Konstens uppgift är att bryta tystnader
– Yttrande- och tryckfrihetens dag –
Föreningen Meänmaa fattade på mitt initiativ för några år sedan beslutet att den 13 mars varje år fira yttrande- och tryckfrihetens dag.
Jag har de två senaste åren arbetat med ett litterärt självporträtt som nu äntligen är klart, Förlåt, jag är poet. Som en av Sveriges mest utsatta, hotade och överfallna författare var jag orolig, ibland rädd för att fritt berätta om min väg som författare från lekstugan i Kassa ut i världen. Vad är nödvändigt att berätta? Vågar jag berätta vad jag varit med om?
Våld mot journalister – och förstås även författare – är enligt förre Pen-ordförande Björn Linell dubbelmord (SVT 21.3.2007). Det fira ordet dör och den överfallna blir ett lik som rör sig försiktigt för att inte råka illa ut igen. Jag hade under arbetet med nämnda bok flera gånger avbrutit arbetet – av rädsla.
Jag delar den rädslan med många idag. Därför är denna dag viktig.
Ja, jag var orolig. Då hittade jag Gunnel Vallquists Följeslagare, Essayer, utgiven 1975. Jag läser i hennes bok om Heinrich Böll, blir gripen och hittar en själsfrände. Och så läser jag ord som ställer många frågor och ger mig insikter om läget idag. Vallquist skriver: ”Genom att förkunna sanningen går författaren i kamp inte bara mot lögnen utan också mot dess bundsförvant våldet, ty våldet kan inte leva utan lögn.” Terrorsystemet i totalitära länder har sina rötter i lögnen. Tystnadskulturen i vår kultur har sina rötter i lögnen som leder till hot mot yttrande- och tryckfriheten. Lögn och våld går hand i hand i öst som i väst. Jag fick mod att fortsätta min bok. Nu har jag berättat. Igen! Trots hot och hat.
För mig har yttrande- och tryckfriheten sina rötter i berättelsens vida famn hemma i köket i Kassa, där människor möttes och berättelsen flödade fritt.
Tryckfrihetens dag firas till minne av en händelse den 13 mars 1993 när Norrbottensteatern bombhotades. Bombhotet hade föregåtts av skriverier, telefonsamtal och angiverier som saknar motstycke i vår tid.
SÄPO vaktade mitt hem, där barnen skräckslagna tog skydd under bord och bakom soffor när de såg främmande bilar nära hemgården i Överkalix. Civilklädda poliser satt med vid repetitionerna.
. ”STOPPA PJÄSEN! är rubriken i NSD. Och i hotbreven kan man läsa: ”Om Teaterpjäsen Dagning röd inte stoppas … kommer vi att organisera motstånd som ännu inte skådats.” Breven är skickade till Rolf Degerlund, landshövding Gunnar Brodin, kommunalråd och till statsminister Carl Bildt. De som har makten måste ta sitt förnuft till fånga, innan det är för sent. Brevskrivarna kräver att ”Samhället straffar Bengt Pohjanen för alla lögner i hans böcker samt för brott mot religionsfriheten enligt grundlagen. Bengt Pohjanen får ta tillbaka allt han skrivit och lova att inte skriva fler lögner … teaterchefen Rolf Degerlund avsätts omgående och straffas för brott mot religionsfrihet …”
Redan då var jag övertygad om att det var en politisk rödfascistisk grupp som låg bakom hoten. En närstående till en ledande rödfascist har i brev till mig vidimerat detta.
Det var sorgligt och skandalöst att min vackra pjäs Dagning röd inte fick visas i Pajala. (Teatern där har även för något år sedan censurerat min pjäs om ett känsligt ämne. Yttrande – och tryckfrihetens dag är viktig idag.)
Kommunalrådet i Pajala censurerade den med ett protokollfört grundlagsvidrigt beslut i kommunstyrelsen och fullmäktige. Kulturnämnden hade fått en skrivelse från en av de mest kända hårdföra kommunisterna i Meänmaa.
Jag borde på något sätt ha protesterat mot beslutet, i all synnerhet som alla biljetter redan var slutsålda och intresset mycket stort. Jag vet att arrangörer i kommunen ringde upp både teatern och kommunen och protesterade men fick inget gehör för sina krav att Dagning röd skulle få visas i den kommun där det mesta av händelserna utspelat sig. Pjäsen gick till Bonner Biennale, som en Europas bästa pjäser. Jag nämnde detta i Bonn, där man hade svårt att förstå att en kommunledning i en demokrati kunde fatta ett sådant beslut, dessutom om en så vacker pjäs.
Den fina föreställningens premiär blev alltså bombhotad. Teaterchefen blev utsatt för utpressning. Han betalade tretusen kronor till utpressaren som i sin tur skänkte pengarna till en av sina ideologiska kamrater, vars mor satt i kulturnämnden för moderaterna, men bejakade kommunisten Isakssons krav på censur. Pristagaren hojtade: ”Det är det finaste priset jag fått!” Sic transit gloria Pajalae!
Lögnen och våldet går hand i hand. Även idag.
Glöm inte yttrande- och tryckfrihetens dag – den behövs även här i Meänmaa, där tystnadskulturen censurerar och utövar hot och våld. Hand i hand med lögnen. Hot går hem, jadå, men det fria ordet segrar över lögn och våld.
Leve yttrande- och tryckfrihetens!
Bengt Pohjanen