, har jag fått enbart av själva pjäsen, såsom jag såg den på Dramatens lilla scen.

För några år sedan såg jag på samma scen Höijers pjäs Det lyser i kåken, och de starka intrycken av denna utmärkta pjäs har ännu inte förbleknat. Den dramatiska upplevelsen av denna nya pjäs om Isak Juntti och laestadianismen blev också mycket stark. Dessa två pjäser är för övrigt den enda bekantskap jag hittills gjort med Björn-Erik Höijers författarskap. Nu vill jag verkligen försöka få tid att även läsa någon av hans böcker. Ur konstnärlig synpunkt är han verkligen värd att känna närmare.

Inte blott författaren till skådespelet om Isak Juntti utan även skådespelarna, regissören och dekoratören på Dramaten förtjänar som konstnärer det bästa beröm. Anders Ek har jag sett tidigare i en pjäs på Nya teatern. Han är en erkänt skicklig skådespelare, och det är verkligen en fröjd att se honom gestalta ödemarksbon Jonas Larsson i Höijers pjäs. Doris Svedlund som Jonas´ hustru, Henrik Schildt som prästen Grape och Jan-Erik Lindqvist som träsnidare och fjäll- vandraren spelar sina roller på utmärkt sätt.

Pjäsen utspelas i en mycket grå och trist ödemarksstuga. Stormen viner kring knutarna, och regnet slår mot rutorna. Där har Jonas Lars- son och hans unga hustru Berit bott i några år och livnärt sig av jakt och fiske. Kärlekslyckan är nu förbi. Ensamhet, tystnad, förtvivlan och vantrevnad präglar tillvaron. Jonas uppträdande är vilt och oroligt, där han rör sig med laddad bössa i handen. Hustrun Berit, blek och torftigt klädd, stökar vid den svarta spisen och bara tiger. Hunden Tjappi gnäller då och då där borta vid dörren. Det kommer främmande, helt oväntat förstås. Prästen Grape hälsar ”Guds frid”. Berit verkar i förstone rädd för honom, och när prästen tilltalar henne, gör hon sig ärenden ut för att hämta ved och vatten. Mellan Jonas och prästen uppstår ett samtal, som vittnar om att prästen inte är välkommen. Jonas tror honom vara laestadian och av samma skrot och korn som den avlidne predikanten Isak Juntti. Denne har varit känd för att förföra kvinnor här och var. Även Jonas´ mor har förförts av Isak Juntti en gång. Är prästen en av predikantens många söner? Och är han lik sin far, som förstört den äktenskapliga lyckan även i Jonas´ eget hem? Jonas rasar mot laestadianismen, uppträder som i vansinne. Raseriet blir än värre, när fjällvandraren Henriksson – även han en av Isaks Junttis många söner – kommer till stugan, medförande ett träbeläte, föreställande predikanten, kvinnoförföraren Isak Juntti, en naken man med predikantansikte och hållande händerna för en viss kroppsdel, såsom han brukade göra i bastun. Jonas hatfulla känslor mot Isak Juntti och laestadianerna tar sig uttryck i svordomar, oanständigt tal och till och med handgripligheter. ”Det här är ingen söndagsskola”, säger han till prästen. Perkele får höra sitt namn då och då och laestadianismen kallas av Jonas för en helveteslära. Raseriet utmynnar i ett slags ”liikutuksia”. Jonas dansar en vild solodans till tonerna av ”Säkkijär- ven polkka”, som Henriksson spelar på sitt dragspel.

Jonas´ hustru Berit lever upp i Grapes närvaro. Hon börjar prata och i mannens åsyn omfamnar hon prästen, som i likhet med Jonas låtsas bli illa berörd av hennes känsloyttringar. Så småningom kommer det fram, att hon är laestadiansinnad, även hon. Den enda krukväxten på fönsterbrädan får vissna. ”Vi behöver inga blommor”, säger Berit. Men hon talar också att hemmet hos mor far var vackert och trivsamt, fastän det var laestadianskt. Far och mor ville ha snyggt omkring sig. Det är som om Berit berättade om mitt eget västlaestadianska föräldrahem, där vi hade både krukväxter och tavlor och gardiner, men där kristendomen ändå togs på djupaste allvar även i vardagslivet. Berit lyckas slutligen förmå sin man att gå med på att prästen får ligga över natten i den lilla kammaren intill köket. Framemot kvällen kommer en skara allvarliga svartklädda laestadianer in i stugan. De hälsar ”Guds frid” och ”Jumalan rauha”. De har tydligen överens- kommit med Grape att hålla bönemöte hos Jonas och Berit den kvällen. Jonas blir hetsig och försöker rent av köra ut dem med sin bössa och hårda ord. På Berits bön får de dock stanna. Mötet inleds med sången Matkamiehen mieli palaa (på finska), ackompanjerad med cittra. Ett ljust och gripande inslag i pjäsen!

Innan prästen sedan går till vila, knäböjer han länge och väl vid sin säng i kammaren. Även Berit går till vila i parsängen i köket. Jonas känner sig dock inte lugn. Han dricker brännvin och pratar med Hen- riksson till sena kvällen, innan han till sist släcker fotogenlampan i taket och går till sängs vid Berits sida. Henriksson låtsas somna på golvet i spiselvrån intill kammardörren. Men när allt har blivit tyst, går Berit upp i sin nattdräkt och smyger sig in i prästens kammare. Henriksson vaknar och ridån går ner.

I slutscenen är Berit glad och lycklig. Man frågar sig, om det är bönemötet kvällen före eller bikten eller någon annan tilldragelse i den laestadianska prästens kammare, som så förändrat henne. Jonas tror sig veta, vad som hänt. Prästen erkänner också för honom, att han gjort sig skyldig till det otillåtna gentemot Berit. Men Berit försöker få maken att tro, att prästen tagit en dröm för verklighet. Denne erkän- ner sig dock vara lik Isak Juntti, usel och liderlig, syndfull och skenhelig. Isak Juntti spökar således fortfarande i stugan, både i det fula träbelätets och i den liderliga prästens skepnad. Jonas får prästen att medge, att intet annat är synd än ”sura ögon”. Brännvinsflaskan kommer åter fram, och även Grape låter sig väl smaka. Jonas och Isak Junttis gengångare bryter till sist arm för att se vem som har den större inre styrkan i kampen om Berit. Jonas vinner, och prästen gör sig redo att gå sin väg. Henriksson kommenderas av Jonas att visa Grape vägen över fjällmarkerna. De går, och det blir åter tyst mellan Jonas och Berit. Snart hörs jaktskotten knalla. Henriksson kommer och kastar en tjäder som en hälsning från Grape in genom det öppna fönstret. Rätt oförklarlig förefaller mig den försoning, som uppstår allra sist i pjäsen mellan de båda makarna. Kanske en läsning av Höijers bok ger bättre besked därom.

Som skådespel är Isak Juntti hade många söner utomordentligt högtstående. En naturalistisk, nervkittlande och sinnesretande pjäs, säkerligen en god kassapjäs! Som en bild ur laestadianismen är den dock mycket missvisande. Snarare påminner den om den korpelanska förvillelsen. Individuella snedsprång, som även ledande laestadianska personer kunnat göra sig skyldiga till, har behandlats av författaren på ett sätt, som kan få teaterpubliken till att tro att laestadianismen i verkligheten är livsförnekande och kulturfientlig, primitiv och osedlig. Den som känner laestadianismen på rätt sätt vet dock, att den i högsta grad befrämjat den andliga kulturen i norrbottniska bygder. Det gör den än idag. Den är för att citera ett bibelord ”en Guds kraft till frälsning för var och en som tror”. Men detta förstås inte av den, som menar, att endast ”sura ögon” med allt vad detta innebär kan betecknas som synd och ondska. Vad menas med primitivismen inom laestadianismen? Måhända de känsloutbrott, som går under namn av ”liikutuksia”? Men vad ska man då kalla de högljudda känsloutbrott, applåder och hejdlösa bifallsutrop som man kan bevittna på en teater, då tvetydliga nakenscener framställes eller oblyga repliker växlas mellan skådespelarna? Mig synes, som om dylika känsloutbrott vore framsprungna ur verkligt primitiva känslor och tankar.

En författare har rätt att hämta stoff till sina böcker var han vill. Han bör också få erkännanden för den konstnärlighet, varmed han behandlar sitt ämne. Men han borde akta sig att dra ett löjets och smälekens och falskhetens sken över en andlig rörelse, som visserligen svidit som salt i många ”sura ögon” men som varit en kulturfrämjande och livständande kraft bland befolkningen i vår nordliga landsända i mer än ett sekel.

 

Haparandabladet den 28 oktober 1954.

 

”Inget tecken på högfärd att tala svenska”

av William Snell

Färgade Tornedalsskildringar hinder för lärarrekryteringen

Effektivare resultat av undervisningen i svenska språket i gränsbygdens skolor kan förväntas icke blott genom förbättrade undervisningsmetoder, utan även på grund av den glädjande omständigheten, att allt flera nybörjare i småskolorna kan förstå svenska och även uttrycka sig på enkel svenska, konstaterar folkskolsinspektör William Snell i sin berättelse över skolväsendets tillstånd och utveckling inom Tornedalens inspektionsområde för redovisningsåret 1949/50.

I 27 under höstterminen 1950 besökta nybörjarklasser från Kerändöjärvi i norr till Västra Nikkala (Aavanperä) i söder förstod 123 av 239 nybörjare, d.v.s. drygt 50 procent, svenska rätt bra vid läsårets början. Ett tiotal år tidigare förekom det endast i undantagsfall, att någon nybörjare förstod enkel svenska, bortsätt från kyrkbyarna, där även barn i förskoleåldern kunde tala detta språk.

Föräldrarna måna om barnens svenskkunnighet

De första grunderna i svenskt talspråk lär sig allt flera tornedalsbarn, redan i hemmet. Det är nämligen inte alls ovanligt numera, att även svenska används som samtalsspråk i de eljest finsktalande hemmen. Det anses ingalunda längre som tecken på högfärd, att en tornedaling talar svenska i vardagslag. Föräldrar är i regel mycket måna om att deras barn får lära sig detta språk från tidigaste år. Inflyttade finska mödrar vinnlägger sig också i allmänhet om att lära sig svenska språket, både för sin egen del och för barnens skull. Särskilda nybörjarkurser i svenska anordnas årligen i byarna för de icke-svenskkunniga kvinnorna, och dessa kurser, vilka bekostats av staten och leds av tvåspråkiga lärare, har utan tvivel en stor uppgift att fylla i fråga om det svenska språkets förkovran i bygden. Det har nämligen sin betydelse även för skolundervisningen, att barnens föräldrar åtminstone i någon grad kan göra sig förtrogna med barnens skolarbete och hemuppgifter.

Inte blott i skolorna utan även i hemmen…

Svenska språket har även under senaste decenniet gjort goda framsteg i Tornedalen och detta faktum kan inte bortförklaras genom konstaterandet, att befolkningen i denna älvdal ännu i stor utsträckning använder finska språket som vardagsspråk. Här liksom på andra håll på den svenska landsbygden lever bygdespråket kvar, men trots detta kan flertalet tornedalingar uttrycka sig obehindrat på svenska. Ung- domen talar en god svenska inte blott i skolorna utan även i hem- men, på arbetsplatserna, på resor, vid möten och fester. De ungdomar som går i högre skolor, d. v. s. seminarier, högre allmänna läroverk, realskolor. m. fl. förvärvar sig lika goda kunskaper i svenska språket som ungdomar från rent svenskspråkiga bygder.

Tornedalsbarnen står ej efter i avgångsproven

En tornedaling, som utbildats till folk- eller småskollärare, är lika kompetent och lämplig även som undervisare i svenska som en inflyttad lärare, bortsett från individuella olikheter, som beror på fallenhet och begåvning för lärarkallet. Även folkskolorna bibringar sina lärjungar i allmänhet tillfredsställande kunskaper och färdigheter i svenska språket. Detta språk blir liksom lärjungarnas andra modersmål. Tornedalen står icke den rent svenskspråkiga landsbygden efter i fråga om folkskolans avgångsklassers förmåga att klara t. ex. avgångsproven i svenska. Detta jävas icke av den omständigheterna, att en viss finsk brytning kännetecknar tornedalingarnas sätt att uttala det svenska språket och att en del s. k. fennicismer förekommer i tornedalingarnas svenska språk. Dessa fel kan inte anses vara mera störande eller otillbörliga än den svenska landsbygdsbefolkningens dialektala uttal och språkliga oegentligheter i andra delar av riket.

Svenska språkets framgång främst lärarnas förtjänst

 

Svenska språkets framgång i Tornedalen är främst småskollärarnas och folkskollärarnas stora förtjänst. Undervisningen i detta språk ställer oerhörda krav på dessa lärare. Ljudinlärandet, rättskrivningsunder- visningen och övriga språkriktighetsövningar bereder lärarna stora svårigheter, talövningarna, läsundervisningen, ordförrådsstudierna, uppsatsskrivningen m.m. likaså. Språksvårigheterna gör sig gällande vid all undervisning, och det fordras ett levande intresse, skicklighet och uppfinningsrikedom från lärarnas sida för att undervisningen skall leda till goda resultat. Tornedalingarna går i regel i land med sina uppgifter på ett berömvärt sätt, ehuru det inte heller kan förnekas att obemästrade svårigheter kan möta dem i arbetet, t.ex. vid talfelsbehandling och andra uppgifter, för vilka specialutbildning är nödvändig. Men svårigheterna är till för att övervinnas genom oavlåtlig strävan efter förbättrad lärarutbildning och effektivisering av arbets- sättet i skolorna.

Överkalixdialekten – ett svårt problem

En nästan lika mödosam och maktpåliggande språkundervisning åligger även lärarna i Överkalix skoldistrikt, där överkalixmålet vållar otroliga svårigheter vid inlärandet av rikssvenskt uttal, rättstavning och användning i övrigt i tal och skrift. I Nederkalix folkskolor är de av ortens dialekt förorsakade språksvårigheterna inte längre så stora som tidigare, eftersom nederkalixmålets användning som samtalsspråk blivit allt mindre under de senaste tiderna. Om Kalixdalens folkskolor kan f. ö. sägas, att de är mönstergilla i många avseenden.

Hur sannaningen offras för sensationslystnaden

Titt och tätt får man i pressen och litteraturen läsa utlåtanden och omdömen om den finskspråkiga bygden och dess befolkning. Än framhåller man den tryckande isoleringen från allt kulturliv, som en kulturfrämjare i dessa trakter måste finna sig i, än talar man om befolkningens primitiva levnadsförhållanden, dess liknöjdhet och efterblivenhet, än om finskspråkighetens dominerande och förlamande makt, om mörkret och kölden och naturens ogästvänlighet, om laestadianismens hämmande inflytande på kulturutvecklingen o. s. v. Oftast vill skribenten eller sagesmannen tillmötesgå sensationslystnaden hos sina läsare eller sina åhörare och göra sig själv till en märklig person i deras ögon, sak samma om den skildring, som han ger av bygden och dess människor är sneddriven och verklighetsfrämmande.

Avskräckande skildringar

Så kan t. ex. folkskolläraren Karl Johanssons nyligen utkomna skönlitterära debutarbete Stake i strömmen, som handlar om en ensamboende ickefinskspråkig folkskollärarinnas olyckliga liv under ett läsår i en finnbyggdsby bland dess frånstötande människor, komma att avskräcka mången folkskollärare söderut från att söka lärartjänster i Norrbottens finskspråkiga bygder. Vissa andra av ansvariga personer gjorda svartmålningar av finnbygdsbefolkningen kan måhända bli tagna på orden och bidra till skräcken för gränsbygden och dess folk. De kan i varje fall inte underlätta lärarrekryteringen till Tornedalens folkskolor.

En gammal hederlig kulturbygd

De verkliga förhållandena i gränsbygden är ingalunda sämre än på andra håll i Sveriges landsbygd. Tornedalen är en naturskön och storslagen bygd, en gammal och hederlig kulturbygd. Visst är avstånden långa här i norr, och de kan nog verka avskräckande på mången, som kommer hit söderifrån. Men kommunikationerna är relativt goda. De flesta byarna har dagliga bussförbindelser med kyrkbyar och andra tätorter. Telefon, radio, böcker och andra kulturmänniskans oumbärliga förnödenheter finns överallt. Elektrisk belysning finns i varje torne- dalsby, människor bor mestadels i goda tidsenliga bostäder, ingen behöver frysa och svälta utan eget förvållande, flit och idoghet känne- tecknar i regel bygdens befolkning. Moralen här är minst lika god som på många håll i landet och religiositeten är allmän, och även där den framträder under namn laestadianism, är den i allmänhet äkta och allvarlig och kristlig i verklig mening.

Hembygdskänsla och fosterlandskärlek

Befolkningens hembygdskänsla är stark och levande, dess fosterlands- kärlek likaså. Tornedalingen är stolt och glad över att kunna svenska språket, men han föraktar väl inte heller sitt finska modersmål, som ju hör till hennes fäderneärvda kultur och kommer väl till pass i gräns- bygden. De icke-svenskspråkiga tornedalingarna väster om gränsälven är f. ö. snart lätt räknade. Finnbygdsbefolkningen är också allmänt känd för sin vänlighet och gästfrihet mot främmande människor, men människornas ofta tystlåtna och allvarliga väsen kan ibland misstydas av främlingar. Ingen ensamboende lärare eller lärarinna i tornedals- byarna behöver känna sig ställd utanför gemenskapen med bygdens befolkning på grund av påstådda språksvårigheter och inbillad kultur- fattigdom hos omgivningen. Ensamheten och isoleringen och bitterheten är ofta självförvållade och har sin härledning från sådant som hemlängtan, bristande vilja och umgänge med omgivningen och dyligt. Det kan dock icke heller bortresoneras, att tornedalsk hem- bygdskänsla, kunskaper i finska språket, om bygden och dess historia samt kännedomen om befolkningen och dess rätta lynne i hög grad kan bidra till trivsel i bygden och glädje och framgång i arbetet.

Tornedalen icke någon ”efterbliven obygd”

Omdömesgilla personer har dock ofta lämnat vederhäftiga tilltalande skidringar av levnadsförhållanden i den svensk-finska gränsbygden. Så var t. ex. Lars Madsens radioreportage från Tornedalen åren 1949- 50 oftast träffande, välvilliga och vittnade om tornedalingarnas på gammal god bygdekultur och på nutida svensk kultur grundade livssyn och levnadssätt.

Tornedalen är kort sagt icke en andligt och materiellt efterbliven obygd, utan en kulturbygd, som står sig gott i jämförelse med svenska landsbygden i övrigt. Detta påstående gäller icke minst i fråga om folkskolväsendets tillstånd och utveckling i bygden, ehuru mycket ännu återstår att uträtta här, liksom i övriga svenska bygder på detta och andra kulturlivets områden.

 

Haparandabladet den 13 januari 1951.

 

 

Tornedalen uppenbaras i Skåne

av Bengt Svanberg

Kyrkoherde Tornberg berättar minnen från kulturens obygd

Det är gott och väl med all upplysning, som kan spridas om Tornedalen, men ibland kan den vara av ett slag, som en tornedaling vill betacka sig för. Denna tidning har blivit uppmärksamgjord på ett referat i Kristianstads Länstidning. Referat, vars rubrik lyder: ”I Sveriges finnbygder”, återger ett föredrag, som i samband med en julfest hållits i Kristianstad av Kyrkoherde C. O. Tornberg, ännu för någon tid sedan kyrkoherde i Tärendö. Han har för de intressant lyssnande skåningarna berättat minnen och intryck från de elva år, han tjänstgjorde uppe i Tärendö, och föredraget har enligt referatet behandlat Tornedalen och inte bara Tärendö. Ur referatet återger Haparandabladet följande av- snitt, som talar för sig själv.

Tornedalen som kulturellt och språkligt begrepp överensstämmer inte helt med geografiska begreppet utan omfattar också bl. a. en del Kalix älvdal. Befolkningen här uppe har till 90 procent finska som sitt modersmål även om åtminstone den yngre generationen också nödtorftigt förstår svenska, som man lär sig i skolan. Vill man t. ex som präst komma folket in på livet är det nödvändigt att lära sig tala finska. Att tala svenska i vardagslag anses som tecken på högfärd.

Tornberg gav en hel del glimtar av livet här uppe, av befolkningens uppfattning och förhållanden m.m. Bl. a. framhöll han nödvändigheten för prästen att vara verkligt folklig, om han ska nå något resultat. Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex. att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker vara överlägsen.

– Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen. Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett var Åhlens & Holms varukatalog.

Ganska utförligt uppehöll Tornberg sig vid de religiösa förhållandena i dessa bygder och gav särskilt några bilder från den laestadianska väckelsen, som i hög grad satt sin prägel på ödemarksfolkets religiösa liv. Bl. a. skildrades ”liikutuksia”, de extatiska rörelser, som gärna före- kommer vid laestadianernas religiösa sammankomster. Talaren betonade att det inte finns anledning att betrakta dessa med löje. De är äkta uttryck för primitiva människors oförmåga att behärska sina känslor. Medan tidigare ganska starka motsättningar varit rådande mellan prästerna och de laestadianska predikanterna har förhållandena nu utjämnats, och ofta råder ett gott samarbete. Tornberg slöt med en uppmaning till eventuella turister att vid resa till övre Norrland inte bara följa den stora stråkvägen mot fjällen utan också från Boden böja av österut och göra en visit i Tornedalen.

Man blir beklämd

Man blir närmast beklämd, när man läser ovanstående: att en prästman, som verkat i elva år i Tornedalen, kan uttala sig på detta sätt om sitt förra arbetsfält och befolkningen där. Även om man gör reservationen, att referenten kan ha missuppfattat kyrkoherde Tornberg i vissa stycken förstorat eller förminskat hans framställning i skilda detaljer, så kvarstår dock intrycket, att den bild från Tornedalen, som kyrkoherde Tornberg behagat visa upp för sina nya församlingsbor i Skåne, är på ett upprörande sätt förvrängd och missvisande gentemot originalet. Kyrkoherde Tornbergs personliga uppfattning om Tornedalen och tornedalingarna må vara hans ensak, och ingen har rätt att neka honom att tycka, vad han vill, men hans generella uttalande fordrar en absolut gensaga.

Ett betyg som kunde ha lämnats ogjort

Var har kyrkoherde under sin vistelse i Tornedalen träffat på den ”yngre generationen”, som endast ”nödtorftigt förstår svenska”? Kyrkoherde Tornberg borde ju känna till Tärendö rätt bra, och då borde han veta, att just där finns något, som är ganska enastående bland skolbarnen i Tornedalen, nämligen den utmärkta, pigga och verkligen i vidaste mening högklassiga skoltidningen ”Bifurkationen”, utgiven och skriven av skolbarnen vid Niva skola. Den skoltidningen är – även om den bara är en skoltidning, men mot bakgrunden av tvåspråkigheten och sin starka hembygdskänsla – en kulturmanifestation av aktningsvärt slag. Menar kyrkoherden Tornberg, att den skrivs ihop av barn, som i skolan endast lärt sig att ”nödtorftigt förstå svenska”? Har inte kyrko- herde Tornberg bättre betyg att ge alla små- och folkskollärare och barnuppfostrare i Tornedalen än detta, så kunde det ha varit ogjort – för hans egen del. Vi här uppe klarar oss nog hjälpligt utan sådana opåkallade värdesättningar.

Grov och uppenbar osanning

”Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker verka överlägsen.”

Detta är ett direkt citat från kyrkoherde Tornberg, så grovt kan inte referenten ha missuppfattat honom. Var har kyrkoherde Torn- berg träffat sådana präster och var har han träffat det folk, som är så månt om den folkliga umgängestonen, att det överser med supning, svordomar och ”mindre tilltalande liv”, bara inte prästen är ”högfärdig”? Inte i Tornedalen. Det är otillständigt av en prästman att vräka ur sig sådant. Det är dessutom osanning, grov och uppenbar osanning. Man har rätt att bli arg över sådant ur en prästs mun, men man blir beklämd – beklämd å hans egna vägnar. Ty vi häruppe i Tornedalen klarar oss nog kyrkoherde Tornbergs historieskrivning förutan.

Har kyrkoherden vandrat i blindo?

”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen.” Vad menar kyrkoherde Tornberg då med kultur? Detta är en landsända, som länge – och kanske fortfarande också? – legat på sidan av allfarsvägen, men har vi då levat alldeles utan kultur? Kulturen fordrar betingelser för att spira upp och utveckla sig och den har många uttryckssätt. Den andliga kulturen – den som är beroende av kontakter människor emellan, inflytelser, påverkningar, inspiration – den har inte kunnat spira och utvecklas här, i denna folkfattiga och avståndsrika landsända, på samma sätt som i Sveriges övriga bygder, men det betyder inte, att den har saknats. Allt måste ses mot sin bakgrund, och det torde – eller borde – inte vara kyrkoherde obekant, att i Tornedalen lever en ursprunglig, märgfylld, färgrik och samtidigt nyanserad, fin och skir allmogetradition kvar, och den uttrycker sig i sägner, ordspråk, tabuföreställningar, skrock och annat – precis som i vilken som helst annan allmogekultur. Har kyrkoherde Tornberg kunnat leva och verka elva år i Tärendö utan att ha varseblivit detta? Och har han inte sett de gamla, fina tornedalsgårdarna här uppe, gårdar, som kan göra en landsantikvarie (det har omvittnats) yr av yrkesiver och upptäckar- glädje? Har kyrkoherde Tornberg dessutom vandrat alldeles blind omkring i Tärendö, ingenting sett av det kulturarbete som där uträttats. Just i Tärendö, där hembygdskänslan är starkare än på många andra håll i Tornedalen, där folk hängivet och med stora uppoffringar arbetar för at ta vara på kulturarvet, göra det levande och inspirerande… Det skulle kunna nämnas namn på sådana hängivna kulturens arbetare uppe i Tärendö, men de namnen säger väl inte kyrkoherde Tornberg någonting? Och för all del – de klarar sig nog och arbetar vidare – kyrkoherde Tornbergs värdering förutan.

 

Vart tog postillorna vägen?

”Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller en psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett, var Åhlen & Holms varukatalog.”

Detta är ju ett omdöme, som kyrkoherde Tornberg borde behärska, när han talar om Tornedalen, men är det verkligen så? Så i en hast kan man inte ge sig till att räkna biblar och psalmböcker i Tornedalen, men man skulle våga gissningen, att över hälften av hemmen har bibel och psalmbok. Man behöver ju dessa böcker i folkskolan, och konfir- mation är inte alldeles utdöd ännu. Men varför kunde inte kyrkoherde Tornberg, när han höll på att uppbygga våra kära landsmän i Skåne, tala om att man mycket gärna och mycket ofta i tornedalshemmen läser Luthers och Laestadius postillor och att Rosenii skrifter också är nyttjade som andlig kost? Åhlen & Holm i all ära, men i denna bygd – där mycket riktigt sagt modersmålet är absolut övervägande finska, och intet ont i det, hur är det i gränstrakterna mot Norge och för resten i Skåne? – läser man en hel del riktigt hyggliga uppbyggelse- tidskrifter på finska och man läser dessutom Haparandabladet och en del andra tidningar – inget ont i det heller.

Kyrkoherde Tornberg har rätt att ha sina egna åsikter om Tornedalen och tornedalingarna, men han har inte rätt att lägga ut denna förvrängda text för landsmän i Skåne, som inte har insyn i hur det är häruppe och därför inte kan skilja det ena från det andra. Gör kyrkoherde Tornberg det ändå, så får han finna sig i, att man om honom använder hans eget betyg: ”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad.”

 

Haparandabladet den 11 januari 1951.

 

 

 

Bilden av Tärendö i Skåne

Bengt Pohjanen

I Haparandabladet hittade jag en debatt som fördes för över 50 år sedan mellan en som i 10 år arbetat i Tärendö. Han flyttade till Skåne och blev snabbt en populär berättare och föredragshållare, vilket hjälpte honom till allt högre poster och mer pengar. Hans ämne var Tornedalen. Skåne är långt från Tornedalen. Han räknade inte med att det skulle finnas åhörare från ort och ställe. Det gör sällan populistiska mytomaner.

Folk riktigt vallfärdade till hans föreställningar. Tornedalingarna framställdes som småaktiga i sin religiositet, fäderna som våldsverkare, unga männen som obildbara som inte kunde äta med kniv och gaffel och som satt vid dörren med mössan på huvudet och aldrig sett en grönsak[1], de hade inga blommor, inga julgranar, ja, som inte ens kunde slå in en julklapp. De gick konstigt och talade förfärlig svenska. De var underlägsna och fattiga. De hade aldrig betytt något för Sverige och dess historia. Det var bara den här personen och hans familj som var bildade, som hade böcker och kunde läsa och skriva. Tornedalingarna hade sämst på alla avgångsprov, våra standardprov.

Man kan gå till världens ände på en lögn, men aldrig tillbaka. Bland åhörarna satt en man från Tärendö, byn som enligt uppgift i Dagens Nyheter 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”.

William Snell fick höra detta och han gick i svaromål. Populisten försökte svänga sig med att journalisterna förvrängt vad han sagt, ja, han försökte göra William Snell till bov, men journalisterna kunde bevisa att detta verkligen sagts. Snells genmäle är fantastiskt. Han var en modig man. Han vågade. Han visste berätta om ett helt annat Tornedalen än populisten. Och Oskar Haapaniemi kompletterade. Vartenda påstående blev vederlagt. Populisten hade inte sagt en halv mening som var helt sann.

[1] Fastän Hietala exporterade grönsaker till stockholmare. Radioprogram 4.1.1949, P1: Ett Nordlands under: Besök hos Gunnar Hietala i Tornedalen.

 

III. Arma Pajala

Bengt Pohjanen

Reaktionära gubbar som inte vill ha elektricitet till Pajala på 60- och 70-talet. Inte heller asfalterade vägar. Tjocka tanter. Musiken som når Tornedalen först på 60- och 70-talet. Pajalapojkar som aldrig sett en radioapparat eller grammofon förrän nämnda decennier. Testosteronstinna karlars utbrott! Västlaestadianska pojkar, uppväxta med ständig aga, slagna till tro och underkastelse, slutar prata. Fattigdom, elände, intolerans, utsocknes original och förtryck i västlaestadiansk miljö i Pajalas barnrikekvarter.

Allt detta och mer därtill står åter att ta del av i riksmedia, Svenska Dagbladet 10.12.03. Som vanligt har inte en enda mening, inte ett enda påstående som har med verkligheten att göra, men detta presenteras som fakta om oss. Vilken djup okunnighet om männen i Norrbotten, i Tornedalen! Det är en skymf mot dessa hårt arbetande karlar i skogar och gruvor som körde ”tornedalsrallyt” på 50-talets leriga vägar medan Elvis, klassisk musik och finska schlagers flödade ur bilradion. Skulle de ha varit emot asfaltering av vägar? Skulle de hårt arbetande männen ha varit så grymma och tokiga att de inte ville ha elektricitet till ladugården och hemmet? Okunnigheten om Tornedalen är så stor att skribenten inte ens vet att det inte funnits västlaestadianer i Pajala kyrkby. Inte heller ids vederbörande ta reda på fakta. Om pojkar inte pratat i Pajala, har de nog berott på annat än misshandel. Men det är inte lätt att veta om man själv inte upplevt tvåspråkighetens välsignelse och förbannelse. Själv har jag bara blivit hotad och trakasserad av medelklassen, medan åklagaren Agneta Karlsson, själv tillhörande ”pätrefolket” anser att det går bra med överfall på det fria ordet, medan ordförande för Svenska PEN anser att det är dubbelmord. En f d polisman ringde till min hustru och hotade henne med följder om hon inte såg till att jag slutade skriva. Han ringde till mig också vid två tillfällen och hotade komma med sin son och ha levande ljus på tårtan. Att polismannen en tid senare fick två månaders fängelse för våld och hot fick inte nämnas i en novellserie i en av våra tidningar.  Så har vi det, vi som inte tillhör politiska och religiösa klaner.

Jag ställer åter frågan: Vem levererar dessa bilder av Pajala och Tornedalen till media? Hur kommer det sig att okunnigheten om Tornedalen bara växer? Jag har samlat häpnadsväckande fakta om Tornedalen och Pajala. Av dessa framgår att inte ett enda påstående, inte en halv mening om det som spritts om oss de senaste åren är sanna.

Läser också på text-TV att varje Pajalabo får 22. 000,- i bidrag genom skatteutjämningen och toppar bidragsligan.

Vad har hänt med det arma Pajala? Många känner som den unga gymnasisten som för någon tid sedan skrev i Norrländska Socialdemokraten att hon kvävs i Pajala. Det råder istid sedan fyra år tillbaks.

Är Pajala verkligen så efterblivet att vi inte haft musik förrän å 70-talet, vilket man kunde läsa på Uleåborgs stadsteaters hemsida 2003. Pajalaborna har inte kunnat främmande språk, de har inte skrivit litteratur, de har inte betytt något för den svenska historien, än mindre för världshistorien. Männen skulle ha motsatt sig rinnande vatten och annan utveckling? Allt detta och mer därtill finns att läsa i media de senaste åren.

Svaret är nej! Detta är inte mitt Tornedalen, inte mitt Pajala, detta är inte någons Pajala. Detta är inte mitt Kassa, där vi redan i slutet av 50-talet via kabel sände Sibelius till skällkon Ilona i ladugården. Där jag som tonåring samlade på ett bibliotek, önskade mig Aniara i julklapp och skrev dikter.

Varför dessa lögner, denna rasism och fördomsfullhet? Kan svaret finnas i den politiska överklassens och den ekonomiska medelklassens försök att ständigt slå mynt av det förtryck de själva en gång utövat och den förnedring de utsatt oss för? Kan det vara så simpelt som att dessa förr ljög att de inte kunde finska för att ljuga sig till framgång och status? Kan det vara så bisarrt att de nu – när vi efter en lång tid av förnedring nått självkänsla – ljuger sig till framgång, fast tvärtom. Att de kan finska. Nu när det äntligen är en aning fint att göra det. Eller är Lotta Engberg finast av alla, en hullunfiini, en tokfin människa som absolut inte är tornedaling, men som i kraft av idologin (obs stavningen!) kan utge sig som expert på Tornedalen. För att hon i sin barndom bott där ett tag.

Samma människor som en gång tog språket och kulturen ifrån oss – som experter – suger nu benpiporna – som experter.

Den, som i offentlig debatt kallade min meänklielispråkiga predikan i Pajala kyrka, för jippo är nu högt arvoderad tjänsteman på kulturdepartementet. Utan mitt och andra pionjärers jippo skulle han inte kvittera ut sin lön i tveksamma kommissioner.

 

        

Hitom himlen av Stina Aronsson.

Ann-Gerd Simu

Föredrag på Hilja Byströmdagen i Övertorneå församlingshem 18 april 2022

Första gången jag hörde talas om Hitom himlen av Stina Aronsson, var på gymnasiet i Haparanda i slutet av 60-talet. Enligt vår svenskalärare var det den enda litteraturen som handlade om oss tornedalingar. Jag lånade den på biblioteket men kom inte längre än ett par kapitel in i boken. Det var inte en miljö jag kände igen och jag fick en obehaglig känsla av att läsa beskrivningarna av romankaraktärerna. Jag la bort boken. Ett par decennier senare försökte jag närma mig den på nytt. Men samma sak hände. Inget igenkännande och ett starkt obehag. I början av 2000-talet kom ännu en nyutgåva av Hitom himlen ut och några år senare läste jag boken från pärm till pärm. Vilket jag har gjort igen efter att jag blev tillfrågad av Bengt att tala om boken här på Hiljadagen.

Stina Aronsson föddes i Uppsala 1892 och dog 1956 i sviterna av Parkinssons sjukdom. Hennes mor var ensamstående och Stina placerades i fosterhem fram till 7-års ålder, då fosterfadern kom i fängelse pga ett dråp. Hon flyttades då tillbaka till modern. De levde enkelt och fattigt. Modern hade två döttrar med samma man men de levde aldrig tillsammans. Han studerade teologi och blev den första biskopen i Luleå stift. Hans namn var Olof Bergqvist. Han hade fyra barn i sitt äktenskap men besökte ibland familjen i Uppsala, dock utan att döttrarna fick veta att det var deras far som var på besök.

Stina utbildade sig till folkskollärare. Hon mötte läkaren Anders Aronsson och när han fick arbete som överläkare på Sandträsk sanatorium 1919 flyttade de upp. De stannade där i 8 år. Därefter fick mannen tjänst på Hällnäs sanatorium i Västerbotten och några år senare på ett sanatorium i Jämtland. Anders Aronsson dog 1936 och Stina flyttade då tillbaka till Uppsala. Hitom himlen kom ut 1946 och blev hennes genombrott, men hon hade under 20- och 30-talet gett ut flera romaner. Hitom himlen var emellertid den första romanen som utspelade sig i Norrbotten. Senare gav hon ut ytterligare en roman (Den fjärde vägen) samt två novellsamlingar, Sång till Polstjärnan och Sanningslandet. De utspelade sig också geografiskt i Norrbotten. Eller Tornedalen. De flesta av romankaraktärerna är finsktalande eller samiska, men det framkommer inte i texterna var i Norrbotten handlingen utspelar sig.

Hitom himlen har kommit i nyutgåva både på 60- och 80-talet och senast 2003.

Romanen består av tio kapitel, delvis fristående. Första utkastet som hon skickade till förlaget hade titeln De saktmodiga och presenterades som en novellsamling. Jag upplever den som ett mellanting mellan roman och novellsamling. Det förväntas ingen förtrogenhet med romankaraktärerna mellan kapitlen, karaktäriseringar av personerna upprepas om och om igen.

Huvudperson i de första tio kapitlen är änkan Emma Niskanpää. Hon beskrivs som en from læstadiansk kvinna som efter många års barnlöshet har fått sonen John. De lever ensligt till på ett småbruk, fyra mil från närmaste by, Mäntyjärvi, där sonen går i skola. Mannen har några år tidigare omkommit i en olycka i timmerskogen, Emma beskrivs i romanen som gammal och tandlös. Jag tänker mig att hon är i 60-års åldern. John beskrivs som efterbliven.

Till Mariebebådelsedag reser Emma och sonen John till närmaste kyrkby. Dit tar det två dagar med häst och släde. De bor i en av kyrkstugorna och där får John en kraftig lungblödning. Han blir förd till sanatoriet och det konstateras att han har tuberkulos.

Nu är Emma ensam på småbruket med några getter och kor. Några månader senare får Emma brev från sonen. Han vill att hon ska komma på besök och av hans brev förstår hon att han är svårt sjuk, kanske dödligt sjuk. Hon börjar förbereda resan men så kommer stormen, den rasar i bygden i fyra dagar. Ett helt kapitel handlar om detta. Efter stormen får hon hjälp av samen Sturk som lovar att ta hand om djuren och se till huset medan hon är borta. Där slutar Emmas historia.

De två sista kapitlen handlar om en av kvinnorna i Mäntyjärvi, Mira, som efter ett bönemöte följer efter predikanten till byn Harakka. Där samlar de folket i byn till ett bönemöte. De övernattar hos en bonde och reser sedan vidare. I ett halvt år lever de tillsammans, delvis i en stuga uppe på fjället. Därefter kommer hon tillbaka till mannen som tar emot henne utan några förebråelser.

 

Så är frågan: Var och när utspelar sig romanen?

 

Det har skrivits flera essäer och avhandlingar om denna bok och de placerar byn Mäntyjärvi i Tornedalen. Någon anser att den utspelar sig norr om polcirkeln men vid gränsälven. En annan nämner trakten runt Övertorneå. En tredje är säker på att älven som går förbi Mäntyjärvi är Torneälven. Huruvida dessa litteratörer har besökt Norrbotten och Tornedalen är osäkert. Min känsla är att den utspelar sig någonstans mellan Sandträsk och Gällivare. Eller i nordligaste Tornedalen. Fjällen befinner sig nämligen inte långt borta och samer med sina renraider passerar Mäntyjärvi. Också området runt Emmas gård beskrivs som fjälliknande, nästan inga träd, endast några knotiga björkar.

Huset består av ett enda rum, pörtet. När jag hör ordet pörte ser jag framför mig ett stort rum med bakugn och gott om plats. I Wikipedia läser jag: ”med pörte i dagens språkbruk avses oftast en rökstuga, en bostadstyp som skogfinnarna förde med sig till sina nya hemtrakter i Mellansverige. Rökstugan är en knuttimrad stuga utan skorsten som utmärks av en murad eldstad vars rökgång mynnar inne i huset.” Men så tillägger man att i Tornedalen avser pörte själva samlingsrummet i huset. Emma Niskanpääs pörte består alltså av ett enda rum. I första kapitlet beskrivs det som en rökstuga men i ett annat kapitel beskrivs röken från skorstenen.

Hon har ingen elektricitet, men det finns i Mäntyjärvi. Där finns också telefon och det går en buss från Mäntyjärvi till närmaste stationssamhälle. Men det förekommer inga ortsnamn i romanen som kan hjälpa läsaren att orientera sig.  När Emma ska besöka John på sanatoriet ska hon ta både buss och tåg, och det faktum att sanatoriet i Sandträsk invigdes 1908, gör att jag placerar handlingen någon gång från slutet av 10-talet till slutet av 20-talet. Recensenter och litteraturvetare har förlagt handlingen till allt ifrån tidigt tjugotal till början av 40-talet.

Efter nyutgåvan i början av 2000-talet har det skrivits flera avhandlingar om Hitom himlen och övrig litteratur av Aronsson. De tre svenska som jag har hittat behandlar hennes texter ur dels ett genusperspektiv, som en modernistisk roman och ur ett marxistiskt perspektiv. Men jag hittade också en avhandling av den norska litteraturvetaren Beatrice Reed från 2018 som ser på författarskapet från ett postkolonialistiskt och ekologiskt perspektiv. Jag kommer att citera från hennes avhandling. Jag är emellertid ingen litteraturvetare och har ingen ambition om att tolka Aronssons roman med litteraturvetenskapens begrepp. Jag är en läsare och dessutom tornedaling.

 

Jag upplever att romanen har tre huvudpersoner, naturen och Emma samt Mira som är huvudperson i de sista kapitlen.  Naturen med dess skiftningar i årstider, väderlek, ljuset osv beskrivs utförligt i alla kapitel. Ett kapitel har rubriken Stormen och där beskrivs en fyra dagar lång snöstorm, som Emma med uppbådande av sina sista krafter kämpar emot, för att kunna ta sig ut till djuren i lagården. Naturen är segerherren och människorna måste underordna sig naturkrafterna. En läsare som aldrig har upplevt en normal, norrbottnisk vinter får lätt en uppfattning av en miljö som är på gränsen till det en människa kan överleva i. Starkt dramatiserat, anser jag.

Så har vi människorna i romanen.

Hur beskrivs dessa, fysiskt och mentalt? Vilka bilder får läsaren av dem? Emma och John, samt folket i Mäntyjärvi och i de sista två kapitlerna kvinnan Mira, predikanten och människorna i byn Harakka, beskrivs upprepade gånger allteftersom de förekommer i de olika kapitlen.

Emma:

Emma har tjocka fingrar, feta händer, platt bröst och uppsvullen mage. Hon lider av framfall och jag citerar: ”Händerna blev hängande över knäna, löst hopslingrade som inälvor. Koftärmarna gled upp så att de knubbiga, skorviga handlederna blottades.”

Huvudet är runt som ett katthuvud. Hon är tandlös, har en blid mongolisk benstomme, begränsad uppfattning och små, avklippta näsborrar. Hon använder inte underbyxor.

Citat: Hon vädrade in ångan med näsborrarna som hade tycke av två borrhål i hennes platta ansikte.”

I tre olika kapitler upprepas hennes utseende sålunda:

”Hon lyfte sin gula mongolpanna mot skyn, patetiskt spörjande.”

”Ett ögonblick fick hennes gula mongolansikte en gyllene ton.”

”Emma lyfte upp huvudet och vidgade näsborrarna i sitt lilla platta mongolansikte.”

 

John:

Han beskrivs som efterbliven. Fysisk klen, knotiga torra handleder, ingen saft i kroppen.

”Hans ansikte var långlagt och blodfattigt med en lång slapp överläpp, som en mule.”

”Hans tankar var opersonliga, som om han endast tänkte för andras räkning.”

”John Niskanpääs ansiktstyp var långlagd, men det var efter fadern. Ty i hans släkt hade det förekommit giften med flickor nerifrån kustlandet, men icke i moderns.”

 

 

En dövstum flicka i Mäntyjärvi: ”Det stod en mild djurlukt kring henne. Flickan hade skabbsjukan.”

”Emma såg det fula eldsmärket, som flickan hade. Det tycktes ha frätt bort en del av hakan. De ynkligt klena händerna liknade inälvor.”

Gubben Sturk ( same) ”Han har en hängande underläpp som rinner av saliv och tobakssaft, den är så köttig och röd att den liknar ett djurs tunga.  Han stinker av surfisk och går aldrig i bastun. Det luktar as om honom.”

Gossen till bonden Vaara har en ”skabbighet i nacken, svartskorviga knogar och upprispade nagelrötter. Han gäspar med sin menlösa mun”

Brevbäraren: Har ett vanställt ansikte. Sned mun.

Bonden Vaara: Har knotiga ben, en infantil uppsyn och små, misstrogna apögon. Citerar: ”Kanske kan man säga att hans intellekt var glesare än deras, på samma vis som en kolknot är glesare än ett siknät. Hos honom var det mest standardtankar som rörde sig bakom den låga pannan. Hans hjärna liknade kronan på en martall, som är för låg för att nå upp i de högre trädens sus. Hans utseende var obetydligt, han hade ojämnt hårfäste, ljusa ögon med en undvikande glimt. Resten av ansiktet var ett tafatt leende. Men för den delen var det flera i det kvava pörtet som såg ut som han.”

”Ty vad han än såg måste han samtidigt vädra in det i näsan som om han varit i skogen och känt vittring av ett rede eller ett kadaver. Råttor och lämlar gör på samma vis, att de strax samordnar synen med sina känselsinnen.”

Hustrun Vaara ”torkade sig om munnen med baksidan av handen, den blev blodig och slemmig av det upprivna eksemet.” ”Fastän ansiktet är tämligen brett verkar huvudet långt och tåligt hängande som ett hästhuvud. Överläppen är kort och uppdragen i munvinklarna så att hörntänderna skymtar. Ansiktet får tycke av en varg.”

”Överpartiet av hennes ansikte var brett, munnen stor och hungrig, hakan spetsig fast den borde varit tvär för att stämma med dragen i övrigt. Kvinnans utseende var betydligt varglikt.”

Ett annat ställe i boken liknas hon vid en varghona.

 

 

Ett barn i Mäntyjärvi räcker fram handen som om den varit en klöv. Den tunna barnkinden putar ut som en gul böld.

Renströmskan: I halsgropen har hon en fläck där huden är slapp och rynkig som fågelhud.Hennes klara ögon skulle varit lika en gets om de varit en smula känsligare.

Farmor Vaara: Hennes midja var som ett tandlöst leende. Hon gapade fromt som en häst på marknaden. Gossen tyckte hon liknade en fångad fågel. Det gjorde hon med sin snibbkjol och sin magra tranhals. Det fanns inte ett uns fett på hennes benstomme, bara gula sladdriga skinnveck.” Obs! FF håller med.

 

Handelsmannen Tuikki: ” Ögonen påminde om pipmunstycken med tjocka kanter och en dimmig, oljig springa längst in. Inte ens i sömnen slöt han dem helt.”

 

Människorna i Harakka:

 

Om alla som deltar i bönen i pörtet:

”Den suddiga belysningen underifrån förvandlade deras ansikten till uppspetade hakor, kelna, kättjefulla, bleka som en kvinnas underarmar. Men naturligtvis hade de inga associationer i den vägen själva. De var den sortens människor som är som rena förstugor. De hade ett eget drömmande sätt att lystra, fåraktigt.”

 

”Kvinnorna var småväxta som lappkvinnor, tidigt utvecklade men likväl ofruktsamma. Det var också vanligt att spädbarnen dog kort efter födseln.”

Bonden: ”Mannen hade små kantiga björnögon, håret var tätt och ludet som ett djurs fäll. Hans fingrar var trinda som könsdelar. Hans tankar var liksom köttätande. Han påminde om den kannibaliska hundnäsan i folktron. Han läppjade som en fisk med munnen och spottade sedan träffsäkert mitt emellan sina stortår.

En kvinna: ”En härjad anemisk människa i 40-årsåldern med en fyrkantig mun som en sköka, med köttiga knytningar istället för mungipor.”

Hennes man: ”Även hans ansikte var brett. Men han hade en ovana att hissa upp pannan och näsroten och samtidigt hänga ner den sura hakan, så att det tänjdes. Då fick han liksom två ansikten med ett obebott ingenmansland mitt emellan.”

Bondhustrun, ”vars mun var som en brutal inälvsöppning mitt i synen.Hon var en menlös själ, den enda känsla som kunde fylla henne till bredden var tacksamhet. Hon var tandlös och hade kluven läpp.”

Mågen med ett adamsäpple som en oljad repknut.

En man i pörtet: Hans fysionomi bestod av några snabba streck, ungefär som man skulle tänka sig en korsning mellan ekorre och sparv.

Flickan Margareta rörde sig som ett beläte över golvet utan all svikt. Hals och ryggkotor var uppstaplade på varandra i en rak stake från knävecken upp i nackgropen. Hon vände in och ut på ögonen så att det fula, knottriga köttet blottades i springan. Hon vilade sig djuriskt fromt, som om vilan var ett grönt gräs hon kunde beta.

I den första gården de kommer till har de en idiot med krymplingsfötter och utan läppar. Mira tycker inte det är något konstigt. ”Det var rätt vanligt med missfoster i de isolerade byarna.”

 

Det finns mer.

Vad är det för bilder läsaren får av människorna som Stina Aronsson beskriver? Jag förstår nu varför jag inte kunde läsa färdigt denna bok. Många av de som tolkat hennes texter har sett Hitom himlen som en civilisationskritisk text. Där hon lyft fram människorna i pörtena i Tornedalen som ”bättre” i jämförelse med människorna söderut. Ska vi då se vilka ord hon använder om människorna i sörlandet:

Kvinnorna söderut var okuvliga, oblyga, upproriska och sorglösa.

”Hon var vacker i den stunden, som kvinnorna söderut”

”Hon var klar i blicken, som ett kvinnfolk från staden.”

”Hon tänkte att han skulle berätta om sörlandet och de franka människorna som bodde där i granna hus kring vilka de planterade blommande träd.”

”Hon begagnade inga underbyxor som de frivola kvinnorna söderut.”

Man kan kanske fråga sig vilken civilisation hon var kritisk till?

Den enda specifika geografiska kategorin i romanen är söder. När det antyds att folk i söder är si eller så sägs det samtidigt att detta inte gäller människorna i norr. Jag ser det som starkt generaliserande.

 

Metaforer som jämför människor med djur kallas för zoomorfismer. Jämförelser med naturen kallas för ekomorfismer. Litteraturvetaren Beatrice Reed har räknat till 50 zoo-morfismer i boken. Zoo-morfismer kan naturligtvis vara både tilltalande och motbjudande. Vi har ju många zoo-morfismer i våra gamla ordspråk och uttryck: From som ett lamm, flitig som ett bi, envis som en åsna osv. Men vilka bilder väcks hos en läsare när människor liknas vid vargar, har läppar som djurtungor, inälvsliknande fingrar, gapar som en häst på marknaden, misstrogna apögon, fåraktigt stirrande? Osv.

Jag citerar från Beatrice Reeds avhandling:

”Även om Aronssons verk uppvisar en stor förkärlek för fattiga , stumma och på andra sätt annorlunda eller utstötta personer, rymmer texterna också påfallande distanserande tendenser som bör undersökas maktkritiskt. Representationen av samiska karaktärer är en del av det nordliga maktkomplexet men också lästadianska småbrukare ingår i Aronssons undersökning av norrbottningarna som ”de nordliga andra”. I tillägg till att tillhöra denna geografisk och sociokulturellt marginaliserade del av Nordens befolkning är ödemarkstexternas persongalleri präglat av olika former för fysiska, psykiska och mentala avvik.”

”Bildspråket speglar inte människornas eget sätt att uttrycka sig på.”

”De detaljrika beskrivningarna av kroppar och kollektiva normer bidrar till att läsaren förstår universet inifrån men gör det inte lätt att identifiera sig med människorna. Romanen innehåller en rad beskrivningar som skapar distans istället för närhet.”

Slut på citat.

Beskrivningar av ansikten som gula, platta mongolansikten är ingen metafor. Dessutom beskriver författaren breda ansikten hos nästan varenda person i boken. Förutom John som har ett långsmalt ansikte. Detta förklaras med att man i faderns släkt hade blandat sig med folk längre söderut. I en av novellerna låter författaren ett par av männen på sanatoriet tänka om en annan med följande ord: ”I sitt inersta räknade de sig inte som rasfränder till den långa finnmarkspojken.” Ingenting av detta hör till vanligt språkbruk.

Människorna beskrivs också som mindre intelligenta, oreflekterade, fåraktigt stirrande. De har skabb och eksem, slemmet rinner, ögonen rinner. Ingen enda av karaktärerna är utan fysiska eller psykiska skavanker.

Det här är ren rasbiologi.

Under samma period som makarna Aronsson bodde i Sandträsk, reste Herman Lundborg runt i Norrbotten och mätte skallar och registrerade utseendet på samer och tornedalingar. Han turnerade också med sina rasbiologiska föredrag runt om i länet. Det är inte svårt att tänka sig att han kanske också besökte sanatoriet, eller att de besökte hans föredrag. Eventuellt stod hans böcker i deras bokhylla. Just detta vet vi ingenting om men det är inget tvivel om att Stina Aronsson kände till de vanligaste rasbeskrivningarna av samer och tornedalingar. Icke att förglömma var Aronssons far, biskop Olof Bergqvist i Luleå, en av de som föreslog upprättandet av det rasbiologiska institutet. Han var, förutom biskop, också riksdagsman och engagerad i skolväsendet i Norrbotten. Stark anhängare av rasbiologin och den som drev igenom att samiska barn, de som var barn av renskötare, skulle gå i speciella kåtaskolar. De ansågs inte behöva lika mycket utbildning som svenska barn. Bergqvist var starkt upptagen av att rasblandning inte bör förekomma. De nomadiserande samerna såg han som rasrena, och det var viktigt enligt honom att de förblev det.

Efter att Aronssons flyttade upp till Norrbotten hade Stina regelbunden kontakt med sin far. Enligt Margit Rasmusson, som 1968 gav ut biografin om Stina Aronsson, finns i arkiven många brev från biskopen till Aronsson. Emellertid återger hon inte något av innehållet i dem.

Rasbiologins tre huvudraser var vita, gula och svarta, där vita var de överlägsna och de svarta var lägst i rang. Lundborg poängterade att eftersom det finsk-ugriska språket inte var indoeuropeisk, men hade östligt ursprung, så hörde dessa människor till den gula rasen och hade ett mongoliskt utseende. De var kortskallade i motsats till de rena svenskarna som var långskallade. De långskallade ansågs ha större hjärna. Tornedalingar och samer ansågs ha breda ansikten, låga pannor, större inslag av efterblivenhet, dövhet, dåligt hälsotillstånd osv, osv.

Känns detta igen från beskrivningarna jag tog upp tidigare?

Jag kan inte tänka mig att människorna i Norrbotten använde rasbiologiska begrepp som mongolansikte  eller rasfrände när de beskrev sig själva eller sina medmänniskor.

Litteraturvetaren Åsa Nilsson Skåve kallar beskrivningarna av människorna för grotesker, men nämner inte de rent rasbiologiska uttrycken författaren använder. Hon skriver:” Textens groteska inslag förstärker bilden av av de konflikter förhållandet till språk och tid genererar. Beskrivningarna av den mänskliga kroppens öppningar kopplas återkommande till sårighet, vilket ytterligare accentuerar frågan om kommunikationshinder, en för modernismen central problematik.”

Jag har heller inte sett det i någon recension eller i de andra svenska avhandlingarna. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att man inte ens i nuytgåvan från 2000-talet reagerar på detta? De senaste två decennierna har man i Sverige uppmärksammat och fördömt alla former för rasistiska och diskriminerande uttryck. Likafullt rosas också den senaste utgåvan av Hitom himlen, som en av de mest egensinniga och vackraste romanerna i den svenska litteraturen.

Jag förstår nu varför det var så omöjligt för mig att ta mig genom denna roman.

Igen några ord av Beatrice Reed: ”Det handlar om en hierarkisk människosyn där maktaxlarna mellan centrum och periferi kopplas till intelligens. Medan skildringarna av iskall vind mot huden, lukten av frusen myr eller det bländande vita snöljuset, spelar på läsarens fysiska inlevelse, bidrar beskrivningar av könsuttryck, etnicitet psyke och intellektuell tillstånd till att aktivera äsaren mentalt genom att minna dem om karaktärernas annorlundahet. Som de nordliga andra. Medan det nordliga Norge idag framhävs som en viktig inrikes och utrikes politisk del av landet, associeras norra Sverige oftare med det negativt laddade begreppet glesbygd.”

Hur mottogs romanen?

Hitom himlen recenserades 36 gånger 1946. Övervägande positiva recensioner. SVD skrev: Hon känner människorna längst i norr genom en inlevelse i deras livsföring som har karaktär av fullkomlig identifiering med ett av hårda livsvillkor trälbundet folk. Finnmarksfolkets existens är fylld av armod, andligt och materiellt, efter vår måttstock. Deras samhälleliga liv tillhör ett förflutet århundrade, deras barnavård och hälsovärd är skriande efterblivna men deras moraliska principer är stränga och stundom skenheliga.”

Stina Aronsson jämfördes med Dostojevski, Tjechov och de isländska sagorna. Hon fick flera priser och 1949 valdes hon in i Samfundet de Nio. Först efter hennes fjärde Norrbottensskildring, romanen Den fjärde vägen, diskuterades för första gången i vilken grad Aronsson ger en sann bild av Norrbottens invånare. Sedan ”tröttnar” man på Norrlandsskildringarna och efterlyser något nytt.

Samma år som Margit Rasmussons biografi om Stina Aronsson kom ut, 1968, gavs Hitom himlen ut som pocket. Sydsvenska dagbladet skrev att hon var sin tids största författare och att hon hade jämförts med Marcel Proust.

Recensioner efter nyutgåvan 2003 var fortfarande positiva, en del översvallande.

I DN skriver Sara Danius: I Norrbotten var Aronsson sörlänning och detta främlingskap är en av romanens förutsättningar. Hon närmar sig sina gestalter med den återhållna ivern hos en etnolog och språkkänslan hos en dialektforskare, men det märkvärdiga är att hon lyckas smälta ned alla sina insikter i en litterär form som mer än något annat förmedlar självklarhet, förtrogenhet och kärleksfull inlevelse. Emma Niskanpää, alla mödrars mödrar, står fram för våra häpna blickar, inte så som etnologen förstår henne, utan så som Emma förstår sig själv. Aronsson varken dömer eller idealiserar, varken kritiserar eller sentimentaliserar. Istället håller hon upp ett stycke liv, fjärran och likväl tänkbart, till och med möjligt.”

Litteraturvetaren Caroline Gräskes avhandling, Bortom ödelandet, kom efter den senaste utgivningen, Hon skriver: ”För den Aronssonska berättaren finns inget vi eller dom, här sammansmälter det kända med det okända. Hitom himlen kan därmed betraktas som en civilisationskritisk text där berättaren besitter en stark strävan att göra upp med alla försök att kategorisera och definiera människor.”

 

 

När läsaren befinner sig utanför den kultur som berättelsen handlar om, är det kanske lätt att acceptera och till och med rosa beskrivningen av romanfigurerna. Aha, tänker läsaren. Är det så de är däruppe i ödemarken? Den kritiska blicken uteblir. Likaväl är det chockerande att man inte reagerat inför en samling romanfigurer som alla beskrivs med djurlika metaforer och med kända rasbiologiska definitioner.

Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och bästsäljande romaner som utspelar sig i Norr- eller Västerbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina Wähä. Författaren är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer från finska Tornedalen. I boken säger en av huvudkaraktärerna: Tornedalingar kan bara två saker: supa och föda barn. Skulle en förläggare idag godta sådana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?

Jag är med i några litteratur-  och bokgrupper på fb och har läst otaliga kommentarer där man höjer upp Testamente till skyarna. Många av de som kommenterar uttalar att ”det är så spännande att se hur folk lever däruppe” De kan inte skilja på svenska och finska Tornedalen, några stycken har varit övertygade om att romanen utspelar sig i Västerbotten. De verkar heller inte förstå att efterkrigstiden i Finland var en hård tid medan Sverige solade sig i ekonomisk växt och överfulla exportkonton. Det är alldeles tydligt att många inte har någon som helst kunskap om de nordligaste delarna av Sverige. Jag har själv bara det senaste året mött flera stycken som inte vet var Tornedalen ligger och de kan inte heller namnet på gränsälven. Jag har mycket kontakt med svenskar i Norge och har ännu inte träffat någon från södra Sverige som har besökt Tornedalen.

I en undersökning som Forum för levande historia, gjorde om svenskars kunskap om de nationella minoriteterna, svarade 49 % att de hade mycket liten kunskap om tornedalingar. Totalt 85% hade mycket liten eller ganska liten kunskap om oss. Det var den nationella minoriteten man visste minst om. Trots att skolan de senaste decennierna har undervisat speciellt om landets minoriteter, hade de äldre större kunskap än de unga.

När Testamente översattes till norska skrev recensenten i en av Norges rikstäckande dagstidningar, följande: ”Det er fortfarande förvånande för mig hur olikt landsbygden behandlas i svensk och norsk litteratur. I svensk litteratur och film finns många variationer av berättelsen om den efterblivna landsbygden som möter frigjord och upplyst storstad. Meningen är ofta att vi ska skratta åt, eller irritera oss över, den hopplösa situationen och de hopplösa människorna som bor och lever i den gudsförgätna glesbygden.”

 

Människorna i norra Sverige är alldeles tydligt fortfarande ”de andra”. I alla fall i litteraturen.

 

Litteratur:

Stina Aronsson: Hitom himlen

Beatrice M G Reed: Natur og menneske i Stina Aronssons nordlige ødemarksfortellinger

Petra Bromanns: Detta är jag

Åsa Nilsson Skåve: Den befriade sången

Anne Heith: Læstadius and læstadianism in the contested field of cultural heritage

Caroline Græske: Kultur essä: Hitom det öde, DN 2000

Eric-Oscar Oscarsson: Rastänkande och särskiljande av samer

Sara Danius: Norrbottens ödemark – ända in i märgen. DN 2003-12-20

Elisabeth Holmstedt: Existens och tradition i Hitom himlen. Lunds universitet.

Beatrice Reed: Sivilisasjonen i ødemarken. Samlaren, årgång 141, 2020.

Margit Rasmusson: Lång väg hem. Biografi om Stina Aronsson 1968

Stellan Beckman: Biskopen Olof Bergqvist och svensk rasbiologi.

Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. 2015.