Myternas landskap
Intervju med författaren Bengt Pohjanen
Bengt Pohjanen, trespråkig författare, är bosatt i Överkalix sedan 1974. Numera skriven i Haparanda, men sitter för det mesta och skriver romaner, sånger, dramer, film och opera på Sirillus, Tallvik.
Hans senaste roman, Kvänland – Faravids rike handlar om kvänernas kung Faravid., the Fartraveller som han kallas i engelska källor, den Vittfarne i svenska. Faravid finns omnämnd på runstenar och i isländska och engelska berättelser. Han var konung över hela Kvänland – ett rike som sträckte sig från nuvarande södra Finland till Hälsingland i Sverige. Kvänerna, kainulaiset, som de kallas på finska, var en västfinsk stam som av Tacitus kallas Svitjod, svia tjudi, västfinne.
I en film på nätet står Bengt Pohjanen på Brännaberget och berättar. I bakgrunden ser du för ditt inre öga våra vackra älvdalar, Kalixälven, Kaalasjoki (den svala floden) och Ängesån, Vettasjoki, de vackert formade bergen i när och fjärran. Du ser vägarna och broarna, byarna i väst Hedensbyn och i öst Vännesberget och Tallvik och långt därborta Nybyn. Du ser de gamla gårdarna med betesmarker utmed älvstränderna. Där nere, i förgrunden ser du Bränna med kyrka, gator, hus, verkstäder, affärer och kontor. Du hör Bohedsfärjans motorer i back och stålet slå emot kajen när den lägger till. Till ditt öra når ett hundskall och ovanför dig seglar en örn.
Bengt börjar berätta: – Nu befinner vi oss på en verkligt mytomspunnen plats, högt uppe på Brännabergets topp. Sagan förtäljer att det här på toppen av berget växte det en gång ett träd som Jobmel, Gud själv hade planterat. Han mötte nämligen en dag två människor som inte visste hur deras ande skulle ta sig från jorden till himlen. Då lät Jobmel en gran växa upp ända upp till himlens tak. Trädets topp trängde ett hål i himlen och genom det hålet kan människans ande återvända till Jobmel. Myterna är många. Denna plats är oändligt rik på saga, myt och legend.
Det som vi ser framför oss var en gång i tiden ett hav, världshavet som de gamla grekerna berättade om, det södra havet och det norra havet. Där borta i norr på den västra sidan finns det en urgammal bosättning. Människorna som bodde där var ugrer, kvänernas förfäder. Den fyndplatsen är nyckeln till hela nordens ursprung. En av mina lärare i historia sade att den dagen man hittar kamkeramik i Norrbotten då har man fått bevis på kvänernas historiska existens i Norrbotten.
I början av 90-talet arbetade en ung man i skogen med traktor. Han satt där i hytten och såg att marken och jorden var märkvärdigt röd. Det liknade inget han sett förut och han ville inte fortsätta arbetet med maskinen förrän någon tagit reda på vad det var. Han ringde till sin chef och sa at han ville inte fortsätta arbetet i den röda sanden. Det visade sig sedan vid arkeologiska undersökningar vara rödockra, rester från uråldriga gravar med 6000 år gamla bosättningar, Lillberget. Nyckeln till vår historia. Där låg den i sanden.
På den västra sidan av den stora myten, Lappberget som har skapat rullstenar som ligger i vågor, syndavågor, stenar som slipats av världshavet vid tiden för Noas syndaflod. Och inte nog med det, där berget stiger ligger Dödens ängar, också dess ett minne från tider som ligger ofattbart långt borta. Här skedde enligt grekiska berättelser en oerhörd olycka då gudarna blev så vreda att de sände solar över havet och drev alla människor norrut, till Ultima Thoule, där vi nu står. Berget har fått ett så laddat namn: Lappberget. Där fanns en gång i tiden en tall som finns omnämnd i fornminnesarkiv: Kouvatallen, där en same blev hängd. Han begravdes nere i byn och på hans grav växte en exakt likadan tall. Detta har jag berättat om i min roman, Dödens ängar, Norstedts, 1995. Jag hittade också ett annat intressant fynd, nämligen Ekselispuro, ett urgammalt kvänskt namn på en bäck som rinner ner i älven. Kan det vara en ordbildning av latinets ex caelis, frånn himlen, alltås en bäck som rinner därifrån. Att lapis betyder sten gör det hela hisnande: stenen från himlen är inget mindre än GRAAL.
Jag låter fantasin fara: vart leder vejen millon berjen, kryss opa hello och merke opa fura? Till själva GRAAL? Det är inte förbjudet att fantisera! Det är en författares plikt.
Och helt omöjligt är det inte. Hålågolands konung gifte sig med en frankisk prinsessa – som kan ha haft GRAAL med sig.
Nog finns det myter och sagor om vårt ursprung
På skolan får vi lära oss att från början fanns här ingenting och sedan ingenting och därnäst ingenting och sedan kom svenskarna. Så har det sagts men vi som bor här vet att det förhåller sig på ett annat sätt.
Här har vi alltid bott. Låt mig citera ur min bok Kvänland – Faravids rike.
Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet.
Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne.
Utan det långa minnet, som våra fäder kallade Girija, kan ett folk inte förstå sig självt. I Girija finns myten, sången och sagan: berättelsen. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Sagan och legenden är skimret över ett folk. Myten dess självförståelse på djupet.
Segrarna och makten har på sitt eget språk definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.
Men en berättelse växer ur siarens avhuggna stam och en sång skjuter upp ur ordsmedens rot, för det långa biologiska minnet är längre än maktens längsta armar.
Även vi har en berättelse, även vi har våra berg, älvar, ängar, sjöar och stigar. Alla dessa bär på sina minnen. Och om dessa tiger talar Girija genom den tysta mossan och ur myrens tuvor, stigarnas liljekonvaljer och fallande snöflingor, ja ur timret och sågspånen i det gamla huset, där ordsmeden bott.
*
Vi förbättrade era levnadsvillkor. Det är maktens eviga påstående. Vad kan en tillsluten mun säga? Våra levnadsvillkor blev sämre när vi inte tilläts förstå oss själva, vår kultur, vårt språk och vår historia. Vårt gemensamma minne fragmenterades. Endast stumma minnesmärken blev kvar. En tillsluten mun med halvslutna läppar av sten på ett berg, vad kan den säga?
Nu är tid att befria orden, att stämma upp de gamla sångerna, förstå de gamla riterna och dansa gamla danser. Vårt biologiska minne är mycket långt och nu vill Girija öppna sin tillslutna mun och tala så att orden blir synliga och uttrycker vår djupaste känsla.
Var är då era minnesmärken? Det är maktens ständiga fråga. Den kan fråga eftersom den tror sig veta svaret. Våra minnesmärken är ersatta av maktens och i den mån något har funnits kvar har man avfärdat dem som fantasier. När man gör ett fynd på Gotland, söker man en förklaring. Gör man ett fynd hos oss, finner man snabbt en bortförklaring.
*
Vem har gjort labyrinten i Vojakkala? Varför kallas den både i Kvänland och i Ruija vid Ishavet för Jotuns borg? Och bildväven från 1000-talet, vem skapade den? Vem formade kamkeramiken i Lillberget, norr om Överkalix? Vem lade rödockra i graven i Kaunisvaara? Vem byggde templet i Särkilax? Har vi inga minnesmärken kvar? Ja, det har vi, men vi måste berätta och därmed benämna dem själva. Med våra egna ord. Främmande ord skapar främmande verklighet. Våra egna ord skapar vår verklighet.
Varför gör vi inte opera av detta på Brännaberget? Uppriktigt sagt: jag kan inte begripa det!
Carina Boberg