Hemoglobinvärdet och rieskan är inte minoritetsgrundande
– Föredrag vid LRF:s årsmöte i Lappträsk 21.11.2015 –
Jag har språket från öst och ansiktet från väst. Jag är i likhet med miljoner andra européer och människor i alla världsdelar en gränsmänniska. Som flerspråkig människa är jag en del av en stor gemenskap och språklig-kulturell aristokrati, men som individ vilar ett hot över mig: ”När ett språk dör, dör ett folk”, har för mig blivit något av ett valspråk. Och min är: ”Jag är en av de sista av detta språk och denna stam, rädda oss – nu!”
Mitt födelsespråk har jag fått med modersmjölken. Om det dör har jag visserligen kvar svenskan, det inlärda indoeuropeiska språket, jag fått från väst. Jag har också kvar mitt ansikte som jag fått från valloner, judar, finlandssvenskar, finnar och svenskar. Men mitt språk är min värld och när språket försvinner – försvinner den värld som språket är bärare av. Tornedalen bli en svensk kultur – lik Överkalix och Piteå, med en del egenheter som tunnbröd och palt. Vi har rieskan. Den är god men räcker inte som grund för en minoritetskultur.
Och vad värre är: när mitt språk dör, dör jag och mina fäder en gång till. Jorden vår arvedel, heter en alldeles utmärkt liten skrift av överstelöjtnant Emil Iivari. Så sant! Med rätta älskar vi vår bit av detta klot!
Vore jag så född på en vid kanten av en myr, skulle jag hålla den för världens bästa plats. Jorden har talat sitt språk före de ugriska och uraliska orden, före samiskan, meänkieli och finskan. Trädens sus och isens råmanden, vattenfallens dån och porlande diken var före oss och alla språk. Ni som är här i kväll – om ni nu inte bara administrerar jord – vet vad jag talar om. Ni, vi förstår språket som var här före orden. Vi vet när vi kör över språkgränsen. Luften meddelar det.
*
Tornedalen – Sveriges tysta myr, som Selma Lagerlöfs Nils Holgersson inte såg, trots den uppgift den svenska skolan gett henne: att beskriva Sverige sådant det i verkligheten var. Hon lyckades med det motsatta, att dölja det Sverige sådant det i verkligheten var, är och skall förbli.
Myren har varit tyst såtillvida att vi änge nog har vi levt i glömska om vårt eget ursprung. Länge nog har våra öron lyssnat till främmande ord om oss, av dem som tillslöt vår mun. Men inte bara det. Även en frivillig anamnes kan också drabba ett folk, en kultur och ett språk. Vi har drabbats av den. Andra har definierat oss och skrivit vår historia medan vi suttit på läktarplats under de främmande ordens långlopp. Främmande tungor har tolkat oss och våra bonader medan vi svalt orden som saftat sig i munnen på oss. Vårt språk har förnekats och därför även vi. Utan egna ord kan inget folk leva. Att förneka orden är att förinta ett folk. När ett språk dör, dör ett folk.
*
Den som inte vet varifrån han kommer vet inte vart han är på väg; inte heller kan han orientera sig i nuet. Om ett folk tvingas glömma sina fäder glömmer det sin framtid. De döda behöver vårt stöd och vi deras; förr eller senare möts vi i det långa minnet.
Människan kan visserligen inte leva i det förgångna men det förgångna lever i henne. Inte ens en frivillig anamnes kan förinta våra minnesmärken, labyrinten i Vojakkala, Särkilax och det höga hemoglobinvärdet vi fått från vallonerna och som gjorde även mig till en duktig skidåkare och som gett oss Eero Mäntyranta, Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Mona-Lisa Malvalehto, alla av samma släkt, dit även jag hör och Timo K. Mukka. Vi kan inte leva i det förgångna, men det förgångna lever i oss. Skrivandet, berättande och ett absolut gehör för orden lever i mig och jag lever i meänkieli, det språk som jag med modersmjölken fått från öst och i svenskan, som jag fått som gåva från väst – av fantastiska lärare i Kassa B 2-skola.
Men språket är hotat. Inte det höga hemoglobinvärdet. Det kan aldrig utgöra grund för ett folk. Blut und Boden har vi sett nog av och skallmätningsapparaturen skall aldrig mer norrut för att definiera oss? Så länge språket lever vet vi vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Utan språk försvinner det långa minnet. Vi vet inte varifrån vi kommer, vilka vi är och vart vi är på väg. Den som glömmer fäderna, glömmer sin framtid.
Det finns massor med uraliska/ugriska folk. Vi har många ord gemensamt. Ett av det viktigaste och äldsta är ordet för det långa minnet, Girija, som estetiserad i legend, sång, besvärjelse, myt, saga och berättelse ger oss vår självförståelse. I Girija ser vi oss själva, åtminstone på ryggen. Jag vet vem jag är. Jag säger ”estetiserad” därför att det finns också ”politiserad” myt.
Sagan och legenden är skimret över ett folk. Estetiserad myt ger ett folk dess självförståelse på djupet. Politiserad myt har ett annat mål – att glömma fäderna och därmed framtiden. Ett exempel är den seglivade myten om hur staten förbjudit finskan i Tornedalen. Att påstå detta är som att påstå att den svenska skolans bottenplats i dag beror på att staten har förbjudit kunskapen i skolan. Vägen till bottenplatsen är asfalterad av en pedagogik som via de politiserande pedagogerna, främst Stellan Arvidsson, hämtade modellen från DDR.
William Snell har i en artikel (publicerad i Meänmaa 3-4/2015) visat att det även här var en galen pedagogik som var orsaken till att vi inte längre skulle undervisas på vårt eget språk. Jag citerar: ”År 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan.”
*
När jag för 37 år sedan hade skrivit mitt första romankontrakt på Norstedts förlag öppnade förläggaren Thomas von Vegesack dörren ut till korridoren och ropade: ”Nu gör Tornedalen sitt insteg i den svenska litteraturen genom Riddarholmen”.
Sedan dess har jag oavbrutet tjänat Girija, vårt långa minne, vitt och stort, brett och oändligt som snöhavet i Meänmaa som består av enskilda snöflingor.
Varenda minnesflinga ur det stora och långa minnet är till form lika ändamålsenlig som fulländad i skönhet som den hexagonala snöflingan: den skall med sina sex armar dra till sig andra snöflingor, haka fast i varandra och bilda drivor på marken. De ser exakt likadana ut, men i själva verket är ingen snöstjärna den andra lik. En fågel påminner om en andra fåglar, en människa om oss alla, men det finns inte två exakt likadana människor, inte två exakt likadana fåglar, inte två exakt likadana snöflingor, inte två likadana minnesfragment. För att bli en stor berättelse måste våra minnesflingor haka i varandra, locka dem till varandra, med skönhet och med fulländad form. Dikt kallas det. Dikt strävar efter skönhet och form. Skönhet och sanning och synonymer i många språk. Skönheten är en avglans av sanningen.
Jag är som författare lik ett barn som springer ut så fort snöflingor dalar, räcker ut tungan, smälter den och låter den sedan safta sig i munnen och olja tungan till nya sånger, nya berättelser.
Vi kommer en enda gång till denna värld och vi lämnar den en enda gång. Som gäster har vi två seder: komma och gå. Vi dör här för att vi är födda hit. Även vi blir en minnesflinga en gång.
*
Nu arbetar jag på en serie Tornedalska öden och äventyr. Den kommer att omfatta minst fem verk. Den första delen handlar om Korpelarörelsen – Nordens mest mytomspunna rörelse. Myten om den har ofta varit politiserad. Jag har försökt estetisera den för att nå en djupförståelse och för att även ge den sagans skimmer. Jag har gjort det i romaner och pjäser som spelats hemma och utomlands, inte i Pajala, där den politiserande anden Owe Pekkari i strid med svensk grundlag drev igenom ett beslut i självaste kommunstyrelsen, att pjäsen inte fick visas i Pajala kommun.
Boken består av tre delar: en dokumentärskildring av ett tidsvittne, Oskar, en före detta tullman som blivit smugglare. Han är en god berättare och har ett gott minne. Det var han som i släde transporterade Toivo Korpela norrut till de Övre byarna, där den extatiska rörelsen fick fäste. Oskar nämner ledarna vid namn men har också en god berättares förmåga att göra fiktion av fakta, vilket ger berättelsen svikt och flyt. Den andra delen bygger på mina mångåriga forskningar om Toivo Korpela. Här ges en mycket tillförlitlig bild av den mytomspunne mannen från Ähtäri (Etseri) i Vasa län, Finland. Den tredje avslutande delen är mitt försök att ge en bild av rörelsen i dess senare extatiska skede då nattvarden blev lika med samlag och då medlemmarna väntade på en ark av kristall som skulle föra den 666 utvalda till Palestina. Jag är troligen den ende utomstående som rörelsens kvinnor och män öppnat sina hjärtan för och berättat vad de varit med om. Över berättelsen vilar en värme av förståelse och försök till analys och fakta.