Hitom himlen av Stina Aronsson.
Ann-Gerd Simu
Föredrag på Hilja Byströmdagen i Övertorneå församlingshem 18 april 2022
Första gången jag hörde talas om Hitom himlen av Stina Aronsson, var på gymnasiet i Haparanda i slutet av 60-talet. Enligt vår svenskalärare var det den enda litteraturen som handlade om oss tornedalingar. Jag lånade den på biblioteket men kom inte längre än ett par kapitel in i boken. Det var inte en miljö jag kände igen och jag fick en obehaglig känsla av att läsa beskrivningarna av romankaraktärerna. Jag la bort boken. Ett par decennier senare försökte jag närma mig den på nytt. Men samma sak hände. Inget igenkännande och ett starkt obehag. I början av 2000-talet kom ännu en nyutgåva av Hitom himlen ut och några år senare läste jag boken från pärm till pärm. Vilket jag har gjort igen efter att jag blev tillfrågad av Bengt att tala om boken här på Hiljadagen.
Stina Aronsson föddes i Uppsala 1892 och dog 1956 i sviterna av Parkinssons sjukdom. Hennes mor var ensamstående och Stina placerades i fosterhem fram till 7-års ålder, då fosterfadern kom i fängelse pga ett dråp. Hon flyttades då tillbaka till modern. De levde enkelt och fattigt. Modern hade två döttrar med samma man men de levde aldrig tillsammans. Han studerade teologi och blev den första biskopen i Luleå stift. Hans namn var Olof Bergqvist. Han hade fyra barn i sitt äktenskap men besökte ibland familjen i Uppsala, dock utan att döttrarna fick veta att det var deras far som var på besök.
Stina utbildade sig till folkskollärare. Hon mötte läkaren Anders Aronsson och när han fick arbete som överläkare på Sandträsk sanatorium 1919 flyttade de upp. De stannade där i 8 år. Därefter fick mannen tjänst på Hällnäs sanatorium i Västerbotten och några år senare på ett sanatorium i Jämtland. Anders Aronsson dog 1936 och Stina flyttade då tillbaka till Uppsala. Hitom himlen kom ut 1946 och blev hennes genombrott, men hon hade under 20- och 30-talet gett ut flera romaner. Hitom himlen var emellertid den första romanen som utspelade sig i Norrbotten. Senare gav hon ut ytterligare en roman (Den fjärde vägen) samt två novellsamlingar, Sång till Polstjärnan och Sanningslandet. De utspelade sig också geografiskt i Norrbotten. Eller Tornedalen. De flesta av romankaraktärerna är finsktalande eller samiska, men det framkommer inte i texterna var i Norrbotten handlingen utspelar sig.
Hitom himlen har kommit i nyutgåva både på 60- och 80-talet och senast 2003.
Romanen består av tio kapitel, delvis fristående. Första utkastet som hon skickade till förlaget hade titeln De saktmodiga och presenterades som en novellsamling. Jag upplever den som ett mellanting mellan roman och novellsamling. Det förväntas ingen förtrogenhet med romankaraktärerna mellan kapitlen, karaktäriseringar av personerna upprepas om och om igen.
Huvudperson i de första tio kapitlen är änkan Emma Niskanpää. Hon beskrivs som en from læstadiansk kvinna som efter många års barnlöshet har fått sonen John. De lever ensligt till på ett småbruk, fyra mil från närmaste by, Mäntyjärvi, där sonen går i skola. Mannen har några år tidigare omkommit i en olycka i timmerskogen, Emma beskrivs i romanen som gammal och tandlös. Jag tänker mig att hon är i 60-års åldern. John beskrivs som efterbliven.
Till Mariebebådelsedag reser Emma och sonen John till närmaste kyrkby. Dit tar det två dagar med häst och släde. De bor i en av kyrkstugorna och där får John en kraftig lungblödning. Han blir förd till sanatoriet och det konstateras att han har tuberkulos.
Nu är Emma ensam på småbruket med några getter och kor. Några månader senare får Emma brev från sonen. Han vill att hon ska komma på besök och av hans brev förstår hon att han är svårt sjuk, kanske dödligt sjuk. Hon börjar förbereda resan men så kommer stormen, den rasar i bygden i fyra dagar. Ett helt kapitel handlar om detta. Efter stormen får hon hjälp av samen Sturk som lovar att ta hand om djuren och se till huset medan hon är borta. Där slutar Emmas historia.
De två sista kapitlen handlar om en av kvinnorna i Mäntyjärvi, Mira, som efter ett bönemöte följer efter predikanten till byn Harakka. Där samlar de folket i byn till ett bönemöte. De övernattar hos en bonde och reser sedan vidare. I ett halvt år lever de tillsammans, delvis i en stuga uppe på fjället. Därefter kommer hon tillbaka till mannen som tar emot henne utan några förebråelser.
Så är frågan: Var och när utspelar sig romanen?
Det har skrivits flera essäer och avhandlingar om denna bok och de placerar byn Mäntyjärvi i Tornedalen. Någon anser att den utspelar sig norr om polcirkeln men vid gränsälven. En annan nämner trakten runt Övertorneå. En tredje är säker på att älven som går förbi Mäntyjärvi är Torneälven. Huruvida dessa litteratörer har besökt Norrbotten och Tornedalen är osäkert. Min känsla är att den utspelar sig någonstans mellan Sandträsk och Gällivare. Eller i nordligaste Tornedalen. Fjällen befinner sig nämligen inte långt borta och samer med sina renraider passerar Mäntyjärvi. Också området runt Emmas gård beskrivs som fjälliknande, nästan inga träd, endast några knotiga björkar.
Huset består av ett enda rum, pörtet. När jag hör ordet pörte ser jag framför mig ett stort rum med bakugn och gott om plats. I Wikipedia läser jag: ”med pörte i dagens språkbruk avses oftast en rökstuga, en bostadstyp som skogfinnarna förde med sig till sina nya hemtrakter i Mellansverige. Rökstugan är en knuttimrad stuga utan skorsten som utmärks av en murad eldstad vars rökgång mynnar inne i huset.” Men så tillägger man att i Tornedalen avser pörte själva samlingsrummet i huset. Emma Niskanpääs pörte består alltså av ett enda rum. I första kapitlet beskrivs det som en rökstuga men i ett annat kapitel beskrivs röken från skorstenen.
Hon har ingen elektricitet, men det finns i Mäntyjärvi. Där finns också telefon och det går en buss från Mäntyjärvi till närmaste stationssamhälle. Men det förekommer inga ortsnamn i romanen som kan hjälpa läsaren att orientera sig. När Emma ska besöka John på sanatoriet ska hon ta både buss och tåg, och det faktum att sanatoriet i Sandträsk invigdes 1908, gör att jag placerar handlingen någon gång från slutet av 10-talet till slutet av 20-talet. Recensenter och litteraturvetare har förlagt handlingen till allt ifrån tidigt tjugotal till början av 40-talet.
Efter nyutgåvan i början av 2000-talet har det skrivits flera avhandlingar om Hitom himlen och övrig litteratur av Aronsson. De tre svenska som jag har hittat behandlar hennes texter ur dels ett genusperspektiv, som en modernistisk roman och ur ett marxistiskt perspektiv. Men jag hittade också en avhandling av den norska litteraturvetaren Beatrice Reed från 2018 som ser på författarskapet från ett postkolonialistiskt och ekologiskt perspektiv. Jag kommer att citera från hennes avhandling. Jag är emellertid ingen litteraturvetare och har ingen ambition om att tolka Aronssons roman med litteraturvetenskapens begrepp. Jag är en läsare och dessutom tornedaling.
Jag upplever att romanen har tre huvudpersoner, naturen och Emma samt Mira som är huvudperson i de sista kapitlen. Naturen med dess skiftningar i årstider, väderlek, ljuset osv beskrivs utförligt i alla kapitel. Ett kapitel har rubriken Stormen och där beskrivs en fyra dagar lång snöstorm, som Emma med uppbådande av sina sista krafter kämpar emot, för att kunna ta sig ut till djuren i lagården. Naturen är segerherren och människorna måste underordna sig naturkrafterna. En läsare som aldrig har upplevt en normal, norrbottnisk vinter får lätt en uppfattning av en miljö som är på gränsen till det en människa kan överleva i. Starkt dramatiserat, anser jag.
Så har vi människorna i romanen.
Hur beskrivs dessa, fysiskt och mentalt? Vilka bilder får läsaren av dem? Emma och John, samt folket i Mäntyjärvi och i de sista två kapitlerna kvinnan Mira, predikanten och människorna i byn Harakka, beskrivs upprepade gånger allteftersom de förekommer i de olika kapitlen.
Emma:
Emma har tjocka fingrar, feta händer, platt bröst och uppsvullen mage. Hon lider av framfall och jag citerar: ”Händerna blev hängande över knäna, löst hopslingrade som inälvor. Koftärmarna gled upp så att de knubbiga, skorviga handlederna blottades.”
Huvudet är runt som ett katthuvud. Hon är tandlös, har en blid mongolisk benstomme, begränsad uppfattning och små, avklippta näsborrar. Hon använder inte underbyxor.
Citat: Hon vädrade in ångan med näsborrarna som hade tycke av två borrhål i hennes platta ansikte.”
I tre olika kapitler upprepas hennes utseende sålunda:
”Hon lyfte sin gula mongolpanna mot skyn, patetiskt spörjande.”
”Ett ögonblick fick hennes gula mongolansikte en gyllene ton.”
”Emma lyfte upp huvudet och vidgade näsborrarna i sitt lilla platta mongolansikte.”
John:
Han beskrivs som efterbliven. Fysisk klen, knotiga torra handleder, ingen saft i kroppen.
”Hans ansikte var långlagt och blodfattigt med en lång slapp överläpp, som en mule.”
”Hans tankar var opersonliga, som om han endast tänkte för andras räkning.”
”John Niskanpääs ansiktstyp var långlagd, men det var efter fadern. Ty i hans släkt hade det förekommit giften med flickor nerifrån kustlandet, men icke i moderns.”
En dövstum flicka i Mäntyjärvi: ”Det stod en mild djurlukt kring henne. Flickan hade skabbsjukan.”
”Emma såg det fula eldsmärket, som flickan hade. Det tycktes ha frätt bort en del av hakan. De ynkligt klena händerna liknade inälvor.”
Gubben Sturk ( same) ”Han har en hängande underläpp som rinner av saliv och tobakssaft, den är så köttig och röd att den liknar ett djurs tunga. Han stinker av surfisk och går aldrig i bastun. Det luktar as om honom.”
Gossen till bonden Vaara har en ”skabbighet i nacken, svartskorviga knogar och upprispade nagelrötter. Han gäspar med sin menlösa mun”
Brevbäraren: Har ett vanställt ansikte. Sned mun.
Bonden Vaara: Har knotiga ben, en infantil uppsyn och små, misstrogna apögon. Citerar: ”Kanske kan man säga att hans intellekt var glesare än deras, på samma vis som en kolknot är glesare än ett siknät. Hos honom var det mest standardtankar som rörde sig bakom den låga pannan. Hans hjärna liknade kronan på en martall, som är för låg för att nå upp i de högre trädens sus. Hans utseende var obetydligt, han hade ojämnt hårfäste, ljusa ögon med en undvikande glimt. Resten av ansiktet var ett tafatt leende. Men för den delen var det flera i det kvava pörtet som såg ut som han.”
”Ty vad han än såg måste han samtidigt vädra in det i näsan som om han varit i skogen och känt vittring av ett rede eller ett kadaver. Råttor och lämlar gör på samma vis, att de strax samordnar synen med sina känselsinnen.”
Hustrun Vaara ”torkade sig om munnen med baksidan av handen, den blev blodig och slemmig av det upprivna eksemet.” ”Fastän ansiktet är tämligen brett verkar huvudet långt och tåligt hängande som ett hästhuvud. Överläppen är kort och uppdragen i munvinklarna så att hörntänderna skymtar. Ansiktet får tycke av en varg.”
”Överpartiet av hennes ansikte var brett, munnen stor och hungrig, hakan spetsig fast den borde varit tvär för att stämma med dragen i övrigt. Kvinnans utseende var betydligt varglikt.”
Ett annat ställe i boken liknas hon vid en varghona.
Ett barn i Mäntyjärvi räcker fram handen som om den varit en klöv. Den tunna barnkinden putar ut som en gul böld.
Renströmskan: I halsgropen har hon en fläck där huden är slapp och rynkig som fågelhud.Hennes klara ögon skulle varit lika en gets om de varit en smula känsligare.
Farmor Vaara: Hennes midja var som ett tandlöst leende. Hon gapade fromt som en häst på marknaden. Gossen tyckte hon liknade en fångad fågel. Det gjorde hon med sin snibbkjol och sin magra tranhals. Det fanns inte ett uns fett på hennes benstomme, bara gula sladdriga skinnveck.” Obs! FF håller med.
Handelsmannen Tuikki: ” Ögonen påminde om pipmunstycken med tjocka kanter och en dimmig, oljig springa längst in. Inte ens i sömnen slöt han dem helt.”
Människorna i Harakka:
Om alla som deltar i bönen i pörtet:
”Den suddiga belysningen underifrån förvandlade deras ansikten till uppspetade hakor, kelna, kättjefulla, bleka som en kvinnas underarmar. Men naturligtvis hade de inga associationer i den vägen själva. De var den sortens människor som är som rena förstugor. De hade ett eget drömmande sätt att lystra, fåraktigt.”
”Kvinnorna var småväxta som lappkvinnor, tidigt utvecklade men likväl ofruktsamma. Det var också vanligt att spädbarnen dog kort efter födseln.”
Bonden: ”Mannen hade små kantiga björnögon, håret var tätt och ludet som ett djurs fäll. Hans fingrar var trinda som könsdelar. Hans tankar var liksom köttätande. Han påminde om den kannibaliska hundnäsan i folktron. Han läppjade som en fisk med munnen och spottade sedan träffsäkert mitt emellan sina stortår.
En kvinna: ”En härjad anemisk människa i 40-årsåldern med en fyrkantig mun som en sköka, med köttiga knytningar istället för mungipor.”
Hennes man: ”Även hans ansikte var brett. Men han hade en ovana att hissa upp pannan och näsroten och samtidigt hänga ner den sura hakan, så att det tänjdes. Då fick han liksom två ansikten med ett obebott ingenmansland mitt emellan.”
Bondhustrun, ”vars mun var som en brutal inälvsöppning mitt i synen.Hon var en menlös själ, den enda känsla som kunde fylla henne till bredden var tacksamhet. Hon var tandlös och hade kluven läpp.”
Mågen med ett adamsäpple som en oljad repknut.
En man i pörtet: Hans fysionomi bestod av några snabba streck, ungefär som man skulle tänka sig en korsning mellan ekorre och sparv.
Flickan Margareta rörde sig som ett beläte över golvet utan all svikt. Hals och ryggkotor var uppstaplade på varandra i en rak stake från knävecken upp i nackgropen. Hon vände in och ut på ögonen så att det fula, knottriga köttet blottades i springan. Hon vilade sig djuriskt fromt, som om vilan var ett grönt gräs hon kunde beta.
I den första gården de kommer till har de en idiot med krymplingsfötter och utan läppar. Mira tycker inte det är något konstigt. ”Det var rätt vanligt med missfoster i de isolerade byarna.”
Det finns mer.
Vad är det för bilder läsaren får av människorna som Stina Aronsson beskriver? Jag förstår nu varför jag inte kunde läsa färdigt denna bok. Många av de som tolkat hennes texter har sett Hitom himlen som en civilisationskritisk text. Där hon lyft fram människorna i pörtena i Tornedalen som ”bättre” i jämförelse med människorna söderut. Ska vi då se vilka ord hon använder om människorna i sörlandet:
Kvinnorna söderut var okuvliga, oblyga, upproriska och sorglösa.
”Hon var vacker i den stunden, som kvinnorna söderut”
”Hon var klar i blicken, som ett kvinnfolk från staden.”
”Hon tänkte att han skulle berätta om sörlandet och de franka människorna som bodde där i granna hus kring vilka de planterade blommande träd.”
”Hon begagnade inga underbyxor som de frivola kvinnorna söderut.”
Man kan kanske fråga sig vilken civilisation hon var kritisk till?
Den enda specifika geografiska kategorin i romanen är söder. När det antyds att folk i söder är si eller så sägs det samtidigt att detta inte gäller människorna i norr. Jag ser det som starkt generaliserande.
Metaforer som jämför människor med djur kallas för zoomorfismer. Jämförelser med naturen kallas för ekomorfismer. Litteraturvetaren Beatrice Reed har räknat till 50 zoo-morfismer i boken. Zoo-morfismer kan naturligtvis vara både tilltalande och motbjudande. Vi har ju många zoo-morfismer i våra gamla ordspråk och uttryck: From som ett lamm, flitig som ett bi, envis som en åsna osv. Men vilka bilder väcks hos en läsare när människor liknas vid vargar, har läppar som djurtungor, inälvsliknande fingrar, gapar som en häst på marknaden, misstrogna apögon, fåraktigt stirrande? Osv.
Jag citerar från Beatrice Reeds avhandling:
”Även om Aronssons verk uppvisar en stor förkärlek för fattiga , stumma och på andra sätt annorlunda eller utstötta personer, rymmer texterna också påfallande distanserande tendenser som bör undersökas maktkritiskt. Representationen av samiska karaktärer är en del av det nordliga maktkomplexet men också lästadianska småbrukare ingår i Aronssons undersökning av norrbottningarna som ”de nordliga andra”. I tillägg till att tillhöra denna geografisk och sociokulturellt marginaliserade del av Nordens befolkning är ödemarkstexternas persongalleri präglat av olika former för fysiska, psykiska och mentala avvik.”
”Bildspråket speglar inte människornas eget sätt att uttrycka sig på.”
”De detaljrika beskrivningarna av kroppar och kollektiva normer bidrar till att läsaren förstår universet inifrån men gör det inte lätt att identifiera sig med människorna. Romanen innehåller en rad beskrivningar som skapar distans istället för närhet.”
Slut på citat.
Beskrivningar av ansikten som gula, platta mongolansikten är ingen metafor. Dessutom beskriver författaren breda ansikten hos nästan varenda person i boken. Förutom John som har ett långsmalt ansikte. Detta förklaras med att man i faderns släkt hade blandat sig med folk längre söderut. I en av novellerna låter författaren ett par av männen på sanatoriet tänka om en annan med följande ord: ”I sitt inersta räknade de sig inte som rasfränder till den långa finnmarkspojken.” Ingenting av detta hör till vanligt språkbruk.
Människorna beskrivs också som mindre intelligenta, oreflekterade, fåraktigt stirrande. De har skabb och eksem, slemmet rinner, ögonen rinner. Ingen enda av karaktärerna är utan fysiska eller psykiska skavanker.
Det här är ren rasbiologi.
Under samma period som makarna Aronsson bodde i Sandträsk, reste Herman Lundborg runt i Norrbotten och mätte skallar och registrerade utseendet på samer och tornedalingar. Han turnerade också med sina rasbiologiska föredrag runt om i länet. Det är inte svårt att tänka sig att han kanske också besökte sanatoriet, eller att de besökte hans föredrag. Eventuellt stod hans böcker i deras bokhylla. Just detta vet vi ingenting om men det är inget tvivel om att Stina Aronsson kände till de vanligaste rasbeskrivningarna av samer och tornedalingar. Icke att förglömma var Aronssons far, biskop Olof Bergqvist i Luleå, en av de som föreslog upprättandet av det rasbiologiska institutet. Han var, förutom biskop, också riksdagsman och engagerad i skolväsendet i Norrbotten. Stark anhängare av rasbiologin och den som drev igenom att samiska barn, de som var barn av renskötare, skulle gå i speciella kåtaskolar. De ansågs inte behöva lika mycket utbildning som svenska barn. Bergqvist var starkt upptagen av att rasblandning inte bör förekomma. De nomadiserande samerna såg han som rasrena, och det var viktigt enligt honom att de förblev det.
Efter att Aronssons flyttade upp till Norrbotten hade Stina regelbunden kontakt med sin far. Enligt Margit Rasmusson, som 1968 gav ut biografin om Stina Aronsson, finns i arkiven många brev från biskopen till Aronsson. Emellertid återger hon inte något av innehållet i dem.
Rasbiologins tre huvudraser var vita, gula och svarta, där vita var de överlägsna och de svarta var lägst i rang. Lundborg poängterade att eftersom det finsk-ugriska språket inte var indoeuropeisk, men hade östligt ursprung, så hörde dessa människor till den gula rasen och hade ett mongoliskt utseende. De var kortskallade i motsats till de rena svenskarna som var långskallade. De långskallade ansågs ha större hjärna. Tornedalingar och samer ansågs ha breda ansikten, låga pannor, större inslag av efterblivenhet, dövhet, dåligt hälsotillstånd osv, osv.
Känns detta igen från beskrivningarna jag tog upp tidigare?
Jag kan inte tänka mig att människorna i Norrbotten använde rasbiologiska begrepp som mongolansikte eller rasfrände när de beskrev sig själva eller sina medmänniskor.
Litteraturvetaren Åsa Nilsson Skåve kallar beskrivningarna av människorna för grotesker, men nämner inte de rent rasbiologiska uttrycken författaren använder. Hon skriver:” Textens groteska inslag förstärker bilden av av de konflikter förhållandet till språk och tid genererar. Beskrivningarna av den mänskliga kroppens öppningar kopplas återkommande till sårighet, vilket ytterligare accentuerar frågan om kommunikationshinder, en för modernismen central problematik.”
Jag har heller inte sett det i någon recension eller i de andra svenska avhandlingarna. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att man inte ens i nuytgåvan från 2000-talet reagerar på detta? De senaste två decennierna har man i Sverige uppmärksammat och fördömt alla former för rasistiska och diskriminerande uttryck. Likafullt rosas också den senaste utgåvan av Hitom himlen, som en av de mest egensinniga och vackraste romanerna i den svenska litteraturen.
Jag förstår nu varför det var så omöjligt för mig att ta mig genom denna roman.
Igen några ord av Beatrice Reed: ”Det handlar om en hierarkisk människosyn där maktaxlarna mellan centrum och periferi kopplas till intelligens. Medan skildringarna av iskall vind mot huden, lukten av frusen myr eller det bländande vita snöljuset, spelar på läsarens fysiska inlevelse, bidrar beskrivningar av könsuttryck, etnicitet psyke och intellektuell tillstånd till att aktivera äsaren mentalt genom att minna dem om karaktärernas annorlundahet. Som de nordliga andra. Medan det nordliga Norge idag framhävs som en viktig inrikes och utrikes politisk del av landet, associeras norra Sverige oftare med det negativt laddade begreppet glesbygd.”
Hur mottogs romanen?
Hitom himlen recenserades 36 gånger 1946. Övervägande positiva recensioner. SVD skrev: Hon känner människorna längst i norr genom en inlevelse i deras livsföring som har karaktär av fullkomlig identifiering med ett av hårda livsvillkor trälbundet folk. Finnmarksfolkets existens är fylld av armod, andligt och materiellt, efter vår måttstock. Deras samhälleliga liv tillhör ett förflutet århundrade, deras barnavård och hälsovärd är skriande efterblivna men deras moraliska principer är stränga och stundom skenheliga.”
Stina Aronsson jämfördes med Dostojevski, Tjechov och de isländska sagorna. Hon fick flera priser och 1949 valdes hon in i Samfundet de Nio. Först efter hennes fjärde Norrbottensskildring, romanen Den fjärde vägen, diskuterades för första gången i vilken grad Aronsson ger en sann bild av Norrbottens invånare. Sedan ”tröttnar” man på Norrlandsskildringarna och efterlyser något nytt.
Samma år som Margit Rasmussons biografi om Stina Aronsson kom ut, 1968, gavs Hitom himlen ut som pocket. Sydsvenska dagbladet skrev att hon var sin tids största författare och att hon hade jämförts med Marcel Proust.
Recensioner efter nyutgåvan 2003 var fortfarande positiva, en del översvallande.
I DN skriver Sara Danius: I Norrbotten var Aronsson sörlänning och detta främlingskap är en av romanens förutsättningar. Hon närmar sig sina gestalter med den återhållna ivern hos en etnolog och språkkänslan hos en dialektforskare, men det märkvärdiga är att hon lyckas smälta ned alla sina insikter i en litterär form som mer än något annat förmedlar självklarhet, förtrogenhet och kärleksfull inlevelse. Emma Niskanpää, alla mödrars mödrar, står fram för våra häpna blickar, inte så som etnologen förstår henne, utan så som Emma förstår sig själv. Aronsson varken dömer eller idealiserar, varken kritiserar eller sentimentaliserar. Istället håller hon upp ett stycke liv, fjärran och likväl tänkbart, till och med möjligt.”
Litteraturvetaren Caroline Gräskes avhandling, Bortom ödelandet, kom efter den senaste utgivningen, Hon skriver: ”För den Aronssonska berättaren finns inget vi eller dom, här sammansmälter det kända med det okända. Hitom himlen kan därmed betraktas som en civilisationskritisk text där berättaren besitter en stark strävan att göra upp med alla försök att kategorisera och definiera människor.”
När läsaren befinner sig utanför den kultur som berättelsen handlar om, är det kanske lätt att acceptera och till och med rosa beskrivningen av romanfigurerna. Aha, tänker läsaren. Är det så de är däruppe i ödemarken? Den kritiska blicken uteblir. Likaväl är det chockerande att man inte reagerat inför en samling romanfigurer som alla beskrivs med djurlika metaforer och med kända rasbiologiska definitioner.
Det senaste decenniet har det utkommit flera kritikerrosade och bästsäljande romaner som utspelar sig i Norr- eller Västerbotten. En av de Augustprisnominerade var Testamente av Nina Wähä. Författaren är född och uppvuxen i Stockholm men hennes mor kommer från finska Tornedalen. I boken säger en av huvudkaraktärerna: Tornedalingar kan bara två saker: supa och föda barn. Skulle en förläggare idag godta sådana uttryck om en vilken som helst annan folkgrupp?
Jag är med i några litteratur- och bokgrupper på fb och har läst otaliga kommentarer där man höjer upp Testamente till skyarna. Många av de som kommenterar uttalar att ”det är så spännande att se hur folk lever däruppe” De kan inte skilja på svenska och finska Tornedalen, några stycken har varit övertygade om att romanen utspelar sig i Västerbotten. De verkar heller inte förstå att efterkrigstiden i Finland var en hård tid medan Sverige solade sig i ekonomisk växt och överfulla exportkonton. Det är alldeles tydligt att många inte har någon som helst kunskap om de nordligaste delarna av Sverige. Jag har själv bara det senaste året mött flera stycken som inte vet var Tornedalen ligger och de kan inte heller namnet på gränsälven. Jag har mycket kontakt med svenskar i Norge och har ännu inte träffat någon från södra Sverige som har besökt Tornedalen.
I en undersökning som Forum för levande historia, gjorde om svenskars kunskap om de nationella minoriteterna, svarade 49 % att de hade mycket liten kunskap om tornedalingar. Totalt 85% hade mycket liten eller ganska liten kunskap om oss. Det var den nationella minoriteten man visste minst om. Trots att skolan de senaste decennierna har undervisat speciellt om landets minoriteter, hade de äldre större kunskap än de unga.
När Testamente översattes till norska skrev recensenten i en av Norges rikstäckande dagstidningar, följande: ”Det er fortfarande förvånande för mig hur olikt landsbygden behandlas i svensk och norsk litteratur. I svensk litteratur och film finns många variationer av berättelsen om den efterblivna landsbygden som möter frigjord och upplyst storstad. Meningen är ofta att vi ska skratta åt, eller irritera oss över, den hopplösa situationen och de hopplösa människorna som bor och lever i den gudsförgätna glesbygden.”
Människorna i norra Sverige är alldeles tydligt fortfarande ”de andra”. I alla fall i litteraturen.
Litteratur:
Stina Aronsson: Hitom himlen
Beatrice M G Reed: Natur og menneske i Stina Aronssons nordlige ødemarksfortellinger
Petra Bromanns: Detta är jag
Åsa Nilsson Skåve: Den befriade sången
Anne Heith: Læstadius and læstadianism in the contested field of cultural heritage
Caroline Græske: Kultur essä: Hitom det öde, DN 2000
Eric-Oscar Oscarsson: Rastänkande och särskiljande av samer
Sara Danius: Norrbottens ödemark – ända in i märgen. DN 2003-12-20
Elisabeth Holmstedt: Existens och tradition i Hitom himlen. Lunds universitet.
Beatrice Reed: Sivilisasjonen i ødemarken. Samlaren, årgång 141, 2020.
Margit Rasmusson: Lång väg hem. Biografi om Stina Aronsson 1968
Stellan Beckman: Biskopen Olof Bergqvist och svensk rasbiologi.
Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. 2015.
