Skjut inte, det är ju Bengt Pohjanen, författaren
Dokumentärnovell av Bengt Pohjanen
Det var den första april år 2000, samma dag som de samisk-, meänkieli-, romsk-, jiddisch- och finsktalande fick status som nationella minoriteter.
Jag hade kvällen innan hållit en föreläsning på Katarinastiftelsen i centrala Stockholm. Morgonen därpå skulle jag stiga upp tidigt för att ta mig ut till Arlanda och flyga till Umeå för en föreläsning. När jag skulle låsa upp dörren inifrån dök en vaktmästare upp bakom den.
”Försök inte smita”, skrek han i falsett.
”Jag har föreläst här i går och skall med taxi till Arlanda”, förklarade jag.
”Försök inte, här föreläser inga finnar”, skrek han.
Osökt tänkte jag på berättelsen om ”sibbolet” och ”shibbolet” i Gamla Testamentet. De sade uttalade ordet med gallileisk brytning vid en flodövergång i nattens mörker blev halshuggna.
”Polisen är larmad, piketbilen är på väg”, ropade mannen.
Jag plockade upp min mobil för att ringa till föreståndarinnan och be henne om hjälp. Vaktmästaren skrek i sin mobiltelefon: ”Finnen är beväpnad också!”
Jag lyckades ta mig ut i hallen. Vaktmästaren hade gömt sig i hissen. Polisen kom inrusande med dragna pistoler. ”Var är han?” skrek den som ledde gruppen.
”Det är han!”
”Upp med händerna, annars skjuter vi!”
Hellre blir jag skjuten än lyfter upp tassarna, hann jag tänka och stod kvar, redo att stupa som misstänkt beväpnad finne på den första dagen som erkänd minoritet.
I samma sekund – hundradelssekund – hörde jag en kvinnlig röst som skrek: ”Skjut inte, det är Bengt Pohjanen, författaren!”
Piketbilens kvinnliga polis hade känt igen mig.
”Det här hade kunnat sluta illa”, suckade chefen för gänget, ännu darrande av upphetsning. De gick av sitt pass klockan sju. Vad hade de varit med om under natten? Hur spända, trötta och nervösa var de?
Den beställda taxin hade försvunnit. Polisen erbjöd mig skjuts till Arlanda. Som en ursäkt. Jag tackade ja. Det var ju ändå minoriteternas första erkända dag.
Minoritet, jag?