Retroaktiv etnorasism
Bengt Pohjanen
Lotta Engberg medverkade i TV-programmet Retroaktivt i början av 2004. Hon ville träffa Lars Levi Laestadius och förklara för honom hur allt skulle vara. Hon såg Laestadius och laestadianismen som roten till eländet i Pajala. Lotta Engberg har bott som barn i Pajala, dotter till jägmästare, alltså överklass i vårt perspektiv. Hon kan naturligtvis varken meänkieli eller finska. Hon har aldrig studerat Laestadius botaniska, andliga, religionspsykologiska, religionshistoriska, mytologiska, språkvetenskapliga verk, inte heller känner hon till Laestadius betydelse för både nordsamiska och meänkieli. Kort sagt: hon känner varken Tornedalens språk, kultur eller religion, inte heller Laestadius. Hon skapar sin egen Laestadius utifrån sina egna fördomar. Var har hon fått dem ifrån? Och hon är inte ensam. Bilden av Laestadius som en skrikande galning på 152 centimeter finner vi i media, romaner, filmer och häftiga intervjuer, där intervjuade avbildas med Laestadius kalsonger runt nacken. En Laestadius som skrek så att vi tornedalingar darrar ännu. Det är att sätta sig själv på piedestal eller hellre på Pajalatronen av kristall och Pajalaborna på pottan, där de enligt de etnorasistiska fördomarna hör hemma: ”… det är roligt när folk fiser. I Norrbotten är vi fortfarande groteska, i motsats till Västerbotten som redan genomgått det viktorianska stadiet.” (Hufvudstadsbladet 21.8.2001.
Det är inte svårt att ta reda på fakta om Laestadius, tornedalingar och Pajalabor. Men då måste man förstås kunna språken. Bilden av Pajalaborna som outvecklade idioter, Tärendöbor som inavlade idioter (en by som enligt uppgift i Dagens Nyheter 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”). och Laestadius som en skrikande dåre är i nästan samtliga fall tecknade av Tornedalssvenskar (utan kunskaper i finska, meänkieli och samiska), eller svenskar. Språket är gränsen för en människas värld. Den som inte kan språken i Tornedalen har aldrig varit innanför dess gränser. Språket är själens fingeravtryck.
Lotta Engberg hade väldigt lätt kunnat få fram fakta om Laestadius. Enligt samtida ögonvittnen talade han långsamt, mjukt och ofta med stor humor. Han busade ofta med kvinnor, barn och konfirmander i snödrivorna. Men Lotta Engberg vet i kraft av den id(e)ologi som ger henne till en hypostas av mänskoguden. Hon tillhör också ett frälse som får och bör uttala sig om saker hon inte har en aning om.
Och då uppstår nästa fråga, även den ställd i TV.
Är det okey att ljuga sig till en framgång?
Den frågan ställdes i TV 1 måndagen den 1.3.04. Anledningen var att Björn Ranelid påstått att han sprungit 100 m på 10:17, att Lars Ohly sagt att han vunnit en match mot Nacka och att Mona Sahlin enligt egen uppgift skulle ha vunnit ett DM. Panelen svarade nej. Detta kallas idrottsmytomani. Men inom kulturen kan man ljuga sig till framgång och få en lång svans med sig. Tråden följer nålen. Det är många som förtjänar namnet Korpela den Tredje Toivo. Det finns en kulturmytomani också. Pajala är de falska profeternas förlovade land. Därför att där även har funnits många riktiga profeter. Där åteln är, där samlas rovfåglarna.
En undersökning visar att folk utifrån tänker på tölpar, töntar, bidrag och outvecklade människor när de hör ordet tornedaling och Pajalabo. Gnosjö däremot ger associationer till kreativitet och initiativrikedom. Gnosjöborna själva tycker däremot inte att de är märkvärdiga, vilket Pajalaborna gör.[1] Det är något här som inte stämmer. Vad har hänt med Pajala och Tornedalen den senaste 60 åren, under min egen livstid? Hur har vackra Tornedalen blivit pruttbruna Töntedalen i media?
Jag ställde frågan redan för 30 år sedan i min debutroman, Och fiskarna svarar Guds frid. Jag citerar: ”Han slog på TV:n. Det var ett minnesprogram över Jolo. Regissören Bengt Lagerkvist mindes tiden för inspelningen av Någonstans i Sverige som delvis gjordes i Haparanda. Han säger att Jolo var känd i hela landet. Ja, när vi kom upp till Tornedalen för att göra inspelningar av Någonstans i Sverige, kom det gubbar från grå, fallfärdiga ruckel stapplande fram till Jolo och sade på en blandning av svenska och finska: Ärr dett inte Jållå.”[2] Folk ser vad de vill se, tänker huvudpersonen i nämnda roman. De ser och upplever efter de mönster som inkodats i deras hjärnor. Fördomarna styr upplevelsen. Hur kunde Bengt Lagerkvist ta så fel? Nog måste han och TV-teamet ha sett att husen i Haparanda och nedre Tornedalen var stora och välskötta? Jag har aldrig träffat en haparandabo som pratar på det sätt som reportaget påstår. Vem ”prattarr om Jållå?” Och pruttar i kapp för att Pajalaborna inte nått det viktorianska stadiet?
Vad är fördom? Vad är faktum?
Jag skall försöka besvara frågorna i den här serien om bilden av oss i Meänmaa i den svenskspråkiga litteraturen och i media.
[1] Ester Cullbloms undersökning
[2] Pohjanen, Bengt, Och fiskarna svarar Guds frid (Norstedts), 1979, S.92.