Bengt Pohjanen, Jo, kväner är visst ett urfolk
Om jag idag på Kvänernas dag hade en tidsmaskin och kunde göra en resa 6 000 år bakåt i tiden till Lillberget norr om Överkalix skulle vi på mitt modersmål, meänkieli, kunna ta en fisketur tillsammans. Vi skulle ha flera hundra gemensamma ord, nog för en fiskeresa, på uraliska, där även mitt modersmål har sina rötter.
Lillberget är ett hisnande fynd som ställer många frågor, och väcker förundran. Och förundran är, enligt Platon, porten in i Sanningslandet, som faktiskt ligger norr om Lillberget.
Vad är ett urfolk? Behöver jag ha statens godkännande för att tillhöra ett urfolk? Mitt språk är geografiskt begränsat men sträcker sig över årtusenden. Människorna i Lillberget var varken samer eller kväner, ester eller finnar. De lever idag inte i något Blut und Boden utan i språket, som är själens fingeravtryck. Och med mitt fingeravtryck kommer jag in genom porten in i Lillberget. Jag behöver inget svenskt-europeiskt pass.
Kvänerna? Vilka var de? Är jag kvän? Frågan är inte lätt att besvara, men nu tror jag att jag har ett svar som kanske kan ge oss en förklaring och svara på frågan om vi är ett urfolk, med rötter i Lillberget.
Jag är inte historiker, men språkforskare och i den rollen har jag hittat ett svar. Ordet kvän är nämligen problematiskt för vår finsk-ugriska mun, där två konsonanter i början av ett ord ställer till problem,
Kväner dyker upp i samband med Ansgars (801-865) besök i Sverige. Han hade hört talas om ett hednafolk i norr, QUEENAS, som behövde räddas från ett fruktansvärt matriarkat, där männen var avelstjurar, som efter att de fullgjort sin avelsplikt flydde upp i träden för att inte bli uppätna av kvinnor. Även det finska nationaleposet Kalevala ger en bild av ett matriarkat i norr, Pohjan akka, Pohjas käringi Pohjanen, vid Bottenhavet. Hon härjar och domderar och äger makt över det gåtfulla Sampo. Vi har alltså rötter i ett matriarkat, vars spår jag kunnat följa ända in i våra dagar, då vyölinämuorit, förklädeskäringen, härskat på gårdarna. Spåren av QUEENAS, kan man följa ända in i våra dager.
Alltså: Kveeni/kvän är svenskarnas namn på den finska befolkningen, ett Kvinnoland, ett matriarkat.
Är vi ett urfolk? Ja, språket gör mig till urfolk. För mig som gränsmänniska, uppvuxen och fostrad i många språk och kulturer, har det nästan ingen betydelse vad staten vill och inte vill. Ingen kunde ta ifrån mig språket i min Villa Heidegger, existensens hus, där språket är dörren in i de innersta rummen.
På Kvänernas dag vill jag hylla oss med en bön till Tuulitar, vindarnas krafter.
Vind från Ural, vind från Ugrien,
vind som blåst igenom många tusen år,
blås, städse, nu och alltid,
kom och smek älvens stränder,
havets öar, grund och skär,
kom och kamma ängar, åkrar,
kryddgård, gräs och klöver,
krama tallens toppar, granens grenar,
asparna som darrar,
torka liljekonvaljens tårar,
res igenom alla kyrkogårdar,
plocka med dig mullens sånger,
tal och tårar, fröjd och lycka,
smek de saliga i jord och mull.
Tala språket, som du kommit med,
deras språk som vilar under mullen,
språket, det som mullen talar,
språket som vi ännu bär,
vind från Ural, mojna inte,
vind från Ugrien,
bär vårt språk, mojna inte,
stumt får språket inte bli,
inte dö i västlig vind, som för vårt språk
från munnen ner i gravens glömska.
Bengt Pohjanen
Fil.dr Författare