En sorgesång, efter Gullberg
Ord som fäktar mot övermakten
Du skall krossas och sönderslås
Stora andar har enligt pravda
Nått Kirúna, Mejas lås.
Tusenårig meänkieli
efterlyses från Meänmaa.
Mycket svag, med sorgsna ögon
klädd som främling, när det försvann.
Kanske nosar det bortom åren
Dit våra herrar ej vägen fann,
Frihetstiden, där våra egna
nu väljer tystnad i avskildhet.
Visst har vi med sejd och galder
Krönt vår möda med spel och sång,
Ummikot som vårat gissel
Har skapat sarkofager här och där.
Men hyllningskören ljuder kanske
Vid Meänkielis sista sång.
Men för Meänmaa i vårt hjärta
Måste några ge livet sitt.
Snart vi stiger ner till Tuoni
Följd av ingen som oss förstår
Oss som en gång tog för givet
Att vi som har det som modersmål
Får företräda oss själva nu
och sedan vårt döda språk.
Idag är alla dörrar låsta,
där sitter våra herrar nu.
Bengt Pohjanen