Kexin tiuku
ISSN 2003-0320
Julkasija: Meänmaa-föreeninki
Vastaava toimittaja: Bengt Pohjanen
Email: info@sirillus.se
(Aikasemmin/tidigare
Meänmaan Tiuku
ISSN 2002-1224)-
Viimeisimmät artikkelit
Viimeisimmät kommentit
- leena-marjatta maasalo: Jopparia/Smugglare 1917
- Lars Lampinen: Bengt Pohjanen, Molotohvin leipäkori
- Bengt Pohjanen: Bengt Pohjanen, Om kvänerna 2005
- Christer Rosenbahr: Bengt Pohjanen, Om kvänerna 2005
- Henning Johansson: Bengt Pohjanen, Om kvänerna 2005
Arkistot
- syyskuu 2024
- heinäkuu 2024
- maaliskuu 2024
- helmikuu 2024
- tammikuu 2024
- joulukuu 2023
- marraskuu 2023
- syyskuu 2023
- kesäkuu 2023
- helmikuu 2023
- joulukuu 2022
- marraskuu 2022
- lokakuu 2022
- heinäkuu 2022
- maaliskuu 2022
- helmikuu 2022
- heinäkuu 2021
- joulukuu 2020
- elokuu 2020
- heinäkuu 2020
- maaliskuu 2020
- helmikuu 2020
- tammikuu 2020
- heinäkuu 2018
- toukokuu 2018
- huhtikuu 2018
- marraskuu 2017
- lokakuu 2017
- syyskuu 2017
- elokuu 2017
- heinäkuu 2017
- kesäkuu 2017
- huhtikuu 2017
- maaliskuu 2017
- tammikuu 2017
- joulukuu 2016
- marraskuu 2016
- lokakuu 2016
- syyskuu 2016
- elokuu 2016
- heinäkuu 2016
- kesäkuu 2016
- toukokuu 2016
- huhtikuu 2016
- maaliskuu 2016
- helmikuu 2016
- joulukuu 2015
- marraskuu 2015
- lokakuu 2015
- syyskuu 2015
- elokuu 2015
- heinäkuu 2015
- kesäkuu 2015
- toukokuu 2015
- huhtikuu 2015
- maaliskuu 2015
Kategoriat
- Dikter/Runoja
- Ennen aikhaan
- Föreeninki
- Föreläsningar
- In English
- Jatkokertmous
- Kauasmaat
- Kielestä ja sen tilanteesta
- Kirjavärteerinkiä
- Kylttyyri
- Lasten kirjotuksia/Barnens berättelser
- Lauluja
- LITERATURE/KIRJALISUUTTA
- Luento ja essee
- Meänkieli poems in translation
- Meänkielisiä runoja
- Mielipitheitä
- Muistojutut
- Noveller
- Novellia
- På svenska
- PAIJUPILLI – TINKAA
- Proosaa
- RAAMATTUA
- Recensioner
- Shot stories/Jutut
- Teatteri
- Tinkeri
- UUTISIA
- Viikon sääkelsi
- VISSELPIPA – DEBATT
- Ylheinen
Meta
16.11.2023. Torniossa(/Torneå
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa 16.11.2023. Torniossa(/Torneå
Puhe muotokuvan avajaisissa Torniossa 16.11.2023
Kiitos Jouko Alapartanen ja Hannu Alatalo. Oon ollu hauska mulle ja Monikalle seurata tätä työtä.
Espanjalainen runoilija Carlos Marzal kirjottaa yhessä runossa:
Jolla ei ole kasuvia, se ei saata käyttää naamaria.
Mie olen kirjottannu esseekokoelman Vaihettaa kieltä, vaihettaa naamaria. Kukas tässä potretissa kattoo minua ja teitä? Miltäs puolen väylää se kattoo? Oonkos tämä raja semmonen naamarien maa? Puhutkos sie ruottia tuossa, vai suomea, vai meänkieltä. Ko mie vaihetan kieltä mie vaihetan naamaria. Mene ja sano!
Ko mie näin aika valhmiin maalauksen mie huuahtin: En mie tieny, ette mie olen mamman näkönen!
Mie olen tästä kiitolinen! Mainittu espanjalainen runoilija kirjottaa, ette kasuvet ei saa olla Robinson Crousen Perjantain jällkiä hiekassa. Tästä lähtien mie en ole vain laitimaisen kiveliön katoavan hangen jälkiä, Jouko oon koonu sieltä ja täältä ja siittä oon tullu Pänktti/Bengt/ Ja Bengt: Kolmiyhteinen persuna mutta yhtä olentoa.
Kunkas se oon sen klaaranu? Kreikankielen sana thaumadzein prosópon tarkottaa: Mainoa ja ihmetellä kasuvia ja toinen sanonta oon lambanein prósopon: ottaa kasuvet, mutta molemat sanonat tarkottava yhtä ja sammaa: Kunnioittaa kasuvia, mikä tietää kunnioittaa kasuvien syvintä olentoa, ei niinkhään yksilöä, mutta persoonaa. Kreikankielen sana kasuvet tarkottaa kans persoonaa.
Jouko maino, Jouko otti ja Jouko kunnioitti ja nyt mieki olen.
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Puhe muotokuvan avajaisissa Torniossa 16.11.2023
Tal vid avtäckandet av porträtt, målat av Jouko Alapartanen, Torneå den 16.11.2023
Den spanske diktaren Carlos Marzal skriver i en av sina dikter: Den som inte har ett ansikte kan inte ha någon mask. Och jag behöver tre masker. Jag har skrivit en essäbok, Byta språk, byta mask. Vem ser på mig och er här? Från vilken sida av älven tittar han? Är inte gränsen ett maskernas land? Vilket språk talar jag på porträttet här? Svenska, meänkieli, finska?
När jag byter språk byter jag mask. Gå och säg!
När jag första såg ett nästan färdigt porträtt upptäckte jag till min förvåning att jag har drag av min mamma, Helga.
Jag är tacksam. Nämnde spanska poet skriver att ett ansikte aldrig får vara Robinson Crusoes Fredagens spår i sanden på en öde strand. Från och med nu är jag inte försvinnande spår i skaren i marginalernas marginal. Jag har ett ansikte och kan ha mina masker. Jouko har plockat ihop här och där och skapat Bengt/Pänktti/Bengt, treenig person av ett och samma väsen. Hur har han klarat detta?
Det grekiska ordet thaumadzein prósopon betyder: förundras och förvånas av ett ansikte och lambanein prósopon betyder att ta till sig ett ansikte. Båda uttrycker betyder att respektera en person. Respektera ansiktet betyder respektera det djupaste i människan, personen, inte bara individen (som är lik Helga). Ansikte och person är synonymer. Jouko förundrades och tog till sig. Han respekterade och nu är jag.
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Tal vid avtäckandet av porträtt, målat av Jouko Alapartanen, Torneå den 16.11.2023
Kotiranta, rakas maa/Hemstranden, vårt kära land
En hyllning till vårt språk och vår kultur. Jag känner denna dag en sådan glädje, lycka och tacksamhet för att jag fått växa upp i Kassa, där Laestadius vackra och lyriska språk väckte mitt intresse för skönhet, där veteranernas berättelse gjorde mig till berättare, ett hem som var öppet för människor med skilda språk och kulturer, kammaren där smugglarna räknade långa finska mark, en tacksamhet för Kassa BII-skola, där slöjden var på finska och där fröken Anna tog emot oss som inte kunde svenska, där jag redan på den första julfesten fick läsa Midvinternattens köld är hård. Jag är idag polyglott. Författare på tre språk, översättare från femton. Jag ser denna inspelning och ögonen tåras av lycka och även medkänsla för er som av politiska skäl inte fick sitta vid Lars Levis fötter, inte såg värdet av språket som erbjöds oss på gymnasiet i Haparanda. Jag vill tacka vårt folkhem, vår demokrati, för allt jag fick ända till doktorsdisputationen vid Stockholms universitet. För Honoris causa vid Uleåborgs universitet.
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Kotiranta, rakas maa/Hemstranden, vårt kära land
Hyvästi vaiko näkemiin
En sorgesång, efter Gullberg
Ord som fäktar mot övermakten
Du skall krossas och sönderslås
Stora andar har enligt pravda
Nått Kirúna, Mejas lås.
Tusenårig meänkieli
efterlyses från Meänmaa.
Mycket svag, med sorgsna ögon
klädd som främling, när det försvann.
Kanske nosar det bortom åren
Dit våra herrar ej vägen fann,
Frihetstiden, där våra egna
nu väljer tystnad i avskildhet.
Visst har vi med sejd och galder
Krönt vår möda med spel och sång,
Ummikot som vårat gissel
Har skapat sarkofager här och där.
Men hyllningskören ljuder kanske
Vid Meänkielis sista sång.
Men för Meänmaa i vårt hjärta
Måste några ge livet sitt.
Snart vi stiger ner till Tuoni
Följd av ingen som oss förstår
Oss som en gång tog för givet
Att vi som har det som modersmål
Får företräda oss själva nu
och sedan vårt döda språk.
Idag är alla dörrar låsta,
där sitter våra herrar nu.
Bengt Pohjanen
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Hyvästi vaiko näkemiin
Meänkielidagen den 27 februari – bakgrund, historik och nuläge
Meänkielidagen den 27 februari
Föreningen Meänmaa har den 15 juli 2016 vid tinkerit, årsmötet, beslutat att den 27 februari årligen skall firas som Meänkielidagen.
De övriga dagar som Meänmaa initierat och infört som märkesdagar är för- utom nämnda 27 februari, Hilja Byströmdagen den 18 april, Meän päivä/Torne- dalingarnas dag den 15 juli samt Meänkielispråkiga teaterns dag 3 oktober.
Underlaget för beslutet att fira Meänkielidagen den 27 februari var att vi detta datum 1988 samlades i Pajala för att proklamera meänkieli som ett eget språk.
Dagen började med två föreläsningar i det nya Smedjan, Folkets hus, där Bengt Pohjanen ett par år tidigare hållit ett tal och då tagit initiativet till Meän Akateemi – Academia Tornedaliensis. En mössa skickades ut till den stora publiken och en grundpenning insamlades. Meän Akateemi hade därmed fått en start. Och nu, den 27 februari 1988, var det dags för en högtid. Efter före- läsningarna på Smedjan samlades man i Pajala kyrka, där professor Henning Johansson höll högtidstal och proklamerade att Meänkieli nu var ett språk bland alla andra språk. Bengt Pohjanen läste ur sin nyutkomna översättning av Markusevangeliet, Tule Leevi fölhjyyn, som var den första publikationen av Meän Akateemi, i samarbete med förlaget Kamos, som även gett ut Lyykeri, den första meänkielispråkliga romanen. Meän akateemi – Academia tornedaliensis drivs av Barents Publisher i samarbete med Meänmaa-föreningen.
Sånggruppen Sisaret sjöng och kyrkoherde Hans Stiglund höll en betraktelse. Kommunalrådet i Pajala, Sture Fredriksson, blev den förste mottagaren av den budkavle som sändes ut. Ett fyrverkeri utanför kyrkan proklamerade Meänkieli som ett eget språk. Svensk tv var på plats och sände en stor del av högtiden i ”Café Luleå”.
Texten skriven i nämnda budkavle på renskinn undertecknades av oss som aktivt ville stödja vår (tornedalska) kultur, vårt språk, våra ortnamn, undervisningen om oss i skolan, vetenskap och konst från oss. Kort sagt: utveckling för vår region.
Budkavlen delgavs tusentals personer som samlats till olika kulturevenemang på de drygt tjugo platser dit budkavlen nådde. De församlade skrev sina namnteckningar.
Kategoriat: Kylttyyri
Kommentit pois päältä artikkelissa Meänkielidagen den 27 februari – bakgrund, historik och nuläge
Korkmattan
Korkmattan på biblioteket
Han hade redan som barn drabbats av skrivlust och passion för berättelser. Nu var han 77 år, polyglott och trespråkig författare i alla genre, prisbelönt och översatt till flera språk.
Kommunen han bodde i kände inte till hans författarskap, vilket inte är så konstigt, ingen är ju profet i de falska profeternas bygder. I den mån någon försökte lyfta fram hans författarskap stoppades det av ordförande i kommunfullmäktige.
Nu kom det en ny bibliotekarie, som ville att han skulle sätta upp sin utställning om sitt författarskap. Han blev förstås överraskad och glad. Äntligen! Som det heter i det litterära livet.
Så blev det dags. Allt på plats. P4 Norrbotten var på biblioteket. Oj, då, tänkte han. De brukar ju inte visa större intresse för honom. En dam gick genom biblioteket. Hon höll mikrofonen högt. Och huvet högt. Hon såg ut som drottningen av Babel vid Littfesten i Umeå. Medan hon gick genom salen tog hon över hela rummet. Nåväl, snart ställer hon frågan om hur det känns efter 50 års författarskap.
Men det var inte därför hon var där från P4. Hon frågade kommunalrådet, som åt tårta: ”Hur känns det att ha en ny korkmatta på biblioteket?”
Det var korkmattan som var av intresse för P4.
Kommunens kommunikatör stoppade också tårta i munnen. Även hon firade den nya korkmattan.
Med grädden rinnande ur mungipan förklarade hon för författaren att hon kommunicerat korkmattan för att göra kommunen mer ”attraktiv”. Hon sade ordet vilande på dubbelkonsonanterna och med betoning på den första stavelsen: ”ATTT-raktiv!”
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Korkmattan
När vällingen regnar
S’olekko olla menheen
Bengt Pohjanen
Ann-Gerd Simu skriver i sin essä om Hitom himlen: ”Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och bästsäljande romaner som utspelar sig i Norr- eller Västerbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina Wähä. Författaren är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer från finska Tornedalen. I boken säger en av huvudkaraktärerna: Tornedalingar kan bara två saker: supa och föda barn. Skulle en förläggare idag godta sådana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?”
Var går gränsen för hets mot en folkgrupp? När blir en skildring etnorasistisk? Vi skall inte censurera författarnas texter, men vi skall analysera, kritisera och bemöta påståenden som inte gestaltar utan påstår att människor beter sig på ett visst sätt för att de tillhör en grupp, typ tornedalingar. Vi skall bemöta totalitära ideologiskt styrda påståenden om folkgrupper. Stalindyrkande, Leninhyllande Putinkramaande författares påståenden om laestadianer och tornedalingar behöver ifrågasättas.
Avslutningsvis skall jag bemöta påståenden om min hemkommun Pajala.
Är detta Pajala och Tärendö?
Reaktionära gubbar som inte vill ha elektricitet till Pajala på 60- och 70-talet. Inte heller asfalterade vägar. Tjocka tanter. Musiken som når Tornedalen först på 60- och 70-talet. Pajalapojkar som aldrig sett en radioapparat eller grammofon förrän nämnda decennier. Testosteronstinna karlars utbrott! Västlaestadianska pojkar, uppväxta med ständig aga, slagna till tro och underkastelse, slutar prata. Fattigdom, elände, intolerans, utsocknes original och förtryck i västlaestadiansk miljö i Pajalas barnrikekvarter.
Allt detta och mer därtill finns att ta del av i riksmedia, Svenska Dagbladet 10.12.03. Och inte bara Pajala utan … ”… det är roligt när folk fiser. I Norrbotten är vi fortfarande groteska, i motsats till Västerbotten som redan genomgått det viktorianska stadiet.” (Hufvudstadsbladet 21.8.2001.
Hör här, läs: ”I Norrbotten är vi så okultiverade och grova att vi sällan haft litteratur hemma … själv kommer jag från en outvecklad del av Sverige.” (Hufvudstadsbladet 21.8.2001).
Lördag 27.9.2003 läser jag denna häpnadsväckande nyhet i Hufvudstadsbladet: ”I Pajala fanns det ingen skriftlig tradition. Där trodde man förr att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker.”
I samma tidning får jag veta att underlivet är roligt och att ingen i Pajala frivilligt vare sig läst eller köpt en bok. Utom uppgiftslämnarens far förstås. Han var annorlunda. Han gillade böcker.
Nordnytt sände 27.9.2003 från Momma torget i Pajala, där även kommunalrådet saluför sin kommun med följande ord: ”Vi tornedalingar läser ju inte böcker.” Att han själv inte läser böcker betyder ju inte att vi tornedalingar inte gjort det. Själv har jag börjat samla på mitt bibliotek på 50-talet. Jag har debuterat som författare medan jag bodde i Pajala 1974. Nog känns det en aning elakt att läsa i tidningar att man varken läst eller skrivit i Pajala. Kommunalrådet ifråga har inte behövt bilda sig. Han tillhör den politiska eliten och miljonerna har regnat ner över hans projekt vid gamla tullen i Kolari och gamla ålderdomshemmet. Han behöver bara gnälla till så kommer nya miljoner. Nej, han behöver inte läsa.
Är Tärendö verkligen så efterblivet som Dagens Nyheter ger sken av den 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”. Uppgiftslämnaren poängterar att han vill ha det med i intervjun.
Har vi inte haft musik?. Ingen kultur? Ingen skriftlig tradition?
Här kommer fakta
I Pajala fanns Royal biografi. Hon dansade en sommar 1952 med Folke Sundqvist och Ulla Adolphoson. Vi såg den, vi som alla andra i Sverige.
25 april 1953 blev Sven Ingemar Olofsson doktor i Uppsala. För sin avhandling hade han lärt sig 13 språk.
Vem har lyssnat så mycket på Sostekosinski som vi? 14.11.1953 kl 21:30 har jag avnjutit en pianokonsert med George de Godzinskiy. Då var jag nio år.
Vi sände Sibelius via kabel till ladugården.
Samma år får Pajala djupfryst och filmförpackat lika snabbt som stockholmarna.
12.12. läste jag Cisco Kid på finska. Samma dag som Mika Waltaris Johannes Angelos recenserades i Haparandabladet. Och i början av 1954 for de första tornedalingarna till Kanarieöarna på charter. Folk– som enligt mediauppgifter från Pajala – inte ens vågade skriva till firarprogram i radion, besökte Italien och gjorde utomlandsresor som alla andra svenskar.
I mars 1954 kom det brev från en tornedaling i Palm Springs till Sattajärvi. Vederbörande skrev att posten där inte varit större än bastun i Petäjävaaragården i Sattajärvi.
Bridgeklubbar träffades i Korpilombolo och Pajala. De hette Pääjärvi och Alatalo och Kalla.
Pajala ingen efterbliven kultur – kolla här!
JUF är bildat i Pajala, i Erkheikki 1918 på Snellgården.
Enligt uppgift i media har Pajalaborna och tornedalingarna inte känt till grönsaker. Men faktum är att Olle Wanhainen redan i juli 1954 var en svensk specialist på vitkål. Hietalas exporterade grönsaker till södra Sverige på 50-talet.
31.7. 1954 invigdes en av de mest moderna busstationerna i Pajala.
11.12.1954 Löste Leo Pohjanen, f d tullman, gulaschbaron och luntrejare gåtan med anemi hos hästar. Veterinär Lindblom vet hur det gick till. Han fick föreläsa för professorer i Stockholm.
2.7. 1955 hittades ännu en botanisk raritet i Pajala, en orkidé: Cypripedium calceolus. Samma dag besöktes Luppio av 300 turister.
3.11.1955 hade Pajala 192 elever i klasser på realskolan.
8.12. 1955 kunde man avnjuta en kantelekonsert i Pajala och Charles Portin har framgång i Florens.
Hur var det med musiken i Pajala? Kom den på 70-talet? Enligt media nådde inget av musiken i slutet av 60-talet Pajala. För att det var så långt mellan världen och Pajala.
1966, på hösten var jag tjänstebiträde i Pajala, Östen Tano och jag satt på församlingshemmet och då började det plötsligt dåna i rummet intill. Det var Jon Avenäs och hans popgrupp som spelade, i kyrkliga lokaler.
Själv har jag ett foto i ett av mina första album. Det är över 40 år gammalt. Jag står med en gitarr, runt mig sitter tre smågrabbar, mina syskonbarn med var sin liten gitarr. Det var Elvis och Beatles för hela slanten.
1956 bildades Olas kvartett: Trummis: Bernhard Tjackus Finnholm. Där var Kvarpan Håkan Westerberg och Stålfelan Ole Nygård.
Samma höst hittade Evert Hjärtberg en kräfta i Pajala..
23.1.1956 fanns det 26.013 bokband i Tornedalen – 171 på finska.
I Karungi ökade boklåningen enormt: med 80 i veckan.
1959:Erik Hjort byter nyårshälsning med Werner von Braun, atombombens skapare.
I Pajala var matlagningskurserna så populära att alla inte fick plats.
- 2. 1959: Gideon Larson från Pajala revolutionerar skogsbruket genom att uppfinna en ny maskin.
17.3.1959: Tornedalingar åter i topp på kadettskola.
26.5.1959: Tornedaling blir bäste elev på Grafiska institutet. Inte bara årets utan den bästa sen kurserna börjat 15 år tidigare.
16.4.1959: Pajala får länets förste flygande polis.
24.9.1959: Pajala har bästa indrivningen i Nb. Kihlanki en mönsterort.
15.12.1959 Per Vennnberg tämjer djur i Pajala.
13.2. 1960: Kottplockningsmaskin uppfunnen i Pajala.
19.4.1960: Sveriges första treläkarstation – i Pajala.
11.8: 11.8.60 Världsmästaren på dragspel: James Reany besöker Pajala.
3.11.60: Göran Högberg vinner uppsatstävling i radio, gör succé som radioröst.
15.12.60: Pajala först med flis.
1961: 54 ton potatis per hektar..
28.3 1961 slår Pajala kursrekord genom Anna Skarell som gått 60 kurser.
27.5.61: Pajalaflickan Ingegerd Perttu bäst i uppsatsskrivning.
17.8.61: Pajalaflickan Doris Hjärtström vinner första pris i teckningstävling.
2.9:61: Länets radioskola i svenska och finska börjar.
10.10.61: Hillevi Lugnfors från Anttis i Pajala liftar till Tyskland.
14.10: Ivar Kaati får tapperhetsmedalj i Kongo för fin insats i Jadotville.
19.10.61: Med lic Ingemar Berggård, Kangosfors, till Amerika som lärare. ”On the Freactionation of Preteins Glycoproteins, and Mucopolysaecharides, and Mucopolysaechrides in normal Human Urine by Zone Electrophoresis” 30 år. Pappan: Verner Mäkitalo. Nog finns det lite skriftlig tradition i Pajala.
21.10.61: Skoltetaer i Pajala: Moliere, Ibsen, Strindberg, Bergman.
28.10.61: Vi Ivo Andric och ser Änglar finns dom med Jarl Kulle och Christian Schollin.
Pajala ökade med 6 personer.
Och slutklämmen:
18.12.61: En unik flygning med en TV-apparat i julklapp till Ida och Arthur Forsström. Henrik och Hans Forsström flyger i eget plan via Finland med specialtillstånd och landar på isen i Pajala. Det tog 4 timmar att flyga.
När våra egna herrar lämnade vårt gemensamma språk, och försökte locka alla med på resan met olima vain menheen! (fortsatte vi som om inget hänt). Vår uthållighet och vår kärlek bar språket och kulturen vidare – som döda kära om inte annat. Nu sker en uppståndelse. Pengarna finns, men inte för oss och våra projekt.
När vällingen regnar från himmelen ner har den fattige aldrig, nej aldrig nån sked. Åt dem som har skall givas och från dem intet har skall tagas det som eventuellt har. De sista resterna och benbitarna.
När vi nu frågar vad vi ska göra med våra rättigheter är svaret detsamma:
Solekko olla menheen.
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa När vällingen regnar
Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV
Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV
”När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.”
Kengisfors
Det ligger hänförande vackert, med sin skärgård i Tärendöälven – så kallas bifurkationen, strömmen som för en del av Torneälvens vattenmassor över i Kalixälven. Vägen går uppe på den höga nipan, så att man överblickar hela den sällsynta formationen. Ännu en mil, och vid Anttis är man framme vid Torne älv, som här flyter helt och hållet inom svenska gränser. Det var en strålande sommardag, den höga furuskogen doftade så rent och hartskryddat som den blott gör när den växer på sandmark, från nipan såg man ner över älven, där grund och stenar spräckte spegeln inne vid stränderna, linneornas revor hängde som guirlander längs dikeskanterna, och emellanåt korsade en ensam vaja vägen mellan furu- stammarna. Det var varmt och stilla. Den sven- ska sommaren var aldrig ljuvligare än denna juli- dag, som vi tillbragte mellan den 67 :de och den 68:de breddgraden.
Vi körde nu rakt i öster mot Pajala. Allt det vemodiga, instängda, ödsliga från skogs- och myrmarkerna är försvunnet; älvdalen är rik och stor, med öppna, soliga bygder, med härliga utblickar över strändernas djärva stup och kraftiga linjer; höladorna och de röda husen speglas i det klara älv- vattnet. Vi fortsatte förbi Pajala till Kengis, där Torne och Muonio älvar mötas. Kengis är ett järnbruk, som anlades redan på. sextonhundratalet, då man upptäckt gruvfälten vid Junosuando; men bruksrörelsen blev aldrig lönande häruppe, och under 1800-talet har den allt mera avtynat. Kengis’ bruk är den enda gård jag sett i övre Norrland, som har herrgårdstycke, något av det sirliga, välproportionerade, förnäma, som utmärker de mellansvenska corps-de-logien. Det är en fruktbar trakt; rågåkrarna stå i ax, och det påstås att de ganska ofta mogna, på trädgårdsplanerna brinna gula vallmor i solskenet. Vi vandra över den plats, där den gamla smedjan stått, som 1717 brändes av ryssarna. På sviktande plankor, över laxpator, ta vi oss fram till öarna, som bilda en hel skärgård ute i den strida forsen. Den är tjugu meter hög, och ingen forsbåt skulle kunna ila utför den utan att välvas runt. Men laxarna gå ihärdigt uppför strömmen och patorna stå och vänta på dem med stänger, som skallra för vattnets tryck. Den enda möjliga väg, på vilken laxarna kunna pressa sig fram, är känd på förhand, och när fiskarena sätta sina försåt, kunna de säga som Wilhelm Tell om fogden Gessler: »Durch diese hohle Gasse muss er kommen!»
På öarna i Kengisforsen var det över all beskrivning härligt. Gräset var saftigt och högt, och det lyste så festligt grönt mot alla de svartblixtrande strömdragen och forsarnas vita skum. Ängarna voro översållade av blommor. Det påstods att man hittat liljekonvaljer på en av öarna, och vi letade länge efter dem, ehuru förgäves. Men det fanns så mycket annat, som fröjdade ögat: Gentiana amarella, med sina gnistrande blå stjärnor – jag hade icke återsett dem sedan jag plockade dem för nära trettio år sedan på. Hattabacken vid Helgeån – den högresta Valeriana, gula ranunkler och den röda, praktfulla Geranium silvaticum, den blåa tätörten och en sällsam, styv och stolt fjällväxt med lejongapsliknande blommor i gult och brunrött, som jag länge grubblade över. Till slut fann jag att det var Kung Karls spira, Pedicularis sceptrum Carolinum; jag hade aldrig sett den förr, men jag kom ihåg den dikt, som Atterbom ägnat den -han talar om den blodfläckade gullhjälmen, om de hårt slutna läpparna, om stjälken, som kan brytas, men icke böjas, om »det tragiskt härliga» i hela uppenbarelsen. När jag som barn läste Blommorna, hyste jag en brinnande lust att få se Kung Karls spira, den stod för mig som ett mirakel av hög och betydelsefull poesi. Den är mera sällsam än egentligen vacker, det måste• jag nu medge, till min besvikelse är den litet klibbig. Sin egentliga styrka tycks den ha i den genomskinliga symboliken, och det sista kraftprovet i den vägen fann jag vara, att den skulle falla i mina händer just vid Kengis’ bruk, härjat av ryssarna år 1717.
Solen sken så. varm, att vi badade i forsen, läto oss kringspolas av all den strömmande friskheten, sprungo nakna på stenarna och njöto av att trampa det mjuka gräset. Till och med en illa medfaren reumatiker kunde få paradisvisioner på dessa Floras blomsteröar, där skummet flög i luften, medan den dånande forsen spelade sina brusande dova orgelackord. Jag har aldrig upplevat en härligare högsommardagsolen och värmen funnos där, grönskan och leendet, men vattenmassorna, som kommo med kylig svalka från snöfjällen och de stora ödemarkerna, gåvo en lyftning och ett sus åt idyllen, så att den fick en prägel av levande kraft och vild storhet. Såg man ut över älven, så brusade forsarna bakom och över varandra som kammarna på väldiga vågor, och långt uppe på stränderna lågo stockarna kvar och visade hur högt vårfloden hade nått. Det var berusande i sin prakt och rikedom, med sina strålande, klangfulla färger. Jag hade aldrig drömt om att komma till en så välsignad ängd uppe i Sveriges nordligaste gränsbygder. Mina tankar vandrade tillbaka de hundratals mil, som vi räknat på vår kosa, över älvar och sjöar, genom skogar och slätter, och stannade vid en kringbyggd gård på Kullens sluttning, mellan bokskogen och den mörkblå Skelderviken, Ladarp och Kengis, det var början och slutet, och i denna stund tycktes det mig som om all naturens friska skönhet mött mig renast i dessa båda brännpunkter. Jag kände det som om jag i min hand vägde en lång och kostbar kedja, med två. blixtrande stenar till knäppen, Kengis och Ladarp. Så. oändligt stort är Sveriges land, att det räcker från stranden, där mullbären mogna och vindruvan rundar sig, till forsarna i norr, där fjällängarna förgyllas av midnattssolen och laxarna springa i vattenkaskader från snötinnarna. Så väldigt byggdes svenskarnas rike i söder och norr, och än en gång slår det mig, att den högresta växten med de gula, blodfläckade lejongapen har sin symboliska sändning. Den mötte mig i denna stund för att minna mig om s c e p t r u m Ca ro 1i n u m, den karolinska spiran, som gav mig medborgarrätt i detta stora sköna land och för- enande sträckte sig ut över Kengis och Ladarp.
På de murkna plankorna vandrade vi över virvlarna tillbaka till stranden. När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.
På återvägen vandrade vi upp till kyrkogården i Pajala, som ligger utanför byn, och dröjde en stund framför den grav, där Lars Levi Laestadius, fjällbygdernas Schartau, funnit sin viloplats. Nere i Pajala by rastade vi på gästgivargården och läto oss laxen från Torneälven väl smaka. När kvällen började falla, läto vi blicken en sista gång gå ut över den vackra Tornedalen, vände bilen mot söder och började återtåget. Det var tisdagen den I5 juli.
*
Om återtåget skall jag fatta mig kort. Vi snuddade ånyo vid Korpilombolo, sågo kolonatens nytimrade stugor inne i skogarna, beundrade det stilla vemod, som vilade över Limingojärvi och kom sjön att likna ett av Runebergs klara, tankfulla poem, nådde fram till Kalixälven, den kungliga floden, läto blicken lyftas av Laxforsbergets stora skogiga kägla, hörde Ansvarsforsen dåna, färjade tvenne gånger över den mäktiga strömfåran, och övernattade i Överkalix’ gästgivargård. Det är svensk bygd; på. kyrkogården, där vi vandrade i den klara kvällen, växte rosenbuskar kring gravstenar, som buro svenska bondenamn. Vi äro redan söder om polcirkeln.
Kategoriat: Ylheinen
Kommentit pois päältä artikkelissa Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV