Kaalamaa, Kaalamaa, svara!

Hammaren och skäran i Kaalamaa

Till minne av Kirunasvenskarna.
Till Kirunas nya kulturchef, som hyllar Kalaamaa!
Till Vår Pravda i Pajala!

 

Kryp in i Kaalamaa,
låt Alice Eriksson Kalla visa vägen dit,
Anna Achmatova sjunga, även om Kaalamaa:
norr om Pajala, i Stalinland.
Kryp längs stigen till monumentet
med hammaren och skäran!
Gråt mot blodig jord,
kyss spåren efter män och kvinnor,
barn och torpare,
efter Alice, Julius, miljoner andra
på väg mot död, förintelse.
Kyss spåren, snart är spåren borta.
Låt Achmatovas gråt nå era döva öron!
Kollantays offer era totalitära skallar.

Gravar fylls igen.
Memorial, som öppnar massgravar,
sitter i fängelse.
Ni har länge sopat
med kvastar, tillverkade av
fångar i Gulag.
Lyft era blodbesudlade händer
mot himlen, som ni hånat.
Klös fingrarna blodiga
mot hammaren och skäran.
Kommunismens lik är hittat,
det ligger i Kaalamaa,
förruttnat, parfymerat
ropar det med Kierianernas röda läppar
och bruna tunga:
”Tala inte illa om min vän Putin,
ja, jag är kommunist, röstar v.”
Säger han och kysser
hammaren och skäran
med bruna läppar och blodröd tunga.

Tryck ansiktet mot mossan,
lyft era blodbesudlade händer
ropa och be om försoningsblod
från himlen, klös fingrarna blodiga
mot hammaren och skäran i monumentet,
ropa er hesa, ropa rakt ut,
ni kan inte längre ljuga
ni Putins kamrater!
Nu viftar de ju åter med hammaren och skäran.

Nu sätter de upp Leninstatyer igen,
hissar hammaren och skäran i Ukraina.
Ni lögnandar, den trehövdade drakens tjänare,
Nu kallar ni honom fascist,
för er vana trogen ljuga med ord och med stulet språk,
mig lurar ni inte,
ni den blodiga trehövdade drakens tjänare!

Om jag fick lov – vilket jag inte får –
Skulle jag berätta om Putins hyllningar till Stalin,
och om monumentet i Kaalamaa,
om den svenska tystnadskulturen.
Om jag fick lov – skulle jag fråga:
”Vart försvann den 23 augusti –
minnesdagen för kommunismens
och nationalbolsjevismens offer?”

Om jag fick lov att påminna er –
skulle jag ber minnas dagen
då Ribbentrop i Moskva
ideologiskt kände sig hemma.

Vi förstår det idag
när höger som vänster
blandar bort orden
och alla är gnostiker,
när kommunisten och nationalbolsjeviken
Putin kallas fascist och nazist
medan han påstår sig jaga fascister och nazister.

Jag Magnacharta kräver orden tillbaka!
Jag kräver ordens betydelse tillbaka!

Kaalamaa, Kaalama, svara!
Pentäsjärvi, Pentäsjärvi, svara!
Kaunisvaara, Kaunisvaara, svara!
Pajala, Pajala, svara!
Luleå, Luleå, svara!
Höger, höger, svara!
Vänster, vänster, svara!

14.5.2022

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Kaalamaa, Kaalamaa, svara!

Kaalamaa, Kaalamaa, vastaa!

KAALAMAA

Kirunaruottalaisten muistoa kunnioittaen!
Kirunan kulttuurijohtajalle ja Meän Pravdale!

Kontatkaa Kaalamaahan,
antakaa Alice Eriksson Kallan näyttää polkua,
Anna Ahmatovan laulaa Kaalamaastaki
Pajalan pohjospuolela olevasta häpeästä!
Kontatkaa polkua pitkin sirpilä ja vasaralla
koristetulle monumentile.
Itkekää kasuvet veristä maata vasten,
suuelkaa miesten ja vaimojen,
lasten ja torpparien jalanjäkiä,
Alicen ja Juliuksen, miljoonien muitten
matkala kuolemhaan, perikathoon,
suuelkaa poistuvia jälkiä.
Antakaa suuta!

Hauat täytethään sielä nyt.
Memorial, joka oon aukkassu massahauat
oon fankilassa.
Tet oletta täälä kauon lakasheet ja laasheet
luuala, Gulagissa siotulla.
Kohottakaa teän veriset kätenne
kohin sitä taivasta, jota oletta pilkanheet.
Kynsikää sormenne verhiin
Vasahraan ja sirphiin,
jota nyt nostethaan Ukrainassa.
Komunismin ruumis löyty.
Se oon Kaalamaassa,
lahonu, aatheen haijuveelä parfymeerattu,
vielä se huutaa Kierien
punasilla huuila
pruunila kielelä:
”Älkää moittiko ystävääni Putinia,
joo, olen komunisti, äänestän v:tä.”
Se sannoo ja suutelee
sirppiä ja vasaraa
ruskein kielin punasin huulin.

Kaalamaassa painakaa kasuvet
maata vasten,
vertä tippuvat kyntenne
sammalheesheen,
nostakaa veriset kätenne
taivasta kohin,
huutakaa taihvaasta
sovitusvertä,
kynsikää muistomerkin
sirppiä ja vasaraa,
huutakaa äänenne käheäksi,
kurkku suorana,
ette tet ennää saata valehtella
tet Putinin aatekaverit!
Net viuhtova sirppiä ja vasaraa.
Net nostava Leninpatshaat pysthöön
ja tet, valepatit, kolmipäisen hirviön kellokhaat
sanotta sitä fasismiksi,
peittäksenne teän valhetta,
pettääksenne vielä kerran
mutta minua että petä,
tet verisen aatheen palvojat!

En tohi tätäkhään julkasta,
vielä teilä oon valta ja uhka.

 

Jos saisin luvan kertoa – mitä en saa-
mie kertosin ylistyksistä
Putinin esikuvale Stalinille,
mie kertosin Kaalamaan muistomerkistä
ja Ruottin vaikenimiskulttuurista.

Jos saisin luvan kysyä – mie kysysin:
”Mihinkäs katosi 23. elokuuta –
komunismin ja kansalispolsevismin uhrien
muistopiävä?”

Jos saisin luvan nuistuttaa teitä –
mie pyytäsin teitä muisthaan
päivää ko Ribbentrop Moskovassa
tunsi aatheen kaveruutta.

Met sen älyämmä nyt
ko oikeisto ja vasemisto
istuva sökölä ja sekottava sanat
ja kaikin oon gnostikkoja,
komunistia ja kansalispolsua Putinia
sanothaan täälä fasistiksi ja nasitsiksi
ja Putin jahtaa lännessä fasistia ja nasistia.

Mie vaain ko Magna charta sanat takasi!
Mie vaain sanojen merkityksen takasi!

Sököpöytä kiini ja äkkiä!
Sökö sökö sökö söö!

Järki tjöh. Ymmärys kom!

 

 

Kaalamaa, Kaalamaa, vastaa!
Kiruna, Kiruna, vastaa!
Pentäsjärvi, Pentäsjärvi, vastaa!
Kaunisvaara, Kaunisvaara, vastaa!

Pajala, Pajala, vastaa!
Luulaja, Luulaja vastaa!

(V)astaa, (V)astaa!

13.4. 2022

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Kaalamaa, Kaalamaa, vastaa!

Jos saisin kertoa

 

Jos saisin luvan kertoa

Jos saisin luvan kertoa
mie ensin huuahtasin ette
villimässä kirjailian mielikuvituksessa
en olis saattanu kuvitella
ette nämät novellit ja tarinat
Rajan kolmanesta kamarista
tulisit kirjapainosta Puolasta
samana päivänä ko Ukrainan sota puhkesi.

Jos saisin luvan kertoa
mie kertosin Putinin esikuvasta
ja sen aatheen veljestä – Stalinista-
kunka se 30. marraskuuta 1939
anto määräyksen Mainilan laukaksesta
ja mie kertosin Helgestä, joka
seittemäntoista ikäsennä lähti Salhaan
puolusthaan meän vaphautta,
ja Hildingistä, joka pyhkäsi sinne kans.

Jos saisin luvan – mitä en saa-
mie kertosin kunka sylki lensi
niitten naahmaan ko tulit kotia.

Jos saisin luvan kertoa – mitä en saa-
mie kertosin ylistyksistä
Putinin esikuvale Stalinille,
mie kertosin Kaalamaan muistomerkistä
ja Ruottin vaikenimiskulttuurista.

Jos saisin luvan kysyä – mie kysysin:
”Mihinkäs katosi 23. elokuuta –
komunismin ja kansalispolsevismin uhrien
muistopiävä?”

Jos saisin luvan nuistuttaa teitä –
mie pyytäsin teitä muisthaan
päivää ko Ribbentrop Moskovassa
tunsi aatheen kaveruutta.

Olen kertonu Alice Eriksson Kallasta,
tet että kuunelhet,
Helgestä ja Hidingistä,
vaikka tiän, etten saa.

Niin sano valtionpäiväpolitiikko
Kirunasta ja raatiureportteri
Ruottin riikiraatiosta.

Nyt tet oletta vihapäissä.
Dé lagoma ti å!

Niinku ylikainulainen sanoo.

Bengt Pohjanen

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Jos saisin kertoa

Om jag fick lov att berätta

Om jag fick berätta

Om jag fick lov att berätta
skulle jag först utbrista att
jag i min vildaste författarfantasi
inte hade kunde föreställa mig
att dessa noveller och berättelser
från Gränsens tredje rum
skulle komma från tryckeriet i Polen
samma dag som kriget i Ukraina började.

Om jag fick lov att berätta
skulle jag berätta om Putins idol
och ideologiska broder – Stalin –
hur han 1939 smällde av kanonen i Mainila
och om Helge, 17 år, som for till Salla,
om Hilding som stack dit, även han.

Om jag fick lov – vilket jag inte får –
skulle jag kunna berätta om
spottloskorna på deras eras ansikten
när de kom hem.

Om jag fick lov – vilket jag inte får –
skulle jag berätta om hyllningarna
till Putins idol och trosbroder Stalin,
minnesmärken i Tornedalen
och tystnadskulturen i Sverige.

Om jag fick fråga – skulle jag fråga:
”Vart försvann den 23 augustidagen –
minnesdagen för nationabolsjevismens offer?”

Om jag fick påminna er – skulle jag ber er minnas
den dagen Ribbentrop ideologiskt
kände sig hemma i Moskva.

 

Jag berättat
om Alice Eriksson Kalla,
ni har inte lyssnat,
om Helge och Hilding,
trots att jag vet
att jag inte får lov.

Det sade riksdagsledamoten
från Kiruna och radioreportern
från Sveriges Riksradio.

Nu är ni upprörda.
Dé lagoma ti å!

Som det heter i Överkalix.

Bengt Pohjanen
Trespråkig författare

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Om jag fick lov att berätta

Varieteetit, Bengt Pohjanen

VARIETEETTIT

Varieteetti varistaa valuttaa, valtaa, virkaa,
varisee ylös ja alas, alas ja ylös,
murre mnurisee, mannaa alhaalta ylös, ylhäältä alas,
idiolekit inisee, kitisee: ni ska ni ska
ge mig pengar mer
än offerkoftan nu mig ger

Kirjakieli kirjottaa,
sitä ei kukhaan puhu,
se ei vastaa ko sitä haukuthaan,
se oon hauta, se oon vaiti.
Siksi Faaraoki aikoihnaan sen kieli:
ko se ei vastaa.
Ei se vastaa.
Se oon hauan saarnaavaa multaa.

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Varieteetit, Bengt Pohjanen

Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Tillägnas minnet av Matti Kenttä

Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Det är i dagarna 40 år sedan begreppet ”meänkieli” dök upp i denna tidning. ”Tornedalsfinska” var då det vedertagna begreppet. Vi som talade språket kallades norrbottensfinnar. Vi uppfattade oss som ”Meän väki” De hullunfiinit (dårfina) svensktalande var ”ummikot”, vilket jag som barn trodde var ett fint yrke, som jag också ville ha när jag blev stor.
Fyra årtionden har nu gått. Jag var med från första början och vill här lyfta fram några ”minnesmärken” och även ”blåmärken” från stundom hårda men hjärtliga debatter. Det här är personliga minnen och jag kan förstås minnas fel, om källor saknas.
Filosofen Heidegger (1889-1976) hävdade att språket är existensens hus. Så är det. Med ord bygger jag min verklighet; språket är själens fingeravtryck och när ett språk dör, dör ett folk och dess kultur. När en kultur dör, tystnar mullen och slocknar ett universum.
Den 4 juli 1981 klev jag in på språkfrågans minerade mark då jag i Haparandabladet ställde en fråga till Matti Kenttä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? (Månne meän kieli är svenska eller finska?) Mitt inlägg var förstås humoristiskt men hade ändå en seriös underton.
Matti Kenttä hade varit min lärare i finska då jag på 60-talet gick gymnasiet i Haparanda. Matti lärde oss finska men jämförde den ofta med ”vårt eget språk”.   Så fick jag upp ett spår som jag redan då anade skulle leda mig till ett svar på min fråga som tonåring: Vem är jag? Kenttäs lektioner var startskottet till min bildningsgång till trespråkig författare och filosofie doktor i finsk litteratur och finska språket, vilket idag utgör själva grunden för mitt skapande av meänkieli som skriftspråk.
Hör och häpna! De första impulserna kom 1980 från Hamburg, där Els Oksaar (1926-2015) var språkforskare. Hon hade besökt Vittangi och Kiruna, där hon föreläst för lärare och föräldrar. Thore Klippmark hade hört henne och blivit så fascinerad att han skrev en insändare i Haparandabladet och föreslog att det skulle behövas kurser där man undervisar i finsk oikeinkirjoitus (rättskrivning) för skrivande tornedalingar. Tanken var förstås att vi genom att följa den finska grammatiken skulle lära oss att skriva på meänkieli.  Detta stod att läsa i Haparandabladet den 10.1.1981.
Vad hade Els Oksaar sagt? Jo, hon hade svarat på en fråga: Vad är då ett riktigt och rätt språk? Hon hade påstått att man pratar ett riktigt och rätt språk när en människa helt förstår vad en annan säger. När de pratar med varandra så pratar de ett rätt språk. Ett riktigt och rätt språk är det språk som förstås i den kontext, där det talas.
De här tankarna inspirerade Matti Kenttä till att börja skriva krönikor under pseudonymen Tuohmaan Pekka.  Krönikorna var på ”meän kieli” och ”meänkieli”. Jag började också fundera på vad som definierar ett språk. Vad är skillnaden mellan språk och dialekt och när blir en dialekt ett språk? Mattis första krönika publicerades den 10.1.1981.  Min kommentar den 4.7.1981.
Jag hade då undervisat i finska vid Stockholms universitet och hade fördjupat mina kunskaper i lingvistik. Jag var av den åsikten att Els Oksaar hade både rätt och fel. Om jag berättade att jag träffat E LOLL SOSS, alltså Els, och den jag talade med förstod, skulle då detta nonsensspråk även var ett riktigt och rätt språk.
Frågorna var ställda, men svaren tålde och tål att tänka på.
Den 4 juli 1981 ställde jag alltså min fråga till Matti Kenttä. Jag försvarade meänkieli. Men var det ett språk eller en dialekt? Om det var en dialekt, vad krävdes för att det skulle bli ett språk? Jag skrev att det vore bra om vi lärde oss att både skriva och tala meän kieli och använda de ord som finns i det.
Så var jag ute på banan. Jag vill minnas att vi redan 1979 hade börjat använda begreppet meän kieli. Men nu hade vi börjat använda det i skrift.
Det är nu mer än fyrtio år sedan tornedalsfinskan blev meän kieli, då Matti Kenttä och jag började resan med intressanta diskussioner i Haparandabladet. Det är nu historia.

Bengt Pohjanen
Förf/Fil. dr
 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Meänkieli i 40 år – Minnesmärken och blåmärken (1)

Bengt Pohjanen, Meänkieltä 40 vuotta – muistelmia ja mustelmia (1)

Matti Kentän muistoa kunnioitten

Siittä oon näinä päivinä 40 vuotta aikaa ko sana ”meänkieli” essiintyy tässä avisissa ja muuala. Siihen saakka oli puhuttu Tornionlaakson suomesta. Meitä sanothiin Norrbottenin suomalaisiksi. Met sanoima itteä ”meän väeksi” ja ruottinkielisiä hullunfiiniä ihmisiä ummikoiksi. Mie päätin lapsena alkaa ummikoksi ko mie luulin, ette se oli virka.
Neljä vuosikymmentä oon nyt hupsahtannu. Mie olin myötä alusta alkaen ja olen nyt käyny läpi Haaparannanlehen kirjotuksia siltä vuelta ja haluan tässä ottaa esile muistelmia ja muistela saatuja mustelmia vuosien varrelta. Mie kirjotan siltä varalta, ette saatan muistaa väärin, jos ei ole painettuja lähtheitä.
Filosohvi Heidegger (1889-1976) väitti, ette kieli oon ekistensin talo. Olen sammaa mieltä: sanoila mie rakenan minun toelisuuen ja minun äitinkieli oon minun sormenjäljet. Ko kuolee kieli, kuolee kansa. Ko kuolee kieli, jääpi talo tyhjile ja pelto uuruokhoon. Kielen myötä kuolee kulttuuri, vaikenee saarnaava multa ko esivanhemmat kuoleva toisen kerran ja mailmankaikkeus sammuu. Siksi kieli oon yks elämäni tärkein asia.
4. heinäkuuta 1981 mie astuin kielikeskustelhuun asettamalla Kentän Matile kysymyksen Haaparannanlehessä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? Kirjotus oli tieten klauaava, mutta oli siinä vakava sävy kans.
Matti Kenttä oli ollu minun suomenkielen opettaja Haaparannan jymnaasissa 60-luvula. Matti opetti meile suomea, mutta vertasi sitä useasti ”meän omhaan kiehleen”. Näin mulle aukeni tie, jota lähin vaelthaan ja jolla sain teini-ikäsennä vastauksen polttavhaan kysymyksheen: Kukas mie olen? Tästä lähti minun sivistystie ja minusta tuli kolmikielinen kirjailia ja suomenkielen kirjalisuuen tohturi ja suomenkielen yliopston lehtori. Kaikki tämä anto mulle sen vahvan perustan, jolla nyt rakenan meänkielen kirjakieltä.
Hör och hääpna, niinku ruottalainen sannoo: ensimäiset ajatuksen pistokset tulit Hampurista vuona 1980. Els Oksaar (1926-2015) oli Eestin syntyä, Saksassa ja Ruottissa toimiva kieli-ihminen, joka oli käyny Vittankissa ja Kirunassa puhumassa opettajille ja vanhemmille. Thore Klippmark oli kuunelu sitä ja innostunnu ja kirjottannu Haaparannanlehen lukijanurkhaan asiasta. Se ehotti, ette alettas pithään kursia ja opethaan ”suomenkielen oikeinkirjoitusta kirjoittaville tornionlaaksolaisille. Sillä tavalla saisimme esiin enemmän kirjallisuutta tornionlaakson suomenkielellä, totesi Klippmark.” Tästä oli Haaparannanlehessä 10.1.1981.
No mitäs tämä Oksaar oli puhunu? Se oli vastanu kysymyksheen: Mikäs se sitte oon se oikea kieli? ”Ko yks ihminen täyelisesti ymmärtää, mitä toinen ihminen sannoo, ko net praativat yhessä, niin net saarnaavat oikeata kieltä. Oikea kieli oon se kieli, mitä ymmärethään siinä seurassa, missä sitä poristhaan.”
Nämät ajatukset herätit Kentän Matin kirjothaan pakinoita Haaparannanlehtheen nimelä Tuohmaan Pekka. Nämät ajatukset sait minut hunteeraahmaan mikä määrittellee kielen ja murtheen. Matin ensimäinen pakina oli Haaparannanlehen sivula 8 (10.1.1981). Pakinat olit sitte ”Meänkielelä” ja ”Meän kielelä”.
4. heinäkuuta 1981 mie kirjotin ja kysyin jos tämä meän kieli oon ruottia vai suomea.
Mie olin silloin opettannu suomenkieltä Stokholmin yliopistossa ja syventänny minun lingvististä ossaamista. Mie reakeerasin Els Oksaarin ajatukshiin ja piin net oikeina ja väärinä. Jos mie sanon E LOL SOS=ELS. Oonkos seki kieli? No oon ja ei ole! Kaks puhujaa ymmärtää toisensa, mutta se ei piisaa omaksi kieleksi. Oon murtheita ja kieliä. Meän kieli oli vielä silloin murre.
Välttääkseni mustelmia syttyvässä kieliriiassa mie vakkuutin, ette olen meän kielen puolustaja näilä sanoila: ”Olis hyvä jos met oppisimma kirjottamhaan ja puhuhmaan tätä meän kieltä niilä sanoila mitä meän kielessä oon.”Haaparannanlehti 4.7.1981)
Samala mie kehotin, ette oppikaa suomea. Mie tiesin, ette se tie viepi meänkielen kirjakiehleen. Olin itte tehny sen reisun ja jatkjan sitä vielä tänäki päivänä.
Siittä oon nyt yli neljäkymmentä vuotta ko Matti Kenttä ja mie alotimma tämän matkan meän mielenkiintosilla keskusteluila Haaparannanlehessä.

Bengt Pohjanen
Kirjailia/Fil.Tri
 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Meänkieltä 40 vuotta – muistelmia ja mustelmia (1)

Henning Johansson, Lyykeridagen 10 december 2020

 

dav

Lyykeridagen 10 december 2020

 

Under slutet av 1970 talet dominerades den svenska skoldebatten av diskussionerna om hur den kommande nya läroplanen för grundskolan skulle se ut. Så småningom kom den i form av LGR 80 och öppnade nya möjligheter att tolka skolans uppgift i fråga om kunskaper, färdigheter, normer och värderingar. Jag hade då börjat kontakta inhemska fonder för att kunna få igång utvecklingsverksamheter i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Avsikten var att kulturförankra undervisningen i ett antal klasser och forskningsmässigt följa utvecklingen.

Några sådana resurser kunde jag dock inte uppbringa i Sverige men fick kontakt med en Holländsk fond. Tillsammans med bland andra skolinspektören Karl Pekkari vid Länsskolnämnden i Luleå diskuterade vi lämpliga skolor. Innehållsligt gick min argumentation ut på, att skolan nu med den nya läroplanen tydligare än tidigare borde ta vara på möjligheterna att utveckla kulturförankringen i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Vi diskuterade också länge om hur lärare eventuellt kunde tänka om möjliga innehåll i verksamheten.  Karl Pekkari var mycket positiv till tanken och berättade att de hade börjat ge ut några häften med tydliga inslag från området med titeln ”Nordkalott – Teman”. Han nämnde tidigt också att det fanns två unga flickor som var intresserade av samla in berättelser av olika slag inom området.

Någonstans i dessa diskussioner kom vi in på att barn och unga alltid fascineras av något spännande som man inte riktigt vet slutet av eller ens får reda på. Kommer ihåg att Karl Pekkari skrattade och kommenterade ”ungefär som vuxna är fascinerade av ”Hamlet”. Troligen var det den tanken som fick honom att i nästa stund formligen utbrista: ”Bengt Pohjanen”!  Pekkari erbjöd sig direkt att ta kontakt med honom och diskutera någon form av medverkan i det tilltänkta projektet. Själv hade jag då nyligen läst Pohjanens roman ”Och fiskarna svarar Guds frid” men förstod inte riktigt hur Pekkari tänkte. Ta du kontakten och hör med honom hur han tänker om någon form av medverkan så lovar jag att försöka se på finansieringen.

Det var så det började. Så småningom var Bengt Pohjanen beredd att göra en ”turné” till olika barn och elevgrupper i Tornedalen och Malmfälten. Mottagandet var mycket positivt och jag bestämde mig för att oanmält åka till nästa ställe där Pohjanen skulle medverka. När jag såg Pohjanen sitta på golvet med en ring av förskolebarn omkring sig och se och höra honom framställa situationer med smugglare, poliser, spioner och andra världskriget förstod jag varför Pekkari hade föreslagit honom!  Ryktet spred sig och allt fler förskolor och skolor hörde av sig och ville att ”Lyykeri” skulle komma till dem! Jag förmedlade intrycken till Pohjanen och framförde också att han borde få ner berättelsen på papper. Det här var ju inte bara någon enstaka episod som beskrevs, utan var en spännande och sammanhängande historia förlagd till en tidsepok som berörde alla människor i vårt kulturområde. Fostran och utbildning i dess djupare mening handlar ju om att inte bara överföra utan också utveckla traditioner, kunskaper, språk och kulturarv överhuvudtaget från generation till generation. Lyykeri är en viktig sådan källa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Henning Johansson, Lyykeridagen 10 december 2020

Henning Johansson, Lyykerin ajoista

dav

Henning Johansson – Muistelmia
– Lyykerin päivänä 10. joulukuuta 2020 –

 

1970 –luvun lopussa Ruottin koulutinka koski asiata kunka tuleva peruskoulun opetussuunitelma piti olla. Aijan olhoon se ilmesty LGR 80:n mallina ja se anto maholisuuen tulkata koulun tehtävää koskien tietoa, ossaamista, normia ja arvoja.   Mie olin silloin ottanu yhtheyttä sisämaishiin säätiöihin hankkiakseni kehitystoimintaa Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluja varten. Tarkotus oli kulttuurisijottaa opetuksen joissaki luokissa ja tutkimuksen kannalta seurata sitä.

Mithään resürsiä mie en kuitenkhaan saattanu löytää Ruottista, mutta mie sain yhtheyen yhtheen Hollannin säätihöön.
Yhessä muun rinnala kouluinspehtööri Karl Pekkarin kans Luulajan Lääninkoululautakunnassa met keskustelimma sopivista kouluista.
Sisälölthään minun väite oli se, ette koulu uuen opetussuunitelman kautta selvemin ko aikasemmin pitäs ottaa vaarin kulttuurisijotuksesta Tornionlaakson ja Malmikenttien kouluissa. Met juttelimma kans pitkhään siittä kunka opettajat piiain saattasit aatela maholisista toiminan sisälöistä.
Karl Pekkari oli vallan myötämielinen ajatuksheen ja kerto vielä, ette het olit alkanheet julkasta joitaki vihkoja, joissa oli selviä asioita tältä perältä ja vihkojen tiitteli oli ”Nordkalott – Teman”. Se mainitti kans, ette oli kaks nuorta tyärtä, jokka olit kiinostunheita kokoamhaan erilaisia kertomuksia tältä perukalta.

Jossaki vaihheessa näissä jutteluissa met aloima kans puhhuun kunka lapset oon kiinostunheita jostaki jännästä, minkä loppua ei oikein tiä ja joka ei piiain aikhaan selviäkhään. Muistan, ette Karl Pekkari naurahti ja sano siihen, ette ”niinku raahvaat oon kiinostunheita Hamletista”.
Luulisin, ette tämä olis se ajatus, mikä sai hänet kohta oikein huuahtamhaan: ”Bengt Pohjanen”!
Pekkari tarjoutu varsin othaan siihen yhtheyttä ja keskustelheen jonkulaisesta osalistumisesta aatelthuun projetkhiin. Itte olin justhiinsa lukenu Pohjasen romaanin ”Och fiskarna svarar Guds frid” mutta en oikein ymmärtänny kunka Pekkari hunteerasi. Ota sie kontaktia ja kuule kunka se hunteeraa jonkumallisesta osalistumisesta niin mie luppaan freistata kattoa rahotuksen puolta.

Näin se sai alkunsa. Aijan olhoon Bengt Pohjanen oli valmis tekheen kiertuheen eri lapsi- ja oppilasryhmiin Tornionlaaksossa ja Malmikentilä. Vasthaanotto oli vallan myöntheistä ja mie päätin ilmottamatta mennä seuraahvaan paikhaan, missä Pohjanen piti olla myötä. Ko mie näin Pohjasen istuvan laattialla esikoululapsia ringissä ympärilhään ja ko mie kuulin sen kertovan jopparista, polisista, spiunista ja toisesta mailmansoasta niin mie oivalsin miksi Pekkari oli ehottannu sitä!
Huhu levisi ja aina vain useampi esikoulu ja koulu otti kontaktia ja halusi, ette ”Lyykeri” tullee niittenki tykö! Mie välitin tiot Pohjaselle ja selitin kans, ette olis hyvä saa’a jutut paperille. Tässähään ei ollu kysymys vain jostaki sattumasta, jota se kerto. Siinä oli kokohnainen tarina aikakauesta, joka koski kaikkia ihmisiä meän kulttuuriperälä. Kasvatusta ja koulutusta syvässä merkityksessä: ei ole vain kantaa perinettä, pittää kans kehittää sitä sukupolvesta toisheen. Lyykeri oon tärkeä semmonen lähe.

 

Meänkielennös: Bengt Pohjanen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Henning Johansson, Lyykerin ajoista

Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Vad har vi lärt oss? (3)

Rasbiologi-vad har vi lärt oss? (3)

 

När de första rapporterna om Corona kom meddelade statsministern att regeringen var ”beredd att fatta beslut direkt när expertmyndigheten så uttrycker.” Vidare skulle man fortsätta att lita till expertmyndigheternas djupkunskap.
Då var vi där igen. Och experternas gedigna vetenskapliga djupkunskaper visade sig vara fel. Det fanns ingen djupkunskap. Finns inte idag heller. Men när vetenskapen befaller, då lyder man. Har vi inget lärt oss? Vem ska man nu ställa till svars?
Vi måste komma ihåg att rasbiologin varken var ett påhitt av sossar eller liberaler, inte heller konservativa, inte ens av Herman Lundborg. Vem är ansvarig? Vem ska be om förlåtelse av vem?
Pedagogiken är en annan irrväg som i alla tider ställt till det genom att styra politiker.
Det var pedagogiken som förstörde den tvåspråkiga undervisningen i Meänmaa, den som min mor (född 1916) fick ta del av och som gjorde att hon kunde skriva två språk och tala ett tredje, sitt modersmål. William Snell har i många essäer och artiklar försökt förklara vad som hände, nämligen att den pedagogiska vetenskapen lanserade en helt ny metod, den så kallade Berlitzka. Den gick ut på att man bara skulle använda ett språk i undervisningen om ungarna ska lära sig landets språk, i vårt fall svenskan. Den metoden användes i många länder. Jag har till och med stött på den i en roman från Kanada. Överkalixborna fick slag med pekpinnen om de pratade sin bondska. Samma sak gällde i andra delar av landet. Jag tillhör själv den generation som undervisades enligt den Berlitzka pedagogiken. Fast slöjden var på finska. Jag var säkert 30 år innan jag kunde köpa en hukinpori på svenska på järnhandeln i Överkalix.
På gymnasiet i Haparanda fick jag utveckla mitt tredje språk, finskan, och lära mig ett fjärde, ryskan, på ABF om kvällarna. Latin, grekiska, hebreiska. Jag blev en polyglott av Guds nåde. Vem ska jag anklaga? Staten? Maximilian Berlitz? Det är klart att den Berlitzka vetenskapen inte var någon djupkunskap. Många blev halvspråkiga. Det gäller inte mig. Jag kan inte anklaga staten. Jag tackar och kanske finns det anledning för mig som gränsmänniska att be staten om ursäkt för att jag som gränsmänniska inte följt dess lagar. Ni som nu sysslar med sanningskommissioner, får gärna göra det för mig, men ni får absolut inte företräda mig.
Med coronan kom således vetenskapens politiserade ytlighet oss till mötes, inte djupkunskapen. Den fanns nämligen inte. Vem är nu ansvarig? En statlig sanningskommission om corona är inrättad. Vem ska fällas i den? Vem ska nu försonas med vem? Politikerna sinsemellan? Kommissioner ger många jobbtillfällen och tjänstemän sysselsättning.
Jag har inget emot att man undersöker misstag i det förgångna, men när pådrivarna ofta bär på samma tankegods som mänsklighetens värsta ideologier, då börjar jag gå i otakt – vilket jag gör här. Sterilisering, kastrering, eugenisk fosterfördrivning och eutanasi fick stor makt en gång i tiden, i hela världen. Visst, men vem är ansvarig?
Jag hade hoppats att minoritetsmedlen hade gått till att utveckla språket och kulturen och inte till våra nya herrar och tjänstemän. Det var inte detta jag ville när jag för 40 år sedan började jobba för meänkieli.
Vi behöver inte gräva i gamla dynghögar som förmultnat när stanken från tidens dynga ibland är outhärdlig. Nu är tid för vaksamhet. Fosterdiagnostik? Design av foster? Eutanasi? AI? Robotar? Värdenihilism och nyttoideologi i ett helt sekularistisikt samhälle: vilka faror lurar bakom knuten?
Vad menas med statens värdegrund som dyker upp överallt? Delar jag den och dess påstådda ”djupkunskap” och vetenskapliga grund?
Nej, jag är inte alltid överens med vetenskapen. Som författare måste jag alltid gå i otakt med tiden, med den där otäcka Zeitgeist. På 1900-talet var den trehövdad.
Grytan klandrar kastrullen, rödbruna sidor på bägge två.

Kategoriat: PAIJUPILLI - TINKAA | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Rasbiologi – Vad har vi lärt oss? (3)