Kexin tiuku

MANNEN

En dag satt tre pojkar och spelade kort hos sin mormor och morfar. Plötsligt kom det in en man med svart rock, mörka glasögon och väldigt långt skägg. När den mystiske mannen klev in i rummet stelnade alla i rummet till av skräck och den minsta pojken som  hette Erik började gråta. Deras mormor och morfar hade åkt för att köpa colastrutar.  Den äldsta pojken som hette Oscar försökte alltid att vara modig men även han började gråta. Men den näst äldsta pojken som hette Leo ställde sig upp och frågade:  ”Vad gör du i vårat hus och om du inte går nu ringer jag polisen”. Mannen vände sig långsamt om och sa: ”Jag har kommit för att hämta er.” Då sprang Leo till telefonen för att ringa polisen men den var trasig och dörren var igenbommad. Då gick Leo tillbaka och satte sig ner. Det gick några sekunder av tystnad som kändes som evigheter. Till slut sa mannen: ”Ni skulle få kunna gå om ni vinner över mig i ett parti poker.” Då slutade alla att gråta och tittade på varandra. Allihopa nickade långsamt. ”Men ni måste självklart ha någonting att satsa.” Oscar gick iväg och hämtade en hink med guld som deras morfar hade samlat ihop på sin tid som guldgrävare. Mannen tog av sig sina glasögon och tittade imponerat på guldet. ”Okej” sa mannen, ”låt oss börja spela.” De la in sina bud, mannen en miljon kronor och pojkarna la in guldet och så satte de sig ner och började spela tidernas pokermatch. Men efter fem minuter fick Erik en straight flush och mannen försvann. Direkt efter kom mormor, morfar och Sofia hem och vi åt jättemånga colastrutar. Och de köpte colastrutar för alla pengarna.

MIES

Yhtenä päivinä kolme poikaa istu ja pelasi korttia murmuurin ja murfaarin tykönä. Yhtäkkiä sisäle tuli mies mustassa rokissa, tummissa silmiklasissa ja villin pitkässä parrassa. Ko tämä ouonsorttinen mies astu huohneesheen kaikin huohneessa jäykistyit kauhusta ja pieniin poista, jonka nimi oli Erkki, alko itkheen. Niitten murmuuri ja murfaari olit menheet osthaan colastryyttiä. Vanhiin poista, jonka nimi oli Oscar freistasi olla urhoolinen, mutta seki alko itkheen. Mutta vanheempa nuorempi poika nousi seishoon ja kysy: ”Mitäs sulla meän talossa oon tekemistä ja jos sie et mene tästä mie soitan polisille.” Mies käänty hithaasti ja sano: ”Mie olen tullu teitä nouthaan.” Silloin Leo laukko telefoohniin soithaan polisille mutta se oli rikki ja ovi oli puomissa. Silloin Leo meni ja istahti. Meni joku sekuntti mikkä tunnuit ikusuuelta. Viimen mies sano: ”Tet saattasitta päästä jos tet voitatta mulle pokkakierossa. Silloin kaikin heitit itkemästä ja vahtasit toisia. Kaikin nyökkäsit hithaasti. ”Mutta teilä häätyy tietenki olla satsattavvaa.” Oscari meni ja nouti ämpärin kultaa, jota sen murfaari oli koonu aikakausilta ko se oli ollu kullankaivaja. Mies otti silmiklasit päästhään ja katto imppuneerattuna kultaa.  ”No niin”, mie sano, ”alama pellaahmaan.” Net satsasit, mies pani miljoonan kruunua ja pojat panit kullan ja niin net istahtit ja aloit pellaahmaan aikakauen pokkaottelua. Viien minutin päästä Erkki sai färisuoran ja mies katosi. Varsin sen jälkhiin murfaari ja murmuuri ja Sofia tulit kotia ja met söimä hllun monta colastryyttiä. Ja net ostit colastryyttiä kaiken rahan eestä.

SLUT/LOPPU

Författare/Kirjailia : Leo Forsman

En dag satt tre pojkar som hette Erik och Leo och Oscar och dom var hos sin mormor och morfar och spelade kort. Plötsligt kom en man in och sa, kom med mig så ska jag lära er spela kort så ni aldrig förlorar. Först tänkte dom en stund men efter ett tag så sa dom ja. Sen så for dom iväg och då sa pojkarna att dom höll på att svälta ihjäl och då gav manen dom en smörgås som var magisk. Sen spelade dom kort och den omgången tog fyra år innan alla gav upp. Sen så sa dom att det var konstigt att dom var så bra och då berättade manen att det var smörgåsen som gjorde dom så bra. Efter det så har dom aldrig förlorat igen.

Yhtenä päivänä kolme poikaa, Erkki ja Leo ja Oscar, pelasit korttia murmuurin ja murfaarin tykönä. Yhtäkkiä siihen tuli mies ja sano, ette tulkaa myötä mie opetan teitä pellaahmaan korttia niin, ette tet koskhaan että häviä. Ensin net hunteerasit mutta vähäsen päästä net sanoit joo. Sitte net lähit siittä ja pojat sanoit, ette het oon nälkhään nääntymässä ja silloin se mies anto niile maakisen voileivän. Sitte net pelasit korttia ja se kieros kesti neljä vuotta ennenkö kaikin annoit perhiin. Sitte net sanoit, ette oli kummaa kunka hyviä net olit ja siihen mies sano, ette voileipä net oli tehny net niin hyviksi. Sen jälkhiin net ei koskhaan ennää ole hävihneet.
Författare/Kirjailia Erik Forsman, 8

Slut/Loppu