Kexin tiuku

                          Bengt Pohjanen, Att läsa en pjäs
                   – Bonnerbiennalen i Bonn i juni 1994 –

Ärade kolleger, översättare av min pjäs, Dagning röd, anordnare av biennalen, mina damer och herrar!

Det är en stor ära för mig att för andra gången delta vid denna teaterbiennal i Bonn, och dessutom med en ny pjäs, på samma romaner, nämligen Dagning röd (Norstedts, 1988).    För två år sedan framfördes Jerusalemin tanssit, som Uleåborgs stadsteater hade satt upp. Den pjäsen var dramatikern Ilpo Tuomarilas dramatisering av min finskspråkiga trilogi Kristalliarkki (Pohjoinen 1987), Kolmen kyynärän jumalat (Pohjoinen 1988) och Korpelan enkelit (Pohjoinen 1989).

Denna gång deltar jag med en pjäs med samma tema, men pjäsen är skriven av mig själv och bygger alltså på ovan nämnda roman Dagning;röd!.(Morgen rot)

Teater var länge för mig en främmande konstart och företeelse; jag hade skrivit en avhandling, debuterat som romanförfattare, skrivit essäer och lyrik utan att ens tänka på att skriva en pjäs. Ja, jag var faktiskt 37 år när jag såg en pjäs första gången och kunde bara konstatera att jag inte gått miste om mycket. Kanske var pjäsen dålig, vad vet jag? Men jag kom att tänka på att Martin Luther kallat teater för apspel och larv. Troligen var det så att jag intuitivt anade att jag upplevt stark teater, men jag visste inte när och i vilken form.

När jag läste Michail Bachtins bok Dostojevskijs poetik, förstod jag emellertid: jag hade ju levt teater som barn och yngling, en ordets väldiga teater på de byaböner som min barndoms olärda lekmannapredikanter hållit en gång i veckan, ibland en hel vecka i streck. Predikningarna var pietistiskt-herrnhutiskt färgade men till form och innehåll i övrigt helt i linje med mentaliteten i det mångkulturella Norrbotten med den samiska kulturen längst i norr och den finska och den bysantinska i öst. Det var en karneval, ett skådespel utan ramp och uppdelning i skådespelare och åskådare, ett skådespel man inte betraktade utan levde i. Bara i dessa skådespel var det möjligt för människorna i denna av kulturellt-språkligt förtryck att kasta om hela den ordning man levde i.

Predikningarna var som monologer i Dostojevskijs romaner: av olikartade, olikvärdiga och sinsemellan främmande material skapade predikanten ett enhetligt eget konstverk, ett drama, där ordet skapade och avslöjade mycket mer än information och psykologiska effekter. Monologen var en dialog mellan alla i salen, människor, änglar och djävlar. Språket var lyriskt som i Höga Visan, det var texter från Apokalypsen, det var Luther och Thomas a Kempis, det var råa historier och anekdoter, parodi och groteskerier, pamflett. Scenen började dofta, den fick en atmosfär. Ordet förvandlade pörtet till en scen. Någon bröjade gråta, en annan skratta; där var dans och performance. Detta hade jag levt i och därför hade jag svårt att acceptera en teater där ordet inte nådde de pneumatologiska skikten i människosjälen.

Troligen är detta anledningen till att jag började intressera mig för den religiösa sekt som jag berättar om i min roman Dagning;röd! och i pjäsen med samma namn. Den här rörelsen hävdade nämligen att man spelat teater. Det tog mig flera år att förstå vad mina sagesmän hade menat med detta. När jag förstod det då såg jag också teaterns möjligheter och begränsningar. Jag blev intresserad. De här människorna hade gett sig den på att skapa Edens paradis genom att säga ord som förvandlar och genom att utföra handlingar som påskyndar vår apokalyptiska resa. Som vi säger, så blir det; som vi gör så sker. ”Ditt ords tecken är verklighet”. (En replik i slutet av pjäsen, en bysantinsk-rysk tanke för övrigt! Den återfinns i den ryska synen på liturgin och ikonkonsten)

Det var också så långt jag ville nå med min pjäs Dagning röd. Jag ville börja där den sedvanliga kommunikationen upphör. Med denna estetik som förutsättning var jag på det klara med att pjäsen måste läsas redan innan jag börjat skriva den. Det måste skapas en vid gemensam horisont där perspektiven var många men horisonten, visionen gemensam. Detta gemensamma läsande skulle också innebära en gemensam apokalyptisk resa från de psykologiska och sociala skikten till den vulkaniska grund vars utbrott ständigt fyller oss med våra irrationella och därför andliga handlingar.

Vi samlades för en första gemensam läsning flera år innan jag började skriva pjäsen. Teaterchefen var där, dramaturgen, scenografen, teknikerna, ekonomerna, skådespelarna, vaktmästarna och städerskorna, alla. Jag försökte skapa en gemensam vision av resan. Kort sagt: jag läste den ännu oskrivna pjäsen på samma sätt som min barndoms predikanter läst ordet: jag försökte gestalta en idé – som jag såg den – inte en idé som fanns i mitt huvud, utan en händelse, en resa, en horisont, en gestalt utan biografi, utan orsak och verkan; det var en idé som ville bli läst, hörd och förstådd så småningom, besvarad av andra röster. En första reaktion av läsningen var: varför ska vi spela det här? Jag hade naturligtvis inget svar, eftersom jag inte visste vad jag talade om, jag visste ju själv inte vad jag ville. Jo, jag ville på en apokalyptisk resa. Den resan har vi gjort, även geografiskt. Den sistnämnda var viktig: efter den frågade ingen varför. Vi fattade beslutet att göra pjäsen – som ännu inte fanns som text, men den var redan läst – som en vision, en dröm, en menippé, alltså satir, en möjlighet om ett annat liv, en annan sorts teater.

Vilken regissör skulle kunna läsa min pjäs? Den frågan var väldigt viktig för mig. Jag kände till Peter Oskarsons arbete som jag följt med stort intresse och framställde önskemål om att få träffa honom. Han fick min roman och blev intresserad. Jag mötte en konstnär som hade det förhållningssättet till dramat som jag sökt. Våra läshorisonter började sammansmälta snabbt. Han förstod vad jag menade med min barndoms byabönsteater. Vi diskuterade Dostojevskijs andliga nivåer. Vi läste och fascinerades av Berdjajev, Florenskij, Sjestov, Solovjov och andra ryssar. Vi hade börjat läsa min pjäs.

Nu kunde jag börja skriva fritt. Jag kunde blanda genrer och framställa drömmar, vanvett och citera heliga texter, förena olikartade element, äventyr och fantastik, slumnaturalism och utopier. Det blev en pjäs som skulle ta nio timmar att spela. Peter Oskarson hade inte önskat några begränsningar

Det blev ytterligare två bearbetningar innan jag kunde lämna in manuset och säga: Detta är mitt manus. Tag och läs! Du får nu göra vad du vill med det, utom att riva det.
Vi var framme vid den punkt där arbetet på scenen började. Ensemblen fick läsa pjäsen på scenen

Efter femtio föreställningar, femtio läsningar, strax innan resan till Bonn förstod jag själv Peter Oskarsons läsning av min pjäs.

Pjäsen blev vid premiären, förra året (1993) bombhotad. Premiären fick skjutas till senare på kvällen medan polisen med hundar genomsökte teaterns lokaler. Svensk säkerhetspolis, SÄPO, bevakade mitt hem i Överkalix, där mina barn tagit skydd på golvet.

Teaterchefen blev utsatt för utpressning och hot. Han betalade 3 000,00SEK till utpressaren som gav pengarna som pionjärpris till en av sina partikamrater i Pajala.    Den politiserande anden, kommunalrådet Owe Pekkari i Pajala fattade också beslutet i kommunstyrelsen att pjäsen inte fick framföras i Pajala. Beslutet är att uppfatta som grundlagsstridig censur, men förevarande kommunalråd har även flitigt sekunderat våld och övergrepp mot det fria ordet.

Mig har hot och överfall sporrat till nya litterära satsningar inom dramatikens olika genrer och jag hoppas att jag i framtiden skall kunna förverkliga mina planer på operor, filmer och musikaler, förutom mina roman och dikter, essäer, krönikor och föreläsningar.

Tack för att Norrbottensteatern fick komma hit till Bonnerbiennalen  med min pjäs Dagning röd! Morgen rot!