Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

 

Mulle se elämä rajala näyttäytyy jotenki rikhaampana ko muuala. Mutta en tiä katonko mie sitte asiaa sen minun kotiseuturakhauen läpi. Mie en tiä ossaisinko ees asua missään muuala ko rajala. (Siis jos ei puhuta kaupungissa asumisesta vaan pikkukylästä tai maaseutukunnasta.)

Vaikka meilä se halkoo kylät ja siittä useasti puhuthaanki niin, niin on net kuitenki jo kehittyny omiksi kylikseen. Kyse on enemmänki naapureista. Tai ehkä sisaruksista. Sillälaila sisaruksista, että sen rajan toisela puolela olehviin kokkeen ehkä olevan semmosen erilaisen yhtheyen ko muihin naapurikylhiin. Noon jotenki eri tavala samanlaisia. Ko mennee rajan yli, sitä ei tunne menevänsä sen rajan yli siinä mielessä, että menis viehraasseen paikhaan niinko ylheesä rajoja ylittäessä. Sitä mennee johonki samanlaiseen, mutta erilaisseen paikhaan. Sitä on vaikea ees selittää. Soon kuitenki ommaa elinpiiriä.

Jotenki ouosti ko mennee johonki maalaiskylhään muuala, se tuntuu jotenki tyhjältä tai hajanaiselta. Rajattomalta. Että se niinkö jatkuu ja jatkuu jonnekki, kunnes se sitte rajjautuu methään. Jotenki aivanko se olis keskelä tyhjyyttä. Mutta sitte taas ko on rajala niin se rajautuu johonki selkehään ja niinkö loppuu siihen, mutta ei lopu kuitenkhaan tyhjyytheen. Jotenki se tuntuu, että ko siitä rajalta alkaa Suomi ja Ruotti (tai loppuu siihen) niin se ei ala tai lopu tyhjään. Se ei rajau’u tyhjän rajhaan.

Ja sonki sitte jotenki niin ristiriiassa sen rajattomuuen muttei rajattomuuen kans. Soon jotenki, että vaikka se kylä rajjautuu siihen niin elämä ei lopu siihen rajhaan ko sielä on se kylän toinen puoli. Sielä toisela puolela on joku. Joku erilainen, mutta samanlainen. Joku, joka ellää samojen vuoenaikojen, ilmojen ja arjen kans, mutta sitte kuitenki erilaisten säännöstöjen kans. Soon tavahlaan jotenki selkeämpää ko on se raja. Kun se joku loppuu ja alkaa siittä. Mutta seki mikä se loppuu ja alkaa on ”vain” valtio. Se ylempi taso, ei se arkitaso. Jotenki se raja-alue ei tunnu niin irralliselta. Soon selkeää. Se ei vois olla missään muuala.

 

Yöjunassa 1.3.2020, ennen rajojen sulkemista

Kategoriat: Proosaa | Kommentit pois päältä artikkelissa Brita-Kaisa Välimaa, Rajaelämän luontheesta

Bengt Pohjanen, Tänka fritt/Aatela vaphaasti

När åsikter, fria tankar och uppfattningar blivit kriminella, då har vi alla hamnat inom de kriminellas förvaltningsområden.

Ko mielipitheistä, omista aatoksista ja hunteerinkista oon tullu rikoksia niin met olema kaikin joutunheet rikolisten hallinto-aluheile.

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Tänka fritt/Aatela vaphaasti

Livets väg-Elämän tie, Kari Roininen

Kari Roininen, Livets väg

Om du tror att livet går sin gilla gång,
så har du fel
Livet är inte en lång sträcka att färdas,
som många tror.
Snabbt eller sakta,
det bestämmer du själv.
I öster tror man på livets cirkel,
utan början och slut.
Svårt att bryta sig loss från tro och måsten,
dock är det värt ett försök.
Livet är dock en återvändsgränd med möjlighet att ändra kurs,
och börja om.
Detta dock så länge du lever, först efter döden går livet sin gilla gång,
i all oändlighet.
Bäst att passa på medan du lever och kan!
Våga lev,
vad hindrar dig?
Går det på tok, börja då om,
tills du hittar din väg.
Livets väg.

Jos luulet elämän kulkevan pikku hilja aina vain
niin olet väärässä.
Ei ole elämä pitkä taival, jota kulkea,
niinku moni luulee.
Kierästi taikka pikku hiljaa
sen päätät itte vain.
Iässä uskothaan elämän sirkkelhiin
ilman alkua ja loppua.
Hankalaa oon irtaintua luuloista ja pakoista
vaikka yrittämisen väärti se kuiten oon.
Elämän oon kaikesta huolimatta kuja, jossa maholisuus vaihettaa suuntaa
ja alkaa uuesthaan.
Tämä vain niin kauon ko sie elät, vasta kuoleman jälkhiin elämä jatkuu pikku hiljaa
ilman loppua.
Parasta oon passata pääle ko elät ja vielä kykenet!
Tohi ellää,
mikäs hintertää?
Jos käypi hullusti, ala uuesthaan,
kunnes löytä tiesti.
Elämän tien.

Meänkielennös:

Bengt Pohjanen

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Livets väg-Elämän tie, Kari Roininen

Koti-ikävä Kauasmaassa/Hemlängtan i fjärran land

Kauasmaan koti-ikävä

Mie kaipaan täälä lunta,
ja jäitten lähtöä,
kans kielon kyyneleitä,
ja hillan kukkia.
Mie kaipaan rajatuulta,
ja pohjasvittiä,
kans laulujoukahaista,
ja haapapuitten tärinää.

En tunne maani multaa,
en kaalta pottumaan,
ei jalka väylän vettä,
ei poski lämpöä.
En maista täälä lohta,
en hillaa kypsyvää,
en poronlihhaa kuivaa
en kahvijuuston sitkeyttä.

Ei tunnu kevän tuoksut,
ei kesän poutasäät,
ei rumanlehen aika,
ei talven pakkaset.
Nyt suru mieltä painaa,
nyt kannan kaipua,
mie lähin Meänmaasta,
nyt tunnen sinne ikävää.

16 oktober 2019/10. helmikuuta 2020

 Hemlängtan i Fjärranland (Fri övers)

Jag saknar snö som faller,
och isens gång och dån.
Jag saknar strandens aspar
som alltid darrar där.
Jag saknar gränsens vindar,
och bofinkskvitter här,
och svanens vackra sånger,
och himlaeldens knastrande.

Jag saknar vallens klöver
och ängens timotej,
konvaljerna som tåras
längs stigarna till ån,
jag saknar myrens tranbär
och hjortronblommorna,
jag vill se strandens stenar,
och sädesärlans vippande.

Jag saknar sommarns dofter,
och vårens varma vind,
och höstarna som glöder,
och vinterns sköra ljus.
Här känner jag mig sorgsen,
här är jag främmande,
jag längtar hem till Meänmaa
den strand jag en gång lämnade.

Övers.

16.10.2019/10 februari 2020

Bengt Pohjanen

 

 

 

 

 

Kategoriat: Dikter/Runoja | Kommentit pois päältä artikkelissa Koti-ikävä Kauasmaassa/Hemlängtan i fjärran land

Bengt Pohjanen, Varieteetti vain/Bara en varietet

Bara en varietet

Då jag föddes en gång utan språk,
födde jag ett som jag skapade på.
Och jag sjöng och jag skrev
både visa och brev.
Det blev erkänt och prisat,
för världen bevisat
att det duger som språk
att skriva och sjunga på.

Men nu har jag hört:
för mig är det kört,
herrarna våra, hetsiga heta
har låtit mig veta:
det är inget språk,
som du skriver på,
det är bara en varietet,
så du vet, det vi vet,
på vår idiolekt:
ditt språk är bara en varietet,
nu är det färdiglekt.

Då jag föddes en gång utan språk
får jag väl dö utan språk.
Mullen får svara på frågan en gång
om livet är en dödens varietet
och döden en livets dialekt.

 

Varieteettiä vain

 

Ko mie kielettömänä synnyin,
mie rohkasin mielen
ja synnytin kielen,
jolla kirjotin, lauloin,
kerroin ja mainoin.
Hyvinhään se meni,
sitä mailmala killathiin,
hyväksythiin ja palkithiin.

Mutta nyt meän uuet herskaapit oon
hallintokunthiin ilmottanheet
ja hallitukshiin kirjottanheet:
ei se ole mikhään kieli,
se oon vain murre ja oma mieli
se oon fiinisti sanottu vain varieteetti.

No älästä nyt huoli, älähpä nyt vain,
s’oli aijottu ylhäälä tuola:
ko kielettömänä synnyin,
saan kielettömänä kuola
nyt mullat vain toisthaan:
elämä oon kuoleman varieteetti
ja kuolema yks elämän itiolekti.

 

Kategoriat: Kielestä ja sen tilanteesta | Kommentit pois päältä artikkelissa Bengt Pohjanen, Varieteetti vain/Bara en varietet

Recension

 Författare och titel: Anders Holmer: Regn /Natur & Kultur) Översättning (Sae): Mona Mörtlund

Sae (Regn), är en barnbok med en aning underfundiga, dock inte svåröversatta korta texter.

Översättaren har tidigare översatt barnböcker (Totte, Emma). Hon har även gett ut egna verk, barnböcker och lyrik.

Översättningen avviker så mycket från originaltexten att det var svårt att se att det verkligen rörde sig om samma verk. Eftersom Holmers korta texter är en aning underfundiga tänkte jag först att det rörde sig om fria tolkningar men vid en noggrann genomgång upptäckte jag att det i varje text i praktiken förekommer missuppfattningar och språkliga inkonsekvenser, felaktigheter. Eftersom texterna är så pass få gjorde jag en översättning av samtliga texter och fann att de är ganska lätta att översätta och att man kan få fram det underfundiga genom att översätta, inte skriva om eller utelämna text.    Översättaren använder också finska låneord trots att det finns motsvarande välkända ord på meänkieli. Översättaren har problem med grammatik och stavning, inkonsekvenser och meningsbyggnad.

Exempel: Meänkieli har i motsats till finskan en halvlång vokal som tecknas med en vokal. Översättaren stavar ”avisi” med en vokal medan ”musikki”, som också har en halvlång vokal, stavas ”musiikki”, med två vokaler.    Meänkieli saknar mjuka konsonanter, vilket översättaren också har svårt att hantera. De blir inkonsekvenser där stundom svenskan, ibland finskan skapar onödiga interferenser. Samma sak gäller vokalerna. ”Tolerans” blir ”toleransi” medan ”humanismi” blir ”hymanismi”. Demokrati skrivs idag på meänkieli ”temokratii”, men översättaren skriver ”demokratii”. Det är inkonsekvensen som är besvärande.

Exempel:

Holmer:

Hästens havre gror
på åkern som den plöjer,
kråkans havre med

Översättaren:

Hevonen oottaa kauraa,
maata ko velttaa
vares jo syöpii

Översatt tillbaka till svenska:

Hästen väntar på havre,
då den myllar jorden
kråkan äterer redan

Verbet gror= orastaa/ittuu Velttaa= mylla potatisland/liten täppa (Verbet plöja=auraa) syöpii= dubbelteckning av 3 pers. sing= äter-er

Texten skulle kunna översättas mer ordagrant:
Hevosen kaura orastaa
pellola mitä se auraa,
vareksen kauraa kans

Så enkelt får man till och med fram ett rim.

Övrigt I finskt talspråk ersätts ibland 3 pers plur med 3 pers sing, vilket för meänkieli är helt främmande. Även sådan felaktigheter finns i översättningen.
Översättningen innehåller utelämnade ord. Felöversättningar av ord. Onödigt att översätta ”mjölktand” med ”tand”. Om inte författaren, förlaget och översättaren har kommit överens om en ny bok med samma illustrationer så har jag svårt att se översättningen annat än som undermålig rakt igenom.    Inte en enda översatt text är försvarbar. Om det inte handlar om så fria tolkningar att det rör sig om en annan bok. Men språket är i det fall också dåligt.

Meänmaa

 

Kategoriat: Recensioner | Kommentit pois päältä artikkelissa Recension

GRÄL

Gräl

Byns ledande socialist hoppade av cykeln och skrek åt smugglaren:
– Du har ställt en bil två meter in på in mark bakom garaget ditt. Jag ska ringa till polisen. Det är min mark.
Smugglaren tittade roat på socialisten som med sådan glöd tagit fighten för sin privata egendom.
– Nå, då ringer jag också till polisen, sade smugglaren med ett leende.
– Vadå? Var har jag gjort?
– Du har en smugglad häst i stallet.
– Hur kan du bevisa det?
– Jag har ju själv smugglat den, har du glömt det? Och så har ni fällt björk på min mark, så jag tänkte bli socialist jag också och börja kämpa för det som är mitt.

Socialisten hoppade upp på cykeln och trampade iväg.

Kuva: Bengt Pohjanen

Kategoriat: Noveller | Kommentit pois päältä artikkelissa GRÄL

TINKA

Tinka

Kylän sosialisti hyppäsi pyörän päältä ja klaakotti jopparille:
– Sie olet pannu piilin kaks metriä minun maan puolele sinun karasin taa. Mie soitan polisille. Se oon minun maata.
Joppari katto sitä hymy huulila ja sano:
– No, mieki soitan polisille. –
Miksis? Mitäs mie olen tehny?
– Sulla oon jopattu hevonen tallissa!
– Milläs sie sen viisaat?
– Mie olen itte sen sulle jopanu! Ja sitte tet oletta hakahneet koijuja minun puolelta, vaikka mie en ole siittä perustannu mutta saatan nyt alkaa sosialistiksi ja perustaa.

Sosialisti nousi pyörän sölkhään ja lähti polkheen.

Maalaus: Bengt Pohjanen

Kategoriat: Novellia | Kommentit pois päältä artikkelissa TINKA

KEXI – Meän kirjailiat perustettu

KEXI – Meän kirjailiat perustethiin 27.2.2018 Pajalassa.

 

 

 

Några av KEXI’s styrelsemedlemmar/Joitaki KEXI-föreninkin johtokunnan jäseniä Från vänster/vasemalta: Bengt Pohjanen, Aili Eriksen, Hannu Alatalo,
Helena Koberg-Hietanen och Meri Alarcón
Ej med på bilden/Ei kuvassa: Helena LIndström, Marita Mattsson Barsk,
Hasse Stenudd

Kategoriat: UUTISIA | Kommentit pois päältä artikkelissa KEXI – Meän kirjailiat perustettu

Fåå ja loov!

(Foto: Bengt Pohjanen)

Fåå ja loov (1999)

1.

 

Pojken stod vid fönstret och såg hur grannen kanade in på gården med cykeln över sig. Det var i slutet av april och mycket halt. Grannen hoppade upp och gav cykeln en spark. Hjulen snurrade ännu på cykeln när han rusade in i köket samtidigt som han borstade av sig lera och damm och drog upp Norrskensflamman ur stövelskaftet. Cykelhjulen slutade snurra, det blev alldeles tyst i köket.
Grannen tog inte av sig skärmmössan. Han hälsade inte ens med en nick utan stod som en staty med Norrskensflamman i handen som en kungens kurir. Han slog tidningen mot handflatan.

– Nu ska de till månen, hojtade han och kippade efter andan.

– Vem då, frågade Pojkens pappa.

– Partiet förstås, ropade grannen och tog av sig mössan.

– Vad ska dom där och göra, frågade Pojkens mamma som stod med stävan i handen vid spisen. Hon var på väg till ladugården.

– Bygga det klasslösa samhället förstås, skrattade grannen och tog ett skutt framåt.

– Ska dom ta Stalin med sig?

– Det kan behövas en far Solig även på månen, förklarade grannen och stoppade vänstra handens tumnagel mellan tänderna och bet ihop och grinade.

– Och det där tror du på!

– Du tror ju att himlen finns och dit kan man inte ens skriva brev, men till Sovjet kan man skriva och få svar, sa grannen och hoppade jämfota så att trasmattan knycklades ihop i en hög.

– Då måste bror din ha farit till himlen. Han har ju inte svarat på ett enda brev sen han for trettifyra.

Pojkens mamma smällde igen dörren. Grannen blev stående med den hoprullade Norrskensflamman i handen; den såg ut som en batong.

Pojkens pappa tände en cigarett.

– Sätt dig, sade han.

– Den socialistiska arbetarrörelsen ska bygga en dansbana, sade grannen med låg röst och satte sig vid bordet, där han brukade sitta och prata om laxfiske och höbärgning innan han blev medlem i partiet.

– Ska den också ligga på månen?

Pojkens pappa tittade upp i taket och blåste rök genom näsan. Han log.

Grannen hoppade genast upp och tog på sig mössan.

– Dansbanan ska byggas mellan vägen och Udden, på din mark! Det har partiet beslutat.

Pojkens pappa fimpade, men tände genast en ny cigarett.  Hans händer darrade något och han lät tändstickan brinna en stund innan han tände cigaretten. Han slängde den brinnande tändstickan i askkoppen, där den slocknade långsamt.

– Jag hade tänkt bygga en kiosk där, sade han.

Grannen vred mössan hastigt bak som han brukade när han diskuterade politik. Han tog fram pipan ur bröstfickan på blusen och tobakspungen av läder ur byxfickan. Han började fylla pipan. Hans händer darrade så att det föll tobak på golvet och han hade svårt att tända pipan trots att han drog så att det bildades djupa gropar i kinderna och Pojken tyckte att han liknade en morrande finnspets.

– Så du tänker inte skänka den socialistiska arbetarrörelsen någon mark? Va? Då kanske den kan ge dig två meter gånger en och en halv när Stalin kommer.

– Snälla Bertil, nu ska du inte…

Grannen tog pipan ur munnen och avbröt pojkens far.

– I så fall bygger vid dansbanan där, femtio meter från ditt hus, så nära att borgare och fascister inte ska få någon ro om sommarnätterna när den socialistiska arbetarrörelsen dansar till Stalins ära.

Pojkens pappa satt tyst. Grannen fumlade med pipan och det föll glöd på golvet.

Den rykte ännu när grannen gav cykeln en spark och hoppade upp på den. Han cyklade norrut.

Pojken torkade handflatorna mot byxbenet. Han var torr i halsen och han darrade. Han tittade på sin far som rökte tankfullt. Pojken hade en känsla av att hela världen var full av socialistisk arbetarrörelse.

 

2.

 

Det blev sommar och Pojken flyttade till sin farfar. Om kvällarna låg han i kammaren och lyssnade på ljudet från hammarslagen som följde honom in i sömnens värld, där nakna människor dansade medan Stalin satt på en tron som en egyptisk Farao och smulade mahorka i pipan .

På midsommaraftonen cyklade grannen mot dansbanan. Han var barhuvad och hade en klädnypa i byxbenet. Några timmar senare började dragspelsmusiken. Pojkens farfar satt vid köksbordet och drack brännvin. Pojken fick också lite. Brännvinet värmde i magen och han kände sig mycket upprymd.

– Nu går vi och dansar, pojken min, sade hans farfar och tog honom i handen.

Biljettförsäljaren frågade efter biljett men Pojkens farfar fnyste och sade att han hade rätt att dansa så mycket han ville på sin egen mark. Han vägrade köpa biljett. Biljettförsäljaren påstod att Pojkens farfar föraktade en helig sak.

Pojken satte sig på en stubbe. Fåå ja loov? hördes det gång på gång och Pojken tänkte att även han en dag skulle lära sig att prata fin svenska så att han med ett enda fåå ja loov skulle få hålla om grannens hustru, som farfar.

Pojken hade svårt att somna. Inne i pörtet skrattade hans farfar och grannens hustru. Fåå ja loov. Ja de fåå duu jääna. Så sa dom.

– Vi ska inte prata om det här så att kvinnfolk får nys om saker och ting som bara vi karlar förstår, sade Pojkens farfar morgonen därpå.

Pojken nickade.

 

3.

 

Pojken gick längs stranden med ett metspö på axeln. Han drogs mot dansbanan som nu stått färdig i flera år. Virket hade mörknat och det var mycket skräp där. Pojken hittade en filtercigarett. Han tog upp den och satte den mellan läpparna. Det var läppstift på filtret och han kände smaken av det och en underlig doft i den varma solen. Det var alldeles vindstilla. Solen värmde hans nakna ben. Fåå ja loov, får jag lov, får jag…får…Pojken visste nu att det inte bara var en formel som man kunde stämma blod med, utan att orden betydde något.

Pojken såg hur hans byxben höjdes. Han blundade och det svindlade för honom. Han såg den nakna ryggen på grannens hustru och han kände do av dansandeflickor och smaken av läppstift. Han ryckte till och satt en stund med slutna ögon. Sedan spottade han ut fimpen och såg sig omkring och torkade sig om munnen med gräs. Han gick snabbt därifrån.

Pojken försökte meta, men det kändes inte som dagen innan. Strömmen hade fått ett dovare ljud och ett tungt regnmoln hängde över den täta granskogen. Han sprang längs stranden och blev så anfådd att han var tvungen att sätta sig vedboden för att vila sig. Någonstans i hjärttrakten hade en känsla av overklighet.
Pojken gick in. Hans farfar satt vid köksbordet och drack brännvin.

– Du är en riktig karl du, sade han och rapade, snart ska du gå på dans. Du säger fåå ja loov. Och du ska få se att dom säger: jaa de fåå du jääna!

Pojken gick in i kammaren.

– Ska du ha en liten jäkel?

– Nä, inte nu, sade Pojken med sin redan mörka röst.

Han ställde sig vid fönstret. Han såg de första regndropparna på rutan. Vinden rörde löven och kvistarna på björken utanför allt snabbare.

Kategoriat: Noveller | Kommentit pois päältä artikkelissa Fåå ja loov!