Bilden av Tärendö i Skåne
Bengt Pohjanen
I Haparandabladet hittade jag en debatt som fördes för över 50 år sedan mellan en som i 10 år arbetat i Tärendö. Han flyttade till Skåne och blev snabbt en populär berättare och föredragshållare, vilket hjälpte honom till allt högre poster och mer pengar. Hans ämne var Tornedalen. Skåne är långt från Tornedalen. Han räknade inte med att det skulle finnas åhörare från ort och ställe. Det gör sällan populistiska mytomaner.
Folk riktigt vallfärdade till hans föreställningar. Tornedalingarna framställdes som småaktiga i sin religiositet, fäderna som våldsverkare, unga männen som obildbara som inte kunde äta med kniv och gaffel och som satt vid dörren med mössan på huvudet och aldrig sett en grönsak[1], de hade inga blommor, inga julgranar, ja, som inte ens kunde slå in en julklapp. De gick konstigt och talade förfärlig svenska. De var underlägsna och fattiga. De hade aldrig betytt något för Sverige och dess historia. Det var bara den här personen och hans familj som var bildade, som hade böcker och kunde läsa och skriva. Tornedalingarna hade sämst på alla avgångsprov, våra standardprov.
Man kan gå till världens ände på en lögn, men aldrig tillbaka. Bland åhörarna satt en man från Tärendö, byn som enligt uppgift i Dagens Nyheter 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”.
William Snell fick höra detta och han gick i svaromål. Populisten försökte svänga sig med att journalisterna förvrängt vad han sagt, ja, han försökte göra William Snell till bov, men journalisterna kunde bevisa att detta verkligen sagts. Snells genmäle är fantastiskt. Han var en modig man. Han vågade. Han visste berätta om ett helt annat Tornedalen än populisten. Och Oskar Haapaniemi kompletterade. Vartenda påstående blev vederlagt. Populisten hade inte sagt en halv mening som var helt sann.
[1] Fastän Hietala exporterade grönsaker till stockholmare. Radioprogram 4.1.1949, P1: Ett Nordlands under: Besök hos Gunnar Hietala i Tornedalen.