I Carrols spegel

Bengt Pohjanen

Dr Arne Runeberg från Helsingfors gjorde 1952 en resa i Tornedalen. Han visste inte mycket om oss, inte mer än vad han läst i Suomen heimot (Finlands stammar) som var en nationalistisk storfinsk tidning. Han reste inkognito, eftersom han inte ville bli dirigerad av någon som kunde tänkas vilja påverka intrycken av hans resa. Ingen skulle kunna påstå att han blivit manipulerad att se och förstå utifrån några som helst politiska intressen, vare sig i Finland eller i Sverige. Han ville utan förutfattade meningar ta en titt på området. När han väl gjort en ”länk genom området” och bildat en egen uppfattning berättade han vem han var och vad han var intresserad av.

Vad såg han? Vad upplevde han?

När han betraktade den västra sidan av Torne älv kände han sig som Alice i Underlandet. För ögat såg den svenska sidan exakt likadan ut som den finska. Men det visade sig att där fanns en spegel och ett land bakom spegeln: svenska Tornedalen; några hundra meter bort, så nära och ändå på något sätt så ouppnåeligt.

Där höger blir vänster

Så nära och så ouppnåeligt. Så annorlunda och så likt.
”Uppe i Finland är nere i Sverige och omvänt. Höger och vänster byter plats.”(Runeberg, Haparandabladet 2.10.52)
”Carrols hjältinna bakom spegeln mötte allehanda egendomliga gestalter och förhållanden. Så måste man bereda sig på att bakom gränsen finna förhållanden som varken är lika eller motsatta vår egna (finska, min anm.), utan helt och hållet annorlunda.”

”Då man går över gränsen vid Torneå, skiljer sig landsvägens bägge körbanor plötsligt från varandra för att strax därpå skära varandra i en egendomlig åtta. Utan att rätt veta hur det gått till har höger blivit vänster.”

I Finland var han van vid två, ibland trespråkiga skyltar. I Sverige fanns nästan bara svenskspråkiga skyltar. Haparanda. Bäverbäck, Bäckesta, Risudden osv. Men det språk han hörde var finska, och det religiösa språket var uteslutande finskt. Man trodde på finska. Överallt hördes finskan, men den syntes inte mycket.

Att höras men inte synas

 Om man hörs, varför syns man inte?

Vilken dialekt talade man? Dr Runeberg hade hört samma ord och meningar i Viborg-Kexholm, ett språk som talades i Karelen, Värmland och Delaware. Fin finska tyckte han det var. Krinnu (grind) och pyssi (buss) var förstås inga språkliga prydnader, men jämfört med Helsingforsbornas slarv med språket var detta inget att fästa sig vid. Och Stockholmi i stället för Tukholma störde absolut inte. I all synnerhet som Stockholm var den enda stad som räknades i landet bakom spegeln.

I Gällivare misshandlade man dock språket. Där måste denne forskare ställa sig följande fråga: ”Hur kan dessa människor så misshandla sitt modersmål, dessa välklädda, kultiverade personer som talade alldeles utmärkt svenska.” I intelligens och bildning stod tornedalingarna närmare den finska bildade klassen (på rikssvenska) än Stockholm, som de titt som tätt nämnde i samtalen. Han hade inga svar. Han frågade sig. Och frågorna går vidare till oss.

Han frågade sig också hur det var möjligt att finskan kunde ligga så i träda. Hur kunde bildade, intellektuella och intelligenta människor så fullständigt negligera sitt modersmål, som i svenska Tornedalen var bärare av en hög och särpräglad kultur.
Den ”storfinska” lappoförklaringen var att norrbottensfinnarna ”var offer för ett hänsynslöst förtryck som var så effektivt att de inte ens vågade klaga.”

”Man behöver inte vistas mycket i Sverige för att förstå att det där otroligt hänsynslösa förtrycket (som i effektivitet skulle sakna motstycke i världshistorien) måste vara en myt. Saken är helt enkelt den att de finsktalande i Norrbotten är likgiltiga för sitt modersmål, att de inte önskar ”rättigheter” för detsamma, och att de svenska myndigheterna inte kan väntas truga på dem rättigheter som ingen vill ha. Detta är allt klara fakta som kunde dokumenteras på många sätt..”

Socialdemokraterna ville på 30-talet detsamma, men motståndet var för hårt. 1936 har man haft en finskspråkig klass på gymnasiet i Haparanda. På 40-talet var det få som ville läsa finska. Jag var själv elev på gymnasiet i Haparanda för drygt fyrtio år sedan. Jag hade F i kolumnen. Jag ser att flera av mina kamrater inte hade F trots att jag nu vet att mamman var från Finland och att de talade flytande finska. Gruppen som studerade finska var inte stor. Vi var flera hundra elever. Tio läste finska.

Här kunde ju resonemanget sluta. Men problemet är inte löst för den som har ett positivt intresse för denna kultur och detta språk.

Varför gör inte myndigheterna mer? Så frågade sig Runeberg. Han såg också människor som arbetade för svenskan mot finskan med samma hetta som Snellman för finskan och mot svenskan i Finland. Allt detta kunde Runeberg också förstå, liksom de individer som på den tiden arbetade för ett tvåspråkigt Tornedalen, för stärkande av finskan och den finska kulturen. Som William Snell och hans medhjälpare.

Det finns två sätt att närma sig problemet. Det ena sättet är de storfinska fascisternas, som tryckte på vilka rättigheter de finsktalande måste kräva av den svenska staten. De krävde bot i säck och aska, dessa historierevisionister som utsett sig till folkets frälsare som visste bättre än folket. De drev frågan, inte av kärlek till språket eller till människorna, utan de såg språkfrågan som ett verktyg för sin ideologiska kamp. Den vägen och det sättet har aldrig var framgångsrikt. Människor är inte dumma. Och att hänvisa till en mystisk folkvilja bär inte god frukt. Folkviljorna är många. Och människorna ser igenom argumenten. De känner det som en ingermanländare jag träffade i Örebro på 70-talet. På min fråga varför denne lämnat Ingermanland svarade han: ”Nå, det fanns så mycket befriare i Ingermanland. Först kom tysken och befriade oss, sen kom ryssen och befriade oss. Så jag sa till frun: nu är här mycket befriare, det är bäst att sticka.”

Rättigheter – funktion

Vilka rättigheter har de finsktalande i Norrbotten? frågade de finska fascisterna. Personligen har jag alltid undvikit ord som skumma politiska ideologer använder. Min fråga har därför aldrig varit: ”Vilka rättigheter?” Inte bara för att jag inte vill dela lillfinger med dubiösa rörelser, utan också för att jag som tillhörig denna minoritet haft ovanligt mycket rättigheter, allt ifrån en finskspråkig undervisning i slöjd genom hela folkskolan 1951-1957 (så när som på ett år då vi hade en skåning), till senare möjligheter och erbjudanden att studera finska språket, ända upp till filosofie doktorsgraden. Otaliga radio-, gymnasiekurser och universitetsutbildningar har funnits och jag har alltid tackat ja. Hur skulle vi Tornedalsungdomar ha klarat studiebidragen i Uppsala om vi inte haft Bosse att gå till? Bosse var professor Bo Wickman. Där kunde vi hur enkelt som helst avlägga ett betyg och få fortsatta studiebidrag och studielån. Sådana rättigheter hade inte värmlänningarna. Inte ens stockholmarna. Även där var vi privilegierade. Men det var inte bara studiebidraget det handlade om utan också en bekräftelse på att mitt språk duger och jag kan få en stämpel i tentamensboken. Det var stort. Därför har min fråga aldrig varit vilka rättigheter, utan möjligen: ”Vilken funktion?” Utöver fortsatta studielån. Vilken funktion har kärleken? Till sitt språk, sin identitet?

Storfinnarna älskade varken oss eller vårt språk och vår kultur. De var intresserade av makten över det geografiska området och av att ha det metafysiska luftherraväldet. För att nå sina syften använde man sig av teorin om förtrycket för att kunna komma som frälsare. För det krävs både historierevision och blådunster eller rödbrundunster. Höger blev vänster, skrev Runeberg.

Höger blev vänster när våra mest framstående Moskvakommunister bildade Svenska Tornedalingars Riksförbund-STR-T. Idéerna är samma som den finska fascismens.