Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV
”När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.”
Kengisfors
Det ligger hänförande vackert, med sin skärgård i Tärendöälven – så kallas bifurkationen, strömmen som för en del av Torneälvens vattenmassor över i Kalixälven. Vägen går uppe på den höga nipan, så att man överblickar hela den sällsynta formationen. Ännu en mil, och vid Anttis är man framme vid Torne älv, som här flyter helt och hållet inom svenska gränser. Det var en strålande sommardag, den höga furuskogen doftade så rent och hartskryddat som den blott gör när den växer på sandmark, från nipan såg man ner över älven, där grund och stenar spräckte spegeln inne vid stränderna, linneornas revor hängde som guirlander längs dikeskanterna, och emellanåt korsade en ensam vaja vägen mellan furu- stammarna. Det var varmt och stilla. Den sven- ska sommaren var aldrig ljuvligare än denna juli- dag, som vi tillbragte mellan den 67 :de och den 68:de breddgraden.
Vi körde nu rakt i öster mot Pajala. Allt det vemodiga, instängda, ödsliga från skogs- och myrmarkerna är försvunnet; älvdalen är rik och stor, med öppna, soliga bygder, med härliga utblickar över strändernas djärva stup och kraftiga linjer; höladorna och de röda husen speglas i det klara älv- vattnet. Vi fortsatte förbi Pajala till Kengis, där Torne och Muonio älvar mötas. Kengis är ett järnbruk, som anlades redan på. sextonhundratalet, då man upptäckt gruvfälten vid Junosuando; men bruksrörelsen blev aldrig lönande häruppe, och under 1800-talet har den allt mera avtynat. Kengis’ bruk är den enda gård jag sett i övre Norrland, som har herrgårdstycke, något av det sirliga, välproportionerade, förnäma, som utmärker de mellansvenska corps-de-logien. Det är en fruktbar trakt; rågåkrarna stå i ax, och det påstås att de ganska ofta mogna, på trädgårdsplanerna brinna gula vallmor i solskenet. Vi vandra över den plats, där den gamla smedjan stått, som 1717 brändes av ryssarna. På sviktande plankor, över laxpator, ta vi oss fram till öarna, som bilda en hel skärgård ute i den strida forsen. Den är tjugu meter hög, och ingen forsbåt skulle kunna ila utför den utan att välvas runt. Men laxarna gå ihärdigt uppför strömmen och patorna stå och vänta på dem med stänger, som skallra för vattnets tryck. Den enda möjliga väg, på vilken laxarna kunna pressa sig fram, är känd på förhand, och när fiskarena sätta sina försåt, kunna de säga som Wilhelm Tell om fogden Gessler: »Durch diese hohle Gasse muss er kommen!»
På öarna i Kengisforsen var det över all beskrivning härligt. Gräset var saftigt och högt, och det lyste så festligt grönt mot alla de svartblixtrande strömdragen och forsarnas vita skum. Ängarna voro översållade av blommor. Det påstods att man hittat liljekonvaljer på en av öarna, och vi letade länge efter dem, ehuru förgäves. Men det fanns så mycket annat, som fröjdade ögat: Gentiana amarella, med sina gnistrande blå stjärnor – jag hade icke återsett dem sedan jag plockade dem för nära trettio år sedan på. Hattabacken vid Helgeån – den högresta Valeriana, gula ranunkler och den röda, praktfulla Geranium silvaticum, den blåa tätörten och en sällsam, styv och stolt fjällväxt med lejongapsliknande blommor i gult och brunrött, som jag länge grubblade över. Till slut fann jag att det var Kung Karls spira, Pedicularis sceptrum Carolinum; jag hade aldrig sett den förr, men jag kom ihåg den dikt, som Atterbom ägnat den -han talar om den blodfläckade gullhjälmen, om de hårt slutna läpparna, om stjälken, som kan brytas, men icke böjas, om »det tragiskt härliga» i hela uppenbarelsen. När jag som barn läste Blommorna, hyste jag en brinnande lust att få se Kung Karls spira, den stod för mig som ett mirakel av hög och betydelsefull poesi. Den är mera sällsam än egentligen vacker, det måste• jag nu medge, till min besvikelse är den litet klibbig. Sin egentliga styrka tycks den ha i den genomskinliga symboliken, och det sista kraftprovet i den vägen fann jag vara, att den skulle falla i mina händer just vid Kengis’ bruk, härjat av ryssarna år 1717.
Solen sken så. varm, att vi badade i forsen, läto oss kringspolas av all den strömmande friskheten, sprungo nakna på stenarna och njöto av att trampa det mjuka gräset. Till och med en illa medfaren reumatiker kunde få paradisvisioner på dessa Floras blomsteröar, där skummet flög i luften, medan den dånande forsen spelade sina brusande dova orgelackord. Jag har aldrig upplevat en härligare högsommardagsolen och värmen funnos där, grönskan och leendet, men vattenmassorna, som kommo med kylig svalka från snöfjällen och de stora ödemarkerna, gåvo en lyftning och ett sus åt idyllen, så att den fick en prägel av levande kraft och vild storhet. Såg man ut över älven, så brusade forsarna bakom och över varandra som kammarna på väldiga vågor, och långt uppe på stränderna lågo stockarna kvar och visade hur högt vårfloden hade nått. Det var berusande i sin prakt och rikedom, med sina strålande, klangfulla färger. Jag hade aldrig drömt om att komma till en så välsignad ängd uppe i Sveriges nordligaste gränsbygder. Mina tankar vandrade tillbaka de hundratals mil, som vi räknat på vår kosa, över älvar och sjöar, genom skogar och slätter, och stannade vid en kringbyggd gård på Kullens sluttning, mellan bokskogen och den mörkblå Skelderviken, Ladarp och Kengis, det var början och slutet, och i denna stund tycktes det mig som om all naturens friska skönhet mött mig renast i dessa båda brännpunkter. Jag kände det som om jag i min hand vägde en lång och kostbar kedja, med två. blixtrande stenar till knäppen, Kengis och Ladarp. Så. oändligt stort är Sveriges land, att det räcker från stranden, där mullbären mogna och vindruvan rundar sig, till forsarna i norr, där fjällängarna förgyllas av midnattssolen och laxarna springa i vattenkaskader från snötinnarna. Så väldigt byggdes svenskarnas rike i söder och norr, och än en gång slår det mig, att den högresta växten med de gula, blodfläckade lejongapen har sin symboliska sändning. Den mötte mig i denna stund för att minna mig om s c e p t r u m Ca ro 1i n u m, den karolinska spiran, som gav mig medborgarrätt i detta stora sköna land och för- enande sträckte sig ut över Kengis och Ladarp.
På de murkna plankorna vandrade vi över virvlarna tillbaka till stranden. När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.
På återvägen vandrade vi upp till kyrkogården i Pajala, som ligger utanför byn, och dröjde en stund framför den grav, där Lars Levi Laestadius, fjällbygdernas Schartau, funnit sin viloplats. Nere i Pajala by rastade vi på gästgivargården och läto oss laxen från Torneälven väl smaka. När kvällen började falla, läto vi blicken en sista gång gå ut över den vackra Tornedalen, vände bilen mot söder och började återtåget. Det var tisdagen den I5 juli.
*
Om återtåget skall jag fatta mig kort. Vi snuddade ånyo vid Korpilombolo, sågo kolonatens nytimrade stugor inne i skogarna, beundrade det stilla vemod, som vilade över Limingojärvi och kom sjön att likna ett av Runebergs klara, tankfulla poem, nådde fram till Kalixälven, den kungliga floden, läto blicken lyftas av Laxforsbergets stora skogiga kägla, hörde Ansvarsforsen dåna, färjade tvenne gånger över den mäktiga strömfåran, och övernattade i Överkalix’ gästgivargård. Det är svensk bygd; på. kyrkogården, där vi vandrade i den klara kvällen, växte rosenbuskar kring gravstenar, som buro svenska bondenamn. Vi äro redan söder om polcirkeln.