“Vad har jag gett mig in på?”
Det var en kall blåsig dag i mitten av november då min värsta mardröm tog sin början. Vi i 4-6:an hade just haft fruktrast när läraren Linda kallade in oss på lektion. Då jag kom in i klassrummet såg jag på hennes ansiktsuttryck att hon hade något betydelsefullt att berätta. Det tog några minuter innan lektionen startade för att busungen Erik hade struntat i ringklockan. När han äntligen kom in på lektionen och hade satt sig tog det några sekunder av tystnad som kändes som minuter. Man kunde liksom känna spänningen i luften. Sedan sa Linda: “Vi ska åka skridskor imorgon”.
“Hurra!!!” skrek Josef P. Hans hurra-rop väckte alla i klassen från deras trans som läraren hade försatt alla i under hennes uttalande och alla började skrika och hurra av ren glädje. Och det var så den här historien började. Jag hade just börjat femman och var osäker på hur det skulle gå för mig. Jag hade fått en ny kompis som heter Josef P. Han var en medellång person med svart hår och blågröna ögon. Det var en lite udda vänskap vi hade, jag och Josef. Han spelade hockey och jag spelade fotboll. Och vi hatade varandras sporter så vi hade inte så mycket gemensamt. När skoldagen var slut kände jag mig som tom inombords och allt kändes overkligt.
Ända från bussresan hem till vid kl 21.00 då jag gick och la mig kändes ingenting roligt eller meningsfullt. Då jag låg i sängen och tyckte synd om mig själv kom mamma upp och sa god natt.
“Mamma innan du går måste jag berätta om något förfärligt.”
“Är det….”, sa hon.
”Ja.”
”Jag beklagar. När då?”
”Imorgon bitti, första lektionen.”
”Vad ska vi göra åt det?”
”Jag vet inte. Vi kanske kan skicka in en falsk dödsboanmälan?”
”Jag vet inte, det kanske är lite extremt.”
”Du har rätt. Ahhh, jag vet inte hur jag ska klara det här!”
”Jag tror att det bara finns en sak du kan göra nu och det är att gå på lektionen och härda ut”, sa mamma Karin.
”Ja, det är nog det enda alternativet sa jag och suckade.”
När jag vaknade nästa dag ville jag bara ligga kvar i sängen och glömma bort vad som händer om 25 minuter. Men till slut tvingade jag mig upp ur sängen och borstade tänderna. Jag packade mammas basketväska med skridskor och hjälm och gick mot isladan.
Stegen blev tyngre och tyngre och till slut hände det ofattbara, jag träffade bröderna Jonsson som gick på samma skola som mig. Dom var de drygaste och mest retsamma personerna i hela universum. Enligt mig. Det värsta med Peter och Ludvig var inte att det var de var stora och läskiga eller att dom tyckte om att trycka ner yngre elever utan att de älskade hockey. Peter som gick i nian var lite värre än Ludvig som gick i åttan men de var allra elakast när de var tillsammans.
“Vad ska du göra med den där slitna, fula hockeyutrustningen, fotbollstönt!?” sa Peter retsamt.
“Ja, vad ska du med den?” sa Ludvig.
Ludvig var nämligen en pojke med väldigt lågt IQ.
“Jag ska bara gå till isladan och åka skridskor”, sa jag blygt.
“Just det vi ska ju åka skridskor med skolan idag. Det ska bli kul att få se dig på isen Ha, ha, ha” skrattade bröderna i kör.
Då fick jag nog så jag sparkade Peter i kalvsyltan och sprang för brinnande livet. Dom sprang inte efter mig utan stannade bara kvar och fånglodde efter mig. Nu var det bara en stor frusen vattenpöl mellan mig och isladan. Först funderade jag på att gå runt den men jag kom på att det skulle ta för lång tid så jag var tvungen att kämpa igenom den. Efter många frustrerade sekunder fyllda med blod, svett och tårar kom jag äntligen igenom. Och när jag såg tillbaka på vad jag gått igenom förstod jag att det inte var värt det.
Nu hade jag kommit in i omklädningsrummet där det redan var fullt med elever från åk 4-9. Jag tryckte in mig mellan min kusin Oscar som gick i åttan och Alexander som gick i fyran. I min hockeyutrustning ingick en begagnad blå hjälm och Josefs gamla skridskor som jag fått låna av honom. Skridskorna var lite stora så jag fick ta på mig ett par tjocksockor och sätta papper framme vid tårna så att de passade bättre. Nu var jag klar. Hjälm och skridskor var påtagna och jag skulle precis ge mig ut på isen då Linda kom in i omklädningsrummet och sa att det hade blivit ändrade planer. Vi skulle istället spela hockey. Det var då paniken kom. Jag var rädd att jag skulle göra bort mig totalt eller att jag skulle göra självmål. Jag som inte ens hade någon klubba. Men då kom jag på en superbra idé.
“Kommer du snart Leo alla väntar på dig nu,” sa Linda.
“Ja, vänta en sekund bara!”
”Men vad gör du? Ingenting?”
“Jag letar bara efter en sak.”
“Skynda dom vill ju börja spela!”
”Så där. Nu är jag klar.”
Jag vände mig mot Linda och visade att jag var redo. Först såg hon ganska förbryllad ut men sen skakade hon bara på huvudet vinkade åt mig att komma. När jag gick ut på isen och ställde mig bland dom andra barnen fick jag många konstiga blickar. Några fnissade lite, andra grimaserade men ingen sa någonting vilket jag tycker var ganska märkligt när jag ser tillbaka på det där ögonblicket. Jag kände mig ganska lugn ända tills jag såg på klockan och då tänkte jag “VAD HAR JAG GETT MIG IN PÅ?”
Linda kom ut på isen och gjorde en elegant bromsning framför hopen med barn. Okej, nu ska vi dela in oss i två stycken lag.
“Peter och Ludvig ni är tillsammans med han, han, hon, han och dom två längst åt höger. Ni andra går till det motsatta målet”, sa läraren Linda.
Hon kunde vara ganska partisk domare Linda. Och ni kan ju gissa vilket lag jag var med i, inte var det bröderna Jonssons lag i alla fall.
Då det var tekning just innan matchen så tänkte jag på min genialiska idé och kände mig faktiskt ganska lugn. Peter vann pucken och efter 20 sekunder gjorde Ludvig mål. Efter andra tekning tog jag tag i en av mina idéer och satte ut den på isen. Plötsligt ropade Erik till och sa att killen hade tagit fram en egen puck som han spelade med. Jag fick gå av planen och sitta på bänken i två minuter. Då jag fick gå ut på isen låg vi under med fem noll men snart skulle spelet ta en helt ny vändning. Jag tog ut några nävar sand ur fickorna som fått mig att se tjock ut och det var även anledningen till att alla hade tittat så konstigt på mig. Sedan slängde jag ut sanden på isen och alla började ramla. Efter det slutade vi att åka skridskor och jag kände mig nöjd. Sedan dess har vi aldrig åkt skridskor eller spelat hockey.
“Och det var så jag tog mig igenom min värsta mardröm.”
Författare: Leo Forsman