dav
Lyykeridagen 10 december 2020
Under slutet av 1970 talet dominerades den svenska skoldebatten av diskussionerna om hur den kommande nya läroplanen för grundskolan skulle se ut. Så småningom kom den i form av LGR 80 och öppnade nya möjligheter att tolka skolans uppgift i fråga om kunskaper, färdigheter, normer och värderingar. Jag hade då börjat kontakta inhemska fonder för att kunna få igång utvecklingsverksamheter i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Avsikten var att kulturförankra undervisningen i ett antal klasser och forskningsmässigt följa utvecklingen.
Några sådana resurser kunde jag dock inte uppbringa i Sverige men fick kontakt med en Holländsk fond. Tillsammans med bland andra skolinspektören Karl Pekkari vid Länsskolnämnden i Luleå diskuterade vi lämpliga skolor. Innehållsligt gick min argumentation ut på, att skolan nu med den nya läroplanen tydligare än tidigare borde ta vara på möjligheterna att utveckla kulturförankringen i skolorna i Tornedalen och Malmfälten. Vi diskuterade också länge om hur lärare eventuellt kunde tänka om möjliga innehåll i verksamheten. Karl Pekkari var mycket positiv till tanken och berättade att de hade börjat ge ut några häften med tydliga inslag från området med titeln ”Nordkalott – Teman”. Han nämnde tidigt också att det fanns två unga flickor som var intresserade av samla in berättelser av olika slag inom området.
Någonstans i dessa diskussioner kom vi in på att barn och unga alltid fascineras av något spännande som man inte riktigt vet slutet av eller ens får reda på. Kommer ihåg att Karl Pekkari skrattade och kommenterade ”ungefär som vuxna är fascinerade av ”Hamlet”. Troligen var det den tanken som fick honom att i nästa stund formligen utbrista: ”Bengt Pohjanen”! Pekkari erbjöd sig direkt att ta kontakt med honom och diskutera någon form av medverkan i det tilltänkta projektet. Själv hade jag då nyligen läst Pohjanens roman ”Och fiskarna svarar Guds frid” men förstod inte riktigt hur Pekkari tänkte. Ta du kontakten och hör med honom hur han tänker om någon form av medverkan så lovar jag att försöka se på finansieringen.
Det var så det började. Så småningom var Bengt Pohjanen beredd att göra en ”turné” till olika barn och elevgrupper i Tornedalen och Malmfälten. Mottagandet var mycket positivt och jag bestämde mig för att oanmält åka till nästa ställe där Pohjanen skulle medverka. När jag såg Pohjanen sitta på golvet med en ring av förskolebarn omkring sig och se och höra honom framställa situationer med smugglare, poliser, spioner och andra världskriget förstod jag varför Pekkari hade föreslagit honom! Ryktet spred sig och allt fler förskolor och skolor hörde av sig och ville att ”Lyykeri” skulle komma till dem! Jag förmedlade intrycken till Pohjanen och framförde också att han borde få ner berättelsen på papper. Det här var ju inte bara någon enstaka episod som beskrevs, utan var en spännande och sammanhängande historia förlagd till en tidsepok som berörde alla människor i vårt kulturområde. Fostran och utbildning i dess djupare mening handlar ju om att inte bara överföra utan också utveckla traditioner, kunskaper, språk och kulturarv överhuvudtaget från generation till generation. Lyykeri är en viktig sådan källa.