Rasbiologi-vad har vi lärt oss? (3)
När de första rapporterna om Corona kom meddelade statsministern att regeringen var ”beredd att fatta beslut direkt när expertmyndigheten så uttrycker.” Vidare skulle man fortsätta att lita till expertmyndigheternas djupkunskap.
Då var vi där igen. Och experternas gedigna vetenskapliga djupkunskaper visade sig vara fel. Det fanns ingen djupkunskap. Finns inte idag heller. Men när vetenskapen befaller, då lyder man. Har vi inget lärt oss? Vem ska man nu ställa till svars?
Vi måste komma ihåg att rasbiologin varken var ett påhitt av sossar eller liberaler, inte heller konservativa, inte ens av Herman Lundborg. Vem är ansvarig? Vem ska be om förlåtelse av vem?
Pedagogiken är en annan irrväg som i alla tider ställt till det genom att styra politiker.
Det var pedagogiken som förstörde den tvåspråkiga undervisningen i Meänmaa, den som min mor (född 1916) fick ta del av och som gjorde att hon kunde skriva två språk och tala ett tredje, sitt modersmål. William Snell har i många essäer och artiklar försökt förklara vad som hände, nämligen att den pedagogiska vetenskapen lanserade en helt ny metod, den så kallade Berlitzka. Den gick ut på att man bara skulle använda ett språk i undervisningen om ungarna ska lära sig landets språk, i vårt fall svenskan. Den metoden användes i många länder. Jag har till och med stött på den i en roman från Kanada. Överkalixborna fick slag med pekpinnen om de pratade sin bondska. Samma sak gällde i andra delar av landet. Jag tillhör själv den generation som undervisades enligt den Berlitzka pedagogiken. Fast slöjden var på finska. Jag var säkert 30 år innan jag kunde köpa en hukinpori på svenska på järnhandeln i Överkalix.
På gymnasiet i Haparanda fick jag utveckla mitt tredje språk, finskan, och lära mig ett fjärde, ryskan, på ABF om kvällarna. Latin, grekiska, hebreiska. Jag blev en polyglott av Guds nåde. Vem ska jag anklaga? Staten? Maximilian Berlitz? Det är klart att den Berlitzka vetenskapen inte var någon djupkunskap. Många blev halvspråkiga. Det gäller inte mig. Jag kan inte anklaga staten. Jag tackar och kanske finns det anledning för mig som gränsmänniska att be staten om ursäkt för att jag som gränsmänniska inte följt dess lagar. Ni som nu sysslar med sanningskommissioner, får gärna göra det för mig, men ni får absolut inte företräda mig.
Med coronan kom således vetenskapens politiserade ytlighet oss till mötes, inte djupkunskapen. Den fanns nämligen inte. Vem är nu ansvarig? En statlig sanningskommission om corona är inrättad. Vem ska fällas i den? Vem ska nu försonas med vem? Politikerna sinsemellan? Kommissioner ger många jobbtillfällen och tjänstemän sysselsättning.
Jag har inget emot att man undersöker misstag i det förgångna, men när pådrivarna ofta bär på samma tankegods som mänsklighetens värsta ideologier, då börjar jag gå i otakt – vilket jag gör här. Sterilisering, kastrering, eugenisk fosterfördrivning och eutanasi fick stor makt en gång i tiden, i hela världen. Visst, men vem är ansvarig?
Jag hade hoppats att minoritetsmedlen hade gått till att utveckla språket och kulturen och inte till våra nya herrar och tjänstemän. Det var inte detta jag ville när jag för 40 år sedan började jobba för meänkieli.
Vi behöver inte gräva i gamla dynghögar som förmultnat när stanken från tidens dynga ibland är outhärdlig. Nu är tid för vaksamhet. Fosterdiagnostik? Design av foster? Eutanasi? AI? Robotar? Värdenihilism och nyttoideologi i ett helt sekularistisikt samhälle: vilka faror lurar bakom knuten?
Vad menas med statens värdegrund som dyker upp överallt? Delar jag den och dess påstådda ”djupkunskap” och vetenskapliga grund?
Nej, jag är inte alltid överens med vetenskapen. Som författare måste jag alltid gå i otakt med tiden, med den där otäcka Zeitgeist. På 1900-talet var den trehövdad.
Grytan klandrar kastrullen, rödbruna sidor på bägge två.