Tornedalen uppenbaras i Skåne
av Bengt Svanberg
Kyrkoherde Tornberg berättar minnen från kulturens obygd
Det är gott och väl med all upplysning, som kan spridas om Tornedalen, men ibland kan den vara av ett slag, som en tornedaling vill betacka sig för. Denna tidning har blivit uppmärksamgjord på ett referat i Kristianstads Länstidning. Referat, vars rubrik lyder: ”I Sveriges finnbygder”, återger ett föredrag, som i samband med en julfest hållits i Kristianstad av Kyrkoherde C. O. Tornberg, ännu för någon tid sedan kyrkoherde i Tärendö. Han har för de intressant lyssnande skåningarna berättat minnen och intryck från de elva år, han tjänstgjorde uppe i Tärendö, och föredraget har enligt referatet behandlat Tornedalen och inte bara Tärendö. Ur referatet återger Haparandabladet följande av- snitt, som talar för sig själv.
Tornedalen som kulturellt och språkligt begrepp överensstämmer inte helt med geografiska begreppet utan omfattar också bl. a. en del Kalix älvdal. Befolkningen här uppe har till 90 procent finska som sitt modersmål även om åtminstone den yngre generationen också nödtorftigt förstår svenska, som man lär sig i skolan. Vill man t. ex som präst komma folket in på livet är det nödvändigt att lära sig tala finska. Att tala svenska i vardagslag anses som tecken på högfärd.
Tornberg gav en hel del glimtar av livet här uppe, av befolkningens uppfattning och förhållanden m.m. Bl. a. framhöll han nödvändigheten för prästen att vara verkligt folklig, om han ska nå något resultat. Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex. att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker vara överlägsen.
– Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen. Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett var Åhlens & Holms varukatalog.
Ganska utförligt uppehöll Tornberg sig vid de religiösa förhållandena i dessa bygder och gav särskilt några bilder från den laestadianska väckelsen, som i hög grad satt sin prägel på ödemarksfolkets religiösa liv. Bl. a. skildrades ”liikutuksia”, de extatiska rörelser, som gärna före- kommer vid laestadianernas religiösa sammankomster. Talaren betonade att det inte finns anledning att betrakta dessa med löje. De är äkta uttryck för primitiva människors oförmåga att behärska sina känslor. Medan tidigare ganska starka motsättningar varit rådande mellan prästerna och de laestadianska predikanterna har förhållandena nu utjämnats, och ofta råder ett gott samarbete. Tornberg slöt med en uppmaning till eventuella turister att vid resa till övre Norrland inte bara följa den stora stråkvägen mot fjällen utan också från Boden böja av österut och göra en visit i Tornedalen.
Man blir beklämd
Man blir närmast beklämd, när man läser ovanstående: att en prästman, som verkat i elva år i Tornedalen, kan uttala sig på detta sätt om sitt förra arbetsfält och befolkningen där. Även om man gör reservationen, att referenten kan ha missuppfattat kyrkoherde Tornberg i vissa stycken förstorat eller förminskat hans framställning i skilda detaljer, så kvarstår dock intrycket, att den bild från Tornedalen, som kyrkoherde Tornberg behagat visa upp för sina nya församlingsbor i Skåne, är på ett upprörande sätt förvrängd och missvisande gentemot originalet. Kyrkoherde Tornbergs personliga uppfattning om Tornedalen och tornedalingarna må vara hans ensak, och ingen har rätt att neka honom att tycka, vad han vill, men hans generella uttalande fordrar en absolut gensaga.
Ett betyg som kunde ha lämnats ogjort
Var har kyrkoherde under sin vistelse i Tornedalen träffat på den ”yngre generationen”, som endast ”nödtorftigt förstår svenska”? Kyrkoherde Tornberg borde ju känna till Tärendö rätt bra, och då borde han veta, att just där finns något, som är ganska enastående bland skolbarnen i Tornedalen, nämligen den utmärkta, pigga och verkligen i vidaste mening högklassiga skoltidningen ”Bifurkationen”, utgiven och skriven av skolbarnen vid Niva skola. Den skoltidningen är – även om den bara är en skoltidning, men mot bakgrunden av tvåspråkigheten och sin starka hembygdskänsla – en kulturmanifestation av aktningsvärt slag. Menar kyrkoherden Tornberg, att den skrivs ihop av barn, som i skolan endast lärt sig att ”nödtorftigt förstå svenska”? Har inte kyrko- herde Tornberg bättre betyg att ge alla små- och folkskollärare och barnuppfostrare i Tornedalen än detta, så kunde det ha varit ogjort – för hans egen del. Vi här uppe klarar oss nog hjälpligt utan sådana opåkallade värdesättningar.
Grov och uppenbar osanning
”Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker verka överlägsen.”
Detta är ett direkt citat från kyrkoherde Tornberg, så grovt kan inte referenten ha missuppfattat honom. Var har kyrkoherde Torn- berg träffat sådana präster och var har han träffat det folk, som är så månt om den folkliga umgängestonen, att det överser med supning, svordomar och ”mindre tilltalande liv”, bara inte prästen är ”högfärdig”? Inte i Tornedalen. Det är otillständigt av en prästman att vräka ur sig sådant. Det är dessutom osanning, grov och uppenbar osanning. Man har rätt att bli arg över sådant ur en prästs mun, men man blir beklämd – beklämd å hans egna vägnar. Ty vi häruppe i Tornedalen klarar oss nog kyrkoherde Tornbergs historieskrivning förutan.
Har kyrkoherden vandrat i blindo?
”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen.” Vad menar kyrkoherde Tornberg då med kultur? Detta är en landsända, som länge – och kanske fortfarande också? – legat på sidan av allfarsvägen, men har vi då levat alldeles utan kultur? Kulturen fordrar betingelser för att spira upp och utveckla sig och den har många uttryckssätt. Den andliga kulturen – den som är beroende av kontakter människor emellan, inflytelser, påverkningar, inspiration – den har inte kunnat spira och utvecklas här, i denna folkfattiga och avståndsrika landsända, på samma sätt som i Sveriges övriga bygder, men det betyder inte, att den har saknats. Allt måste ses mot sin bakgrund, och det torde – eller borde – inte vara kyrkoherde obekant, att i Tornedalen lever en ursprunglig, märgfylld, färgrik och samtidigt nyanserad, fin och skir allmogetradition kvar, och den uttrycker sig i sägner, ordspråk, tabuföreställningar, skrock och annat – precis som i vilken som helst annan allmogekultur. Har kyrkoherde Tornberg kunnat leva och verka elva år i Tärendö utan att ha varseblivit detta? Och har han inte sett de gamla, fina tornedalsgårdarna här uppe, gårdar, som kan göra en landsantikvarie (det har omvittnats) yr av yrkesiver och upptäckar- glädje? Har kyrkoherde Tornberg dessutom vandrat alldeles blind omkring i Tärendö, ingenting sett av det kulturarbete som där uträttats. Just i Tärendö, där hembygdskänslan är starkare än på många andra håll i Tornedalen, där folk hängivet och med stora uppoffringar arbetar för at ta vara på kulturarvet, göra det levande och inspirerande… Det skulle kunna nämnas namn på sådana hängivna kulturens arbetare uppe i Tärendö, men de namnen säger väl inte kyrkoherde Tornberg någonting? Och för all del – de klarar sig nog och arbetar vidare – kyrkoherde Tornbergs värdering förutan.
Vart tog postillorna vägen?
”Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller en psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett, var Åhlen & Holms varukatalog.”
Detta är ju ett omdöme, som kyrkoherde Tornberg borde behärska, när han talar om Tornedalen, men är det verkligen så? Så i en hast kan man inte ge sig till att räkna biblar och psalmböcker i Tornedalen, men man skulle våga gissningen, att över hälften av hemmen har bibel och psalmbok. Man behöver ju dessa böcker i folkskolan, och konfir- mation är inte alldeles utdöd ännu. Men varför kunde inte kyrkoherde Tornberg, när han höll på att uppbygga våra kära landsmän i Skåne, tala om att man mycket gärna och mycket ofta i tornedalshemmen läser Luthers och Laestadius postillor och att Rosenii skrifter också är nyttjade som andlig kost? Åhlen & Holm i all ära, men i denna bygd – där mycket riktigt sagt modersmålet är absolut övervägande finska, och intet ont i det, hur är det i gränstrakterna mot Norge och för resten i Skåne? – läser man en hel del riktigt hyggliga uppbyggelse- tidskrifter på finska och man läser dessutom Haparandabladet och en del andra tidningar – inget ont i det heller.
Kyrkoherde Tornberg har rätt att ha sina egna åsikter om Tornedalen och tornedalingarna, men han har inte rätt att lägga ut denna förvrängda text för landsmän i Skåne, som inte har insyn i hur det är häruppe och därför inte kan skilja det ena från det andra. Gör kyrkoherde Tornberg det ändå, så får han finna sig i, att man om honom använder hans eget betyg: ”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad.”
Haparandabladet den 11 januari 1951.