Bengt Pohjanen: Vad skall vi säga om Luther?

Luther – Överkalix kyrka 31.1o 2017

”Luther är i himlen, Laestadius är med han, inte heller Lasarus där plågor minnas kan”, läste kvinnorna i Tornedalen när de satt vid sin vävstol, förstås på meänkieli: Lutherus oon taihvaassa, Laestadius oon kans, eikä sielä Lasaruskhaan muista vaivojans.

Luther fanns vid vävstolen, han var på byabönen, där vi med spänning iakttog vilken av postillorna byabönsläsaren skulle ta fram: Laestadius, Laitinen eller Luther. Laitinen var bäst, hans tal var korta. Laestadius var rolig, man kunde sitta och räkna antalet svordomar medan Luther var värst: en tråkmåns som malde på i all oändlighet. Varför han tjatade om ett och detsamma: tron allena, nåden allena, skriften allena? Det förstod vi inte. Tro och nåd och skrift förstod vi, men det där allena?

Att det förelåg en djup konflikt mellan Laestadius och Luther, visste vi förstås inte. Det var först i Uppsala jag upptäckte att Laestadius överhuvudtaget inte var lutheran, än mindre laestadian. Han förkastade hela den lutherska försoningsläran under rubriken: actus forensis förkastas. Actus forensis betyder att försoningen är en juridisk akt (mer om detta i min roman Ropandes röst, Norstedts 1981). Laestadius driver med lutheraner och säger att ingen lutheran längre behöver födas på nytt då Luther redan gjort det. Huruvida dessa två är i samma himmel kan man förstås undra, men det finns ju många boningar där. så nog finns där plats för juridiskt försonade och psykiskt försonade. Och trätobröder kan visst vara såta vänner.    Lasarus vet vi är i Abrahams sköte, troligen helt ointresserad av vår fråga om det finns någon sanning om Luther. Var han en förrymd munk, med obetalda krognotor i Wittenberg eller djävulens barn i rakt nedstigande led som påvedömet en gång i tiden genealogiskt faktiskt har fastställt? Han kastade ut påven, men ryktet säger att hans medarbetare, Melanchton, tog in påven bakvägen och att även pingstvännernas problem inte är pingströrelsen utan katolicismen som aldrig kastats ut ur den västliga kyrkans oräkneliga grenar och samfund. Ja, vad är sanningen och sanningarna om den färgstarkaste av alla reformatorer och alla tiders debattörer?

”Som Luther säger”, är ett vanligt argument i debatter när argumenten tryter. Som Luther säger. Ja, men vad säger Luther? Om judar? Om bondeledaren Thomas Müntzer? Det är lika bra att vi tar upp allt elände innan vi denna dag den 31 oktober 2017 på 500-årsdagen av de spikade teserna tvekande hyllar honom och travesterar frågan i 1 Sam 10:11: ”Hör också Saul till profeterna?” eller: ”Hör också Luther till profeterna?”

En profet får ju enligt Paulus i Romarbrevet inte tala utöver sin egen personliga tro. Så vad trodde han, Luther? Vem var han? En Alexander som inte ”stod ut med en broder i närheten av tronen”? Vad menade han med att ingens samvete tvinga eller låta tvinga? Hier stehe ich und kann nicht atmen (Här står jag och kan icke andas), som en elev svarade när han fick frågan om vad Luther sade när han stod anklagad. Var det så att han egentligen menade sitt eget samvete när han talade om samvetet? När han predikade Bibelns tydliga sanning, var det i själva verket hans egen tolkning som var den absoluta sanningen? Tyckte någon annorlunda var han i Luthers ögon en förrädare. Tryckpressarna tjänade hans polemiska genialitet. Till sin hjälp hade han Lucas Cranach som bidrog till att striderna utkämpades med en oerhörd våldsamhet och elakhet, bitterhet och giftighet som har väldigt lite med den kristna tron att göra. Om judarna heter det: ”Judarna kysser, äter, dricker och vördar djävulens exkrement … och glufsar i sig detta som suggor.” (Axess, februari, 2017,40).

2016 utkom boken Reformations, The early modern world, 1450-1650, Carlos M N Eire. Det är ingen rolig läsning för jubilerande reformerade kyrkor och samfund. Calvin var uppenbarligen en fruktansvärd tyrann och despot. Anabapisterna, som förordade vuxendop och framstod som pacifister, förföljdes. Men deras pacifism var munväder. Johan av Leiden, deras ledare, införde ett skräckvälde i Münster. Påsken 1543 skulle Jesus återkomma. Där infördes brutala ekonomiska reformer i bästa kommuniststil, all egendom konfiskerades och pengarna avskaffades. De som vågade knysta halshöggs genast. Alla böcker utom Bibeln brändes upp och Münster utsågs till det nya Israel. Och själv hade den Store Ledaren roffat åt sig alla rikedomar, infört månggifte och skaffat sig 16 hustrur. Thomas Müntzer tillhörde revolutionärerna, som senare i DDR kom att pryda femmarksedeln. Han var en av ledarna för bondeupproret, om vilket Luther uttalade berömda orden: hugg, slå och döda den du kan. Müntzer togs tillfånga, torterades och halshöggs. Luther tog med stolthet på sig slaktandet av 100 000 bönder och civila. Deras blod flyter över mitt huvud, skröt han. Allt skedde på Guds order.

Han lät som 68 års kyrkan i Sverige. Det finns ingen blodig brutal rörelse som 68-års män och kvinnor inte tokhyllat – i medeltidsanda. De blev biskopar. Mördarmaskinen Che Guevara prydde de blivande kyrkliga ledarnas studentrum. Jag vet ty jag var där, i Uppsala 68. En av mina kurskamrater stupade som löjtnant Julio i Chile, sades. Jag tror att det stämmer.

Men de andra reformatorerna då? Ja, Zwingli förespråkade öppen revolt och blodigt våld. I denna historia finns en våldets treenighet; hängning, dragning och fyrdelning. Pavel, som jag var mentor för i Uppsala -68, hade i Sovjet erfarit andra delen av denna treenighet då han spänd mellan två hästar utsattes för dragning, därför att han var kristen.

Reformationen firar sitt 500-årsjubileum.

I skolan fick vi förr i världen veta att Martin Luther den 31 oktober 1517 spikade upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg, Sedan är världen sig inte lik.
Har ni läst Ecos roman Rosens namn? Och vad har den med dagens tema att göra? Ja, där bränner en munk ner ett helt biliotek och där begås även mord som har sin förklaring i en oerhörd debatt som startade med William Ockham, född cirka1258 i byn Ockham i England, han dog 9 april 1347, franciskanmunk och filosof. Nominalismen och realismen förde en bitter strid och munken som brände biblioteket såg en fara i den nya läran, nominalismen, att den skulle leda till individualism och på sikt till materialism och sekularism. Luther var nominalist och många filosofer ser också att det från Ockham finns en rak väg till franska revolutionen, till Gulag (Den ryska revolutionen sitt hundraårsjubileum om några dagar) och Auschwitz. Vi ska inte fördjupa oss i den diskussionen här, men det är intressant att notera att det finns strömningar och ismer, idéer och politik som kastar sina mörkar skuggor över vår egen tid. Och sin skugga kan ingen hoppa över. Kastade reformationen ut barnet med badvattnet? Är dagens sekulära och individualistiska värld som i sin brutalitet avslöjas för våra ögon ett resultat av nominalismen? ”Köp en kalasjnikov och kopulera vilt”, ropade 68-rörelsens främste profet, Marcuse. Är det de konsekvenserna deras egna barn nu utropar över världen: #METOO?

Vad har Luther då gjort för oss? Frågar Per Svensson i en artikel (ibid s 41). Förutom att vi kunde skrota skärselden? Reklamen som dominikanermunken Johannes Tetzel formulerade lever än i dag: ”Så snart din slant i kistan klingar/sig själen upp ur skärselden svingar.” Det var den tidens Allra-skandal, avlatshandeln, som gav påven Leo X enorma summor för privat bruk.    Har Luther någon betydelse för särbeskattning, studielån och vab? undrar Per Svensson. Kanske det! Det kanske är de politiska partierna som ska fira Luther idag, inte svenska kyrkan.

Luther själv hade fått höga poster, ja, han blev i unga år professor i Wittenberg. Han var helt rätt. PK-heter det idag. Men då var det de här 95 teserna som sprängde kyrkan. Visselblåsaren Luther. Han blev fredlös och fick fly, inte till Moskva utan till en furste, som likt Gustav Vasa såg realpolitiska möjligheter som senare formulerades i ett politiskt program: cuius regio, ejus religio. Den som äger regionen/landet äger religionen. Sverige blev protestantiskt. Vi fick en statskyrka, en politiserad institution som ännu lever. Är det Luthers förtjänst, eller fel? När man kritiserar den ryska kyrkan för att vara politiserad, bör vi komma ihåg att Peter den Store gjorde om den till en statskyrka, efter svenska modell.

Är det då Luthers förtjänst eller fel? Att kyrkan även i Sverige tidvis varit ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen? (Per Svensson).

Vad mer kan vi säga om Luther? Att alla skulle lära sig att läsa? Läsa Skriften på sitt eget språk? Har jag personligen Luther att tacka för att de fyra evangelierna idag i min översättning finns på meänkieli?

För en tid sedan träffade jag en av ungdomarna i den ungdomsväckelse som hemsökte Luleå stift för snart 40 år sedan. Hon kom ihåg att jag hade bett henne läsa Johannes av Korset och Luthers Galaterbrevskommentar. Det var inget dåligt råd – om man nu inte tycker att en 16-åring i första hand inte ska kasta sig in i mystikernas och reformatorernas värld, men tiden var sådan.

Men Tempus mutantur et nos. Tiderna förändras och vi med dem. Påven Franciskus, latinamerikansk befrielseteolog med rötter i marxismen, besökte Sverige och kramade ärkebiskopen Antjelén. Han har också goda relationer till den ekumeniske patriarken, Bartholomaios i det tredje Rom. Denne är miljömedveten, någon sorts miljöpartist, så vi har en rödgrön röra även där.

Påven besökte Sverige, framträdde i Malmö, men han han undvek Petrikyrkan där stadens store reformator är begraven, nämligen Claus Mortensen. Gravstenen hyllar honom som destructor papistici cultus, förgörare av den papistiska kulten (Per Svensson).

Luthers företal till Romarbrevet har vi fått. Det är en av de bästa gåvorna till oss alla.
Men den kristna tron då? Mitt i allt detta vandrade den levande säden över de snöiga Alperna ända hit, brukade Gunnar Jönsson säga. Ja, det blev både luthersk ortodoxi men även Johann Arndt och Anders Nohrborg, Laestadius. adventsstjärnan tände av herrnuhtiska kristna som ett tecken på den levande säden i mörka tider. Den vandrade även hit. För 40 år sedan fanns här flera laestadianska grupper, här fanns EFS, Missionsförbundare och gammalkyrkliga. Här ljöd lovsång och extatiska rop för 40 år sedan: ”Säga vad man vill om Axel Asplund, men salig är han!” Så ropade han och kastade mössan uppåt kyrktaket. Och här fanns en medvetenhet om den egna synden: ”Sämst av alla, hela felet!” Det var inte i ångest utan i frälsningsvisshet. Och systern som vi graven viftade med näsduken och ropade till sin avlidna syster: ”Guds frid och jag kommer snart, oj, vad roligt det är!”

Är denna frälsningsvisshet en gåva från Luther?

Om inte direkt så i alla fall via den levande säden som även den bara fram det som faktiskt är sant: Tron allena, nåden allena, skriften allena.

Till de fromma i Överkalix som bidat i hopp och i tro vill jag avslutningsvis läsa en psalm som vi sjöng här för länge sedan, men jag kan se dem framför mig och höra deras röst:

  1. Vem är den stora skaran där, med palm i hand?
    Var hjässa segerkrona bär på evighetens strand.
  2.  I rena, vita kläders glans den står för Gud med oförgänglig bröllopskrans liksom en smyckad brud.
  3.  Den skaran kom från livets strid, från tidens nöd. Dess väg har gått till himlens frid igenom salig död.
  4.  Ett tecken på var panna klart du flamma ser. Förr var det dolt, nu uppenbart, vad glans åt dem det ger!
  5.  En gång som främlingar de gått i ökenland. De livets smärtor smaka fått och bränts av solens brand.
  6.  Från vägen ej de veko av i Lammets spår. Sitt kors de buro till sin grav, en vandring tung och svår.
  7.  Nu är den slutad. Inför Gud i evig fröjd och höja segersångens ljud i ljusa himlens höjd.
  8.  Och deras jubel slut ej tar till evig tid. De är nu hos sin Gud, sin Far, i salighet och frid.

Bengt Pohjanen 31.10.2017

Kategoria(t): Föreläsningar. Lisää kestolinkki kirjanmerkkeihisi.

Vastaa

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *