Bön till vinden från Ural – framförs som ett gråtkväde
Bengt Pohjanen
Vind från Ural, vind från Ugrien,
vind som blåst igenom många tusen år,
blås, städse, nu och alltid,
kom och smek älvens stränder,
havets öar, grund och skär,
kom och kamma ängar, åkrar,
kryddgård, gräs och klöver,
krama tallens toppar, granens grenar,
asparna som darrar,
torka liljekonvaljens tårar,
res igenom alla kyrkogårdar,
plocka med dig mullens sånger,
tal och tårar, fröjd och lycka,
smek de saliga i jord och mull.
Tala språket, som du kommit med,
deras språk som vilar under mullen,
språket, det som mullen talar,
språket som vi ännu bär,
vind från Ural, mojna inte,
vind från Ugrien,
bär vårt språk, mojna inte,
stumt får språket inte bli,
inte dö i västlig vind, som för vårt språk
från munnen ner i gravens glömska.
Ge oss lä för isande vind från ISOF
som blånar våra läppar.
Ge oss ly för Ummikos nordliga narrativ,
som var en vind de sådde och nu
hotar oss som storm och blåser
sjungande mull i glömskans
åter tystnade myrar med tårfyllda ögon.
Ge oss skydd för litteraturcetrum
och dess tysta viskande vindar
bakom rygg och stängda dörrar.
Ge oss kraft att uthärda.
Låt inte Ponsis ukaser
stänga vår mun för sorgesånger,
inte heller för dikt och tanke.
13mars 2026 På vår yttrande- och tryckfrihetsdagen deb 13 mars 2026