(Foto: Bengt Pohjanen)
Fåå ja loov (1999)
1.
Pojken stod vid fönstret och såg hur grannen kanade in på gården med cykeln över sig. Det var i slutet av april och mycket halt. Grannen hoppade upp och gav cykeln en spark. Hjulen snurrade ännu på cykeln när han rusade in i köket samtidigt som han borstade av sig lera och damm och drog upp Norrskensflamman ur stövelskaftet. Cykelhjulen slutade snurra, det blev alldeles tyst i köket.
Grannen tog inte av sig skärmmössan. Han hälsade inte ens med en nick utan stod som en staty med Norrskensflamman i handen som en kungens kurir. Han slog tidningen mot handflatan.
– Nu ska de till månen, hojtade han och kippade efter andan.
– Vem då, frågade Pojkens pappa.
– Partiet förstås, ropade grannen och tog av sig mössan.
– Vad ska dom där och göra, frågade Pojkens mamma som stod med stävan i handen vid spisen. Hon var på väg till ladugården.
– Bygga det klasslösa samhället förstås, skrattade grannen och tog ett skutt framåt.
– Ska dom ta Stalin med sig?
– Det kan behövas en far Solig även på månen, förklarade grannen och stoppade vänstra handens tumnagel mellan tänderna och bet ihop och grinade.
– Och det där tror du på!
– Du tror ju att himlen finns och dit kan man inte ens skriva brev, men till Sovjet kan man skriva och få svar, sa grannen och hoppade jämfota så att trasmattan knycklades ihop i en hög.
– Då måste bror din ha farit till himlen. Han har ju inte svarat på ett enda brev sen han for trettifyra.
Pojkens mamma smällde igen dörren. Grannen blev stående med den hoprullade Norrskensflamman i handen; den såg ut som en batong.
Pojkens pappa tände en cigarett.
– Sätt dig, sade han.
– Den socialistiska arbetarrörelsen ska bygga en dansbana, sade grannen med låg röst och satte sig vid bordet, där han brukade sitta och prata om laxfiske och höbärgning innan han blev medlem i partiet.
– Ska den också ligga på månen?
Pojkens pappa tittade upp i taket och blåste rök genom näsan. Han log.
Grannen hoppade genast upp och tog på sig mössan.
– Dansbanan ska byggas mellan vägen och Udden, på din mark! Det har partiet beslutat.
Pojkens pappa fimpade, men tände genast en ny cigarett. Hans händer darrade något och han lät tändstickan brinna en stund innan han tände cigaretten. Han slängde den brinnande tändstickan i askkoppen, där den slocknade långsamt.
– Jag hade tänkt bygga en kiosk där, sade han.
Grannen vred mössan hastigt bak som han brukade när han diskuterade politik. Han tog fram pipan ur bröstfickan på blusen och tobakspungen av läder ur byxfickan. Han började fylla pipan. Hans händer darrade så att det föll tobak på golvet och han hade svårt att tända pipan trots att han drog så att det bildades djupa gropar i kinderna och Pojken tyckte att han liknade en morrande finnspets.
– Så du tänker inte skänka den socialistiska arbetarrörelsen någon mark? Va? Då kanske den kan ge dig två meter gånger en och en halv när Stalin kommer.
– Snälla Bertil, nu ska du inte…
Grannen tog pipan ur munnen och avbröt pojkens far.
– I så fall bygger vid dansbanan där, femtio meter från ditt hus, så nära att borgare och fascister inte ska få någon ro om sommarnätterna när den socialistiska arbetarrörelsen dansar till Stalins ära.
Pojkens pappa satt tyst. Grannen fumlade med pipan och det föll glöd på golvet.
Den rykte ännu när grannen gav cykeln en spark och hoppade upp på den. Han cyklade norrut.
Pojken torkade handflatorna mot byxbenet. Han var torr i halsen och han darrade. Han tittade på sin far som rökte tankfullt. Pojken hade en känsla av att hela världen var full av socialistisk arbetarrörelse.
2.
Det blev sommar och Pojken flyttade till sin farfar. Om kvällarna låg han i kammaren och lyssnade på ljudet från hammarslagen som följde honom in i sömnens värld, där nakna människor dansade medan Stalin satt på en tron som en egyptisk Farao och smulade mahorka i pipan .
På midsommaraftonen cyklade grannen mot dansbanan. Han var barhuvad och hade en klädnypa i byxbenet. Några timmar senare började dragspelsmusiken. Pojkens farfar satt vid köksbordet och drack brännvin. Pojken fick också lite. Brännvinet värmde i magen och han kände sig mycket upprymd.
– Nu går vi och dansar, pojken min, sade hans farfar och tog honom i handen.
Biljettförsäljaren frågade efter biljett men Pojkens farfar fnyste och sade att han hade rätt att dansa så mycket han ville på sin egen mark. Han vägrade köpa biljett. Biljettförsäljaren påstod att Pojkens farfar föraktade en helig sak.
Pojken satte sig på en stubbe. Fåå ja loov? hördes det gång på gång och Pojken tänkte att även han en dag skulle lära sig att prata fin svenska så att han med ett enda fåå ja loov skulle få hålla om grannens hustru, som farfar.
Pojken hade svårt att somna. Inne i pörtet skrattade hans farfar och grannens hustru. Fåå ja loov. Ja de fåå duu jääna. Så sa dom.
– Vi ska inte prata om det här så att kvinnfolk får nys om saker och ting som bara vi karlar förstår, sade Pojkens farfar morgonen därpå.
Pojken nickade.
3.
Pojken gick längs stranden med ett metspö på axeln. Han drogs mot dansbanan som nu stått färdig i flera år. Virket hade mörknat och det var mycket skräp där. Pojken hittade en filtercigarett. Han tog upp den och satte den mellan läpparna. Det var läppstift på filtret och han kände smaken av det och en underlig doft i den varma solen. Det var alldeles vindstilla. Solen värmde hans nakna ben. Fåå ja loov, får jag lov, får jag…får…Pojken visste nu att det inte bara var en formel som man kunde stämma blod med, utan att orden betydde något.
Pojken såg hur hans byxben höjdes. Han blundade och det svindlade för honom. Han såg den nakna ryggen på grannens hustru och han kände do av dansandeflickor och smaken av läppstift. Han ryckte till och satt en stund med slutna ögon. Sedan spottade han ut fimpen och såg sig omkring och torkade sig om munnen med gräs. Han gick snabbt därifrån.
Pojken försökte meta, men det kändes inte som dagen innan. Strömmen hade fått ett dovare ljud och ett tungt regnmoln hängde över den täta granskogen. Han sprang längs stranden och blev så anfådd att han var tvungen att sätta sig vedboden för att vila sig. Någonstans i hjärttrakten hade en känsla av overklighet.
Pojken gick in. Hans farfar satt vid köksbordet och drack brännvin.
– Du är en riktig karl du, sade han och rapade, snart ska du gå på dans. Du säger fåå ja loov. Och du ska få se att dom säger: jaa de fåå du jääna!
Pojken gick in i kammaren.
– Ska du ha en liten jäkel?
– Nä, inte nu, sade Pojken med sin redan mörka röst.
Han ställde sig vid fönstret. Han såg de första regndropparna på rutan. Vinden rörde löven och kvistarna på björken utanför allt snabbare.
