Leka paradis/Leikkiä paratiisiä

Leka paradis funkar inte

Det har testats om och om igen,
det funkar inte.
Korpelanerna testade det på 30-talet,
det funkade inte.
Man bärgade hö utan kläder.
Man var naken på möten.
Man lekte paradis,
man drack Kirunakonjak.
Det funkade inte.
Då kom polisen.

”Köp en Kalasjnikov och kopulera fritt”,
sade 68-rörelsens Förste profet Marcuse.
Det funkar inte. Nu är polisen på plats.
Leka paradis, det funkar inte.
”En berusad är inte att jämföra med en nykter,
hur full hen än försöker bli”, sade min mormor.
Förr eller senare kommer polisen.
Det blir kliniken och arresten.
Det blir räfst och rättarting.

Leikkiä paratiisiä, se ei pellaa

Sitä oon pruuvattu monta kertaa,
ei se pellaa.
Korpelalaiset pruuvasit 30-luvula,
ei se palanu.
Tehthiin heinää alasti.
Olthiin alasti möötissä.
Leikithiin paratiisiä,
juothiin Kirunan konjakkia.
Ei se pelanu.
Tulit polisit.

”Ostakaa Kalasnikohvi ja naikaa vaphaasti”,
sano 68-mallin suuhriin prohveetta Marcuse.
Ei se pellaa. Nyt polisi oon paikan päälä.
Leikkiä paratiisiä, ei se pellaa.
”Ei juokale ole selvän vertanen
vaikka olis kunka päissä”, sano ämmivaina.
Siihen tullee polisi.
Joutuu klinikalle taikka putkhaan.
Tullee käräjiä ja käyntiä.

 

Kategoriat: Mielipitheitä | Kommentit pois päältä artikkelissa Leka paradis/Leikkiä paratiisiä

Bengt Pohjanen: Vad skall vi säga om Luther?

Luther – Överkalix kyrka 31.1o 2017

”Luther är i himlen, Laestadius är med han, inte heller Lasarus där plågor minnas kan”, läste kvinnorna i Tornedalen när de satt vid sin vävstol, förstås på meänkieli: Lutherus oon taihvaassa, Laestadius oon kans, eikä sielä Lasaruskhaan muista vaivojans.

Luther fanns vid vävstolen, han var på byabönen, där vi med spänning iakttog vilken av postillorna byabönsläsaren skulle ta fram: Laestadius, Laitinen eller Luther. Laitinen var bäst, hans tal var korta. Laestadius var rolig, man kunde sitta och räkna antalet svordomar medan Luther var värst: en tråkmåns som malde på i all oändlighet. Varför han tjatade om ett och detsamma: tron allena, nåden allena, skriften allena? Det förstod vi inte. Tro och nåd och skrift förstod vi, men det där allena?

Att det förelåg en djup konflikt mellan Laestadius och Luther, visste vi förstås inte. Det var först i Uppsala jag upptäckte att Laestadius överhuvudtaget inte var lutheran, än mindre laestadian. Han förkastade hela den lutherska försoningsläran under rubriken: actus forensis förkastas. Actus forensis betyder att försoningen är en juridisk akt (mer om detta i min roman Ropandes röst, Norstedts 1981). Laestadius driver med lutheraner och säger att ingen lutheran längre behöver födas på nytt då Luther redan gjort det. Huruvida dessa två är i samma himmel kan man förstås undra, men det finns ju många boningar där. så nog finns där plats för juridiskt försonade och psykiskt försonade. Och trätobröder kan visst vara såta vänner.    Lasarus vet vi är i Abrahams sköte, troligen helt ointresserad av vår fråga om det finns någon sanning om Luther. Var han en förrymd munk, med obetalda krognotor i Wittenberg eller djävulens barn i rakt nedstigande led som påvedömet en gång i tiden genealogiskt faktiskt har fastställt? Han kastade ut påven, men ryktet säger att hans medarbetare, Melanchton, tog in påven bakvägen och att även pingstvännernas problem inte är pingströrelsen utan katolicismen som aldrig kastats ut ur den västliga kyrkans oräkneliga grenar och samfund. Ja, vad är sanningen och sanningarna om den färgstarkaste av alla reformatorer och alla tiders debattörer?

”Som Luther säger”, är ett vanligt argument i debatter när argumenten tryter. Som Luther säger. Ja, men vad säger Luther? Om judar? Om bondeledaren Thomas Müntzer? Det är lika bra att vi tar upp allt elände innan vi denna dag den 31 oktober 2017 på 500-årsdagen av de spikade teserna tvekande hyllar honom och travesterar frågan i 1 Sam 10:11: ”Hör också Saul till profeterna?” eller: ”Hör också Luther till profeterna?”

En profet får ju enligt Paulus i Romarbrevet inte tala utöver sin egen personliga tro. Så vad trodde han, Luther? Vem var han? En Alexander som inte ”stod ut med en broder i närheten av tronen”? Vad menade han med att ingens samvete tvinga eller låta tvinga? Hier stehe ich und kann nicht atmen (Här står jag och kan icke andas), som en elev svarade när han fick frågan om vad Luther sade när han stod anklagad. Var det så att han egentligen menade sitt eget samvete när han talade om samvetet? När han predikade Bibelns tydliga sanning, var det i själva verket hans egen tolkning som var den absoluta sanningen? Tyckte någon annorlunda var han i Luthers ögon en förrädare. Tryckpressarna tjänade hans polemiska genialitet. Till sin hjälp hade han Lucas Cranach som bidrog till att striderna utkämpades med en oerhörd våldsamhet och elakhet, bitterhet och giftighet som har väldigt lite med den kristna tron att göra. Om judarna heter det: ”Judarna kysser, äter, dricker och vördar djävulens exkrement … och glufsar i sig detta som suggor.” (Axess, februari, 2017,40).

2016 utkom boken Reformations, The early modern world, 1450-1650, Carlos M N Eire. Det är ingen rolig läsning för jubilerande reformerade kyrkor och samfund. Calvin var uppenbarligen en fruktansvärd tyrann och despot. Anabapisterna, som förordade vuxendop och framstod som pacifister, förföljdes. Men deras pacifism var munväder. Johan av Leiden, deras ledare, införde ett skräckvälde i Münster. Påsken 1543 skulle Jesus återkomma. Där infördes brutala ekonomiska reformer i bästa kommuniststil, all egendom konfiskerades och pengarna avskaffades. De som vågade knysta halshöggs genast. Alla böcker utom Bibeln brändes upp och Münster utsågs till det nya Israel. Och själv hade den Store Ledaren roffat åt sig alla rikedomar, infört månggifte och skaffat sig 16 hustrur. Thomas Müntzer tillhörde revolutionärerna, som senare i DDR kom att pryda femmarksedeln. Han var en av ledarna för bondeupproret, om vilket Luther uttalade berömda orden: hugg, slå och döda den du kan. Müntzer togs tillfånga, torterades och halshöggs. Luther tog med stolthet på sig slaktandet av 100 000 bönder och civila. Deras blod flyter över mitt huvud, skröt han. Allt skedde på Guds order.

Han lät som 68 års kyrkan i Sverige. Det finns ingen blodig brutal rörelse som 68-års män och kvinnor inte tokhyllat – i medeltidsanda. De blev biskopar. Mördarmaskinen Che Guevara prydde de blivande kyrkliga ledarnas studentrum. Jag vet ty jag var där, i Uppsala 68. En av mina kurskamrater stupade som löjtnant Julio i Chile, sades. Jag tror att det stämmer.

Men de andra reformatorerna då? Ja, Zwingli förespråkade öppen revolt och blodigt våld. I denna historia finns en våldets treenighet; hängning, dragning och fyrdelning. Pavel, som jag var mentor för i Uppsala -68, hade i Sovjet erfarit andra delen av denna treenighet då han spänd mellan två hästar utsattes för dragning, därför att han var kristen.

Reformationen firar sitt 500-årsjubileum.

I skolan fick vi förr i världen veta att Martin Luther den 31 oktober 1517 spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg, Sedan är världen sig inte lik.
Har ni läst Ecos roman Rosens namn? Och vad har den med dagens tema att göra? Ja, där bränner en munk ner ett helt biliotek och där begås även mord som har sin förklaring i en oerhörd debatt som startade med William Ockham, född cirka1258 i byn Ockham i England, han dog 9 april 1347, franciskanmunk och filosof. Nominalismen och realismen förde en bitter strid och munken som brände biblioteket såg en fara i den nya läran, nominalismen, att den skulle leda till individualism och på sikt till materialism och sekularism. Luther var nominalist och många filosofer ser också att det från Ockham finns en rak väg till franska revolutionen, till Gulag (Den ryska revolutionen sitt hundraårsjubileum om några dagar) och Auschwitz. Vi ska inte fördjupa oss i den diskussionen här, men det är intressant att notera att det finns strömningar och ismer, idéer och politik som kastar sina mörkar skuggor över vår egen tid. Och sin skugga kan ingen hoppa över. Kastade reformationen ut barnet med badvattnet? Är dagens sekulära och individualistiska värld som i sin brutalitet avslöjas för våra ögon ett resultat av nominalismen? ”Köp en kalasjnikov och kopulera vilt”, ropade 68-rörelsens främste profet, Marcuse. Är det de konsekvenserna deras egna barn nu utropar över världen: #METOO?

Vad har Luther då gjort för oss? Frågar Per Svensson i en artikel (ibid s 41). Förutom att vi kunde skrota skärselden? Reklamen som dominikanermunken Johannes Tetzel formulerade lever än i dag: ”Så snart din slant i kistan klingar/sig själen upp ur skärselden svingar.” Det var den tidens Allra-skandal, avlatshandeln, som gav påven Leo X enorma summor för privat bruk.    Har Luther någon betydelse för särbeskattning, studielån och vab? undrar Per Svensson. Kanske det! Det kanske är de politiska partierna som ska fira Luther idag, inte svenska kyrkan.

Luther själv hade fått höga poster, ja, han blev i unga år professor i Wittenberg. Han var helt rätt. PK-heter det idag. Men då var det de här 95 teserna som sprängde kyrkan. Visselblåsaren Luther. Han blev fredlös och fick fly, inte till Moskva utan till en furste, som likt Gustav Vasa såg realpolitiska möjligheter som senare formulerades i ett politiskt program: cuius regio, ejus religio. Den som äger regionen/landet äger religionen. Sverige blev protestantiskt. Vi fick en statskyrka, en politiserad institution som ännu lever. Är det Luthers förtjänst, eller fel? När man kritiserar den ryska kyrkan för att vara politiserad, bör vi komma ihåg att Peter den Store gjorde om den till en statskyrka, efter svenska modell.

Är det då Luthers förtjänst eller fel? Att kyrkan även i Sverige tidvis varit ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen? (Per Svensson).

Vad mer kan vi säga om Luther? Att alla skulle lära sig att läsa? Läsa Skriften på sitt eget språk? Har jag personligen Luther att tacka för att de fyra evangelierna idag i min översättning finns på meänkieli?

För en tid sedan träffade jag en av ungdomarna i den ungdomsväckelse som hemsökte Luleå stift för snart 40 år sedan. Hon kom ihåg att jag hade bett henne läsa Johannes av Korset och Luthers Galaterbrevskommentar. Det var inget dåligt råd – om man nu inte tycker att en 16-åring i första hand inte ska kasta sig in i mystikernas och reformatorernas värld, men tiden var sådan.

Men Tempus mutantur et nos. Tiderna förändras och vi med dem. Påven Franciskus, latinamerikansk befrielseteolog med rötter i marxismen, besökte Sverige och kramade ärkebiskopen Antjelén. Han har också goda relationer till den ekumeniske patriarken, Bartholomaios i det tredje Rom. Denne är miljömedveten, någon sorts miljöpartist, så vi har en rödgrön röra även där.

Påven besökte Sverige, framträdde i Malmö, men han han undvek Petrikyrkan där stadens store reformator är begraven, nämligen Claus Mortensen. Gravstenen hyllar honom som destructor papistici cultus, förgörare av den papistiska kulten (Per Svensson).

Luthers företal till Romarbrevet har vi fått. Det är en av de bästa gåvorna till oss alla.
Men den kristna tron då? Mitt i allt detta vandrade den levande säden över de snöiga Alperna ända hit, brukade Gunnar Jönsson säga. Ja, det blev både luthersk ortodoxi men även Johann Arndt och Anders Nohrborg, Laestadius. adventsstjärnan tände av herrnuhtiska kristna som ett tecken på den levande säden i mörka tider. Den vandrade även hit. För 40 år sedan fanns här flera laestadianska grupper, här fanns EFS, Missionsförbundare och gammalkyrkliga. Här ljöd lovsång och extatiska rop för 40 år sedan: ”Säga vad man vill om Axel Asplund, men salig är han!” Så ropade han och kastade mössan uppåt kyrktaket. Och här fanns en medvetenhet om den egna synden: ”Sämst av alla, hela felet!” Det var inte i ångest utan i frälsningsvisshet. Och systern som vi graven viftade med näsduken och ropade till sin avlidna syster: ”Guds frid och jag kommer snart, oj, vad roligt det är!”

Är denna frälsningsvisshet en gåva från Luther?

Om inte direkt så i alla fall via den levande säden som även den bara fram det som faktiskt är sant: Tron allena, nåden allena, skriften allena.

Till de fromma i Överkalix som bidat i hopp och i tro vill jag avslutningsvis läsa en psalm som vi sjöng här för länge sedan, men jag kan se dem framför mig och höra deras röst:

  1. Vem är den stora skaran där, med palm i hand?
    Var hjässa segerkrona bär på evighetens strand.
  2.  I rena, vita kläders glans den står för Gud med oförgänglig bröllopskrans liksom en smyckad brud.
  3.  Den skaran kom från livets strid, från tidens nöd. Dess väg har gått till himlens frid igenom salig död.
  4.  Ett tecken på var panna klart du flamma ser. Förr var det dolt, nu uppenbart, vad glans åt dem det ger!
  5.  En gång som främlingar de gått i ökenland. De livets smärtor smaka fått och bränts av solens brand.
  6.  Från vägen ej de veko av i Lammets spår. Sitt kors de buro till sin grav, en vandring tung och svår.
  7.  Nu är den slutad. Inför Gud i evig fröjd och höja segersångens ljud i ljusa himlens höjd.
  8.  Och deras jubel slut ej tar till evig tid. De är nu hos sin Gud, sin Far, i salighet och frid.

Bengt Pohjanen 31.10.2017

Kategoriat: Föreläsningar | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen: Vad skall vi säga om Luther?

New Writing in a Multi-cultural society

New Writing in a Multi-cultural society Symposium 28-30 oktober 1985 Vitterhetsakademien i Stockholm

Bengt Pohjanen

The dilemma of Vilhelm Ekelund’s aphorism: shall I write a villagemessage or shall I write blood? Is presumably well-known to many authors, especially to us who come from a multi-cultural society. In my culture there was almost no writing at all because of the multi-cultural society. We had no language that we could use for writing.

In my day-book I find this aphorism as a marginal note several times since I began keeping day-book twenty years ago. I have no question-mark after the aphorism. I have probably written it as a reminder for myself about the aim for my writing: not village-message, but blood! I was trying to find a writing without a language, because my first language didn’t exist as a written language. We had stories but no written language.

From the beginning I was conscious of the great problems: First, the problem of a man from my village. He had to bear witness in a court to a fight. He began speaking his own language, the Finnish dialect of Torne valley. The judge interrupted him at once. The man had to speak Swedish. “No”, the man said, “it has happened in Finnish, it must be reproduced in Finnish.”

The language in Tornedalen (east-northern part of Sweden) is different from the Finnish in Finland. I was born on the Swedish side of the boarder, the river of Torne. In recent times the people on the Finnish side of the river has more and more been assimilated with the society in Finland; the Swedes with the society in Sweden. In the 1930th the Finnish names of the villages were made Swedish. Many changed their family names. And we were not allowed to speak Finnish in school[1]. We had Finnish family names and Swedish Christian names. In my first Och fiskarna svarar Guds frid (And the fishes/fishermen answer God’s peace), Norstedts, 1979, the main character Kurt-Göran, a deputy head-master, has changed his name from Polonen to Polemalm.

The consequence of this development after the war between Russia and Sweden in 1808-1809 is that there now is a real boarder between the people on the both sides of the river Torneälv, the river that “unites two fraternity nations more than it separates”, to quote the “national anthem” of Tornedalen. The boarder between Sweden and Russia from 1809 separated families and homesteads. Tornedalen on both sides of the river had for hundreds of years been a unitary cultural area with the language in common until modern time.

The Finnish dialect on the Swedish side is disappearing, because it hasn’t been accepted as a language, neither in Sweden nor in Finland. The Finnish people now talk Finnish, and the Swedes Swedish or Swinnish. This Swinnish is no more a dialect, but of political and cultural reasons the language of Tornedalen in Sweden. If a language is a dialect or a language in its own, is not a scientific question, but a political. Is Swedish a German dialect, is it a Norwegian dialect? We all know that English is a Norwegian dialect.

There are very few authors from Tornedalen. Why? Our own language has never been a written language. And the language that lies near it, Finnish, has never been our language. The Swedish language we have learnt in school, and it has become the first language for the most of us. But is has not been the language of heart. People, who didn’t go to highschools, never learnt Swedish so well that they could write artistic texts. (The first novel in Swinnish, meänkieli, is just now in press; it is a short novel Lyykeri (a German pistol), written by me.

An other important reason for the absence of authors in Tornedalen is also the religious conditions. In my novel Ropandes röst (Shouting man’s voice), Norstedts, 1981, I have tried to create a picture of Lars Levi Laestadius, a pietist, who lived and worked in the North of Sweden in the 19th, and his movement, which has moulded the people in Tornedalen to ascetics. In such cultural conditions and circumstances literature has small chances to grow. Add to this a very rigid form of communism from Moscow.

The language is the most important expression for identity. Nut a human being in such a situation: between two languages, two cultures, two ideologues, deprived of their own languages, in short, brainwashed, loose their identity, their own history.

Jaroslaw Seifert says in his Nobel lecture that the reason for the great interest in poetry in Czecho-Slovakia was the political development. For the people, who had lost their delegates in times of sufferings, the language had become the most important expression for national identity. Tornedalen had no language, or we didn’t know that we had, because we had lost our identity.

In my novel, Och fiskarna svarar Guds frid (And the fishes/fishermen answer God’s peace), Norstedts, 1979, the implicit author puts an electronic apparatus in headmaster Polemalms brain. This headmaster is born in Tornedalen. He has bought a Swedish family name and consequently everything has gone well for him. But his mind is in chaos, he has no identity. He could be everything and nothing, he is able to play any roles very well. Even the structure of this book is in harmony with the implicit author and the main character.

The headmaster drinks alone for two or three days, he writes short stories, which content pieces of himself, because he doesn’t know whom he will meet if he meets himself. He is a communist, and he is a religious man, he is teetotaler and he drinks, he wants to be an author but feels guilty for creating, he knows that it is the highest form of sin, he creates as God from nothing, he is a god. He has no language, but in some way he is able to speak so that a listener believes in what he says.

He knows that he has to throw himself naked in the battle of life, as King Lear. He has to loose everything to win it. That is his paradox. He reads a preach by Laestadius in Finnish, and he falls under a table, he dies. Of course symbolically. And he decides that he now has to wash up.

Well, The Head-Master Polemalm plays a game with the language. Therefore he writes. His writing is is practicing Sapir/Whorf-hypothesis. Finnish and Swedish are structurally very different languages. When you talk these two languages, you experience the reality in two different ways, you live in two different worlds. It is in some kind a schizophrenic situation, but he is not ill, he is an author, an artist. He uses these experiences to investigate the existence. He understands that there isn’t one truth, the paradoxes are the truth, everything depends on your point of view.

As this novel is written by Polemalm, the implicit author just puts the electronic in his brain, but he could also be seen as an author in that stage of his development as an author. He isn’t yet conscience of that his playing games with the languages gives him his individuality as author.  Why not?

But now back to the problem of the man in court. One day, two years ago, when I was writing a novel, Singer’s demons came in my typewriter. It began suddenly writing double F, I stopped working with the novel, and I remembered that I had written in Swinnish a story about perjurers. Like Polemalm I started playing a game with some sentences and lines. I asked as Polemalm: What is it in Swedish. And I wrote the novel, Kasaland. The demons disappeared, and the angels began helping me. So this dilemma saved me, I hope, from village message, and I had found a language for that subject. The damnation had become a blessing.

Maybe, the man in court was right. The fight has happened in Finnish, it must be reproduced in Finnish. But a court is a very serious place, the authorship plays games, in my opinion. Or as Heinrich Böll puts it: not even the humor is a class privilege, but a hiding place for the resistance.

Second: not only the language is a problem for an author in such a multi-cultural society as Tornedalen. You write in Swedish about things that are unknown for many critics too. Unknown, although the society in Tornedalen is a part of Sweden, and has been in hundreds of years. Some critics spend money and time on understanding an author from corresponding cultures far away from Sweden, but know nothing about very old minorities in their own country. Some times I have a feeling of the question in the Holy Scripture: does it come any good from Nazareth?

As an author I first felt like Jacob, I was escaping, I thought that every author has to live in Stockholm, first, and then move to Copenhagen, and from there to Paris and into the history of the Emperor Charles the Great[2]. However, when writing my dissertation about the Finnish modernist Antti Hyry, I understood that Hyry was right: he had travelled from the northern part of Finland to Helsinki, and he saw that the buildings in Helsinki too were turned up. I realized like the escaping Jacob; this is a Holy place, I didn’t know.

The most important point is not the language, the subject. Before writing my novel Kasaland, I was interested in Xenofon, an ancient journalist, horseman and army leader. I discovered that the grandfather in Kasaland was very like Xenofon. He just lived in another society, another time. Realizing such a thing you try to write blood. I think so.

When I realized that I had to write about my own society as it was, or is, I began telling stories about Tornedalen as the many good story-tellers had told med. They never said: once upon a time… They just started telling about perjurers, ghosts, common people, magicians and murderers, wars and religious experiences as if it really was happening just now. Time and space are not important, but the story. And who said what, like in sagas of Iceland.

I write in Swedish. Why? Because it is natural for me to write in Swedish. When I now publish my first novel in Swinnish, it’s also playing a game. Swedish is now my first language, and I want to write for the Swedes.

But it is a kind of humor, that the few texts, some poems, that I have written in Swinnish (they are not even printed), have been translated in Poland by some translator to five or six languages.

About the identity I now know: I am not a Swede, I am not a Finnish; I don’t care what I am.

I want to write, because it is an attitude to reality and an attitude which for me is playing games with the language.

 

 

 

[1] This because of e pedagogical idea from USA, that it was best for the children to use just one language.

[2] Maybe I was quite right.

Källa: ”New writing in a multi-cultural society”: Svenska vitterhetsakademin, 1985, Northern Libraries Colloquy, 11:1986: Luleå, ss. 33-39, 1986.

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa New Writing in a Multi-cultural society

Nu får du förklara dig – ur arkivet

Hittade denna text i arkivet. Så här var det för 20 år sedan.

Nu får du förklara dig – evangelierna på meänkieli

 

Rubriken har jag tagit från en mycket levande berättelse om hur några germanska kyrkliga ledare klagade hos påven i Rom över att bröderna Konstantinos Filosofen(senare Kirillos, varav det kirilliska alfabetet) och Methodios översatt heliga texter till ett icke-heligt språk, nämligen det slaviska. Dessa germaner krävde mer eller mindre brödernas huvuden på fat. I Venedig försvarade sig Konstantinos mot sina motståndare, som nämnda krönika liknar vid kraxande kråkor. ”Nu får du förklara dig”, sade dessa, ”hur kan du ge slaverna en skrift som inte ens apostlarna känt till, inte påven i Rom!” Filosofen svarade: ”Faller inte Guds regn över alla på samma sätt? Lyser inte solen över alla, och andas vi inte alla samma luft? Att ni inte skäms att bara använda tre språk(hebreiska, grekiska och latin, min anm.) och göra alla andra språk och folk både blinda och döva?! Vi känner många folk som har en egen skrift och som med den visar Gud stor ära.”

Meänkieli blev ett eget språk i mitten av 80-talet. På mycket kort tid har det publicerats romaner, teaterpjäser, artiklar och annan skrift. Vid Uleåborgs universitet har en professor till och med opponerat på detta nya finsk-urgiska språk. Språket har också fått officiell ställning som minoritetsspråk i EU. Även den svenska minoritetsutredningen har gått på samma linje. Meänkieli är nu ett språk bland alla andra.

Översättningen av Markusevangeliet 1988 var en viktig händelse. Titeln, Tule Leevi fölhjyyn, (Slå följe med oss, Levi) har blivit ett ordspråk i finsktalande områden i Norden.

Några år senare utkom Johannesevangeliet, och till Lars Levi Laestadius 200-års jubileum i januari 2000 överlämnas alla fyra evangelierna på meänkieli till kyrkan i Pajala. Budgeten har varit mycket liten. Praktiskt taget allt arbete har varit ideellt. Utan Svenska Bibelsällskapets stöd skulle det inte ha varit möjligt att slutföra översättningsarbetet.

Översättningen är gjord av författaren Bengt Pohjanen. En arbetsgrupp bestående av universitetslektor Matti Kenttä, språkkännarna Marita Matsson-Barsk och Kerstin Johansson har granskat texten och kommit med synpunkter. Arbetet har varit mycket spännande. Arbetet är kirilliskt: ett nytt skriftspråk kräver mycket arbete, kunskap och tro på språkets möjligheter.

Redan 1984 framfördes önskemål till arbetsgruppen för översättningen av den svenska psalmboken till finska om att även psalmer på meänkieli skulle finnas med i den nya boken. De kyrkliga handböckerna bör också översättas till meänkieli. Än så länge har önskemålen klingat ohörda. Svenska kyrkans representanter har svarat att det är finskan som gäller i svenska Tornedalen. Det är synd, eftersom de flesta tornedalingar inte alls kan finska. Meänkieli är deras språk, heligt som alla andra språk.

 

 

Bengt Pohjanen

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Nu får du förklara dig – ur arkivet

Bengt Pohjanen, Viehraatmiehet (jatkokertomus)

1

Vaimo katto almunakkaa ja naurahti, ette jos ei olis tiistai 3. maaliskuuta ei tarttis mennä töihin. Mie sanoin, ette tehä niinku meän Roope ko se ei halunu kouhluun, se meni ja repasi almunakasta arkipäivät ja sano hänen paskakielelä, ette ”tekemä pyhä”!    Vaimo lähti vanhuuskoile töihin, käänty ovela ja kysy mitä mie aijoin tehä kuluvanna päivänä. Mie sanoin, ette käväsen velipojan tykönä Alasessa Kassassa.

Mie lähin marshiin Temporintietä pitkin Pajalan rautatieasemalle, ette mie varttia vaile kymmenen pyssilä lähen Kashaan.

Sandströmin talon kohala mie kohtasin Fredrikssonin ja klauvasin, ette virkansa puolestako hään sielä rönkkää uusia taloja. Se ei siihen vastanu ja mie hyppäsin ojan yli ja laukoin Kirkontietä hollitolpale ko havattin pyssin jo tulevan pohjosesta käsin. Minun rannekello oli seisonu ko mie en ollu sitä muistanu vettää.

Mie nostin kättä, nousin psyhiin ja tahoin ajurilta, Varvarin Kallalta, tyyroretyrin Torisheen niinku hääty tehä ko ookasi Alasheen Kashaan. Varvarin Kalla sano, ette hään ei Pohjasilta ota maksoa ja sen lisäksi, Kalla meinasi, ette Pohjasesta Torisen hollipaikhaan oon kolme kilometriä ja mie olin jo ummikko-Karvapekale niin monta kertaa maksanu net ylimääräset kilometrit, ette mulla oli rästissä ainaki kaks ilhmaista reisua valtion pyssilä Pohjasheen. Mie kiitin Kallaa ja menin isthuun. Kaikki lantit olit mulle kotia käsin. Rahhaa mulla ei ollu ja mie olin menossa Palon Sampulta osthaan konia.

Se oli tiistaipäivä, 3. maaliskuuta 1959. Mie muistan sen siittä ko vaimo sen sano ja vielä mainitti, ette Gunborgila oli nimipäivä.

*

Varvarin Kalla seisotti velipojan, Åken, tiehaahraan, aukasi pyssinoven, nosti valtion lippalakkia ja sano vassokuuta. Mie kiitin, astuin pyssistä ja istuin puolisen tiimaa velipojan tykönä köökissä.

Vilma tarjosi kahvia, mie join ja kallistin kupin ja sanoin, ette lainaan pyörää ja käväsen Känsäporvarin tykönä. Vilma kysy kuka se oli ja mie mainoin, ette Vilma ei sitä tieny. Se oli Palon Samppu. Vilma kysy millä Samppu semmosen haukkumanimen oli tienanu. Mie muistelin, ette Samppu pullonkuoresta otettua oli väittäny, ette vierasta känsää saapi kynsiä mutta ei niin, ette tullee julki, mennee nimiki pankossa. Vilma huitasi, ettei juokale ole selvän vertanen vaikka olis kunka päissä. Mie sanoin, ettei Samppu juoppo ollu, sen kerran, mitä nyt finkerporila otti.

Vilma huokasi, ette kyllä net finkerporit tässäki oon nähty. Mie en siihen tieny sanoa mithään ko seinässä oleva jälki muistutti siittä ko velipoika, Uno, kielennokkaa kasteltua viinapiruishaan viskasi piippunsa seihnään niin ette maali putosi. Muista mistä net olit tinganheet ko Uno oli kehunu voimiaan niin koviksi, ette uhkasi lyä nyrkin pöyän läpi. Åke oli käskeny yrittää ja Unon yritettyä Åke oli huomauttannu, etteipä menny, Uno oli viskanu piipun seihnään.

Mie poljin pohjosheen päin. Pahta-Brorin kohala Moilasen Kalla tuli vasthaan. Se talutti pyörää hönkäten ja sano olevansa niin hoppuhousunen, ettei keriny nousta pyörän sölkhään. Mie havattin, ette takarengas oli puhenu. Mie tarjosin sille sulušuunia, jota mulla oli pyörän hollariväskyssä. Kalla kiitti mutta sano, ette hään korjaa renkhaan Pahta-Brorissa.

Mie jatkoin matkaa Kleemulhaan, jossa oli viralinen ylikulkupaikka ja halkopino, jota vasten mie laitoin pyörän ja marsin Suomen puolele Hietasheen ja maantietä pitkin Samphuun.

Sampun vaimo, Vieno, kysy olinko mie syöny. Mie sanoin, ette eilenki. Se laitto talrikin lihakeittoa ja mie söin ja kyselin kuulumisia. Vieno sano, ettei mithään myrkylistä. Samppu viittasi paperiläijää ja sano, ette hään taasen oli saanu Kekkoselta kieltheisen vastauksen hänen vahinkonhakemuksheen ko hään Ruottin alamaisena oli joutunu jatkosothaan. Mie kysyin eikö siittä ollu paperia samoten ko talvisoan aikhoin Sieppijärveltä Ruottin puolele siirtynheen Kemin Jonnen kohala. Pajalan kirkkoherra, Haapaniemen Oskari, oli sattumalta havanu kirkonkirjoissa, ette Jonne Ruottin alamaisena tappeli ryssiä vasthaan Taipalheen rintamalla. Kemin pere oli Ruottin Jarhoisesta aikoihnhaan siirtyny Sieppijärvele hommaamatta Suomen alamaisuutta. Rintamalta päästyä Jonne oli siirtyny Ylisheen Kashaan.

Samppu löi paperiknipun pöythään, vetasi hänkseliä ja sano, ette asia oli hänen kohala aivan sama. Hänen isä, Kassan Kalla oli siirtyny Ruottin puolelta Suomen puolele ja siksi pere oli Ruottin alamainen. Hänen veli, Pauli, oli ruottalaisen  sotaväenki käyny Puutissa ja ko jatkosota sytty Samppu oli kans lähteny Puuthiin, mutta sielä hänet lyöthiin rauthoin ja kuljetethiin Haaparannale ja viskathiin putkhaan. Franzéni-fiskaali tuli sinne ja irvisteli, ette jaa, tääläkös se oon Suomen poika, joka ei ennää halvaa olla suomalainen. Samppu kerto saahneen kymmen vuotta kuritushuonetta sotakarkuruuesta. Tuomio oli muutettu rintapalveluksheen Uhtualle. Sielä se oli ollu kenraali Sutelan lähättinnä ja päässy sivihliin vasta Muoniossa 1945 ajettua saksalaiset maasta. Mie kysyin eikö hään ollu saanu rintamanmiehenä talonpaikkaa. Samppu myönsi saahneen ja sano Kekkosen jopa antanheen kaikki antheeksi ja ilmottanheen talonpaikan velattomaksi.

Samppu kerto, ette Pasman Eetvi oli tuonu hevosen, jota mie olin tullu osthaan ko Possula, Siikavaaran Hanneksella, oli sille paikka.

Kello oli nyt kakstoista Ruottin aikaa. Sampun poika, Pertti, lähti näythään mulle hevosta. Se talutti sen kartanolle, laukotti sitä ja mie tutkin suun ja kattoin kaviot. Niissä ei ollu Suomen armeejan leimaa, mikä oli hyvä ko rintaman kokehneet hevoset olit säikkyjä.    Met menimä takasi pirthiin. Samppu halusi 1000 kruunua tammasta. Mie sanoin, ette mulla ei ollu riihinkuivia lappuja antaa. Samppu sano, ette härkää sarvesta ja miestä sanasta. Met löimä kättä pääle ja mie otin hevosen velkhaan.

Kategoriat: Jatkokertmous | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Viehraatmiehet (jatkokertomus)

Uusi meänkielinen kirja

Uusi meänkielinen kirja.
Barents Publisher, 2017

Kevvein sanoin, melkein runnoutta, niin Stoltz toelaki oon kiinittänny tuntheen siittä kunka oon tulla pakolaisena viehraasheen maahan. Kirja herättää tuntheita ja aatoksia. Kansi oon puohleensa vetävä. Siirto oon Tärkeä, hyvin kirjotettu kirja joka saattaa toimia monele erilaisele lukijalle.
Med lätta ord, som ibland gränsar till poesi, har Stoltz verkligen fångat känslan om hur det är att komma som flykting till ett främmande land. Boken väcker känslor och tankar. Omslaget är attraktivt. Flytten är en viktig, välskriven och bra bok som kan fungera för flera olika läsare. (BTJ)
Kategoriat: LITERATURE/KIRJALISUUTTA, Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Uusi meänkielinen kirja

Evankeeljumit meänkielelä juhlan merkissä

(ALHAALA OON VIITEO KANS!)

Kuvat: Björn Karlsson

15. heinäkuuta 2017 Meänmaa föreninki vietti 10-vuotisjuhlaa. Vuona 2007 Meänmaa föreninki nosti ensimäisen kerran Meänmaan flaun tankhoon ja perusti Meänmaan päivän/Tornedalingarnas dag, jonka puhheenjohtaja Bengt Pohjanen sai Ruottin Akatemiin kalenterhiin. Tämän vuen juhlaa vietethiin Mataringin markkinoila Luulajan hiippakunnan kans, ko se oli tilanu uuen evankeeljumien käänöksen, jonka Bengt Pohjanen oon tehny.

Pispa Hans Stiglund piti juhlapuhheen.

Uppsalan remissiroikkaa kiitethiin.

Evankeeljumien kääntäjä, kirjailia ja fil tri, Bengt Pohjanen, näyttää uutta käänöstä.

Evankeeljumien julkistamisen jälkhiin oli seminaari. Michal Kovars puhu kaksintaistelusta saamelaisessa ja meänmaalaisessa perintheessä.

Assistent professor Enikö Molnar Bodrogi puhu aihheesta Sympoolin merkitys.

Katto viiteo kans:

Meänmaa 15.7.2017

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Evankeeljumit meänkielelä juhlan merkissä

Aspens sång, Bengt Pohjanen

Går ner till stranden i Kassa,
lägger ut min långrev.
Den ljumma gränsvinden smeker min kind.
Inte en mygga.
Här börjar min lyriska resa,
här satt jag för 60 år sedan och skrev mina första dikter,
om dessa aspar, om denna gränsälv, om mitt språk.
Där borta ser jag aspen,
där den smugglade hästens lokor med åren trängt i aspen,
historiens och naturens egen långsamt skapade installation,
historia är skapat liv, här är aspen där Zigenar-Teemu och jag
för 60 år sedan ristade in våra initialer: BP (Bengt Pohjanen)
Och TN (Teemu Nikkinen).
Här skrev jag mina första sånger,
på svenska och en blandning av inlärd finska och mitt modersmål, meänkieli.
Här föddes inte bara min dikt
utan den moderna tornedalska litteraturen.
Här sitter jag i skuggan av den solbelysta finska sidan
då det skarpa kvällsljuset tränger mellan tallarna och belyser den andra sidan.
Skuggan kan jag inte hoppa över,
denna sida av älven är mitt hem,
språket har jag från öst,
mitt ansikte från väst.
Här sitter jag och jag brister i gråt,
av tacksamhet och av lycka.
Här började mitt litterära skapande,
vars betydelse jag då inte hade en aning om,
jag kanske anade att då ett språk dör, dör ett folk – en gång till.
Och då ett folk dör en gång till,
dör en kultur den andra döden och ur den finns ingen uppståndelse.
Om vi glömmer våra fäder, glömmer vi vår framtid,
och våra fäder kan vi bara minnas på deras språk.
Den som inte vet varifrån han kommer,
vet inte var han befinner sig, inte heller vart han är på väg.
Här sitter jag och gråter av glädje och stolthet
som ingen kan ta ifrån mig.
Här satt jag för 60 år sedan,
härifrån reste jag ut i världen,
med aspens darrande sång på mina många språk.
Här hör jag den åter.
Här stiger jag upp en dag, resklar i natten i solen.

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Aspens sång, Bengt Pohjanen

Bengt Kostenius, Byströmin päivä Mataringissä

Hilja Byströmmin Päivä Mataringissä 18. maaliskuuta 2017

Bengt Pohjanen alotti kokkouksen lukemalla kappalheen Hilja Byströmmin kirjasta Ett år i Järvi (1932). Tämä oli Hiljan ensimäinen kirja joka kuvasi Tornionlaaksoa ja sen asukhaita. Se oon ruottiksi kirjotettu, mutta kappale mitä Pänktti luki kertoo kunka nainen mennee kunnanmiehen tykö, astuu ovesta sisäle, täyttää kohta kokon oven omala kurenolla, sannoo ensin tottuuen, paiskaa harmajan kuvertin kunnanmiehen pöyäle, käskee kunnanmiehen ensi kerrala tulla itte hakheen verorahat, mennee sitten ja antaa kunnanmiehele käen. Vaikka oli lujijaki asioita sanottu, ei sentähen oltu vihamiehiä, muuta ko otethiin käestä kiini. Se peilaa hyvin meän kulttuuria.

Hilja kirjotti sitten trilokian Byn (1940), Ungfolk (1941), Bondfolk (1943) ja sen jälkhiin vielä joitaki kirjoja ruottiksi ja yhen suomeksiki.

Pänktti puhu sitten meänkielestä.

  1. Ensin metateesistä, kunka h hyppää sanassa ajan olhoon. Siihen kohtahan oon muuttunu siihen kohthaan. Taasen värpinä sanothaan ilman h:ta lopussa: Mie kohtaan häntä, siis ei mie kohthaan häntä.
  2. Mitäs met tehemä suomen pehmeälle d:le? Esimerkiksi sota. Ko se panthaan jenitiihviin se oon suomeksi sodan. Met otama sen kokohnaan pois. Siis soan.

Suomen sanassa saada eri paikoila Tornionlaaksoa sanothaan saaha, saaja, saahha ja vielä muitaki mallija. Met olema päättänheet ette met otama sen pois. Siis saa’a, missä apostrooffi merkittee ette siinä ääni seisahtaa kahen aa:n perässä ja sitten jatkuu sillä kolmasella a:la. Saaja oon taasen sypstantiivi, siis se joka saapi.

Suomen sanhaan tehdä met emmä tartte panna apostrooffia siksi ko tehä käypi sanoa ilman vaikeuksia.

Mitä suomessa sanothaan taide, met sanoma taite, yhtheenlaihiin ko sana taito.

  1. Sana tieän oon yhtä hyvä sanoa ja kirjottaa tiän.
  2. Vielä metateesistä se ette vieras saatta olla jenitiivissä sekä vierhaan ette viehraan, ja sauna illatiivissä sekä saunhaan ette sauhnaan. Se tunnuttaa kuitenki ette viehraan ja sauhnaan tullee (voittamhaan) voittahmaan ajan olhoon.
  3. Meänkielessä oon pitkä, lyhy ja puolipitkä vukali. Ruottin banan oon suomeksi banaani, mutta meänkielelä se oon panani. Meile ei sovi panani suuhuun. Ensin tuo pehmeä b poijes. Sitten met haluaisimma sanoa pannaani, siksi ko meänkielessä vaatii kaks konsunanttia kahen vukalin etheen. Meilä ei ole polliisia, meilä oon polisi, vaikka suomessa se oon poliisi. Saattaa kans säänön sanoa tällä laila: Sanan toinen vukali oon puolipitkä ko sen eessä oon vain yks konsunantti.
  4. Suhuässää ei käy kirjottaa sj niinku esimerkiksi sanassa afisji, siksi ko meänkieli oon fonemaattinen, se sanothaan niinku se kirjotethaan. Met luema afis-ji, siis ei kuulu suhuässää. Mutta jos käyttää š suhuässänä se kirjotethaan afišši. (š löytyy minun tanjenttipöyssä ko kirjottaa Alt0154. Painaa Alt-nappulhaan samala ko kirjottaa 0154.). Šääfferi ja šeeffi oon kans esimerkit missä oon suhuässä. Tavvauksheen harjaintuu hopusti jos vain oon avomielinen.
  5. Hyvälä hevosella (hy-vä-lä he-vo-sel-la) mutta hyvälä koirala (koi-ra-la). Kolmasen ja neljäsen tavun välissä käytethään tuplakonsunäntti. Juoksevalla hevosella (juok-se-val-la he-vo-sel-la).
  6. Haluan, halvan ja halvaan.

Haluan ja halvan oon synonyymit, mutta halvaan merkittee ette sitä halventaa.

  1. Jos ääntää konsunäntin kovasti, niinku philli ko meinaa kuuttia jota ammuthaan, ja physsi ko meina pusua poskele, niin käyttää h-puustavin perässä. Taasen piili ja pyssy joita ajethaan ja ookathaan äänethään pehmeällä äänelä.

Seuraava kokkous oon 15 heinäkuuta flakupäivänä Mataringissä ja piispa Hans Stiglund pittää juhlapuhheen.

Lopulta anto Anneli Junes oiken kuvavia makupaloja hänen tulevasta kirjasta.

 

Bengt Kostenius

 

 

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Kostenius, Byströmin päivä Mataringissä

Koijunjuustoa, Tornedalian shit, Sabme trash!

Tornedalian shit, sabme trash!

Så är det dags igen för Sabme trash Tornedalian shit:
Midnightsun och midnattssol!
Hög igenkänningsfaktor?
Träffade nyligen en gymnasist som upprört undrade varför dom tvingas läsa rasistisk smörja från Tornedalen.
Jag svarade: fråga våra pedagoger! Inget nytt! Det har pågått länge.
Tornedalian trash, Sabme shit  hade premiär på Dramaten  i oktober 1954.
Salongen var fullsatt av nyfikna människor   som kommit för att skåda de primitiva galningarna  i Tornedalen.   Författaren var helt svenskspråkig men för att ge sken av att ha goda insikter  i det tornedalska, orerade han i programbladet  om sitt finska påbrå och sitt tornedalska blod.
I programbladet fick stockholmarna veta  att vi tornedalingar var primitiva,  mycket besynnerliga och att man i Tornedalen  talade illa om varenda laestadianpredikant.  Detta sistnämnda var kursiverat.
Bilden av den inåtvände tornedalske mannen  och husfadern som är våldsam, hoppar, skriker  och slår barn och hustru,  hamrades in den gången, sedan om och om igen i sedvanlig etnorasistisk stil och postkolonialistisk anda, och människorna ställer upp om och om igen i i Sabme trash och Tornedalian shit!

Skyll inte bara på dem där nere! Ni är själva med! För två mål mat om dan  och sprit på premiären tack och hej och på återseende i grillen!

No niin, taasen Sabme trashin ja Tornedalian shitin aika Midnightsun och midnattssol! Keskiyön aurinkoa!

Tornedalian trashilä, Sabme shitilä oli ensi-ilta Stokholmin Dramatenissa lokakuussa 1954.    Salonki täynä, ihmiset utelihaita, näessi, net olit tulheet  vahtaahmaan primitiivisiä pörröjä Tornionlaakosta.  Kirjailia oli ummikko, mutta tällätäksheen, ette hään tuntee Tornionlaakson, se antaa syljen valuta ohjelmaplaavissa, jossa se kerskaa suomalaisista juurista ja omasta tornionlaaksolaisesta verestä.

Ohjelmaplaavissa stokholmilaiset sait tietää, ette met tornionlaaksolaiset olema primitiiviä, ja villin pörröjä, ja ette täälä kaikin näskäsit saarnamiehiä.  Tämä äsken mainittu oli kyrsiveerattu. Sanothiin, ettei ihmiset elävä  koloina ja ilman kulttuuria.  Talon isänät oon väkivaltasia miehiä,  jokka kiroavva ja elämöittevä,  hyppivä, huutava ja tietenki tappelevva  Tätä lyöthiin etnorasistisella vasaralla ihmishiin niinku aina ja ihmisraukat täälä pohjosessa taas ja taas lähtevä siihen itte myötä,  aina samhaan Sabme trashiin ja Tornedalian shithiin.  Älkää moittiko etelän vareksia. Tet oletta itte myötä. Saatta kaks kertaa ruokaa päivässä ja ensi-illassa viinaa, tak ohei, nähhään krillissä!

Kategoriat: Ylheinen | Kommentit pois päältä artikkelissa Koijunjuustoa, Tornedalian shit, Sabme trash!