Kexin tiuku

Yks sykiatrikkeri kerto mulle, ette hään kerran kysy yheltä mieheltä miksi hään jakso niin huonosti. Se sano, ette kranni oli hältä varastannu miljoonan. Mie hämmästyin ja kysyin oliko hällä ollu niin  paljon. Se sano, ette ”jos olis ollu!”

Mie kerroin sykiatrikkerille, ette yks poika tuli minun tykö ko mie olin opintorektorinna, se sano ette klossit olit häntä uittanheet kinoksessa. Mie hämmästyin ja kattoin klasista ulos ja sanoin, etteihään nyt ole lunta. Se sano, ette ”jos olis ollu”.

Luen ja kuulen ko moni sannoo, ette hältä oon viety kieli. Multaki piiain olis viety jos mulla ei olis ollu, mutta mie piilotin sen omilta herroilta ja herrattarilta ja pörrö menin 20 vuotta aikaa saarnaahmaan Pajalan kirkossa meänkielelä, väkeä paljon, ja silloin yks pappi sano TV-debatissa ette se oli ”jippu”, sitte se sai korkean viran ja suuret rahat tutkimalla kunka kieltä oli sorrettu ja olletikki varastettu. Omat jippupuhheet se tieten unohti raportissa ja minun kans se ei istu samassa huohneessa. Mie menin ja muistitin sitä siittä jipusta ja joistaki muista aroista asioista.

I berättelsens vida famn

– Haparanda den 10 december 2023-

Jag har levt mitt liv
i berättelsens vida famn
i orden
i det långa minnet,
där minnen blivit skuggor
som blivit bilder,
som i sånger, sagor och legender
blivit sanning
Med orden har jag
besegrat rummet
och tiden
gjort min anábasis
min resa uppåt
och snart vidrör jag himlen
jag behöver inga ord längre
O, salighet

Den här dikten kommer att ingå i en serie i Dagens dikt som Sveriges radio sänder i februari 2024. Första gången en dikt på meänkieli sänds i det klassiska programmet.

I min roman Smugglarkungens son, Norstedts 2007, berättar jag hur jag som barn satt under köksbordet och lyssnade på osannolika, otroliga och frimodiga berättelser. Jag har vuxit upp i det långa minnets, girijas, vida famn. Vid dörren i köket satt gäster, släktingar, flyktingar, veteraner, lurendrejare och smugglare, medan cigaretten Klubi 77 vandrade från ena mungipan till den andra rann berättelserna som aldrig sinade. Jag lärde mig sånger på finska: Krigare måste vi bli och Där vilar nu alla hjältar från Suomussalmi, Saumma, Raate och floden Kollaa.

Kusinen Hannes berättade med skrovlig röst hur han fick en kula i armhålan som gick genom halsen när han skulle föra en rysk kvinnlig, tillfångatagen officer bakom en lada och den jäveln hade en pistol och sköt. Tystnad och skratt, beroende på historiens halt. Och så var det Paavo, som hade varit på veteranmöte och sett en bekant som hade så mycket medaljer att han gick framåtlutad och karln hade inte hört ett skott smälla. Men när han drog sig till minnes sina egna fronterfarenheter och hur han efter Lapplandskriget när tyskarna bränt ner gick till högen av aska med yxa och ryggsäck och började bygga evakueringspörtet, då var ögonen tårade. Då blev det tyst och sedan samma slutkommentar, varje gång: Bara de inte startar ett krig igen. Evakueringspörtet blev klart och stämningen där var så helgad att jag en gång frågade min kusin Sulo varför vi inte hade något evakueringspörte. Sulo sade: Ni har klockan kunglig tid.

Det var gråt och skratt, helgad tystnad och längtan efter den himmelskt varma berättelsen vid bönemöten. Den, som inte erfarit det här vet inte mycket om vår kultur och berättartradition. Språket är existens hus, säger Heidegger. Vi tillhör inte samma husfolk, även om vi talar samma språk, och ummikot har inte ens besökt oss, annat än i tjänsten, de är dårfina pätrefolk.

Skrattet ekade i bastun när Paturi förklarade varför hans stortå pekade uppåt. Han hade varit i Amerika och sparkat en indian i baken på en saloon och sedan dess pekade tån uppåt. Berättelserna flödade från när och fjärran, från gränsen, fronten och Fjärranland. Vi har sannerligen inte levt bakom Guds rygg. Och vem vet åt vilket håll Gud står vänd.

Det fanns inte så känsliga saker, att man teg om dem. Farfars bror, Robert, hade kommit hem från Amerika, där han varit på flykt undan tullen. Året var 1922 och han förblödde 200 meter från sitt hem då en Westin hade skurit av honom pulsådern. Inget ont om Westin; de ska ha bråkat om vem som ska hålla i tömmarna och Westin skulle visst skära av dem. Och så en tystnad och slutkommentar som i den isländska sagan: Nå, fulla förstås!

Jag fick en dag ett telefonsamtal från södra Sverige, Lidköping vill jag minnas, en förfrågan om författarafton. Den som ringde sade att vi var släkt, hennes gammelmormor var dotter till min farfar. Då kom jag ihåg att farbror Ivan berättat att hans far gjort henne i en pulka i Taipaleensuu.

Jag bodde som barn ett tag hos farfar, som varit tullman, men hoppat av och blivit smugglare i stället. Hos farfar strömmade berättelserna.

Där hörde jag otroliga berättelser om Korpelarörelsen, aldrig förklenande, men gränslöst öppna och roliga. Farfar hade med sin bror John varit på ett möte. Jag hörde om Kaunisvaarabor som for till arbetarrörelsens brunstplatta i Kolari där Stalinhyllande damer var att hämta hem, alt detta när Korpelarörelsen ramlat ner i källaren som i Sattajärvi. Och så slutet: ”Nå, säg mig vem du gift dig så vet jag vad du röstar på!” Hahhaaha!

Jag fick höra om det brutala mordet i Juhonpieti när en Arvid med sockeryxa slagit ihjäl byns handlande, skurit av halsen på denne och dottern och tungan av en dotter så att hon inte skulle kunna berätta hur denne mördare hittats blodig i klänningstyg. Även hon dog. Mördaren hade ropat att han var rödgardist. Människorna levde i skräck och hade en yxa i släden. Handlarens son var på folkhögskolan i Övertorneå och klarade sig, men då han berättade om händelsen blev han åtalad av mördarens bröder. Så berättades medan man såg sig om och en viskning: De stackarnas gravsten finns inte långt från Laestadius grav, men utan offrens namn, ni förstår. De mördade flickorna och deras far lever i berättelsen, som inte får tystas i vår tids tystnadskultur.

Om ordet i vår meänkielispråkiga kultur inte hade varit så fritt att en sångare kunde publicera en gripande sång med mördarens namn i lokalmedia skulle vi inte veta vad som hänt. Idag är detta inte möjligt, i samma lokalmedia. Även om inga namn nämns.

Jag har levt mitt liv i berättelsens vida famn. Jag hörde om ettöreshuset när en familj med sju barn bokstavligen kastades i snödrivan och herrskapet köpte huset för ett öre och fick ett fint hus med fem rum och kök för sin då ende son. Sedan tystnad och en viskning: Gå och säg! Ja man sade, trots den nya tidens nya herrar med hot och censur som främsta vapen. Men berättarna teg inte och händelsen kan aldrig gömmas under lögnens täcke. Jag skrev en pjäs om händelsen. På Drama direkt kan vi läsa att den censurerades av teatern i Tornedalen. Därför har jag föreslagit att vi den 13 mars ska uppmärksamma det fria ordet i Meänmaa. Detta till minne av dagen då min pjäs Dagning röd bombhotades. Berättelsens vida famn måste leva. PEN-ordförande sade en gång i TV att överfall på det fria ordet är dubbelmord. Så sant: våldsverkaren dödar författarens/journalistens/djupaste identitet och det fria ordet: dubbelmord.

Detta är den tradition jag vuxit upp i. Fått växa upp i. Som gjort mig till fri författare och berättare. Jag fortsätter och betalar priset för det fria ordet. Konstens uppgift är att bryta tystnader, är en av mina många aforismer.

Det fanns siare och sådana som siare förbannat, det fanns dilokativa siare, undergörare, helbrägdagörare och Titanicresnärer, Kirunasvenskar. Berättelsen var total. Inte alls konstigt att den latinamerikanska romanen alltid fascinerat och gripit mig. Jag har vuxit upp i Hundra år av ensamhet -traditionen och i Isac Bashevis Singer världar, där alla sorter av människor, helgon och lurendrejare lever i berättelsens vida och fria famn. Han fick utstå en hel del också. Men det får inte finnas så känsliga ämnen att man inte får berätta.

I den här frimodiga och gränslösa berättartraditionen finns inte spår av förakt eller etnorasism, det finns bara berättarglädje och frihet. En, som bidragit till den fria berättarkonsten, är Lars Levi Laestadius. Hans bildspråk är himmelskt vackert och det kan lukta dynga – vid behov. De som inte tålt detta har gjort som Svansteinborna när de passerade jordbruksbyn Juoksengi: höll för näsan!

För mig, som vuxit upp i berättelsens frihet, var det en stor överraskning och sorg när jag fick möta våld och rent av STASI-brev till kulturminister Marita Ulvskog, bombhot och fysiskt våld. Vi har inte behövt ha yxa i bilen, men mobil vid sängen.

När den här boken (visa) gick som följetong i radion blev jag anmäld till kulturministern, bakom ryggen. STASI-brev. Angivelse. Jag skrev till ministern, inget svar. Det tog nog mest.

De här berättelserna har jag hört i berättelsens vida famn, i farfars pörte. Berättaren är före detta tullman, som på meänkieli berättar via en tolk, Tornaeus, som inte kan meänkieli, men han tolkar. Kan det finnas någon liknande roman någon annanstans än i Meänmaa? Hur gick det till? Nå Blomma och Jonne satt ofta i min hemby på mjölkbryggan och pratade med varandra, utan att kunna varandras språk. Som Tornaeus och Leander, tolken och berättaren i dessa romaner. Man kommer långt med kroppsspråket. När lantmätaren frågade Jonne om vägen till en plats i skogen, sade Jonne: Håll i potatissäcken så ska jag förklara. Det är dessa två, Blomma och Jonne som inspirerat mig till denna bok och berättelse, som hördes i pörtet men blev anmält till kulturministern.

Varför är skriftspråket så viktigt?

Vi har ju en muntlig sång- och berättartradition. Kexis kväden är bra exempel. Kexi kunde inte skriva, men han kunde sjunga på Kalevalameter och från dessa sånger har vi gjort vår resa till vår skönlitteratur, vilket betyder: från muntlig berättelse till skriftlig, från lyssnande till läsande, en resa från gränslös berättarglädje till skarven mellan det gamla och det nya, i skarven, där orden blir synliga: romaner, dikter, drama, libretton, opera, sång, legend och myt. Här i skarven mellan språk och tid föds och finns min berättarkonst i alla genre, jag är ingen norrländsk författare, skriver Sigrid Combûchen i sin recension av romanen Dagning;röd! Hon säger att jag finns i Centraleuoropeisk tradition. I gränsen, skulle jag vilja säga.

Berättelsens famn måste vara vida därför att den vidgar medvetandet och därför säger Platon att denna utvidgning är vansinne och i hans totalitära rike skall den förbjudas. Berättelsen och sången, dikten är farliga. I diktaturer är dikten levande och berättelsens famn trång, men vid i det fördolda. När en diktatur faller skrivs färre dikter.

I alla gamla kulturer har berättelsen och dikten levt. Jag har skrivit om vår tysta myr och dess förgråtna ögon, vilket inte betyder att vi inte haft sång och berättelse, myren är en vid famn men kolonialisterna har inte förstått vårt språk och säger därför att vi inget har. Så fort ett språk har fötts har man börjat sätta det i pränt. Illiaden och Odyssén för 2700 år sedan när de grekiska bokstäverna började utvecklas.

Varför måste famnen vara vid och fri?

Den grekiske skalden Pindaros (född 522 eller 518 f.Kr., död 446 eller 438 f.Kr.) skriver i inledningen till den sjunde sången: ”Storslagna gärningar skulle hamna under det djupaste mörkrets täckelse om sångerna inte fanns. Bara så kan vi hålla upp en spegel och i den visa de storslagna gärningar, vilka vi med hjälp av den med skimmer krönta Mnemosyne kan belöna med ordens.”
Utan den blinde Homeros sånger skulle vi inte känna till Odysseus gärningar. Utan analfabeten Kexis sånger skulle vi inte veta mycket om den stora floden 1677, inte heller om Mataringis elaka ungar. I berättelsens vida famn finns hymnos, sången och ésoptron (spegel). Vi sitter i famnen och får veta det som en gång hände. Legenden är ett skimmer över folket och myten ger en djup bild av oss, vårt språk och vårt långa minne, girija. Den som inte kan språket tror att myren är stum. När någon en gång i media påstod att vårt språk var fattigt och bara dög på älgjakten rann det ur mig:

Sällan har vår socken skådat en sådan följetong som när vi åkte genom byarna norrut mot Kasanmaa, Kasaland. Människorna kom ut ur husen och det var som Jesu inridande i Jerusalem, utom att vi ej såg Herren och att vi inte hade någon åsninnas fåle att sätta IsoIisko på. Det var mänskobarn och kvinnomänskor, samer och alamaisia, som uttytt är nederländare, sjöbor och öbor, hästkarlar och renskötare, snöskottare och snickare, rättare och rallare, hemmakarlar och försångare, glädjespridare och sorgesångare, legendförvaltare och nyhetsförmedlare, sagoberättare och kalvslaktare, grisskållare och stobetäckare, kalvningsexperter och skomakare, tjurfösare och skinnberedare, Tilleylampans tändare och öppna spisens ledighetskommitté, trätare och älgkötthanterare, motsträvare och medsträvare, himlarandens målare och piglockare, jägare som fick och jägare som inte fick, utmätare och lycksökare, smörbyttförtennare och luntrejare, före detta gulaschbaroner och pensionerade spisbyggare, rallare och väg- och vattenstatens brobyggare, zigenare och resandefolk, inhyses som tyckte om lakens lever och pixpojkar som gärna åt kokt älgmul, Lenins spyflugor och Hitlers likmaskar.

Luento Haaparannala 10.12.2023

Tarinan laajassa sylissä

– 10. joulukuuta 2023 Haaparannala –

Olen eläny elämäni
tarinan laajassa sylissä
sanoissa
pitkässä muistissa,
missä muisti muuttuu varjoksi
ja varjo kuviksi
kuvat laulun ja tarinan kautta
tottuueksi
Sanoila olen
olen voittanu paikan
ja ajan
tehny anabasikseni
matkani ylös
ja kohta kosketan taivasta
ko multa laulaa:

Et tartte ennää sanoja
Oi, autuutta, oi!

Mie olen Jopparikninkhaan poika-romaanissa kertonu kunka mie lapsena istuin köökin pöyän alla ja kuuntelin hermottoman hauskoja, villiä ja rohkeita tarinoita. Mie olen kasunu Sukulaisia ja pakolaisia sotien jälkhiin ja net isutit ja kerroit, Klubi suussa. Opin lauhlaan: Taistoihin tiemme kun toi ja Siellä lepää nyt sankarit Suomussalmen, Summan, Raatteen ja Kollaanjoen.
Hannes muisteli soroäänelä kunka hään saai kuulan kainalosta kurkun kautta ko lähti viehmään yhtä Puna-armeejan naisofseeria laon taka ja sillä rievatulla oli pistooli ja ampu. Ja Paavo, joka oli käyny veteraanikokkouksessa ja nähny tuttavan, joka kulki etukumarassa ko sillä oli niin paljon kunniamerkkiä rainnassa vaikka mies ei ollu kuulu laukhauasta rintamalla.

Nauru kaiku saunassa ko Paturi selitti miksi hänen varvas oli pystyössä. Se oli Ameriikassa potkassu intiaania persheele saluunissa niin, ette varvas jäi pysthöön.

Se siittä. Ei mikhään niin arka asia, ettei siittä olis saanu kertoa. Farfaarin, isän, veli Roope, oli tullu Ameriikasta vuona yheksäntoistasattaakakskymmetä kaks, se juoksi kuivile 200 metriä kotoa ko Westinin leikkasi siltä valtimet puukola, vissiin riitelit suittista, ja se Westini mainasi katkasta suittet, muta kataksi valtimet. Ja sitte pieni tauko ja loppusanat niinku Iislannin saagassa: No päissä tietenki!
Mie sain kerran Lidköpinkistä puhelun, joku halusi minut sinne kirjaili-iltaa pithään. Se sano olevan mulle sukua, sen ämmi oli minun farfaarin tekemä jalkalapsi. Mie kysyin Iiva-seältä oliko hällä sisarpuoli. Iiva sano, ette joo ainaski, isä sen teki pulkassa Knnulan Amandale Taipalheensuussa.

Mikäpä siinä. Mie siiryin ashuun isoisän tykö, joka oli olu tullimies, mutta jättäny virkansa ja alkanu joppariksi. Sielä tarinat juoksit.
Mie kuulin Juhonpietin julmasta murhasta ko Arviiti sokkerikirhveelä tappo kylän kauppihaan, katkasi siltä kaulan ja sen tyttäreltä kans ja leikkasi kielen toiselta, ettei se saattas toistaa ko Arviiti hamevaatheessa löyethiin verisennä. Se oli huutanu, ette hään oon punakaartilainen. Ihmiset pölkäsit niin, ette kuljit kirves reessä ja perheen ainua poika säily hengissä ko se ei ollu kotona ja ko se meni ja kerto siittä, se joutu käräjille, Arviitin veljet haastoit.

Mie kuulin äyrintalosta ko seittemän lasta viskathiin kinoksheen ja herrasväki osti talon
äyrilä ja sai ainualle pojale hyvät huohneet ja komena talon.

KUVA: Se- avisi num 11/1961. Raaka tapahtuma, jota Meänraation pomo sano kyläjuoruiksi. Ei taia olla kyläjuoruja. Tästä ei saanu puhua. Jos puhu lyöthiin ja Meänraatiun pomo julisti puhheen katheueksi.

Oli noitia ja poikkipuolisia tietäjiä, parantajia ja Titaniikin matkustajia. Tarina oli totalinen. Ei kumma, ette Latina-ameriikalainen totalinen romaanitaito kiehto minua. Miehään oli kasunu Hundra år av ensamhet-perintheessä. Ja Isac Bashevis Singerin mailmassa, missä kaikenlaiset ihmiset, pyhät ja luntreijarit elävä tarinan laajassa sylissä.
Tämä oon sitä tarainan laajaa syliä missä olen kasunu. Saanu kasuta. Ja se teki minut kirjailiaksi.

Mutta tässä hermottomassa ja rjattomassa tarinanilossa ei ole pilkkaa ei ihmisten ylönkattomista, oon vain tarinoittemisen iloa ja vaphautta.
Mulle se oli yllätys ko mie tässä perintheesä sain kohata väkivaltaa ja ilmotuksia kulttuuriminsiterille ja pommiuhkaa ja fyysistä väkivaltaa.
Ko tämä kirja meni Meänraatiussa jatkona yks pariskunta ilmotti Maeita Ulvskogile, joka oli kulttuuriministeri.
Tarinat kuulin isoisän pirtissä.
Kertoja oon entinen tullimies, mutta se kertoo tulkin kautta, Tornaeuksen kautta, joka ei ossaa meänkieltä, mutta se tulkkaa. Milläs se sen tekkee? No Blomma ja Jonne istuit useasti matioprykilä ja juttelit, Blomma ei osanu meänkeiltä, Jonne ei ruottia, mutta kyllä net ymmärsi toisensa niink Leansder ja Torneus. Viuhtomalla pääsee pitkäle jos haluaa. Maanmittari kysy Jonnelta tietä Hiienvuomale, Jonne tuli pottumaalta säkki sölässä ja sano: Piätä säkkiä, mie selitän.

Miksis kirjakieli oon meile tärkeä?

Meilä oon suulinen laulu- ja tarinaperine. Keksin runot oon hyvät esimerkit siittä. Keksi ei osanu kirjottaa, mutta se saatto laulaa Kalaevlanmittaa ja siittä met olema tehneet matkan suulisesta tarinasta kirjalisheen, se tietää suulisesta sanasepästä kirjalisheen sanasephään ja kuulijasta lukihjaan, matkan rajattomasta kertomisilosta  aukhoon, sauhmaan, mihinkä liittyvä uuet kaunokirjaliset lajit: romaani, laulu, draama, libretto, runo. Tästä aukosta, tästä saumasta minun kirjalinen kaikkia lajia kattava kirjalisuus lyöytyy eikä se ole norlannin perinettä, se oon keskieurooppalaista niinku Sigrid Combuchen kirjottaa minun romaanista Dagning;röd!

Tarinan syli häätyy olla laaja siksi, ette se laajentaa ihmisen tietosuutta ja Platon sannoo, ette tämä laajenus oon hulluutta ja halusi kieltää runon valtakunnashaan. Tarina, runo, oon vaaralisia. Totalitaarisessa valtiossa runo ja tarinat elävä ja syli oon laaja mutta piilossa. Ko diktatuuri kaatuu, runon ja tarina vähenevä.
Kaikissa ikivanhoissa kulttuurissa oon ollu tarinaa ja laulua. Mie olen kirjottannu meän hiljasesta jänkästä, mutta se ei tiä sitä, ette meilä ei ole ollu laulua ja tarinaa, jänkkä oon suuri ja laaja, mutta kolonialistit ei ole ymmärtänheet meän kieltä, siksi sanohneet ja sanova, ettei ole. Ja varsin ko oon syntyny kieli sitä on alettu laithaan pränthiin. Illiaden ja Odyssén 2 700 vuotta aikaa paikala ko kreikan pustaavit aloit kehithyyn.
Miksis syli häätyy olla laaja ja sana vapaa?
Kreikkalainen sanaseppä Pindaros (född 522 eller 518 f.Kr., död 446 eller 438 f.Kr.) kirjottaa näin: ”Suurten valtijaitten suurenmoiset teot jäisit synkhään pimmeytheen jos ei olis laulua. Vain näin met saatama nostaa peilin ja näyttää suuret tapahtumat, joita met loitsheela kruunatun Mnemosynen, oitkän muistin, girijan, avula saataama palkittea sanoila tarinan laajassa sylissä.
Ilman sokon Homeroksen lauluja met emmä tuntis Odysseuksen tekoja, ilman analafabeetin Keksin laulua met emmä tietäs suuresta tulvasta mithään emmä Mataringin pahoista paarnoista. Tarinan laajassa sylissä oon hymnos och ésoptron (spegel). Istuma sylhiin ja saama tietää mitä kerran sattu. Legenda oon kulltuurin yllä hohtava kirkhaus ja myytti antaa syvvää tietoa meistä, meän kielestä, kulttuurista ja pitkästä muistista, girijasta.

Joka ei kieltämme ossaa, se luulee ette jänkkä oon mykkäSiinä mainothiin ja mälläthiin.Väkeä lappo joka talosta. Sieltä tuli lapsia, raahvaita ja täysiä, vaimoihmisiä ja miehenpuolia, norttolappalaisia ja lantalaisia, järviläisiä ja rantalaisia, hevosmiehiä ja ettomiehiä, niitynraivausmiehiä ja heinämiehiä, poromiehiä ja nikkausmiehiä, kotimiehiä ja veisumiehiä, ilonpitomiehiä ja naimamiehiä, sanomitten muistomiehiä ja uutisitten kuljetusmiehiä ja loruitten lappomiehiä, vasikantappomiehiä ja siankollausmiehiä ja lehmänastutusmiehiä ja poijitusmiehiä, jutamiehiä ja out- alappalaisia, kengänkurppomiehiä ja härkämiehiä, koiven näskääjiä ja Tilleylampun sytytysmiehiä, piisivalkean jouto- väkeä, tinkamiehiä ja palvausmiehiä, vastarannan kulkijoi- ta ja taihvaanvinkin kuvvaajia, mallaajia ja tällääjiä, saamamiehiä ja pestimiehiä, velanperiöitä ja onnenonkimiehiä, kirnun tiinutusmiehiä ja tuhkasepän pojanpoikia, rauta- tieliljan hakkomiehiä ja vesivaltion siltamiehiä, Manalaharjun mustalaismiehiä, ja syömämiehiä, joitten sukuperä oli ko kaartislaisitten risuaiat ja Känsälän rakopinnapoikia, joitten ainua huoli oli vaimoväen etupuoli, ja Pajalan piksipoikia, joita maa parrelheen paino, ja Kursun knapsuja, jokka matheen maksasta tykkäsit ja hirventurpaa pathaan viskoit ja Luppo-Aate, joka pokala pölliä teki ja kirhveelä porria karsi, ja jos aatheen miehet räknää niin Leninin kur- mukärpäset jokka muniva taljan alle, ja Hitlerin sääsket, joita räkkää vaikka silmät pannee kiini, ja Hagbergin paarmat, joile ei muuta ko tikku persheesheen, ja muut sen aijan syöpäläisummikot, jokka meän vertä saalistit ja sitä kyllä räkkäsi ko perheet olit ko räkän vaivaamia portokkia, kuljit roikassa kylki kylkeä vasten, ja kaikin viskoit kuu- senoksia faariskan följyn etheen ja siunailit meitä kaikkia, mutta enniiten Iso-Iiskoa, joka tappo karhuun puukola ja sai siltä siunauksen ennen ko karhuu meni tuonilmashiin. Hannes näki koston enkelin, mutta Hannes oli illotiinissä eikä hänestä ollu taikaa.

Ponsilaiset

Mie istuin kerran saunassa kirjailiaillan jälkhiin Oulussa. Laarila istu mies ja kyseli mistä päin mie olen. Mie sanoin, ette Ruottin Tornionlaaksosta. Se sano, ette jaa, tethään oletta niitä helvetin lapsia. Mie sanoin, ette mie luulin Jumalalla olevan vain yks poika, mutta taitaa olla kaks. Se sano, ette hään oon SRK-lainen. Mie kysyin mikä se semmonen akronyymi oon. Se sano, ette Suomen Rauhanyhdistysten Keskusyhdistys. Jaa, mie sanoin, niitä ponsilaisia. Tethään 30-luvula lähätittä ponsia kaikile lestaatialaisile, ette koko Tornionlaakso oli tuomittu helvetin peräseinäle polttopuiksi.

Nyt tämä ponsialisuus oon leviny Meänmaahan, Lannanmaale ja Kveenimaale. Ponsi tullee, ponsia lentää, ponsia jaethaan.

Mie johin vuona 1970 kesäkirkkoa nuorten kans. Kihlankissa lensi ponsi, se oli Taalinan allekirjottama ja met emmä saahneet laulaa virsiä Kihlankisasa. Taalina ei niistä tykäny.

Sattajärvessä olit isotseurat 1978 siinä Petäjäniemen talon karkealla. Sielä sain ponnen ja viskathiin ulos. Yks niistä Sattajärven ponsilaisista, politiikko, lestaatialianen, tuli viimi kesänä minun tykö Pajalan markkinoile ja sano ko näki kirjat, ette paljon olet saanu aikhaan. Mie sanoin, ette kiitos teile ko annoitta ponnen 1978, pääsin teistä. Se lähti laukhoon, sölkä köykyssä meni, vissiin ponnen maile.

Nyt ponsia jaethaan villisti. Mie menin äsken ja ilomotin Luulajan Tornedalsgilletin kotisivula, ette oon tulllu uusi meänkielinen Meänmaa-avisi, numero 3-23. Tuli puhheenjohtajalta ponsi. Tänne ei saa panna! Pääsin vaphaaksi Luulajan ponsialisista. Hellurei!

Haaparannala ei niinkhään ole ponsilaisia. Mataringissa joku entinen Taalinan kannattaja. Svansteinissa oon. Juoksenkissa ainaki yks. Pajalassa, ette vilisee ja Korpilompolossa ja kylissä oon paljon. Kaunisvaarassa ja Lannanmaassa. Hyi takasi! Ponsialisuus leviää. Koskhaan se helvetti oon täynä?

Kälmit ponsilaiset sanova, ette siehään olet itte tahtonu pontta. Met siivot sen sulle annoima. Hellurei!

En hyllning till vårt språk och vår kultur. Jag känner denna dag en sådan glädje, lycka och tacksamhet för att jag fått växa upp i Kassa, där Laestadius vackra och lyriska språk väckte mitt intresse för skönhet, där veteranernas berättelse gjorde mig till berättare, ett hem som var öppet för människor med skilda språk och kulturer, kammaren där smugglarna räknade långa finska mark, en tacksamhet för Kassa BII-skola, där slöjden var på finska och där fröken Anna tog emot oss som inte kunde svenska, där jag redan på den första julfesten fick läsa Midvinternattens köld är hård. Jag är idag polyglott. Författare på tre språk, översättare från femton. Jag ser denna inspelning och ögonen tåras av lycka och även medkänsla för er som av politiska skäl inte fick sitta vid Lars Levis fötter, inte såg värdet av språket som erbjöds oss på gymnasiet i Haparanda. Jag vill tacka vårt folkhem, vår demokrati, för allt jag fick ända till doktorsdisputationen vid Stockholms universitet. För Honoris causa vid Uleåborgs universitet.

En sorgesång, efter Gullberg
Ord som fäktar mot övermakten

Du skall krossas och sönderslås

Stora andar har enligt pravda

Nått Kirúna, Mejas lås.

Tusenårig meänkieli

efterlyses från Meänmaa.

Mycket svag, med sorgsna ögon

klädd som främling, när det försvann.

Kanske nosar det bortom åren

Dit våra herrar ej vägen fann,

Frihetstiden, där våra egna

nu väljer tystnad i avskildhet.

Visst har vi med sejd och galder

Krönt vår möda med spel och sång,

Ummikot som vårat gissel

Har skapat sarkofager här och där.

Men hyllningskören ljuder kanske

Vid Meänkielis sista sång.

Men för Meänmaa i vårt hjärta

Måste några ge livet sitt.

Snart vi stiger ner till Tuoni

Följd av ingen som oss förstår

Oss som en gång tog för givet

Att vi som har det som modersmål

Får företräda oss själva nu

och sedan vårt döda språk.

Idag är alla dörrar låsta,

där sitter våra herrar nu.

Bengt Pohjanen