Fredrik Bööks resa i Tornedalen IV

”När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.”

Kengisfors

Det ligger hänförande vackert, med sin skärgård i Tärendöälven – så kallas bifurkationen, strömmen som för en del av Torneälvens vattenmassor över i Kalixälven. Vägen går uppe på den höga nipan, så att man överblickar hela den sällsynta formationen. Ännu en mil, och vid Anttis är man framme vid Torne älv, som här flyter helt och hållet inom svenska gränser. Det var en strålande sommardag, den höga furuskogen doftade så rent och hartskryddat som den blott gör när den växer på sandmark, från nipan såg man ner över älven, där grund och stenar spräckte spegeln inne vid stränderna, linneornas revor hängde som guirlander längs dikeskanterna, och emellanåt korsade en ensam vaja vägen mellan furu- stammarna. Det var varmt och stilla. Den sven- ska sommaren var aldrig ljuvligare än denna juli- dag, som vi tillbragte mellan den 67 :de och den 68:de breddgraden.

Vi körde nu rakt i öster mot Pajala.  Allt det vemodiga, instängda, ödsliga från skogs- och myrmarkerna är försvunnet; älvdalen är rik och stor, med öppna, soliga bygder, med härliga utblickar över strändernas djärva stup och kraftiga linjer; höladorna och de röda husen speglas i det klara älv- vattnet. Vi fortsatte förbi Pajala till Kengis, där Torne och Muonio älvar mötas. Kengis är ett järnbruk, som anlades redan på. sextonhundratalet, då man upptäckt gruvfälten vid Junosuando; men bruksrörelsen blev aldrig lönande häruppe, och under 1800-talet har den allt mera avtynat. Kengis’ bruk är den enda gård jag sett i övre Norrland, som har herrgårdstycke, något av det sirliga, välproportionerade, förnäma, som utmärker de mellansvenska corps-de-logien. Det är en fruktbar trakt; rågåkrarna stå i ax, och det påstås att de ganska ofta mogna, på trädgårdsplanerna brinna gula vallmor i solskenet. Vi vandra över den plats, där den gamla smedjan stått, som 1717 brändes av ryssarna. På sviktande plankor, över laxpator, ta vi oss fram till öarna, som bilda en hel skärgård ute i den strida forsen. Den är tjugu meter hög, och ingen forsbåt skulle kunna ila utför den utan att välvas runt. Men laxarna gå ihärdigt uppför strömmen och patorna stå och vänta på dem med stänger, som skallra för vattnets tryck. Den enda möjliga väg, på vilken laxarna kunna pressa sig fram, är känd på förhand, och när fiskarena sätta sina försåt, kunna de säga som Wilhelm Tell om fogden Gessler:  »Durch diese hohle Gasse muss er kommen!»

På öarna i Kengisforsen var det över all beskrivning härligt. Gräset var saftigt och högt, och det lyste så festligt grönt mot alla de svartblixtrande strömdragen och forsarnas vita skum. Ängarna voro översållade av blommor. Det påstods att man hittat liljekonvaljer på en av öarna, och vi letade länge efter dem, ehuru förgäves. Men det fanns så mycket annat, som fröjdade ögat: Gentiana amarella, med sina gnistrande blå stjärnor – jag hade icke återsett dem sedan jag plockade dem för nära trettio år sedan på. Hattabacken vid Helgeån – den högresta Valeriana, gula ranunkler och den röda, praktfulla Geranium silvaticum, den blåa tätörten och en sällsam, styv och stolt fjällväxt med lejongapsliknande blommor i gult och brunrött, som jag länge grubblade över. Till slut fann jag att det var Kung Karls spira, Pedicularis sceptrum Carolinum; jag hade aldrig sett den förr, men jag kom ihåg den dikt, som Atterbom ägnat den -han talar om den blodfläckade gullhjälmen, om de hårt slutna läpparna, om stjälken, som kan brytas, men icke böjas, om »det tragiskt härliga» i hela uppenbarelsen. När jag som barn läste Blommorna, hyste jag en brinnande lust att få se Kung Karls spira, den stod för mig som ett mirakel av hög och betydelsefull poesi. Den är mera sällsam än egentligen vacker, det måste• jag nu medge, till min besvikelse är den litet klibbig. Sin egentliga styrka tycks den ha i den genomskinliga symboliken, och det sista kraftprovet i den vägen fann jag vara, att den skulle falla i mina händer just vid Kengis’ bruk, härjat av ryssarna år 1717.

Solen sken så. varm, att vi badade i forsen, läto oss kringspolas av all den strömmande friskheten, sprungo nakna på stenarna och njöto av att trampa det mjuka gräset. Till och med en illa medfaren reumatiker kunde få paradisvisioner på dessa Floras blomsteröar, där skummet flög i luften, medan den dånande forsen spelade sina brusande dova orgelackord. Jag har aldrig upplevat en härligare högsommardagsolen och värmen funnos där, grönskan och leendet, men vattenmassorna, som kommo med kylig svalka från snöfjällen och de stora ödemarkerna, gåvo en lyftning och ett sus åt idyllen, så att den fick en prägel av levande kraft och vild storhet. Såg man ut över älven, så brusade forsarna bakom och över varandra som kammarna på väldiga vågor, och långt uppe på stränderna lågo stockarna kvar och visade hur högt vårfloden hade nått. Det var berusande i sin prakt och rikedom, med sina strålande, klangfulla färger. Jag hade aldrig drömt om att komma till en så välsignad ängd uppe i Sveriges nordligaste gränsbygder. Mina tankar vandrade tillbaka de hundratals mil, som vi räknat på vår kosa, över älvar och sjöar, genom skogar och slätter, och stannade vid en kringbyggd gård på Kullens sluttning, mellan bokskogen och den mörkblå Skelderviken, Ladarp och Kengis, det var början och slutet, och i denna stund tycktes det mig som om all naturens friska skönhet mött mig renast i dessa båda brännpunkter. Jag kände det som om jag i min hand vägde en lång och kostbar kedja, med två. blixtrande stenar till knäppen, Kengis och Ladarp. Så. oändligt stort är Sveriges land, att det räcker från stranden, där mullbären mogna och vindruvan rundar sig, till forsarna i norr, där fjällängarna förgyllas av midnattssolen och laxarna springa i vattenkaskader från snötinnarna. Så väldigt byggdes svenskarnas rike i söder och norr, och än en gång slår det mig, att den högresta växten med de gula, blodfläckade lejongapen har sin symboliska sändning. Den mötte mig i denna stund för att minna mig om s c e p t r u m Ca ro 1i n u m, den karolinska spiran, som gav mig medborgarrätt i detta stora sköna land och för- enande sträckte sig ut över Kengis och Ladarp.

På de murkna plankorna vandrade vi över virvlarna tillbaka till stranden. När jag vände mig om och bjöd farväl åt den oförgätligt sköna synen, flög det mig genom huvudet: Här skulle jag ha velat leva som barn! Vilken salighet, vilka lekplatser – hur skulle icke rymden ha stått full av lycka, fest och äventyr! Jag kan icke göra min kärleksförklaring i mera bindande form.

På återvägen vandrade vi upp till kyrkogården i Pajala, som ligger utanför byn, och dröjde en stund framför den grav, där Lars Levi Laestadius, fjällbygdernas Schartau, funnit sin viloplats. Nere i Pajala by rastade vi på gästgivargården och läto oss laxen från Torneälven väl smaka. När kvällen började falla, läto vi blicken en sista gång gå ut över den vackra Tornedalen, vände bilen mot söder och började återtåget. Det var tisdagen den I5 juli.

*

Om återtåget skall jag fatta mig kort. Vi snuddade ånyo vid Korpilombolo, sågo kolonatens nytimrade stugor inne i skogarna, beundrade det stilla vemod, som vilade över Limingojärvi och kom sjön att likna ett av Runebergs klara, tankfulla poem, nådde fram till Kalixälven, den kungliga floden, läto blicken lyftas av Laxforsbergets stora skogiga kägla, hörde Ansvarsforsen dåna, färjade tvenne gånger över den mäktiga strömfåran, och övernattade i Överkalix’ gästgivargård. Det är svensk bygd; på. kyrkogården, där vi vandrade i den klara kvällen, växte rosenbuskar kring gravstenar, som buro svenska bondenamn. Vi äro redan söder om polcirkeln.

Korpilomboloss

Fredrik Böök

Norr om Övertorneå var landsvägen i floddalen avspärrad på grund av vägarbeten, och för att komma till Pajala nödgades vi sålunda böja in åt väster. Det bar av in bland skogar och åsar, där tystnaden och ensamheten öppnade sin stora famn norr om polcirkeln. Människorna bo vid älvarnas vatten; här inne mellan Torne och Kalix är ödemarken nästan obruten, och dock se vi icke så. mycket myr- och kärrmarker. Man kan aldrig sluta upp att förvåna sig över att det går brukbara, ja, goda automobilvägar genom dessa nejder, där man kan tillryggalägga mil efter mil utan att se en människa. Oskar Heikkilä hade förberett oss på dålig väg, men det visar bara att han är väl vand; i jämförelse med de finska äro landsvägarna i Norrbotten idealiska. Ångvältar på åtta ton rulla fram över dem. Vi kommo fram till den lilla skogssjön Pirtijärvi, och där gick vägen över på en lång, hög, solid bank och en bred bro. Det var helt enkelt storslaget. Man kände sig nästan underlig till mods, när man från denna ståtliga väganläggning blickade ut över den klara, blickstilla sjön, som speglade skogarna, men icke en farkost eller en odlad tegnaturen låg där orörd som på skapelsens sjätte dag. En enda människoboning upptäckte ögat, en grå stuga vid det norra brohuvudet. Vi stannade; men det fanns ingen av Pirtiniemis invånare, som kunde tala med oss. Det var finnar, som skakade på huvudet, och icke ens barnen, som dock skulle ha lärt sig en del svenska i skolan, kunde förmås att svara eller ens begripa. Det kändes som om människorna voro inneslutna i naturens stumhet. Jag vet mig aldrig ha erfarit tystnaden sä djupt som i Pirtiniemi. Motorns säng var den enda melodien.

Vi voro icke längt frän Korpilombolo, en vägknut med kyrka och gästgivargård, och beslöto övernatta där. Namnet låter som om det betecknade en stor negerby vid Kongofloden, och detta exotiska intryck förstärktes, när vi i Haparanda hörde talas om den fordom ryktbare Hertigen av Korpilombolo. Denna stolta titel uppbars av en länsman Bergström, som berättas ha varit så gästfri, att han blev vred om någon främling passerade Korpilombolo utan att bo hos honom. Man kan förstå honom: en vänsäll och sällskaplig natur måste här- uppe ha hungrat efter människor. Korpilombolo betyder »bisjön i ödemarken», den lilla ökensjön.

Sjön sov blank och stilla i kvällsskuggan, när vi kommo dit, ty solen stod bakom de låga, furuklädda bergåsarna. Uppe på den enkla gästgivargården träffade vi på en söt finsk flicka, som kunde tala svenska, när hon fick litet tid på sig, och hon lät oss ställa in bilen på gården; något skjul fanns icke att tillgå. Vi vandrade ut i den lilla byn, och funno att hela Korpilombolo befann sig i ett tillstånd av glad sinnesrörelse i den ljusa natten. Folket stimmade samman på en gårdsplan, där hammarslag ekade. Man höll på att packa upp en stor lår, som innehöll en nyss anländ Atlas-Dieselmotor. Den hade kostat 6,000 kronor, och den skulle under den kommande vinternatten skänka ljus åt de trehundra invånarna i Korpilombolo. Det låg glädje i luften. Man var räddad från det kvävande vintermörkret, man var full av stolthet och förhoppningar. Den gamla motorn hade varit för liten, den hade fått arbeta så rastlöst, att den redan efter första året var utsliten.  Men här var efterträdaren, kraftig och pålitlig – den beundrades och hyllades som en tronföljare. Nu skulle de elektriska lamporna icke brinna bleka och glåmiga längre.

Uppståndelsen i Korpilombolo hade något gripande, den erinrade oss om hur tung och mörk vin- tern och kölden skulle falla över denna nejd, som nu bredde sig ljus och vacker i midnattssolen. Vi gjorde en rond kring byn med ett par av byamännen. De visade oss den nybyggda, prydliga präst- gården, där snickarna ännu voro i arbete; den höll nu på att inrättas för kyrkoherden, som bott i Korpilombolo med titeln kapellpredikant under tjugufem år. Det var ännu ett framsteg, köpt med uppoffringar, och de voro stolta över det. Det lilla ka- pellet var från 1863; församlingen hörde till stor del till laestadianerna. Bland skogsarbetarna började nya vindar blåsa; syndikalismen hade rotat in sig Je senare åren.  Man visad oss arbetsstugan. Det finns ett dussin sådana i Norrbotten, de äro välsignade minnen av hjälpverksamheten under det svåra missväxtåret 1902-03.  I dessa trakter äro de nödvändiga för skolgången, ty barnen ha många mil till skolan. I arbetsstugorna få de bo under nio månader av året, så länge de äro skolpliktiga; utom undervisningen i de vanliga läroämnena få de till- syn och vård, utbildning i slöjd och övning i att tala svenska. Med arbetsstugan är förenad en sjukstuga; den skiner av ordning och snygghet, och vi skymta genom fönstren sjuksystern gå därinne i sina sysslor

Det är en förunderligt lugnande syn.
Vi gå förbi landsfiskalens villa, och det visar sig att det i trädgården finns både bönor och rädisor; de sista bli vi bjudna att smaka på, ty gästfriheten i Korpilombolo hör till traditionen. Vi se en rabatt med ringblommor, men de ha ännu icke hunnit långt i år, och det är väl också ovisst om syrenbusken i Korpilombolo skall förmå slå ut sina glesa klasar efter denna långa vinter. Men den står där i alla fall, fyra mil norr om polcirkeln.

Byamännen försäkra oss, att folket häruppe gärna vill lära sig tala svenska. Barnen inhämta det i sko- lan, men det förblir bra ofta en död kunskap, som tvinar bort, ty beröringen med det övriga Sverige är ytterst obetydlig.  När man frågar vad som borde göras, får man till svar, att det behövs hjälp att skicka barnen till folkhögskolan i Matarengi, hjälp att amortera motorn som är Korpilombolos 1juskälla, och framför allt bättre förbindelser, som bryta isoleringen. Nog borde det kunna inrättas postbilar, menar man, som regelbundet besökte Korpilombolo under den långa vintern.
Natten var på sitt sätt underbart vacker.  På andra sidan sjön stego vita, ulliga rökmoln från en avlägsen tjärdal, i norr stod afton- eller morgonrodnaden bakom skogsåsen, hela landskapet var stämt i de läckraste färger, mjölkvitt, ljusblått och späd- rött, och speglades i de stilla vattnen. Efter hand kom dimman; den höjde sig ur myrar och sjöar som en stigande flod, översvämmade allt och nådde till slut husen i Korpilombolo.  Den var kall och våt, och man tänkte med oro på de strödda tegarna, där kornet växte. Gästgivargården på sin backe bildade länge en ö i dimhavet, men vid midnattstid, då jag gick till vila, böljade de silvervita töcknen utanför mitt gavelfönster i andra våningen.

På morgonen väcktes jag av skogsarbetarna och byggnadsarbetarna, som sovo i det andra gavelrummet på motsatt sida av vinden. De voro svenskar, och lätta att komma i språk med. Finnarna åter förstå nog i allmänhet svenska, men hindras av sin blyghet och sin ovana att tala det. Ibland är man färdig att skriva det ihärdiga tigandet på oviljans räkning, men så överraskas man av att de i handling visa sig vänliga och hjälpsamma, utan att öppna läpparna. Vår Cadillac hade genomdränkts av nattens dimma men torkats av den muntra morgonsolen. Se- dan vi fått en mycket billig frukost, fick Cadillac en mycket dyr – bensinen kostade 58 öre litern i Korpilombolo –  och vi fortsatte norrut .till Tärendö.

Tornedalen  och  återtåget

Fredrik Böök

… båt, och det lär gå särskilt lätt för den som är stadd i friarärenden. Det bygges många hjonelag mellan svenska och finska statsmedborgare. Förr i världen ansågo sig ofta de svenska tornedalingarna, enligt vad det påstås, tillbakasatta i jämförelse med de finska, icke bara därför att det var dem förbjudet att fiska lax vid tider, då det var tillåtet för dem som bodde öster om älven, utan också därför att de voro nödsakade att skicka sina pojkar söderut till exercishedarna, under det att grannarna sluppo. Det föreföll dem som om de vore offer för ett onödigt fjäsk. Numera föreligger ju icke den anledningen till missnöje, och det kan väl också hända att den svenska statsmakten visat sig medföra sina välsignelser. På denna sidan Torne älv ha inga skott lossats.

Svensk och finskt mötas i Tornedalen, och ha så gjort sedan urminnes tid. Själva ortnamnen vittna därom. Haparanda är visserligen finska, men kom- mer av ett ursprungligt Aspstranden, liksom Hietaniemi är en förfinskning av ett äldre svenskt Hedenäset och Alkkula icke kan vara något annat än Alkullen. Vi ha ju åtskilliga finska låneord i svenskan, fast vi knappast tänka på det. Det vanligaste är pojke. Rappakalja är det tunna finska spisölet eller svagdrickat. Skolgossarna, åtminstone förr i världen, brukade som berömmande epitet om något som var förträffligt och gott använda ordet hyvens: en hyvens karl, det var hyvens gjort. Jag lärde uttrycket som barn nere i Skåne; här uppe i Tornedalen gick det upp för mig, att det måste vara finska, ty när jag nickar till de mötande, svara de Hyvää päivää, och hyvä betyder alltså god. Jag hoppas att språkmännen skola acceptera min gissning.

Vi köra över Karungi, som i början av världskriget var de svenska järnvägarnas slutpunkt i öster, och följaktligen blev en viktig ort; den gamla byn låg på båda sidor om älven och klövs 1809 mitt itu. Vägarna äro ganska goda, fastän vägtrummorna emellanåt ha en lätt finsk accent. Efter hand komma skogarna närmare ner mot älvstranden, kullar och berg resa sig allt högre på båda sidor om vattnet. Det är till dessa berg man reste i forna tider för att få se midnattssolen; Aavasaksa ligger på finska sidan, på den svenska har man samma skådespel från Luppio.

När man nalkas Övertorneå eller Matarengi, lyser det stora präktiga sjukhuset mot en på långt håll från sin höga kulle, och loggiorna öppna sig på sluttningen mot söder; det inrymmer både epidemisjukhus och lungsotssanatorium. Det är ett vittnesbörd bland många andra om Matarengis betydelse som svenskt kulturcentrum. Den vackra träkyrkan med sin lustiga, utsirade och snirklade spira och sin fristående klockstapel är trehundra år gammal, och det sägs att orgeln därinne stammar från gamla tyska kyrkan i Stockholm. Byn är stor och ståtlig och har överflöd på skolor av olika slag, från småskolan upp till den bekanta folkhögskolan, som utgör medelpunkten för arbetet på svenskhetens bevarande och utbredande i Tornedalen. I hela Sveriges vida land finnes det icke en enda provins utom denna gränsbygd, där man har någon som helst omedelbar känning av nationalitetsproblemet, som pinar och plågar så gott som hela det övriga Europa.  Vi borde var morgon och var kväll falla på knä på vårt kammargolv och tacka en nådig försyn, som förskonat oss från allt det gift och all den hätskhet, som ras och språkstriderna skapa. De finnar, som bygga och bo inom Sveriges gränser, till största delen i Tornedalen, äro visserligen icke så få. Deras antal överskrider säkert 25,000. Men man gör sig icke skyldig till skönmålning, om man påstår, att det råder fullkomligt lugn i Tornedalen, att det icke existerar något som gör skäl för namnet finsk fråga.  De flesta finnar önska komma i åtnjutande av de fördelar, som kunskapen i svenska språket skänker, och vi kunna icke föra mer än en enda politik: att i största möjliga utsträckning tillfredsställa denna önskan, att frikostigt utveckla den svenska bildningens organ i Tornedalen, att knyta hela landsändan närmare till oss med allt flera och starkare band.

Å andra sidan kan det hos oss svenskar icke finnas den ringaste lust att bekämpa eller utplåna det finska språket.  Det skulle strida mot alla våra traditioner och alla våra naturliga instinkter; småaktigheten, lusten att kränka och plåga höra icke till de laster, som ha makt över svenska sinnen, det kan man väl våga hävda utan att göra sig skyldig till fariseism. Vi ha många fel, lika många och svåra som andra folk, men icke just dessa. Naturligtvis måste vi önska att finnarna skola lära sig svenska, så att de icke gå som främlingar i vårt hus, utan bli delaktiga i vad vi hålla dyrt och kärt; men det är också allt. Sitt finska modersmål må de gärna behålla, aktat, ärat; det klingar vackert och rikt även i svenska öron, det ekar av oförgätliga hågkomster från flydda dagar, och det för våra tankar till den stat och det folk, som vi av vårt innersta hjärta önska frihet, storhet och lycka. Skall det månne icke äntligen gry en dag, då de båda rikena på var sin sida om Bottniska viken skola glädja sig över att skilsmässan mellan finskt och svenskt icke blev absolut och definitiv som en knivskarp linje, utan att vart folk lämnade ett stycke av sig självt hos fosterbrodern, till åminnelse av uppväxtåren i det stora splittrade hemmet? Så borde det vara; då skulle folkspillrorna icke vara spillda och utkastade, inga orosfrön, utan levande minnen, som ägde de goda minnenas kraft att ena och binda. I denna riktning gå våra tankar medan vi vandra kring i Matarengi, kasta en blick på folkhögskolan, där finska och svenska flickor lära hushåll tillsammans, och köpa finska slidknivar i handelsboden.

Det bereder oss en tillfredsställelse, att den lärde professor Wiklund givit en tolkning av namnet Matarengi, som inskärper den intima förbindelsen mellan de båda folken: Matarengi lär vara en förfinskning av Madarängen, ängen i maden, sumpängen. På gästgivargården stiftade vi bekantskap med chauffören Oskar Heikkilä, som var god finne, men talade svenska flytande; hans föräldrar behärskade endast sitt modersmål, men själv hade han lärt sven- ska i skolan. Vi frågade honom om han var ledsen över dessa språkstudier, men han svarade ögonblickligen: »Jag önskar att jag hade fått lära mycket mera.» Han hade gjort sin värnplikt i Boden, men fann denna ort ledsam, och han hade gått en vinter på lantmannaskola. Det var lätt att märka, att han var uppriktig, och att han inför hela den svenska bildningen blott kände dragningskraften. Jag skulle våga tro att hans fall var det normala. Från andra håll hörde jag talas om en stilla och försiktig agitation mot svenskan i Tornedalen; det sades, att det ibland kom finska folkskollärare över från andra sidan älven och ivrade mot den fördärvliga ovanan att lära sig svenska, men dessa predikningar hållas icke offentligen, utan i formen av privatsamtal. Man kan emellertid säkerligen be- trakta dylika trevare som betydelselösa, och hittills ha de varit utan frukt.

I Haparanda, del I

Fredrik Böök

… och vi visste inte ordet av förrän vi voro vid motorfärjan i Neder-Kalix. Gubben Rosen hade kommit två kilometer för långt och fick traska tillbaka. Han frågar belevat vad han var skyldig, en fråga, som vi kunde besvara till hans belåtenhet.

Motorfärjan på Kalixälven hade en del krångel under överfarten; en liten bogserångare fångade upp stållinan med sin propeller, och en timmerflot­te kom i vägen. Färjkarlen bad oss helt försiktigt gå undan, så att linan icke skulle sli till oss, ifall den sprang. Stället måste vara en smula äventyr­ligt för mig. Sista gängen jag var här, i april 1910, låg jag i en rissla, som var förspänd med en finn­ häst, nyligen anländ från Satakunta. Han hade ald­rig sett en ren förr, och när han ute på älven mötte en renhjord, blev han skrämd av de knäppande klö­varna och skenade bort från vintervägen mellan en­ ruskorna, tvärs över strömfåran, där vattnet stod fotshögt på isen och vakarna lågo svarta och öpp­na. Bunden till händer och fötter av vargskinnspäl­sen tyckte jag det såg ruskigt ut; men den lurviga lilla hästen från Satakunta visade gott omdöme och höll mitt i yran en förnuftig kurs mellan vakarna.

Nederkalix ligger vackert på sin öppna strand, nejden ser rik ut, timmerskogen är hög och grann. Längre österut, vid Sangis och Säivis, är det mindre glatt, det är en låg och fattig bygd vid havet, där det växer sälg och asp och björk i stället för furuskogen. Sist jag for här var det en vinternatt, och jag låg i risslan och stirrade på stjärnorna tills jag somnade. När jag vaknade, brukade risslan stå på en gästgivargård, skjutspojken höll på att byta häst, och en finsktalande piga kom ut med en lykta i han­ den och gav mig varma plättar och kaffe, som man matar ett barn; ty jag var alltför väl insurrad för att kunna röra mig. Den gången fanns det ingen järnväg till Haparanda.

Snart skymtar jag kyrktornet och vattentornet i Haparanda, och när vi köra in i den lilla lustiga staden finner jag att den är sig tämligen lik. Den korta storhetstiden under världskriget har lämnat föga spår. När floden har gått fram över en strand och ebben återvänder, blir allt som det har varit. Haparandaborna försäkra med ett självironiskt le­ ende, att vad som blivit kvar är tre stora monu­ment. Det första är invalidmonumentet uppe på kyrkogården, det andra är den väldiga och prakt­ fulla, men tomma järnvägsstationen, monumentet över Haparandas storhetsdrömmar, det tredje är det höga vattentornet, monumentet över Haparan­das ekonomi. Det är prydligt, och särskilt dyrbart för stadens borgare; en av dem försäkrade mig, att det kostade honom två eller tre kronor om dagen att titta på det. En billigare ögonfägnad är den gula samskolan med sin takryttare, som ligger vid torget och är granne till det stora stadshotellet. Man kan egentligen icke säga, att Haparanda ligger vackert på den flacka stranden, men omgivningarna och den närbelägna gränsen ha en märkvärdig förmåga att sätta fantasien i rörelse. På andra sidan vattnet ute på Björkön reser sig Torneå nya kyrka, med tornet där strålkastaren glänste under kriget; varje vinternatt såg man vaktposternas skuggor avteckna sig mot ljuskällan. Den gamla skrövliga Handolinska bryggan leder fortfarande över kärr och tuvor och den halvt uttorkade flodgrenen till Torneå. Vad har den icke sett och upplevat nu: det ändlösa tåget av krigsfångar, flyktingar och invalider har vacklat häröver, kryckor och träben ha dunkat mot de nötta plankorna, trötta händer ha gripit krampaktigt om· den sviktande ledstången. Vakthuset står kvar mitt på bron, men de skäggiga ryska gendarmerna, som man kunde muta med en silverslant, äro borta. Vi promenera över och ge oss i språk med de finska tulltjänstemännen; åtminstone den högst uppsatte av dem talar svenska. De äro glödande patrioter, och med förtjusning peka de på ett anslag om de olympiska spelen. Nurmi har vunnit guldmedalj, och Ritola ett andra pris. En cyklande pojke, som slutit sig till gruppen, anmärker triumferande, att Finland vunnit sex guldmedaljer och Sverige inte en enda! Vad Wide angick, så betraktades han som en fosterlandsförrädare: efter två års vistelse i Sverige hade han gått över. Jag frågade helt fogligt, om de inte likväl, ·för gammal bekantskaps skull, unnade Wide hellre åt oss än åt Amerika, och under något knorrande medgåvo de till slut, att så var fallet.

Vi göra oss icke lätt en föreställning om vilken betydelse idrottssegrarna ha för den unga, häftiga finska självkänslan. Framgångarna vid de olympiska spelen stodo dessa julidagar i medelpunkten för hela nationens liv; man varken tänkte på eller tala­ de om något annat. Man var full till randen av ju­ bel och stolthet. Jag vet mig aldrig ha sett något liknande i Sverige, icke ens vid den olympiska segern i Stockholm, ty hänförelsen nådde den gången icke landsbygden med samma styrka, den höll sig huvudsakligen till Stockholm. Här åter levde själva det avlägsna Torneå som i ett rus, och när vi de följande dagarna trängde långt in i obygderna, hade den elektriska gnistan tänt allt i ljusan låga även där.

Vid tullstationen i Torneå dröjde vi kvar så län­ ge, att vi hunno göra språkstudier i Haparandabladets finska avdelning, tyvärr utan avgörande fram­ gång. Två små finska pojkar följde dem med uppspärrade ögon och öron, men när vi försökte bruka dem som tolkar, skakade de energiskt på huvudet. De hette likväl Blom och Forsman, och den sist­ nämndes far var svensktalande, enligt vad en hastig undersökning gav vid handen. Pojkarna voro patrioter, förklarade tullnärerna med djup tillfredsställelse. Det är inte alldeles fritt att de små flickorna i Haparanda ha rätt. De berättade oss, att barnen i Torneå mycket väl kunna tala svenska, fast de inte vilja det.

Vi vandrade länge omkring i Haparanda. En av oss chaufförer hade bott här under kriget och hade många minnen att återuppliva. Han var med i Torneå den 6 febr. 1918, då inbördeskriget bröt ut, och såg de ryska soldaterna arkebuseras av de vita trupperna.        Han berättade att han 1915 lade märke till en ung flicka, som tillhörde den laestadianska sekten.

Hon bar lösa, form- och färglösa kläder, lågklackade smorlädersskor och grova blaggarnsstrumpor, hon var med andra ord utstyrd just så som laestadianerna kräva att en from kvinna skall vara klädd.

När han 1918 kom tillbaka till Haparanda, var flickan den första människa han mötte; hon stod på järnvägsstationen i hatt med svajande plymer, i sidenblus, lackskor med höga klackar och silkesstrumpor.

Man kan undra om hon nu sökt fram blaggarnsstrumporna igen. En av kristidens matadorer i Haparanda, som för några år sedan hade en villa i Saltsjöbaden och lyxbil, har just i dagarna stuckit ut ett anslag i sitt fönster, där det läses: »Halvsulning billigt».

Spekulationerna i rubel och mark ha grusat de flesta nya förmögenheterna. Nere vid stranden, vid bryggorna och köpmans- gårdarna, finnes det mycken gammaldags trevnad kvar, och namnen ha en behaglig doft: Liljebäckska gården, Piponska gården.

Jag har egentligen intrycket, att Haparanda fått en mera svensk och mindre finsk prägel sedan jag var här sist för fjor- ton år sedan. Krigsårens exotism sitter kvar blott på någon enstaka fläck

Namnet Diamant tillhör naturligtvis en kvarstannande affärsman österifrån. Bland barnen, som leka med drakar på fältet utanför staden, hör jag någon ropa: »Släpp snöret, Reiber !» Det är en liten österrikare, som blivit naturaliserad Haparandapojke, en av krigets spillror; han ser ut som om han funne sig förträffligt till rätta här uppe i den svenska odlingens gränsmarker. När jag från fönstret på mitt hotellrum blickar ut över de svenska och finska bygderna, slår det mig plötsligt, att det dock har kommit ett nytt drag i landskapet, som jag förbisett.

Det är den stora präktiga järnvägsbron över Torneälv, som förenar Sveriges järnvägar med Finlands.

Den välver sig solid och bärkraftig över den gräns, där det under den ryska tiden icke fick lov att finnas några intima förbindelser. Den lyser vitt omkring med sitt höga fyrtorn; men den är föga tagen i bruk, och ett spann gapar öppet.

När som helst kan det dock svängas ut på sin plats. Bryggan står färdig och väntar.

Det är en symbol, stor och lättfattlig.

I Carrols spegel

Bengt Pohjanen

Dr Arne Runeberg från Helsingfors gjorde 1952 en resa i Tornedalen. Han visste inte mycket om oss, inte mer än vad han läst i Suomen heimot (Finlands stammar) som var en nationalistisk storfinsk tidning. Han reste inkognito, eftersom han inte ville bli dirigerad av någon som kunde tänkas vilja påverka intrycken av hans resa. Ingen skulle kunna påstå att han blivit manipulerad att se och förstå utifrån några som helst politiska intressen, vare sig i Finland eller i Sverige. Han ville utan förutfattade meningar ta en titt på området. När han väl gjort en ”länk genom området” och bildat en egen uppfattning berättade han vem han var och vad han var intresserad av.

Vad såg han? Vad upplevde han?

När han betraktade den västra sidan av Torne älv kände han sig som Alice i Underlandet. För ögat såg den svenska sidan exakt likadan ut som den finska. Men det visade sig att där fanns en spegel och ett land bakom spegeln: svenska Tornedalen; några hundra meter bort, så nära och ändå på något sätt så ouppnåeligt.

Där höger blir vänster

Så nära och så ouppnåeligt. Så annorlunda och så likt.
”Uppe i Finland är nere i Sverige och omvänt. Höger och vänster byter plats.”(Runeberg, Haparandabladet 2.10.52)
”Carrols hjältinna bakom spegeln mötte allehanda egendomliga gestalter och förhållanden. Så måste man bereda sig på att bakom gränsen finna förhållanden som varken är lika eller motsatta vår egna (finska, min anm.), utan helt och hållet annorlunda.”

”Då man går över gränsen vid Torneå, skiljer sig landsvägens bägge körbanor plötsligt från varandra för att strax därpå skära varandra i en egendomlig åtta. Utan att rätt veta hur det gått till har höger blivit vänster.”

I Finland var han van vid två, ibland trespråkiga skyltar. I Sverige fanns nästan bara svenskspråkiga skyltar. Haparanda. Bäverbäck, Bäckesta, Risudden osv. Men det språk han hörde var finska, och det religiösa språket var uteslutande finskt. Man trodde på finska. Överallt hördes finskan, men den syntes inte mycket.

Att höras men inte synas

 Om man hörs, varför syns man inte?

Vilken dialekt talade man? Dr Runeberg hade hört samma ord och meningar i Viborg-Kexholm, ett språk som talades i Karelen, Värmland och Delaware. Fin finska tyckte han det var. Krinnu (grind) och pyssi (buss) var förstås inga språkliga prydnader, men jämfört med Helsingforsbornas slarv med språket var detta inget att fästa sig vid. Och Stockholmi i stället för Tukholma störde absolut inte. I all synnerhet som Stockholm var den enda stad som räknades i landet bakom spegeln.

I Gällivare misshandlade man dock språket. Där måste denne forskare ställa sig följande fråga: ”Hur kan dessa människor så misshandla sitt modersmål, dessa välklädda, kultiverade personer som talade alldeles utmärkt svenska.” I intelligens och bildning stod tornedalingarna närmare den finska bildade klassen (på rikssvenska) än Stockholm, som de titt som tätt nämnde i samtalen. Han hade inga svar. Han frågade sig. Och frågorna går vidare till oss.

Han frågade sig också hur det var möjligt att finskan kunde ligga så i träda. Hur kunde bildade, intellektuella och intelligenta människor så fullständigt negligera sitt modersmål, som i svenska Tornedalen var bärare av en hög och särpräglad kultur.
Den ”storfinska” lappoförklaringen var att norrbottensfinnarna ”var offer för ett hänsynslöst förtryck som var så effektivt att de inte ens vågade klaga.”

”Man behöver inte vistas mycket i Sverige för att förstå att det där otroligt hänsynslösa förtrycket (som i effektivitet skulle sakna motstycke i världshistorien) måste vara en myt. Saken är helt enkelt den att de finsktalande i Norrbotten är likgiltiga för sitt modersmål, att de inte önskar ”rättigheter” för detsamma, och att de svenska myndigheterna inte kan väntas truga på dem rättigheter som ingen vill ha. Detta är allt klara fakta som kunde dokumenteras på många sätt..”

Socialdemokraterna ville på 30-talet detsamma, men motståndet var för hårt. 1936 har man haft en finskspråkig klass på gymnasiet i Haparanda. På 40-talet var det få som ville läsa finska. Jag var själv elev på gymnasiet i Haparanda för drygt fyrtio år sedan. Jag hade F i kolumnen. Jag ser att flera av mina kamrater inte hade F trots att jag nu vet att mamman var från Finland och att de talade flytande finska. Gruppen som studerade finska var inte stor. Vi var flera hundra elever. Tio läste finska.

Här kunde ju resonemanget sluta. Men problemet är inte löst för den som har ett positivt intresse för denna kultur och detta språk.

Varför gör inte myndigheterna mer? Så frågade sig Runeberg. Han såg också människor som arbetade för svenskan mot finskan med samma hetta som Snellman för finskan och mot svenskan i Finland. Allt detta kunde Runeberg också förstå, liksom de individer som på den tiden arbetade för ett tvåspråkigt Tornedalen, för stärkande av finskan och den finska kulturen. Som William Snell och hans medhjälpare.

Det finns två sätt att närma sig problemet. Det ena sättet är de storfinska fascisternas, som tryckte på vilka rättigheter de finsktalande måste kräva av den svenska staten. De krävde bot i säck och aska, dessa historierevisionister som utsett sig till folkets frälsare som visste bättre än folket. De drev frågan, inte av kärlek till språket eller till människorna, utan de såg språkfrågan som ett verktyg för sin ideologiska kamp. Den vägen och det sättet har aldrig var framgångsrikt. Människor är inte dumma. Och att hänvisa till en mystisk folkvilja bär inte god frukt. Folkviljorna är många. Och människorna ser igenom argumenten. De känner det som en ingermanländare jag träffade i Örebro på 70-talet. På min fråga varför denne lämnat Ingermanland svarade han: ”Nå, det fanns så mycket befriare i Ingermanland. Först kom tysken och befriade oss, sen kom ryssen och befriade oss. Så jag sa till frun: nu är här mycket befriare, det är bäst att sticka.”

Rättigheter – funktion

Vilka rättigheter har de finsktalande i Norrbotten? frågade de finska fascisterna. Personligen har jag alltid undvikit ord som skumma politiska ideologer använder. Min fråga har därför aldrig varit: ”Vilka rättigheter?” Inte bara för att jag inte vill dela lillfinger med dubiösa rörelser, utan också för att jag som tillhörig denna minoritet haft ovanligt mycket rättigheter, allt ifrån en finskspråkig undervisning i slöjd genom hela folkskolan 1951-1957 (så när som på ett år då vi hade en skåning), till senare möjligheter och erbjudanden att studera finska språket, ända upp till filosofie doktorsgraden. Otaliga radio-, gymnasiekurser och universitetsutbildningar har funnits och jag har alltid tackat ja. Hur skulle vi Tornedalsungdomar ha klarat studiebidragen i Uppsala om vi inte haft Bosse att gå till? Bosse var professor Bo Wickman. Där kunde vi hur enkelt som helst avlägga ett betyg och få fortsatta studiebidrag och studielån. Sådana rättigheter hade inte värmlänningarna. Inte ens stockholmarna. Även där var vi privilegierade. Men det var inte bara studiebidraget det handlade om utan också en bekräftelse på att mitt språk duger och jag kan få en stämpel i tentamensboken. Det var stort. Därför har min fråga aldrig varit vilka rättigheter, utan möjligen: ”Vilken funktion?” Utöver fortsatta studielån. Vilken funktion har kärleken? Till sitt språk, sin identitet?

Storfinnarna älskade varken oss eller vårt språk och vår kultur. De var intresserade av makten över det geografiska området och av att ha det metafysiska luftherraväldet. För att nå sina syften använde man sig av teorin om förtrycket för att kunna komma som frälsare. För det krävs både historierevision och blådunster eller rödbrundunster. Höger blev vänster, skrev Runeberg.

Höger blev vänster när våra mest framstående Moskvakommunister bildade Svenska Tornedalingars Riksförbund-STR-T. Idéerna är samma som den finska fascismens.
 

Med Isak Juntti på Dramaten

av William Snell

Att man vill se teater vid ett om än så kort besök i huvudstaden är nästan självklart. Den här gången är det mycket vackert och trevligt som lockar: Carmen på Operan, Glada änkan på Oskars, Wallys serenad på Folkan, Thehuset Augustimånen på Intiman och mycket mer. Jag väljer dock utan betänkligheter Isak Juntti hade många söner på Dramatens lilla scen. En för mig obekant äldre man med finsk brytning i talet köper biljett samtidigt med mig. Björn-Erik Höijers pjäs lockar inte minst tornedalingar och andra, som är förtrogna med laestadianismen och folklivet i det finsktalande Norrbotten.

Det är fullsatt i Dramatens lilla sal. Medan vi väntar, att ridån ska gå upp, studerar jag programmet. Jag hinner läsa och begrunda författarens egen presentation av pjäsen. Han skriver att han har finskt påbrå med inslag av grubbel och vidskepelse. Åtskilligt i pjäsen torde härstamma från de intryck han fått från sin finska farmors gråa stuga, om också den gråa ödemarkstugan inte är farmorstugan. Men inslaget av spöken, ensamhet, vilsegångenhet och försoning hör med till för- fattarens finska arv.

Björn-Erik Höijer säger sig ha haft sitt hem 1 319 kilometer från Stockholm någonstans i Gällivaretrakten, om jag inte är felunderrättad. Han påstår sig inte veta mycket om den märkliga laestadianska läran, ehuru det talats mycket om den därhemma. Det fanns laestadianer i kåkarna där hemikring, skriver han, och ”det ansågs mycket besynner- ligt och värt många kommentarer”, när en och annan blev omvänd på laestadianskt vis på gamla dar. Laestadianismen ansågs vara livsför- nekande, primitiv, kulturfientlig, ty ”flärd var synd”. Inte utan för- varning läser jag en mening med kursiv stil: ”Det talades illa om varje laestadianpredikant.” Före år 1939 hade författaren aldrig bevistat ett laestadianmöte, där vissa yttringar av extas fängslade honom. Så kom han att grubbla över förhållandet man och hustru i de laestadianska kåkarna i ödemarken samt över förhållandet predikanten – kvinnan. Hans syn på dessa saker blev i någon mån korrigerad av en ung kvinna, som vuxit upp i ett laestadianskt hem, och vidare av Tito Collianders bok om den finske målaren Sallinen.

Höijers bok Isak Juntti hade många söner har jag inte ännu läst. De intryck jag nedskriver här, har jag fått enbart av själva pjäsen, såsom jag såg den på Dramatens lilla scen.

För några år sedan såg jag på samma scen Höijers pjäs Det lyser i kåken, och de starka intrycken av denna utmärkta pjäs har ännu inte förbleknat. Den dramatiska upplevelsen av denna nya pjäs om Isak Juntti och laestadianismen blev också mycket stark. Dessa två pjäser är för övrigt den enda bekantskap jag hittills gjort med Björn-Erik Höijers författarskap. Nu vill jag verkligen försöka få tid att även läsa någon av hans böcker. Ur konstnärlig synpunkt är han verkligen värd att känna närmare.

Inte blott författaren till skådespelet om Isak Juntti utan även skådespelarna, regissören och dekoratören på Dramaten förtjänar som konstnärer det bästa beröm. Anders Ek har jag sett tidigare i en pjäs på Nya teatern. Han är en erkänt skicklig skådespelare, och det är verkligen en fröjd att se honom gestalta ödemarksbon Jonas Larsson i Höijers pjäs. Doris Svedlund som Jonas´ hustru, Henrik Schildt som prästen Grape och Jan-Erik Lindqvist som träsnidare och fjäll- vandraren spelar sina roller på utmärkt sätt.

Pjäsen utspelas i en mycket grå och trist ödemarksstuga. Stormen viner kring knutarna, och regnet slår mot rutorna. Där har Jonas Lars- son och hans unga hustru Berit bott i några år och livnärt sig av jakt och fiske. Kärlekslyckan är nu förbi. Ensamhet, tystnad, förtvivlan och vantrevnad präglar tillvaron. Jonas uppträdande är vilt och oroligt, där han rör sig med laddad bössa i handen. Hustrun Berit, blek och torftigt klädd, stökar vid den svarta spisen och bara tiger. Hunden Tjappi gnäller då och då där borta vid dörren. Det kommer främmande, helt oväntat förstås. Prästen Grape hälsar ”Guds frid”. Berit verkar i förstone rädd för honom, och när prästen tilltalar henne, gör hon sig ärenden ut för att hämta ved och vatten. Mellan Jonas och prästen uppstår ett samtal, som vittnar om att prästen inte är välkommen. Jonas tror honom vara laestadian och av samma skrot och korn som den avlidne predikanten Isak Juntti. Denne har varit känd för att förföra kvinnor här och var. Även Jonas´ mor har förförts av Isak Juntti en gång. Är prästen en av predikantens många söner? Och är han lik sin far, som förstört den äktenskapliga lyckan även i Jonas´ eget hem? Jonas rasar mot laestadianismen, uppträder som i vansinne. Raseriet blir än värre, när fjällvandraren Henriksson – även han en av Isaks Junttis många söner – kommer till stugan, medförande ett träbeläte, föreställande predikanten, kvinnoförföraren Isak Juntti, en naken man med predikantansikte och hållande händerna för en viss kroppsdel, såsom han brukade göra i bastun. Jonas hatfulla känslor mot Isak Juntti och laestadianerna tar sig uttryck i svordomar, oanständigt tal och till och med handgripligheter. ”Det här är ingen söndagsskola”, säger han till prästen. Perkele får höra sitt namn då och då och laestadianismen kallas av Jonas för en helveteslära. Raseriet utmynnar i ett slags ”liikutuksia”. Jonas dansar en vild solodans till tonerna av ”Säkkijär- ven polkka”, som Henriksson spelar på sitt dragspel.

Jonas´ hustru Berit lever upp i Grapes närvaro. Hon börjar prata och i mannens åsyn omfamnar hon prästen, som i likhet med Jonas låtsas bli illa berörd av hennes känsloyttringar. Så småningom kommer det fram, att hon är laestadiansinnad, även hon. Den enda krukväxten på fönsterbrädan får vissna. ”Vi behöver inga blommor”, säger Berit. Men hon talar också att hemmet hos mor far var vackert och trivsamt, fastän det var laestadianskt. Far och mor ville ha snyggt omkring sig. Det är som om Berit berättade om mitt eget västlaestadianska föräldrahem, där vi hade både krukväxter och tavlor och gardiner, men där kristendomen ändå togs på djupaste allvar även i vardagslivet. Berit lyckas slutligen förmå sin man att gå med på att prästen får ligga över natten i den lilla kammaren intill köket. Framemot kvällen kommer en skara allvarliga svartklädda laestadianer in i stugan. De hälsar ”Guds frid” och ”Jumalan rauha”. De har tydligen överens- kommit med Grape att hålla bönemöte hos Jonas och Berit den kvällen. Jonas blir hetsig och försöker rent av köra ut dem med sin bössa och hårda ord. På Berits bön får de dock stanna. Mötet inleds med sången Matkamiehen mieli palaa (på finska), ackompanjerad med cittra. Ett ljust och gripande inslag i pjäsen!

Innan prästen sedan går till vila, knäböjer han länge och väl vid sin säng i kammaren. Även Berit går till vila i parsängen i köket. Jonas känner sig dock inte lugn. Han dricker brännvin och pratar med Hen- riksson till sena kvällen, innan han till sist släcker fotogenlampan i taket och går till sängs vid Berits sida. Henriksson låtsas somna på golvet i spiselvrån intill kammardörren. Men när allt har blivit tyst, går Berit upp i sin nattdräkt och smyger sig in i prästens kammare. Henriksson vaknar och ridån går ner.

I slutscenen är Berit glad och lycklig. Man frågar sig, om det är bönemötet kvällen före eller bikten eller någon annan tilldragelse i den laestadianska prästens kammare, som så förändrat henne. Jonas tror sig veta, vad som hänt. Prästen erkänner också för honom, att han gjort sig skyldig till det otillåtna gentemot Berit. Men Berit försöker få maken att tro, att prästen tagit en dröm för verklighet. Denne erkän- ner sig dock vara lik Isak Juntti, usel och liderlig, syndfull och skenhelig. Isak Juntti spökar således fortfarande i stugan, både i det fula träbelätets och i den liderliga prästens skepnad. Jonas får prästen att medge, att intet annat är synd än ”sura ögon”. Brännvinsflaskan kommer åter fram, och även Grape låter sig väl smaka. Jonas och Isak Junttis gengångare bryter till sist arm för att se vem som har den större inre styrkan i kampen om Berit. Jonas vinner, och prästen gör sig redo att gå sin väg. Henriksson kommenderas av Jonas att visa Grape vägen över fjällmarkerna. De går, och det blir åter tyst mellan Jonas och Berit. Snart hörs jaktskotten knalla. Henriksson kommer och kastar en tjäder som en hälsning från Grape in genom det öppna fönstret. Rätt oförklarlig förefaller mig den försoning, som uppstår allra sist i pjäsen mellan de båda makarna. Kanske en läsning av Höijers bok ger bättre besked därom.

Som skådespel är Isak Juntti hade många söner utomordentligt högtstående. En naturalistisk, nervkittlande och sinnesretande pjäs, säkerligen en god kassapjäs! Som en bild ur laestadianismen är den dock mycket missvisande. Snarare påminner den om den korpelanska förvillelsen. Individuella snedsprång, som även ledande laestadianska personer kunnat göra sig skyldiga till, har behandlats av författaren på ett sätt, som kan få teaterpubliken till att tro att laestadianismen i verkligheten är livsförnekande och kulturfientlig, primitiv och osedlig. Den som känner laestadianismen på rätt sätt vet dock, att den i högsta grad befrämjat den andliga kulturen i norrbottniska bygder. Det gör den än idag. Den är för att citera ett bibelord ”en Guds kraft till frälsning för var och en som tror”. Men detta förstås inte av den, som menar, att endast ”sura ögon” med allt vad detta innebär kan betecknas som synd och ondska. Vad menas med primitivismen inom laestadianismen? Måhända de känsloutbrott, som går under namn av ”liikutuksia”? Men vad ska man då kalla de högljudda känsloutbrott, applåder och hejdlösa bifallsutrop som man kan bevittna på en teater, då tvetydliga nakenscener framställes eller oblyga repliker växlas mellan skådespelarna? Mig synes, som om dylika känsloutbrott vore framsprungna ur verkligt primitiva känslor och tankar.

En författare har rätt att hämta stoff till sina böcker var han vill. Han bör också få erkännanden för den konstnärlighet, varmed han behandlar sitt ämne. Men han borde akta sig att dra ett löjets och smälekens och falskhetens sken över en andlig rörelse, som visserligen svidit som salt i många ”sura ögon” men som varit en kulturfrämjande och livständande kraft bland befolkningen i vår nordliga landsända i mer än ett sekel.

Haparandabladet den 28 oktober 1954.

”Inget tecken på högfärd att tala svenska”

av William Snell

Färgade Tornedalsskildringar hinder för lärarrekryteringen

Effektivare resultat av undervisningen i svenska språket i gränsbygdens skolor kan förväntas icke blott genom förbättrade undervisningsmetoder, utan även på grund av den glädjande omständigheten, att allt flera nybörjare i småskolorna kan förstå svenska och även uttrycka sig på enkel svenska, konstaterar folkskolsinspektör William Snell i sin berättelse över skolväsendets tillstånd och utveckling inom Tornedalens inspektionsområde för redovisningsåret 1949/50.

I 27 under höstterminen 1950 besökta nybörjarklasser från Kerändöjärvi i norr till Västra Nikkala (Aavanperä) i söder förstod 123 av 239 nybörjare, d.v.s. drygt 50 procent, svenska rätt bra vid läsårets början. Ett tiotal år tidigare förekom det endast i undantagsfall, att någon nybörjare förstod enkel svenska, bortsätt från kyrkbyarna, där även barn i förskoleåldern kunde tala detta språk.

Föräldrarna måna om barnens svenskkunnighet

De första grunderna i svenskt talspråk lär sig allt flera tornedalsbarn, redan i hemmet. Det är nämligen inte alls ovanligt numera, att även svenska används som samtalsspråk i de eljest finsktalande hemmen. Det anses ingalunda längre som tecken på högfärd, att en tornedaling talar svenska i vardagslag. Föräldrar är i regel mycket måna om att deras barn får lära sig detta språk från tidigaste år. Inflyttade finska mödrar vinnlägger sig också i allmänhet om att lära sig svenska språket, både för sin egen del och för barnens skull. Särskilda nybörjarkurser i svenska anordnas årligen i byarna för de icke-svenskkunniga kvinnorna, och dessa kurser, vilka bekostats av staten och leds av tvåspråkiga lärare, har utan tvivel en stor uppgift att fylla i fråga om det svenska språkets förkovran i bygden. Det har nämligen sin betydelse även för skolundervisningen, att barnens föräldrar åtminstone i någon grad kan göra sig förtrogna med barnens skolarbete och hemuppgifter.

Inte blott i skolorna utan även i hemmen…

Svenska språket har även under senaste decenniet gjort goda framsteg i Tornedalen och detta faktum kan inte bortförklaras genom konstaterandet, att befolkningen i denna älvdal ännu i stor utsträckning använder finska språket som vardagsspråk. Här liksom på andra håll på den svenska landsbygden lever bygdespråket kvar, men trots detta kan flertalet tornedalingar uttrycka sig obehindrat på svenska. Ung- domen talar en god svenska inte blott i skolorna utan även i hem- men, på arbetsplatserna, på resor, vid möten och fester. De ungdomar som går i högre skolor, d. v. s. seminarier, högre allmänna läroverk, realskolor. m. fl. förvärvar sig lika goda kunskaper i svenska språket som ungdomar från rent svenskspråkiga bygder.

Tornedalsbarnen står ej efter i avgångsproven

En tornedaling, som utbildats till folk- eller småskollärare, är lika kompetent och lämplig även som undervisare i svenska som en inflyttad lärare, bortsett från individuella olikheter, som beror på fallenhet och begåvning för lärarkallet. Även folkskolorna bibringar sina lärjungar i allmänhet tillfredsställande kunskaper och färdigheter i svenska språket. Detta språk blir liksom lärjungarnas andra modersmål. Tornedalen står icke den rent svenskspråkiga landsbygden efter i fråga om folkskolans avgångsklassers förmåga att klara t. ex. avgångsproven i svenska. Detta jävas icke av den omständigheterna, att en viss finsk brytning kännetecknar tornedalingarnas sätt att uttala det svenska språket och att en del s. k. fennicismer förekommer i tornedalingarnas svenska språk. Dessa fel kan inte anses vara mera störande eller otillbörliga än den svenska landsbygdsbefolkningens dialektala uttal och språkliga oegentligheter i andra delar av riket.

Svenska språkets framgång främst lärarnas förtjänst

Svenska språkets framgång i Tornedalen är främst småskollärarnas och folkskollärarnas stora förtjänst. Undervisningen i detta språk ställer oerhörda krav på dessa lärare. Ljudinlärandet, rättskrivningsunder- visningen och övriga språkriktighetsövningar bereder lärarna stora svårigheter, talövningarna, läsundervisningen, ordförrådsstudierna, uppsatsskrivningen m.m. likaså. Språksvårigheterna gör sig gällande vid all undervisning, och det fordras ett levande intresse, skicklighet och uppfinningsrikedom från lärarnas sida för att undervisningen skall leda till goda resultat. Tornedalingarna går i regel i land med sina uppgifter på ett berömvärt sätt, ehuru det inte heller kan förnekas att obemästrade svårigheter kan möta dem i arbetet, t.ex. vid talfelsbehandling och andra uppgifter, för vilka specialutbildning är nödvändig. Men svårigheterna är till för att övervinnas genom oavlåtlig strävan efter förbättrad lärarutbildning och effektivisering av arbets- sättet i skolorna.

Överkalixdialekten – ett svårt problem

En nästan lika mödosam och maktpåliggande språkundervisning åligger även lärarna i Överkalix skoldistrikt, där överkalixmålet vållar otroliga svårigheter vid inlärandet av rikssvenskt uttal, rättstavning och användning i övrigt i tal och skrift. I Nederkalix folkskolor är de av ortens dialekt förorsakade språksvårigheterna inte längre så stora som tidigare, eftersom nederkalixmålets användning som samtalsspråk blivit allt mindre under de senaste tiderna. Om Kalixdalens folkskolor kan f. ö. sägas, att de är mönstergilla i många avseenden.

Hur sannaningen offras för sensationslystnaden

Titt och tätt får man i pressen och litteraturen läsa utlåtanden och omdömen om den finskspråkiga bygden och dess befolkning. Än framhåller man den tryckande isoleringen från allt kulturliv, som en kulturfrämjare i dessa trakter måste finna sig i, än talar man om befolkningens primitiva levnadsförhållanden, dess liknöjdhet och efterblivenhet, än om finskspråkighetens dominerande och förlamande makt, om mörkret och kölden och naturens ogästvänlighet, om laestadianismens hämmande inflytande på kulturutvecklingen o. s. v. Oftast vill skribenten eller sagesmannen tillmötesgå sensationslystnaden hos sina läsare eller sina åhörare och göra sig själv till en märklig person i deras ögon, sak samma om den skildring, som han ger av bygden och dess människor är sneddriven och verklighetsfrämmande.

Avskräckande skildringar

Så kan t. ex. folkskolläraren Karl Johanssons nyligen utkomna skönlitterära debutarbete Stake i strömmen, som handlar om en ensamboende ickefinskspråkig folkskollärarinnas olyckliga liv under ett läsår i en finnbyggdsby bland dess frånstötande människor, komma att avskräcka mången folkskollärare söderut från att söka lärartjänster i Norrbottens finskspråkiga bygder. Vissa andra av ansvariga personer gjorda svartmålningar av finnbygdsbefolkningen kan måhända bli tagna på orden och bidra till skräcken för gränsbygden och dess folk. De kan i varje fall inte underlätta lärarrekryteringen till Tornedalens folkskolor.

En gammal hederlig kulturbygd

De verkliga förhållandena i gränsbygden är ingalunda sämre än på andra håll i Sveriges landsbygd. Tornedalen är en naturskön och storslagen bygd, en gammal och hederlig kulturbygd. Visst är avstånden långa här i norr, och de kan nog verka avskräckande på mången, som kommer hit söderifrån. Men kommunikationerna är relativt goda. De flesta byarna har dagliga bussförbindelser med kyrkbyar och andra tätorter. Telefon, radio, böcker och andra kulturmänniskans oumbärliga förnödenheter finns överallt. Elektrisk belysning finns i varje torne- dalsby, människor bor mestadels i goda tidsenliga bostäder, ingen behöver frysa och svälta utan eget förvållande, flit och idoghet känne- tecknar i regel bygdens befolkning. Moralen här är minst lika god som på många håll i landet och religiositeten är allmän, och även där den framträder under namn laestadianism, är den i allmänhet äkta och allvarlig och kristlig i verklig mening.

Hembygdskänsla och fosterlandskärlek

Befolkningens hembygdskänsla är stark och levande, dess fosterlands- kärlek likaså. Tornedalingen är stolt och glad över att kunna svenska språket, men han föraktar väl inte heller sitt finska modersmål, som ju hör till hennes fäderneärvda kultur och kommer väl till pass i gräns- bygden. De icke-svenskspråkiga tornedalingarna väster om gränsälven är f. ö. snart lätt räknade. Finnbygdsbefolkningen är också allmänt känd för sin vänlighet och gästfrihet mot främmande människor, men människornas ofta tystlåtna och allvarliga väsen kan ibland misstydas av främlingar. Ingen ensamboende lärare eller lärarinna i tornedals- byarna behöver känna sig ställd utanför gemenskapen med bygdens befolkning på grund av påstådda språksvårigheter och inbillad kultur- fattigdom hos omgivningen. Ensamheten och isoleringen och bitterheten är ofta självförvållade och har sin härledning från sådant som hemlängtan, bristande vilja och umgänge med omgivningen och dyligt. Det kan dock icke heller bortresoneras, att tornedalsk hem- bygdskänsla, kunskaper i finska språket, om bygden och dess historia samt kännedomen om befolkningen och dess rätta lynne i hög grad kan bidra till trivsel i bygden och glädje och framgång i arbetet.

Tornedalen icke någon ”efterbliven obygd”

Omdömesgilla personer har dock ofta lämnat vederhäftiga tilltalande skidringar av levnadsförhållanden i den svensk-finska gränsbygden. Så var t. ex. Lars Madsens radioreportage från Tornedalen åren 1949- 50 oftast träffande, välvilliga och vittnade om tornedalingarnas på gammal god bygdekultur och på nutida svensk kultur grundade livssyn och levnadssätt.

Tornedalen är kort sagt icke en andligt och materiellt efterbliven obygd, utan en kulturbygd, som står sig gott i jämförelse med svenska landsbygden i övrigt. Detta påstående gäller icke minst i fråga om folkskolväsendets tillstånd och utveckling i bygden, ehuru mycket ännu återstår att uträtta här, liksom i övriga svenska bygder på detta och andra kulturlivets områden.

Haparandabladet den 13 januari 1951.

Tornedalen uppenbaras i Skåne

av Bengt Svanberg

Kyrkoherde Tornberg berättar minnen från kulturens obygd

Det är gott och väl med all upplysning, som kan spridas om Tornedalen, men ibland kan den vara av ett slag, som en tornedaling vill betacka sig för. Denna tidning har blivit uppmärksamgjord på ett referat i Kristianstads Länstidning. Referat, vars rubrik lyder: ”I Sveriges finnbygder”, återger ett föredrag, som i samband med en julfest hållits i Kristianstad av Kyrkoherde C. O. Tornberg, ännu för någon tid sedan kyrkoherde i Tärendö. Han har för de intressant lyssnande skåningarna berättat minnen och intryck från de elva år, han tjänstgjorde uppe i Tärendö, och föredraget har enligt referatet behandlat Tornedalen och inte bara Tärendö. Ur referatet återger Haparandabladet följande av- snitt, som talar för sig själv.

Tornedalen som kulturellt och språkligt begrepp överensstämmer inte helt med geografiska begreppet utan omfattar också bl. a. en del Kalix älvdal. Befolkningen här uppe har till 90 procent finska som sitt modersmål även om åtminstone den yngre generationen också nödtorftigt förstår svenska, som man lär sig i skolan. Vill man t. ex som präst komma folket in på livet är det nödvändigt att lära sig tala finska. Att tala svenska i vardagslag anses som tecken på högfärd.

Tornberg gav en hel del glimtar av livet här uppe, av befolkningens uppfattning och förhållanden m.m. Bl. a. framhöll han nödvändigheten för prästen att vara verkligt folklig, om han ska nå något resultat. Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex. att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker vara överlägsen.

– Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen. Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett var Åhlens & Holms varukatalog.

Ganska utförligt uppehöll Tornberg sig vid de religiösa förhållandena i dessa bygder och gav särskilt några bilder från den laestadianska väckelsen, som i hög grad satt sin prägel på ödemarksfolkets religiösa liv. Bl. a. skildrades ”liikutuksia”, de extatiska rörelser, som gärna före- kommer vid laestadianernas religiösa sammankomster. Talaren betonade att det inte finns anledning att betrakta dessa med löje. De är äkta uttryck för primitiva människors oförmåga att behärska sina känslor. Medan tidigare ganska starka motsättningar varit rådande mellan prästerna och de laestadianska predikanterna har förhållandena nu utjämnats, och ofta råder ett gott samarbete. Tornberg slöt med en uppmaning till eventuella turister att vid resa till övre Norrland inte bara följa den stora stråkvägen mot fjällen utan också från Boden böja av österut och göra en visit i Tornedalen.

Man blir beklämd

Man blir närmast beklämd, när man läser ovanstående: att en prästman, som verkat i elva år i Tornedalen, kan uttala sig på detta sätt om sitt förra arbetsfält och befolkningen där. Även om man gör reservationen, att referenten kan ha missuppfattat kyrkoherde Tornberg i vissa stycken förstorat eller förminskat hans framställning i skilda detaljer, så kvarstår dock intrycket, att den bild från Tornedalen, som kyrkoherde Tornberg behagat visa upp för sina nya församlingsbor i Skåne, är på ett upprörande sätt förvrängd och missvisande gentemot originalet. Kyrkoherde Tornbergs personliga uppfattning om Tornedalen och tornedalingarna må vara hans ensak, och ingen har rätt att neka honom att tycka, vad han vill, men hans generella uttalande fordrar en absolut gensaga.

Ett betyg som kunde ha lämnats ogjort

Var har kyrkoherde under sin vistelse i Tornedalen träffat på den ”yngre generationen”, som endast ”nödtorftigt förstår svenska”? Kyrkoherde Tornberg borde ju känna till Tärendö rätt bra, och då borde han veta, att just där finns något, som är ganska enastående bland skolbarnen i Tornedalen, nämligen den utmärkta, pigga och verkligen i vidaste mening högklassiga skoltidningen ”Bifurkationen”, utgiven och skriven av skolbarnen vid Niva skola. Den skoltidningen är – även om den bara är en skoltidning, men mot bakgrunden av tvåspråkigheten och sin starka hembygdskänsla – en kulturmanifestation av aktningsvärt slag. Menar kyrkoherden Tornberg, att den skrivs ihop av barn, som i skolan endast lärt sig att ”nödtorftigt förstå svenska”? Har inte kyrko- herde Tornberg bättre betyg att ge alla små- och folkskollärare och barnuppfostrare i Tornedalen än detta, så kunde det ha varit ogjort – för hans egen del. Vi här uppe klarar oss nog hjälpligt utan sådana opåkallade värdesättningar.

Grov och uppenbar osanning

”Allt annat kan man förlåta en präst, t. ex att han super och svär eller på annat sätt för ett mindre tilltalande liv, men absolut inte att han är högfärdig och söker verka överlägsen.”

Detta är ett direkt citat från kyrkoherde Tornberg, så grovt kan inte referenten ha missuppfattat honom. Var har kyrkoherde Torn- berg träffat sådana präster och var har han träffat det folk, som är så månt om den folkliga umgängestonen, att det överser med supning, svordomar och ”mindre tilltalande liv”, bara inte prästen är ”högfärdig”? Inte i Tornedalen. Det är otillständigt av en prästman att vräka ur sig sådant. Det är dessutom osanning, grov och uppenbar osanning. Man har rätt att bli arg över sådant ur en prästs mun, men man blir beklämd – beklämd å hans egna vägnar. Ty vi häruppe i Tornedalen klarar oss nog kyrkoherde Tornbergs historieskrivning förutan.

Har kyrkoherden vandrat i blindo?

”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad bland befolkningen.” Vad menar kyrkoherde Tornberg då med kultur? Detta är en landsända, som länge – och kanske fortfarande också? – legat på sidan av allfarsvägen, men har vi då levat alldeles utan kultur? Kulturen fordrar betingelser för att spira upp och utveckla sig och den har många uttryckssätt. Den andliga kulturen – den som är beroende av kontakter människor emellan, inflytelser, påverkningar, inspiration – den har inte kunnat spira och utvecklas här, i denna folkfattiga och avståndsrika landsända, på samma sätt som i Sveriges övriga bygder, men det betyder inte, att den har saknats. Allt måste ses mot sin bakgrund, och det torde – eller borde – inte vara kyrkoherde obekant, att i Tornedalen lever en ursprunglig, märgfylld, färgrik och samtidigt nyanserad, fin och skir allmogetradition kvar, och den uttrycker sig i sägner, ordspråk, tabuföreställningar, skrock och annat – precis som i vilken som helst annan allmogekultur. Har kyrkoherde Tornberg kunnat leva och verka elva år i Tärendö utan att ha varseblivit detta? Och har han inte sett de gamla, fina tornedalsgårdarna här uppe, gårdar, som kan göra en landsantikvarie (det har omvittnats) yr av yrkesiver och upptäckar- glädje? Har kyrkoherde Tornberg dessutom vandrat alldeles blind omkring i Tärendö, ingenting sett av det kulturarbete som där uträttats. Just i Tärendö, där hembygdskänslan är starkare än på många andra håll i Tornedalen, där folk hängivet och med stora uppoffringar arbetar för at ta vara på kulturarvet, göra det levande och inspirerande… Det skulle kunna nämnas namn på sådana hängivna kulturens arbetare uppe i Tärendö, men de namnen säger väl inte kyrkoherde Tornberg någonting? Och för all del – de klarar sig nog och arbetar vidare – kyrkoherde Tornbergs värdering förutan.

Vart tog postillorna vägen?

”Troligen är det över hälften av hemmen här uppe, som inte är ägare till en bibel eller en psalmbok. Den enda bok Tornberg på många ställen sett, var Åhlen & Holms varukatalog.”

Detta är ju ett omdöme, som kyrkoherde Tornberg borde behärska, när han talar om Tornedalen, men är det verkligen så? Så i en hast kan man inte ge sig till att räkna biblar och psalmböcker i Tornedalen, men man skulle våga gissningen, att över hälften av hemmen har bibel och psalmbok. Man behöver ju dessa böcker i folkskolan, och konfir- mation är inte alldeles utdöd ännu. Men varför kunde inte kyrkoherde Tornberg, när han höll på att uppbygga våra kära landsmän i Skåne, tala om att man mycket gärna och mycket ofta i tornedalshemmen läser Luthers och Laestadius postillor och att Rosenii skrifter också är nyttjade som andlig kost? Åhlen & Holm i all ära, men i denna bygd – där mycket riktigt sagt modersmålet är absolut övervägande finska, och intet ont i det, hur är det i gränstrakterna mot Norge och för resten i Skåne? – läser man en hel del riktigt hyggliga uppbyggelse- tidskrifter på finska och man läser dessutom Haparandabladet och en del andra tidningar – inget ont i det heller.

Kyrkoherde Tornberg har rätt att ha sina egna åsikter om Tornedalen och tornedalingarna, men han har inte rätt att lägga ut denna förvrängda text för landsmän i Skåne, som inte har insyn i hur det är häruppe och därför inte kan skilja det ena från det andra. Gör kyrkoherde Tornberg det ändå, så får han finna sig i, att man om honom använder hans eget betyg: ”Kulturfattigdomen är mycket utpräglad.”

Haparandabladet den 11 januari 1951.

Bilden av Tärendö i Skåne

Bengt Pohjanen

I Haparandabladet hittade jag en debatt som fördes för över 50 år sedan mellan en som i 10 år arbetat i Tärendö. Han flyttade till Skåne och blev snabbt en populär berättare och föredragshållare, vilket hjälpte honom till allt högre poster och mer pengar. Hans ämne var Tornedalen. Skåne är långt från Tornedalen. Han räknade inte med att det skulle finnas åhörare från ort och ställe. Det gör sällan populistiska mytomaner.

Folk riktigt vallfärdade till hans föreställningar. Tornedalingarna framställdes som småaktiga i sin religiositet, fäderna som våldsverkare, unga männen som obildbara som inte kunde äta med kniv och gaffel och som satt vid dörren med mössan på huvudet och aldrig sett en grönsak[1], de hade inga blommor, inga julgranar, ja, som inte ens kunde slå in en julklapp. De gick konstigt och talade förfärlig svenska. De var underlägsna och fattiga. De hade aldrig betytt något för Sverige och dess historia. Det var bara den här personen och hans familj som var bildade, som hade böcker och kunde läsa och skriva. Tornedalingarna hade sämst på alla avgångsprov, våra standardprov.

Man kan gå till världens ände på en lögn, men aldrig tillbaka. Bland åhörarna satt en man från Tärendö, byn som enligt uppgift i Dagens Nyheter 19 oktober 2003 ”är efterbliven med mycket inavel”.

William Snell fick höra detta och han gick i svaromål. Populisten försökte svänga sig med att journalisterna förvrängt vad han sagt, ja, han försökte göra William Snell till bov, men journalisterna kunde bevisa att detta verkligen sagts. Snells genmäle är fantastiskt. Han var en modig man. Han vågade. Han visste berätta om ett helt annat Tornedalen än populisten. Och Oskar Haapaniemi kompletterade. Vartenda påstående blev vederlagt. Populisten hade inte sagt en halv mening som var helt sann.

[1] Fastän Hietala exporterade grönsaker till stockholmare. Radioprogram 4.1.1949, P1: Ett Nordlands under: Besök hos Gunnar Hietala i Tornedalen.

III. Arma Pajala

Bengt Pohjanen

Reaktionära gubbar som inte vill ha elektricitet till Pajala på 60- och 70-talet. Inte heller asfalterade vägar. Tjocka tanter. Musiken som når Tornedalen först på 60- och 70-talet. Pajalapojkar som aldrig sett en radioapparat eller grammofon förrän nämnda decennier. Testosteronstinna karlars utbrott! Västlaestadianska pojkar, uppväxta med ständig aga, slagna till tro och underkastelse, slutar prata. Fattigdom, elände, intolerans, utsocknes original och förtryck i västlaestadiansk miljö i Pajalas barnrikekvarter.

Allt detta och mer därtill står åter att ta del av i riksmedia, Svenska Dagbladet 10.12.03. Som vanligt har inte en enda mening, inte ett enda påstående som har med verkligheten att göra, men detta presenteras som fakta om oss. Vilken djup okunnighet om männen i Norrbotten, i Tornedalen! Det är en skymf mot dessa hårt arbetande karlar i skogar och gruvor som körde ”tornedalsrallyt” på 50-talets leriga vägar medan Elvis, klassisk musik och finska schlagers flödade ur bilradion. Skulle de ha varit emot asfaltering av vägar? Skulle de hårt arbetande männen ha varit så grymma och tokiga att de inte ville ha elektricitet till ladugården och hemmet? Okunnigheten om Tornedalen är så stor att skribenten inte ens vet att det inte funnits västlaestadianer i Pajala kyrkby. Inte heller ids vederbörande ta reda på fakta. Om pojkar inte pratat i Pajala, har de nog berott på annat än misshandel. Men det är inte lätt att veta om man själv inte upplevt tvåspråkighetens välsignelse och förbannelse. Själv har jag bara blivit hotad och trakasserad av medelklassen, medan åklagaren Agneta Karlsson, själv tillhörande ”pätrefolket” anser att det går bra med överfall på det fria ordet, medan ordförande för Svenska PEN anser att det är dubbelmord. En f d polisman ringde till min hustru och hotade henne med följder om hon inte såg till att jag slutade skriva. Han ringde till mig också vid två tillfällen och hotade komma med sin son och ha levande ljus på tårtan. Att polismannen en tid senare fick två månaders fängelse för våld och hot fick inte nämnas i en novellserie i en av våra tidningar.  Så har vi det, vi som inte tillhör politiska och religiösa klaner.

Jag ställer åter frågan: Vem levererar dessa bilder av Pajala och Tornedalen till media? Hur kommer det sig att okunnigheten om Tornedalen bara växer? Jag har samlat häpnadsväckande fakta om Tornedalen och Pajala. Av dessa framgår att inte ett enda påstående, inte en halv mening om det som spritts om oss de senaste åren är sanna.

Läser också på text-TV att varje Pajalabo får 22. 000,- i bidrag genom skatteutjämningen och toppar bidragsligan.

Vad har hänt med det arma Pajala? Många känner som den unga gymnasisten som för någon tid sedan skrev i Norrländska Socialdemokraten att hon kvävs i Pajala. Det råder istid sedan fyra år tillbaks.

Är Pajala verkligen så efterblivet att vi inte haft musik förrän å 70-talet, vilket man kunde läsa på Uleåborgs stadsteaters hemsida 2003. Pajalaborna har inte kunnat främmande språk, de har inte skrivit litteratur, de har inte betytt något för den svenska historien, än mindre för världshistorien. Männen skulle ha motsatt sig rinnande vatten och annan utveckling? Allt detta och mer därtill finns att läsa i media de senaste åren.

Svaret är nej! Detta är inte mitt Tornedalen, inte mitt Pajala, detta är inte någons Pajala. Detta är inte mitt Kassa, där vi redan i slutet av 50-talet via kabel sände Sibelius till skällkon Ilona i ladugården. Där jag som tonåring samlade på ett bibliotek, önskade mig Aniara i julklapp och skrev dikter.

Varför dessa lögner, denna rasism och fördomsfullhet? Kan svaret finnas i den politiska överklassens och den ekonomiska medelklassens försök att ständigt slå mynt av det förtryck de själva en gång utövat och den förnedring de utsatt oss för? Kan det vara så simpelt som att dessa förr ljög att de inte kunde finska för att ljuga sig till framgång och status? Kan det vara så bisarrt att de nu – när vi efter en lång tid av förnedring nått självkänsla – ljuger sig till framgång, fast tvärtom. Att de kan finska. Nu när det äntligen är en aning fint att göra det. Eller är Lotta Engberg finast av alla, en hullunfiini, en tokfin människa som absolut inte är tornedaling, men som i kraft av idologin (obs stavningen!) kan utge sig som expert på Tornedalen. För att hon i sin barndom bott där ett tag.

Samma människor som en gång tog språket och kulturen ifrån oss – som experter – suger nu benpiporna – som experter.

Den, som i offentlig debatt kallade min meänklielispråkiga predikan i Pajala kyrka, för jippo är nu högt arvoderad tjänsteman på kulturdepartementet. Utan mitt och andra pionjärers jippo skulle han inte kvittera ut sin lön i tveksamma kommissioner.