Kerstin Tuomas Larsson
1.
Sinun rauhalisuus
oon minun tyhjyys
Sinun puhumattomuus
oon minun yksinäisyys
Tuuliki
enämpi kosketusta antaa
2.
Nautin iltapäivän
etelätuulesta
Jonka päivän sae oon
puhistanu ja maustettanu
tuomen tuoksula
Ajatukset leppäävät
kaikessa rauhassa
Tuntheet maalaavat
puhivia kuvia
Vaiston hyvvää kessää
Suomen-/meänkielinen mies
Seittenkari 2015-08-13
Kuulin äskettäin uutisissa, ette miehet – ei sanottu oonko ruottin- vai suomenkieliset – turhaan syövä testosteroonipilleriä. Net ei auta nuoria, joila aina oon hoppu, eikä ikkäintyviä, joila puutuva vain niskat. En tiä mistä oon kysymys, tuli vain miehleen vanhaa laulu: nyt ei ne nuoret, nyt ei ne nuoret. Minun isoisä istu seittemän kuukautta tutkintafankilassa Haaparannala, joppauksesta eppäiltynnä, ko se sieltä pääsi tieten syyttömäksi toettu, se sano, ettei sielä muuta hättää ollu ko se, ette hään vaihmoin menevännä oli joka tuumaa niin miestä, ette jos hään olis sinne kuolu, vaivaiskoijuki olis oijenu hänen hauala.
Tämmöstä killausta ennen oli. Piiain asiat olit yksinkertasemmat. Mulla ja minun vaimola tullee ensi vuona 50 vuotta ja ko multa kysythään kunka met sen olema klaaranheet mie pruukaan vastata, ette vaimoni ja mie rakastamma minua.
Suomen/meänkielinen mies? Miksi ylheensä semmonen aihe? Ruottinkielinen mies? Olisko semmonen otsikko ees mielenkiintonen? Mutta suomenkielinen mies: siihen kuuluu omituisia epiteettiä, outoja ominaisuuksia. Ruottalaisila oon omat leimat: ”perklande pekka”.
Venäläisilä omat: Pekka ja Matti oon kalala. Sattuuki niin, ette käärme purasee Pekkaa pahasta paikasta. Matti soittaa lääkerille, joka sannoo, ette ainua konsti pelasta Pekan oon imeä poijes käärhmeenmyrkyn, muuten mies kuolee. Matti sulkee kännykän, Pekka kyssyy mitä lääkeri sano. Matti vastaa: ”Sie kuolet!”
Pekka ja Matti kalala. Matti lukkee lehteä, sannoo harvaksheen: ”Venäläiset…menevä…kuuhun.” Pekka heittää uistina, oon hiljaa kauon, kyssyy sitte: ”Kaikinko?”
Ruottin TV:ssä oon suomalaisen rautakaupan mainos, jossa suomalainen mies essintyy villinä suomenmiehenä. Uipi vishiin Azoreilta Suohmeen.
*
Mie olin joku vuosi sitte Kaakkois-Suomessa seminaarissa, jossa yks pitkän uran tiplomaatti kans puhu. Se väitti, ette ennakkoluuloja oon melkein mahotonta saa’a poijes. Ei auta Alvar Aalto eikä Sibelius. Kuva suomalaisesta –olletikki miehestä – oon niin sementeerattu, ettei sihen pure mikhään.
Joskus 1800-luvula romantiikka tartti viliä alkuperäskansoja ja semmonen löyty Suomesta. Sitte tuli metian aika ja metia tartti justhiinsa tämmöstä materiaalia tienataksheen rahhaa ja saa’aksheen lukijoita.
Sata vuotta aikaa joku lehtimies kävi täälä Meänmaassa. Se löysi ränsistetyn vanhaan savusaunan. Sen etheen se asetti kaks oikein traasusta lasta ja väitti niitten siinä asuvan. Kuva kiersi ja joutu Luulajan tuomiokapituuhliin, joka tartti justhiinsa tämmöstä kuvvaa ko olthiin alettu ruottalaisthaan Meänmaata. Ruottalaistaminen tartti syytä: pelastaa suomenkielinen kansa kurjuuesta, jonka kieli oli luonu. Kuva kaaplathiin mailmale ja niin alko se prosessi, jonka päämäärä oli ruottalaistaminen.
Kieli oon minun mailma, väitti Wittgenstein. Suomenkielisen miehen mailma oon kielelinen. Näin synty: perklande Pekka! Jos sen ruottalaistaa sen mailma muuttuu paremaksi. Se sivistyy.
Tämä kuva sai valtavan levikheen: se meni Ameriikhaan, Venäjälle ja Euroopan maihin. Mailmale oli annettu kuva ja se herätti sääliä. Isoja rahamääriä tuli Luulajan tuomiokapituuhliin ja näilä rahoila perustethiin Norrbottens läns arbetsstugor – Työtuvat, joissa lapset sait kieltheisen kuvan ittestä ja omasta suomenkielisestä taustasta. Se kuva muistuttaa paljolti siittä mitä näinä päivinä levitethään meistä miehistä ko uuet –ismit tartteva syylisiä ja pelastettavia.
Yks kuva kahesta lapsesta savusaunan eessä tuhosi koko kulttuurin. Kuva oli muuten aivan väärä. Meänmaa oon ollu Ruottin rikhaimpia osia. Ruottin Akatemiin perustaki oon valettu Meänmaan lohirahoila. Minun esi-isä, Toivolansaaren pirkkamies, Pakkainen, oli maksamassa Älvsborgin lunnaita 1500-luvula.
Jos kuvvaaja sata vuotta aikaa ei olis hakenu ränsistynyttä savusaunaa, se olis piiain nähny suuret ja varkhaat talot ja mettät, väylänvarret ja pottumaat. Mutta ihminen näkkee mitä se halvaa. Joskus se kuvvaa mitä sen aate tarttee levitäksheen.
Joskus se näkkee harhoja ko se ei ossaa kieltä tahi ei käsitä mitä hään näkkee. Yks esimerkki oon Herodotos (k. 425 e Kr). Se oli Halikarnossoksesta ja kävi Olbiassa. Sieltä ithään päin ja pohjosheen käsin oli Skyyttien valtavat maat, loputtomat ja äärettömät. Se kertoo kuulemansa: pohjosessa oon höyhenseinä. Mitä se oon Herodotos ei taho käsittää. Kieli ei piisaa. Se freistaa rohki kuvitela mitä se oon mikä piiskaa ihmisen kasuvia ja estää häntä näkemästä mithään. Tämä oon Ultima Geloni. Tietämiselle oon raja. Ymmärtämiselle kans. Herodotos kokkee jopa mailman lopun olevan sielä missä höyhenet putoava taihvaasta maahan, sielä ei ennää ole kieltä, ei sanoja, sielä ei ennää ole inhimilisyyttä. Sielä ihminen ei saata ellää, sielä oon kuolema, se maa oon jopa histuurian ulkopuolela.
Ko vieras kertoo se ei kerro kielen kautta, se kertoo väärinkäsittämisen kautta. Se tarttee sitä ränsistynyttä savusaunaa ja kahta traasuperkelettä. Eihään se muuten saata myyä tavaraansa.
Toinen historioittija, roomalainen Tacitus (55-120 j Kr), kertoo kans meistä. Skyytistä oon tullu suetonia, jokka oon mailman onnelisinta kansaa: kurjuus oon niin hurjaa ja toivottomus niin pohjatonta, ettei net ennää tartte ees mithään toivoa. Net oon saavuttanheet apatheian, välinpitämättömyyen autaalisen onnen. Seuraava kertomus vaimoista ja miehestä löytyy Rimbertin kertomuksesta Vita Ansgarii (Ansgarin elämä). Ansgar kävi täälä 800-luvula ja se tiesi kertoa, ette pohjosessa oon kansa, jonka nimi oon Kveenas ja nimi johtuu siittä, ette ”quinna” (vaimoihminen) hallittee tätä tienoa. Miesten tilane oon hankala: vaimot käyttävä niitä vain siitossonnina ja ko net oon käyttänheet miestä siihen tarpheesheen net tappava miehen ja syövä sen. Siksi miehet kiikkuva puihin ja freistaava klaarata sielä.
Olisko tämä myytti pelastanu Suomen? Suomussalmen taistelu oli talvisoan tärkeäin. Ukrainalainen rykmentti (vain oliko armeeja) taisteli pientä suomalaista sotajoukkoa vasthaan. Net olit kuuhleet, ette suomalaiset sotihlaat olit puissa ja siksi ukrainalaiset ammuit sinne, missä suomalainen ei ollut. Samoten kerto mulle ruottalainen vapaehtonen Sallassa, Vaaran Hildinki).
Meitä piiain naurattaa ko kuulema näitä vanhoja tarinoita, mutta saattaa olla, ette naurut kuivuva ko met havattemma, ette se kuva suomenkielisistä ylheensä ja olletikki miehestä ellää yhä. Myytti oon sitkeä, niinku tiplomaatti väitti. Avisit ja metiat oon vieläki täynä kaikenlasita tietoa meistä suomenkielisistä ylheensä ja miehistä olletikki. Svenska Dagbladet kirjottaa 10.12.2003 Pajalasta, ette sielä oon reaksunääriä äijiä, jokka 60- ja 70-luvula vastustit sähköä ja asfalttiteitä. Musikki tuli tänne vasta 70-luvula. Raatiu samoten ja kramufooni. Miehet oon täynä testosteroonia ja se aiheuttaa niissä raivoa ja net pieksävä jatkuvasti poikia, pakottaen niitä uskhoon ja alenuksheen, länsilestaatialaisuutheen. Pojat oon menheet mykiksi. Köyhyyttä, kurjuutta, sietämättömyyttä, omituisia värkkiä ja sortoa Pajalan länsilestaatialaisissa isoissa perheissä. Tätä tarjothaan 2003. Ja se mennee perile.
Länsilestaatialaisia ei Pajalassa koskhaan ole ollu. Jos joku mies olis nuin pahoinpitely poikaa minun kotikylässä, se ei ennää kulkis miehen nimissä sielä. Sähkö tuli Pajalan Jarhoisheen ennen ko muuale päin Ruottia, kiitos miehile, jokka viien miespolven aikana kaivoit juovaa ja sait siittä muuten kuninkas Oscari II:s mitalin. Juova antoo vesivoimaa ja sähköä.
Kruuvatyömiehet ei asfalttia vastustanheet. Net tulit Kirunasta kotikylhiin authaan vanhempia tulvan peittämiä teitä pitkin, joskus kangela vääntäen piiliä etheenpäin. Ei net olheet hyvien teitten vastustajia.
Minun kotona laitethiin musikkia kaapelin kautta lehmillekki navethaan, ko tutkimus Suomessa oli osottanuu, ette lehmät lypsävä paremin ko saava kuunela Sibeliusta. Minun isä, joka oli tyypilinen suomenkielinen mies, sen hommasi. Äiti saatto olla vasthaan. Samoten ko isä toi lypsykonheen. Muoriska ei sitä puhuetllu kolhmeen viikhoon. Se oli loukanu sen ittetuntoa: vain hään ei ennää muka pystys lypshään käsin!? Noh, se havatti sitte, ettei se kone niin huono ollu. Siilo tuli Suomesta. Se oli joku A.V. Virtanen-hoito. Miehet eistit kaikela laila kehitystä. Ei net olheet vasthaan.
Elvistä ja Tommy Steeliä kuunelthiin niinku muula päin.
*
Häätyy jotaki puhua suomenkielisestä miehestä ja kulttuurista. Avisista saapi lukea, ette täälä ei ole luettu kirjoja, ette täälä oon sanottu, ette tullee hulluksi jos lukkee kirjoja. Ette miehet ei ole kirjottanheet eikä luohneet. Suomalainen mies oon pakana ja ruunankummi. Kattokkaa Hasse Alatalon lulukirjaa Nurmen lintu! Sielä oon enämpi suomenkielisiä miehiä ko vaimoihmisä, mutta kaikkia oon paljon.
Mie annan puhheenvuoron miehele ittele: ”Joskus lainasi opettaja meile hänen omia kirjoja. Sillä laila met saima jo kansakoulussa tutustua semmoshiin ko ”Fänriks Ståls sägner”, Snoilskyn ”Svenska bilder” ja Rydberg-in runhoin. Kansankoulun loputtaen met tilasimma 25-äyrin kirjoja kustanusyhtiöistä ja meän köyhilä rahoila met prenymereerasimma Allers Familjejournal-in.
Posti tuli kylhään kerran viikossa ja se oli jännittävvää jatkaa lukemista avisin jatkokertomuksia. Luulajan kirjaston kirjaloovien kautta välitethiin tutustuksia monen suuren tekijän kans hengen mailmassa, niinku Strindberg, Heidenstam ja Lagerlöf, Fröding ja Karlfeldt, Jack London ja Rudyard Kipling ja monen toisen. Mie uskon ette met luima vähinthään yhtä innokhaasti ja yhtä paljon ko nuoriso ylheensä meän kirjatäytettynä aikana.
Meän into ruottin kirjalisuutheen ei erottannu meitä suomenkielen kirjalisuuen tutustumisesta. Tornionlaakson kirjailian Väinö Katajan kirjat kuuluit meän ensimäishiin lukemishiin. Meän kirjahylhyyn löysi monta suomalaista kirja tiensä. Siinä oli kirjoja joitten tekijät olit Kivi, Kianto, Aho, Linnankoski, Kallas ja moni muu. Kiven ”Seitsemän veljestä” (ruottiksi: ”Sju bröder”) oli äänheenlukemiskirja piisivalkean ympärillä yhen talven aikana. Kunka met senthään nautima äitin ja isän kans kirjoista: Ahon ”Rautatie” (ruottiksi: ”Järnvägen”), Kallas ”Reigin Pappi” ja Barbara von Tieshausen ”Kansan opiston laulukirja” (ruottiksi: ”Folkhögskolans sångbok”) opetti meät rakastamhaan usheita suomalaisia lauluja.
Niin met kehityimä kahessa kulttuurikielessä samala ajala. Ruotti ja suomi ei olheet meile ko tuli ja vesi toishiin suhtautuna. Kummakki kielet rikastuttiva meän elämät ja eistivä meän kehitykset aivan varmhaan tehokhaamasti ko kasvatus ykskielisuuen merkissä.” Meänmaan (jopa Suomen) ensimäisiä kaunokirjalisia runoja oon Antti Mikkelinpoika Keksin Tulva ja Mataringin pahat paarnat.
Mie olen alkanu kirjothaan samhoin aikhoin ko sukulaiseni Timo K. Mukka, 50-luvula. Ei minua ainkhaan kukhaan pilkanu eikä mainonu. Päinvastoin: kunniotus oli suuri niitä miehiä kohthaan, jokka opiskelit ja luit, kirjotit ja lauloit.
Meitä oli minun kotona vain miehiä ko sisaret siiryit Kiruhnaan. Kukas meilä oli matot puistanu ja jouluklapit kääriny jos en mie ja velipojat. Minun isä laitto ruokaa ja autto köökitöissä. Ei kukhaan pitäny sitä kamalanna. Se oon yks myytti miehestä, ette met emmä ole tehneet vaimojen töitä. Se tullee ummikkoruottalaisten taholta. Ko net ei ole elähneet meän elämää. Ei net ole käyhneet isoissa seuroissa. Siksi net ei ole nähneet Meänmaan suomenkielisiä miehiä itkemessä, hallaamassa, liikutukissa.
Meänmaan mies oon helläluontonen ja empaattinen.
Suomenkielinen mies löytyy monikasuvisenna, niinku kaikki muut miehet, mutta piiain herkempännä ja hellempännä ko jermaaninen partaviikkinki.
Täälä oon ollu lahjakhaisia miehä ja vaimoja. Taiteiljoita ja sotamiehiä.
Väkeä lappo joka talosta. Sieltä tuli lapsia, raahvaita ja täysiä, vaimoihmisiä ja miehenpuolia, norttolappalaisia ja lantalaisia, järviläisiä ja rantalaisia, hevosmiehiä ja ettomiehiä, niitynraivausmiehiä ja heinämiehiä, poromiehiä ja nikkausmiehiä, kotimiehiä ja veisumiehiä, ilonpitomiehiä ja naimamiehiä, sanomitten muistomiehiä ja uutisitten kuljetusmiehiä ja loruitten lappomiehiä, vasikantappomiehiä ja siankollausmiehiä ja lehmänastutusmiehiä ja poijitusmiehiä, jutamiehiä ja outalappalaisia, kengänkurppomiehiä ja härkämiehiä, koiven näskääjiä ja Tilleylampun sytytysmiehiä, piisivalkean joutoväkeä, tinkamiehiä ja palvausmiehiä, vastarannan kulkijoita ja taihvaanvinkin kuvvaajia, mallaajia ja tällääjiä, saamamiehiä ja pestimiehiä, velanperiöitä ja onnenonkimiehiä, kirnun tiinutusmiehiä ja tuhkasepän pojanpoikia, rautatieliljan hakkomiehiä ja vesivaltion siltamiehiä, Manalaharjun mustalaismiehiä, ja syömämiehiä, joitten sukuperä oli ko kaartislaisitten risuaijat ja Känsälän rakopinnapoikia, joitten ainua huoli oli vaimoväen etupuoli, ja Pajalan piksipoikia, joita maa parrelheen paino, ja Kursun knapsuja, jokka matheen maksasta tykkäsit ja hirventurpaa pathaan viskoit ja Luppo-Aate, joka pokala pölliä teki ja kirhveelä porria karsi, ja jos aatheen miehet räknää niin Leninin kurmukärpäset jokka muniva taljan alle, ja Hitlerin sääsket, joita räkkää vaikka silmät pannee kiini, ja Hagbergin paarmat, joile ei muuta ko tikku persheesheen, ja muut sen aijan syöpäläisummikot, jokka meän vertä saalistit ja sitä kyllä räkkäsi ko perheet olit ko räkän vaivaamia portokkia, kuljit roikassa kylki kylkeä vasten, ja kaikin viskoit kuusenoksia faariskan följyn etheen ja siunailit meitä kaikkia, mutta enniiten Iso-Iiskoa, joka tappo karhuun puukola ja sai siltä siunauksen ennen ko karhuu meni tuonilmashiin. Hannes näki koston enkelin, mutta Hannes oli illotiinissä eikä hänestä ollu taikaa.
Ja Pöksy-Eevertti, miestä joka tuuma, se se pruukasi sanoa: ”Käänyppä Peeta, mie prämhäytän!”
Meänmaan Tiuku kokoaa Suutelmanaika Luppiovaarala -esityksen viiteot yhtheen paikhaan omale sivule josta net mennee helposti löytää. Sivule pääsee tuosta yläkuvan alapuolela olevasta menyystä klikkaamalla ”Suutelmanaika”.
Ja nyt saattaa mennä suohraan tästä http://liipetti.net/aviisi/suutelmanaika/ .
Sivule lisäthään viiteoita sitä mukaa ko net valmistuvva.
Här är jag hemma. I svenska TORNEDALEN bodde mina fäder så långt jag kan spåra dem i kyrkböckerna. Alla levde de i samma stora Tornedalssocken i minst tre sekler. Ingen enda av dem kom utifrån. Deras namn slutade på son och dotter tills de fick namn efter hemman, på vilka de bodde. Idel finska namn Wanhainen, Aro, Rantatalo, o.Vanhatalo, Tuomas o. Paavo, Pekkari, Heinonen o. Pellikka. Min morfars morfar född 1746 fick ett svenskt namn Snellfot. Han var bonde och soldat, måhända en gång ägare till det hemman, som för ett 70-tal år sedan gav min far namnet Snell.
Mina fäders enda språk var finska, tornedalsfinska. En enda i den långa raden och möjligen kunnig i svenska var mormorsmormor Anna Samuelsdotter från Tornefors bruksbygd. Jag har anteckningar om en hel mängd gamla finskspråkiga andaktsböcker, som lästes i bygdens hem för 100-150 år sedan. Våra tornedalska fäder var läskunniga i gemen redan på 1700-talet, troligen redan tidigare. En enda familj i hembyn kunde vid slutet av förra seklet 1800-talet tala svenska. Det var Edlunds i Salo, mörka vallonättlingar från brukstiden. J.F Edlund ”Vaskuri” skrev köpebrevet på Snellhemmanet åt min far på god svenska. På 1890-talets början fick byn sin flyttande mindre folkskola.
Fram till sekelskiftet skedde undervisningen på finska. Med hjälp av Nybörjarboken ”Alkokursi” försökte man dock ge barnen någon kunskap även i svenska. Resultatet blev dåligt. Knappast någon lärde sig läsa och skriva svenska i skolan. Omkring år 1900 gjorde den Bertilzska samtalsmetoden sitt intrång i gränsbygdens folkskolor. Liksom mycket annat i pedagogiken kom den från USA. I st.f. översättningsövningar övergick man vid språkundervisning till åskådningsövningar och talövningar. Nu blev det bättre fart med svenska i skolan. Det nya seklets unga lärare och lärarinnor var också vuxna sin uppgift i försvenskningsarbetet. Undervisning i finska och på finska lades helt åt sidan. Det protesterades nog från olika håll, men skolans myndigheter genomdrev målmedvetet sitt enspråkighetsprogram. Protesterna tystnade för en tid. Svenska och finska ansågs passa lika illa ihop som eld o.vatten. Det finska vattnet kunde, menade man, om det fortfarande tilläts strömma i kulturens fåra släcka den svenska elden och fosterlandskänslan. De finspråkiga läroböckerna kastades på skräpvinden eller brändes upp. Detsamma skedde rätt snart även med de tvåspråkiga läroböckerna.
Svenska infördes i skolorna ppå 1880- o.90-talen. Borta med det fäderneärvda språket från skolan!. I kyrkan och på bönemötena fortsatte man dock förkunna kristendomen på finska eftersom flertalet ännu inte förstod svenska. Tornedalssonen, pionären inom jordbruk, agronom Wanhainen och hans medhjälpare talade också finska vid lantmannakurserna. Jordbrukarnas stormöten dåförtiden.
Haaparannanlehti lästes i de flesta hem. T.o.m. en finsk jordbrukstidskrift ”Pellervo” lästes i månget bondehem. Finska var hemmens, ”folkets levvande andedräkt, het av hopp och strider”. Svenska betraktades långt in på det nya seklet som skolornas och tjänstemännens språk. När bygdens eget folk försökte tala det sinsemellan, ansågs det vara ett uttryck för tillgjordhet. Men man såg upp till den som kunde tala svenska flytande. Det var förmer än att kunna översätta knaggligt från det ena språket till det andra. Mitt barndomshem var finsktalande. I ”modersskolan” hade far och mor fått lära sig både att läsa och skriva finska. De var angelägna att vi barn skulle lära oss att läsa även finska, men det var ännu mer angelägna att vi skulle lära oss svenska. Det var heller inte svårt för dem att förmå oss att ”Det ena göra, det andra inte underlåta! ”Jag tackar Gud för goda och förståndiga föräldrar. Skolans språk Vid mitt och mina syskons inträde i småskolan kunde vi knappast ett enda ord svenska. Så var fallet med samtliga nybörjare den tiden. Inte blott i min hemby utan i så gott som alla Tornedalsbyar. Tjänstemannafamiljernas barn var de enda svenskspråkiga nybörjarna. I skolan undervisades vi på svenska från första dagen. Finska var i någon mån anlitat hjälpspråk i svåra situationer. Men mycket av vad lärarinnorna talade var för oss obegripligt från början. Undervisningen i svenska var den allt dominerande uppgiften. Det var synd om de språkligt obegåvade barnen och så är fallet än idag i Tornedalens skolor. Någon gång hände det dock att vi fick översätta den svenska texten i vår läsebok till finska. Det var en sorts kontroll i vår förmåga att första det lästa. Vilket besvär hade vi icke en gång under mitt tredje år att få överskriften ”En bondgosse åstundas” översatt till riktig finska! En och annan ”svag” lärjunge fick träna sig på att läsa finska. Från skolvinden söktes fram någon lärobok med både svensk och finsk text. Det var kanske ”Esslers geografi av år 18880” eller ”1884 års katekes”.
Bäckmans tvåspråkiga ”Bibliska historia” fanns även kvar i något hem. Det fanns också hemma hos oss, sönderläst av äldre syskon. Det var en glädje för mor och far att höra oss läsa kristendomskunskapsläxorna hemma även på finska. Vi läste dem på båda språken. Det hjälpte oss att förstå innehållet bättre och det befrämjade även vår förkovran i det nya språket. Eljest var läxläsningen på svenska för mången skolpojke och skolflicka ett rabblande utan mening och innehåll. Jag minns att min yngre bror blandade ståndare och pistiller i påskpsalmen ”Vad ljus över griften”, när han skulle lära sig den utantill. Men innehållet i läxorna klarnade med åren och språkligheten förbättrades. Från min egen barndom kan jag inte minnas lärarna gripa till tvång och hot för svenskans inlärande. Sådant hittade många lärare och arbetsstugeföreståndare på senare. Att TALA FINSKA på rasterna var inte förbjudet och betraktades inte som dumt och orätt, såsom fallet blev längre fram på många håll. Föräldrarna uppmanade oss också att vara flitiga, uppmärksamma, lydiga och ordentliga. De uppmuntrade oss att tala svenska även därhemma, ehuru de inte förstod mycket av vad vi sade. Nog var det svårt många gånger med det nya tungomålet. Svenska ord fick förfinskas rätt ofta för att fylla ut en mening. I sitt finska vardagsspråk får tornedalingarna numera göra motsatsen. Vi syskon hade vår frivilliga svenska vecka ibland. Vi kom överrens om att försöka tala endast svenska från måndag till lördag. Mitt i en sådan vecka kom Pekkuli hem till oss för att sy nya vadmalsbyxor till oss pojkar. Han ville prata med oss och för att inte bryta vår överenskommelse fick vi mors löfte att bo i ett rum för oss själva resten av veckan. Först i lördagsbastun löstes våra tungors band, så att vi kunde tala även med Pekkuli. Det var inte utan att vi under en sådan vecka var föremål för en mindre välvillig uppmärksamhet från våra kamraters sida. Men vi hade lärarnas och föräldrarnas gillande. Vad hemmet gav V ad skolan inte gav, det fick vi lära oss i hemmet. Vi lärde oss så gott som på egen hand att läsa och t.o.m. skriva finska i någon mån.
Om söndagarna fick vi läsa högt för far och mor ur den finska bibeln och postillan. Ur ”Höga visan” som mor älskade att höra, minns jag ännu långa stycken utantill på finska. Vi sjöng finska psalmer tillsammans om kvällarna. De var också glada att få höra oss sjunga svenska sånger, som vi lärt oss i skolan. Vi läste våra läxor i regel utantill. Vid sidan av läxorna läste vi ”Folkskolans barntidning och Hemtrevnad”. De få läroböcker som fanns i skolan slukade vi. Någon gång lånade lärararen oss sina egna böcker. På det sättet fick vi redan i folkskolan göra bekantskap med ”Fänrik Ståls sägner, Snoilskys Svenska bilder och Rydbergs dikter”. Efter slutad folkskola beställde vi 25-öres böcker från förlagen och med våra fattiga slantar prenumererade vi på Allers Familjejournal. Posten kom till byn en gång i veckan och det var spännande att fortsätta läsningen av följetongen i tidskriften. Genom boklådor från biblioteket i Luleå förmedlades vår bekantskap med många stora i andens värld, med Strindberg, Heidenstam och Lagerlöf, Frödinge och Karlfeldt, Jack London och Rudyard Kipling och många andra. Jag tror att vi läste minst lika ivrigt och lika mycket som ungdomen i allmänhet i vår bokmättade tid. Vårt intresse för svensk litteratur uteslöt inte vår bekantskap med finskspråkiga litteratur. Tornedalsförfattaren Väinö Katajas böcker hörde till vår första finska lektyr. Till vår bokhylla hittade många finska böcker vägen. Där fanns böcker av Kivi, Kianto, Aho, Linnankoski, kallas m.fl. Kivis ”Seitesmän Veljestä” (Sju bröder” var vår högläsningsbok vid spiselbrasan under en vinter. Hur njöt vi inte tillsammans med mor och far av Ahos ”Rautatie” (Järnvägen”, Kallas ”Reigin Pappi” och Barbara von Tieshausen i ”Kansan opiston laulukirja”(Folkhögskolans sångbok”) lärde vi oss älska ett flertal finska sånger. Så förkovrade vi oss i två kulturspråk samtidigt. Svenska och finska var inte för oss som eld och vatten i förhållande till varandra.
De båda språken berikade vårt liv och befrämjade vår utveckling helt säkert på ett effektivare sätt än en uppfostran i enspråkighetsens tecken. Tvåspråkigheten gav oss vidgade vyer och hindrade oss att bli intoleranta och fanatiska i hembygdens språk fråga. ”Det ena göra och Det andra inte underlåta”, blev vår paroll. Det var en kär plikt för oss att förkovra oss i fosterlandets språk och kultur. Men det första modersmålets sång kunde vi inte heller lära oss utan att förakta. Dess röst talade och talar ännu ett till hjärtat gående språk. Kan någon förneka fädrens, föräldrarnas tungomål och ringakta den kulturskatt som ligger gömd däri? Hur kan någon ens ifrågasätta modersmålets utrotande hos en minoritet av vårt folk? Varför skulle inte två kulturers språk kunna leva och utvecklas i fredlig sämja jämsides med varandra i en gränsbygd? Såsom medlemmar av ett högt stående kulturfolk, Sveriges folk, borde vi kunna komma därhän, att vi kan instämma med en annan folkminoritet i ett annat land, som om sitt modersmål sjunger: ”Ej har jag svikit min moder och far ej språket jag jollrat i barndomens dar ej bröder och systrar, ej bäste vän ty lysa de stjärnor på hemgården än. ”
William Snell
Digitaliserad av Julia Tegelid enligt original 2015-08-07
Meänmaan TV var med när Bengt Pohjanen besökte sin farfars hus, Gamla Pohjanen, och berättade många roliga och spännande historier från sin barndom där. Både huset och Bengts farfar Leo finns med i många av Bengts böcker, och nu kan vi se platsen själv och höra vad som hände där.
Meänmaan TV oli Pänkttin matkassa ko Pänktti kävi Vanhaassa Pohjasessa kertomassa lapsuuesthaan sielä. Kattokkaa tekki. Puhe oon ruottiksi mutta kuvat justhaan sieltä missä kaikki oon tapahtunnu.
Oi terve kaunis Meänmaa
sie koti pohjonen.
//:Sie olet paras valinta
ja paikka maalinen.://
Ja tunturista merele
oon väylä ylpeä,
//:ko erotetut rannoile
se saapi yhistää.://
Oon kesätaivas korkea
ja valo illaton,
//:ko kaikki rannat kirkastaa
oon onni vallaton.://
Niin valosaa oon talviki
ja pohja puhaltaa
//:ko Ruija pallaa tännekki
se lumet kirkastaa.://
Oon maata tämä aurinkon
ja revontulien
//:oon kaipu tänne pohjaton j
a rakhaus syämen://
Ko päättyy matka vaivoihneen
ja kilvotuksinheen
//:niin usko esi-isien
oon taivaskelponen.://
William Snell
Meänkielenös: Bengt Pohjanen 16 maj 2014
Aili Eriksen firade Meänflakudagen den 15 juli 2015. Foto: Lars Lampinen
Aili Eriksen, Lär dig i stället för att gnälla!
Tankar kring lärande av det kvänska språket
Har du svårt att våga prata? Är det så, att du bara kan enstaka fraser och ord på kvänska? Känner du sorg över att du förlorat din identitet och ditt språk? Kanske kan mina erfarenheter vara till hjälp. Det är självklart tråkigt att man inte har fått lära sig språket, men i det ligger också hotet att man förblir i det. Det är lätt att man bara accepterar situationen och inte försöker att göra någonting åt den.
Det är sant, att ett litet barn inte själv kan välja sitt språk, men det kan en vuxen person göra, som har lusten att lära sig. För mig var det sorgligt när jag inte kunde behärska det kvänska språket. Jag var nog mera arg än ledsen och det var det som gav mig motivationen att fortsätta. Därför vill jag säga, att du först måste fundera över hur viktigt det här språket är för dig. Dessutom måste tänka på hur mycket tid och resurser du kan lägga ner på att lära dig det.
Ett sätt att lära sig kvänska är givetvis att besöka platser där språket används, och att vara väldigt lyhörd. Kommer du i samspråk med en kvänspråkig, kom då överens med den personen, att ni enbart använder kvänska tillsammans och att hen till en början använder lättfattliga ord och meningar. Du skall också övertyga din samtalspartner om, att det är så du vill ha det, i annat fall kan hen börja prata nordnorska med dig. Skulle det ändå hända, så svara frimodigt på kvänska. Kom ihåg att andra inte kan göra jobbet åt dig, det är du själv som alltid skall svara på kvänska på tilltal, fast det är sannerligen inte lätt. Gör så i alla fall, och det spelar absolut ingen roll om det blir fel då och då. Språkkunskapen kommer succesivt att bli bättre. Inte ens kvänspråkiga har kunnat språket perfekt från början, och inte har de lärt det av sig själv. När du lär känna en person genom det kvänska språket, så kommer det att bli ert gemensamma språk och det kommer att kännas naturligt att prata det.
Ifall en person inte har tid att lära dig tillräckligt ofta, så sök upp andra kvänspråkiga. Så länge du inte behärskar språket tillräckligt bra, så är det en fördel att ha en stor bekantskapskrets. Då har man en möjlighet att lyssna på andras samtal på kvänska och efteråt analysera ordens och meningarnas betydelser. Sök även upp någon annan, som liksom du håller på att lära sig kvänska. Det känns alltid bättre om man vet att man inte är ensam.
Det kan också vara till hjälp att använda språket i frågor som du själv känner för, eller i ämnen som känns intressanta och viktiga för dig. Gillar du att samla på frimärken eller om du tycker om en speciell musik, så prata om det. Jag tycker om att skriva, därför ser jag till att hamna i situationer som ger mig möjlighet att skriva. Ifall du inte hittar ord för moderna ord och uttryck, så försök att analysera fram en översättning t.ex. genom att diskutera med en annan kvänspråkig.
Ett annat sätt att utöka ordförrådet är, att läsa kvänsk text. Även här gäller det att man väljer lätta texter till att börja med. Det är på sin plats att redogöra för hur mycket läsmaterial det finns. Det är inte nödvändigt att börja med boken Kuosuvaaran takana. Läs det som du känner för. De lättare texterna hittar du i bilderböckerna Kummitus ja tähtipoika. Dessutom bildserien Kapteinin joulu, som du förmodligen hittar på biblioteket. Självklart har du även tidningen Ruijan kaiku. Det är också givande att lyssna på språket, då man lättare kan förstå det grammatiska när man lyssnar på språkets formuleringar. Filmer av Anstein Mikkelsen är ofta på kvänska.
Jag kan även tänka mig att det är nyttigt att lyssna på allt positivt och även negativt, som folk uttalar sig om sina egna språkkunskaper. Ändå tror jag inte att det i slutändan betyder så mycket, eftersom man har olika uppfattningar om vad som är goda språkkunskaper. De kunskaperna kan variera av olika anledningar, exempelvis av trötthet. Hemligheten är dock att man bör gå vidare och glömma andras tankar och åsikter. Din plan måste vara att ha modet att möta nya situationer och utmaningar, eftersom de kan hjälpa dig att förkovra dig i det kvänska språket.
Lyssna inte på myter som påstår att det är svårt att lära sig kvänska. Även andra språk, som engelska, tyska och ryska kräver att du lägger ner ett stort arbete i inlärandet. Att lära sig nya språk är inte enkelt, men det lönar sig dock att lägga ner möda på det, för man får så mycket i utbyte av det. Folk blir annorlunda när de använder sitt modersmål och det kan även du bli när du lättare kan förstå din egen kultur.
Jag är egentligen ingen expert i ämnet språkinlärning. Jag uttalar mig enbart utifrån mina egna erfarenheter och jag hoppas att det kan gagna någon. Även jag följer mina egna råd då jag nu skriver den här artikeln i syfte att lära mig att skriva på kvänska.
Aili Eriksen
Svensk översättning: Lars Lampinen
Aili Meänflakun päivänä 15.7.2015. Kuva: Lars Lampinen
Hunteerauksii kväänin kielen oppimisesta
Oonko raskas tohhiit puhhuut? Oletko sie sillä tasula, ette sie saatat vain joitaki fraasoi ja sannoi kväänin kielelä? Muretitko sie kielen ja itentiteetin menettämisestä? Piian minun kokkemukset saatethaan auttaat sinnuu. Se oon kyllä ikkävä, jos ei ole saanu oppiit kieltä, mutta tässä surussa oon se uhka, ette helposti jäähään siihen. Sitte oon helppoo anttaat alla ja vain hyväksyyt situašuunin, eikä freistata tehhä mitthään siihen.
Se oon tosi, ette pieni lapsi ei saata päättäät mitä kielii sille puhuthaan, mutta kyllä täysi ihminen saattaa valita, ette se halluu oppiit kieltä. Minuleki oli surkkee asia ko mie en saattanu paljon kväänin kieltä ennen. Kuiten mie olin enämen vihainen, ja siitä mie sain mutivašuunin jatkata. Siksi mie sanon, ette ensiksi sie hävyt hunteerata kunka tärkkee se puhuminen oon. Sitte sinun pitäis kans ajatella kunka paljon aikkaa ja resurssii sie saatat käyttäät siihen.
Yksi tapa oppiit kväänin kieltä oon tietenki mennä paikkhoin, missä oon kvääninkielissii ja pittäät korvat auki. Jos löyät kvääninkielisen, sopi sitte sen kans, ette tet puhutta jammisti kväänin kieltä yhessä ja ette se puhhuu alusta helpomppaa kieltä. Sinun kannattais saa’a sinun puhekumpanin ymmärtähään, ette sie tarkoitat sitä, ko sie hallut oppiit kväänin kieltä; muuten toinen piian alkkais puhhuhaan ruijan kieltä sinun kans.
Jos näin tapahtuu, vastaa vain rohkeesti kväänin kielelä. Muista, ette toinen ei saata tehhä työn sinun puolesta; sie hävyt itte vastata ko se puhhuu sinule, vaikka ei se alusta ole ollenkhaan helppoo. Tehe sen kuitenki, eikä se haita jos kielet mennhään vähän sekaisin. Se kielikyky kyllä paranee aijan myöten. Kvääninkielisetkhään ei ole saattanheet kieltä pärfäktisesti alusta asti, eikä het ole oppinheet sitä tyyhästä. Ko sie opit tuntehaan toisen kväänin kielelä siitä tullee teijän yhtheinen kieli ja se tunttuu luontoliselta puhhuut sitä.
Jos yhelä ihmiselä ei ole aikkaa harjoitella tarpheeksi usshein niin haje sitte muitaki kvääninkielissii. Ko sie et vielä saata puhhuut niin paljon, oon hyvä jos sie tunnet paljon ihmissii. Silloin on maholista soppiit, ette saapi kuunela ko toiset puhuthaan kväänin kieltä yhessä, ja selvittäät jälkhiinpäin mitä sanat tarkoitethaan. Yritä kans löyää muita, jotka oon oppimassa kväänin kieltä. Se saattais tunttuut helpomalta jos sie tiät, ette sie et ole yksin.
Siittä saattais kans olla appuu jos sie käytät kieltä asioista, joista sie itte tykkäät tahi sie puhut teemoista, jotka oon interessanttissii tahi tärkkeitä. Jos sie tykkäät kokkoot postimerkii, niin puhu sitte siitä; samoiten jos sie tykkäät tietystä myysiikistä. Mie tykkään itte kirjoittamisesta ja siksi mie tällään itteleni senlaishiin situašuunhein, ette mie pääsen kirjoittahaan. Jos ei löyvvy sannoi uuenaikaisten asioile, yritä sitte selvittäät mitä se vois olla, esimerkiksi keskustelemalla jonkun kvääninkielisen kans.
Toinen tapa oppiit enämen sannoi oon lukkeet kväänin kielelä ja alkkaat taas helpomalla. Kannattais selvittäät kunka paljon materiaalii oon olemassa. Ei tarvitte alkkaat Kuosuvaaran takana-kirjala: luje sen ko sie hallut lukkeet jotaki raskhaamppaa. Helpomat tekstit oon kuvakirjat Kummitus ja tähtipoika. Sitte oon kuvasarja Kapteinin joulu, jokka piian saapi tilata biblioteekista. Tietenki oon kans aviisi Ruijan kaiku. Kannattais kans kuunela kieltä, ko oon helpomin ymmärtäät kramatiiki ko kuullhaan millaila asian saapi sannoot. Anstein Mikkelsenin filmeissä puhuthaan usshein kväänin kieltä.
Mie ajattelen kans, ette se oon helppoo kuunela ko ihmiset sanothaan pusitiivissii tahi negatiivissii asioita omasta kielikyvystä, mutta nämät asiat ei lopun lopuksi merkitte paljon, koska kaikila oon eri ajatus siittä mikä oon hyvä kielikyky ja se saattais varieerata ko sie olet esimerkiksi vaipunu. Salaisuus tässä oon, ette häättyy vain jatkata ja unheettaat toisten ajatuksii siitä hommasta. Sinun tasu oon se mitä sillä tehhään. Siksi pitäis olla rohkeutta ottaat uusii situašuunii vasthaan, koska ne saatethaan auttaa sinnuu tulla paremaksi kväänin kielessä.
Älä kuuntele semmossii myyttii, joitten myöten kväänin kieli oon vaikkee oppiit. Muut kieletki niin ko engelska, tyskä ja ryssä kaippaavat, ette sie tehet työtä niitten kans. Kielen oppiminen ei olekhaan aina helppoo, mutta sitä kannattaa kuitenki tehhä, koska sen jälkhiin siitä saapi niin paljon enämen. Ihmiset oon erilaissii omala äidinkielelä ja lisäksi sieki saatat muuttuut ko sie ymmärrät sinun ommaa kylttyyrii paremin.
Emmie oikkheesti ole mitthään äkspärtti kielen oppimisessa; mie puhun vain omista kokkemuksista ja mie toivon, ette siitä oon appuu. Mieki otan muuten minun neuvouksii käytthöön ko mie kirjoitan tämän artikkelin, ko mie aijon nyt oppiit kirjoittahaan kväänin kielelä.
Aili Eriksen
Kulturpriset i Överkalix gick i år till teater SLANT med mycket unga skådisar och en regiassistent i 10-årsåldern. Gruppen har spelat Leka olika, en pjäs av Lina Stoltz, som också regisserat dessa unga flickor och en pojke. Mirjam, Sofia och Oscar är mina barnbarn. Barnen är förstås stolta och glada. En gymnasielärare hade nominerat gruppen. Häftigt!
Ylikaihnuun kunnan kulttuuripalkinto jaethiin 16.7.2015 markkinoila. Se sai teatteriryhmä SLANT. Ohjaajaasistäntti oon 11-vuotias. Nuoriin oon 9 vuotta. Ryhmä oon osotellu Lina Stoltzin kirjottamma osotelmaa Leka olika/Leekata erilaisin/. Mirjam, Sofia ja Oscar oon minun lastenlapsia. Lapset oon ylpeitä. Yks jymnaasiopettaja oli net numineeranu.
Greger Toolanen
I ett brev för två år sedan från Svenska Akademiens stod det klart att Tornedalen får en egen flaggdag, den 15 juli. Alltså i dag, och då genomförs ett program på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. Sedan följer en utflykt till Keksis minnessten i Korva. På eftermiddagen folkopera: Kysstid på Luppioberget. STR-T får besök av ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott med program för speciellt inbjudn i Kukkolaforsen och Korpikylä – således dubbla program!
Flagga har ett symbolisk innebörd
Och avsedd att hissas på en flaggstång eller motsvarande anordning. I går hissades Tornedalsflaggan. Den mest kända användningen är som nationsflagga – samtliga självständiga stater i världen har i dag en flagga. Det finns olika nationsflaggor beroende på användningsområde – vissa länder har en handelsflagga, som används av båtar och fartyg, både nöjes och kommersiella. En del har en statsflagga som används av regeringen och statliga myndigheter, många länder har en även en örlogsflagga som används av militära fartyg och ofta militära marktrupper och anläggningar. Ordinarie nationsflagga används av civilpersoner och civila organisationer. Föreningar har ofta flaggor. Detta är kanske allra vanligast för idrottsföreningar, där föreningens supportrar ofta använder flaggan när de vill uttrycka sin lojalitet med föreningen. Flaggor kan väcka starka känslor, dödsskjutningen för en tid sedan i Charleston i Syd Carolina angående sydstatsflaggan – en stark symssbol fesråen inbördeskriget. Guvenören Nikki Haley såg till att senaten röstade att den 7 juli, att den ej längre skulle användas i delstaten.
Detta ovan visar vilken stark och viktig symbol en flagga kan vara. Tornedalsflaggan har inte heller kommit till utan kontrovers och mycket arbete.
I dag hissar vi Tornedalsflaggan – med de orden inledde Bengt Pohjanen i går medan Meänmaan flaku gick upp i flaggstångens topp. Detta då för nionde gången. Han fortsatte vidare: Från och om med i år finns den här dagen i Svenska Akademiens kalender. Tornedalingarnas dag – Meänmaan päivä.
Och sedan en tillbakablick och varför inte lite nostalgi? Varför inte ett litet ironiskt leende med tanke på den till dårskap gränsande debatt som till vår förnöjelse finns att ta del av i mediaarkiven. ”Historiskt ögonblick för Tornedalen”, var rubriken i Norrländska Socialdemokraten den 16 juli 2007. ”I går hissades för första gången Tornedalens egen flagga, på båda sidor om landsgränsen”. ”Nu välter vi gränsstenen och låter den falla ned i älvens mörka djup”, skall jag, enligt samma tidning, ha sagt. Det stämmer. Så sade jag. Närmare 70 personer från Sverige och Finland, samlades under gårdagen för att hissa Tornedalens flagga och vara med om den från och med nu årligen återkommande ceremonidagen, skrev NSD, som också beskrev mitt ansiktsuttryck: ”Pohjanen är rörd och ögonen glittrar.” Med flaggan i fronten tågade två delegationer över bron och landsgränsen. På mitten fördes flaggorna över varandra. Pohjanen höll hyllningstal och församlingen sjöng vaggvisan Älven har alltid funnits, till det förenande språket meänkieli. Jag har väntat och drömt om det här i 25-år. Nu är flaggan hissad. Alltid när man gör en kreativ sak finns oron och nu funderade jag på om jag ensam skulle stå mitt ute på älven. Men så blev det inte. Matti Junes har dagen till ära rest ända från Rovaniemi. Ahti Jaako, Hannu Laitinen var med och många fler. ”Jag är född i Tornedalen, Meänkieli är mitt modersmål och i dag ska jag köpa min egen flagga som jag kan hissa där hemma.” Så säger Matti Junes och berättar om när han började skolan, en tid som inte visade sig vara helt lätt vad gällde språket. Allting som jag sa, var fel. Jag var tvungen att lära mig tala finska, säger Junes. I hans arbete som neurolog möter han ofta människor som blir glada när han talar meänkieli. Vi är som bröder och systrar och språket förenar oss. Tänk att få vara med och skapa historia och förändra och förvandla, säger Bengt Pohjanen då flaggan fladdrar i topp. ”Tornedalen får egen nationaldag”, var rubriken i Pite-Tidningen.
Bengt Pohjanen avslutade med detta:
”I dag är vi stolta och glada. I dag finns anledning att med glädje titta på det vackra kuvertet och det guldkantade brevet, daterat den 25 februari 2013, tillställt Föreningen Meänmaa, där vi läser följande: ”Jag kan meddela att Svenska Akademien behandlat er förfrågan om att en särskild dag i akademialmanackan skulle kunna införas som Tornedalens flaggdag. Akademien har med anledning av er fråga beslutat bifalla denna hemställan, vilket innebär att den 15 juli fortsättningsvis i Akademiens almanacka skall anges som Tornedalens flaggdag.” Med vänlig hälsning Peter Englund, ständige sekreteraren.”
-Jag har väntat och drömt om det här i 25-år. Nu är flaggan hissad. Så sade Bengt Pohjanen 2007.
Två starka profiler för meänkieli, Tore Hjorth och Bengt Pohjanen, tillsammanas i bild.
– Den 15 juli är nu Tornedalens nationaldag, säger Bengt Pohjanen. Härmed finns ingen gräns för kulturen, folket och språket.
